Jag och min älskare träffades när vi båda var gifta. Min relation hade flera brister och jag mådde inte alls bra, vilket resulterade i det jag inte trodde jag var kapabel till, otrohet. Jag valde väldigt kort inpå otroheten att lämna min relation. Min älskare däremot har inte gjort samma val. Han har från början sagt han aldrig skulle lämna, har man gift sig så han man, typ. Han har också väldigt små barn han inte kan tänka sig att vara utan. Ändå har han under några svaga ögonblick funderat på om det skulle gå att lämna ändå, hur det skulle bli, men ändå landat i att han inte kan. Har också krypt fram under tiden vi träffats att det där hemma är ”skapligt” och han verkar inte känna ”rätt” för sin fru.
Nu har vi avslutat vår relation för att känslorna blivit för starka och ställt till det och eftersom det helt enkelt är fel det vi gör.
Det jag tänker är, hur kan man gå tillbaka till sitt gamla liv efter flera månader av underbara träffar och där man förälskat sig i någon annan? Jag har så svårt att förstå och det gör så ont att lägga oss bakom mig. Ni som varit med om detta, hur tänker ni? Han har hela tiden varit ärlig och jag har aldrig haft några större förväntningar då också jag vill skynda sakta då jag måste ta mig förbi min egen skilsmässa.
Ack ja.
Här är en till som gått bakom ryggen, svikit och bedragit.
Otrohet är antingen ett tecken på polyamrositet eller att något är fel i relationen. Hur som bör man först ta och reda ut befintlig relation - look whose talking.
Hur som skulle ingen av dem jag var otrogen med varit något som hållt i längden. De var språngbrädan till skilsmässan.
Det som har varit har varit.
Lägg det bakom dig, ta hand om dig själv och gå vidare. Ni hade er tid. Hade din älskare velat vara med dig skulle han varit hos dig nu. Han är inte det så se dig om efter någon ledig som sätter dig i främsta rummet.
Fast är det så enkelt? Verkar ju finnas historier av de som faktiskt vill lämna men inte gör det pga ekonomi, förpliktelser, dåligt samvete eller rädsla om man ser till andra trådar från den otrognas sida? Och att en del lämnar efter en längre tid? Nu är detta inget jag kommer hoppas på alls såklart, har bara svårt att gå vidare antar jag. Han har ibland uttryckt sig som att det skulle kunna bli vi längre fram, vilket kanske bara är en tröst åt sig själv för att kunna gå vidare antar jag…det är ju iaf inget jag är intresserad av om jag väl släppt oss och gått vidare själv. Men som du säger, uppenbarligen är han beredd att släppa mig. Jag är ju singel och skulle kunna träffa någon annan närsomhelst. Gäller väl bara att jag inte är öppen för honom när han dippar igen, vilket han gjort många gånger förut.
Så länge du finns på avbytarbänken som snuttefilt och tröstpris finns ingen anledning för honom att lämna.
Eller ett sätt att hålla dig lite ljummen.
Om hans relation till frun bara är “skaplig” vill han kanske ha dig på vänt. För tänk om äktenskapet kraschar trots allt och han skulle bli ensam? Då är det trevligare att ha en back-up-plan.
Var inte hans nödutgång.
Det finns egentligen bara två alternativ:
Han är feg.
Han utnyttjar er båda friskt, ungefär som @Rulle och @Trassel förklarat.
Troligen är båda sanna.
Nu har vi ju avslutat, så det är vad det är. Har bara så svårt att ta till mig. Men antar vi är olika långt i våra processer.
Han tänker väl kanske att nyförälskelse och de starka känslorna i samband med det är övergående och dålig grund för stora livsbeslut? Biter ihop och hoppas på att känslorna ska gå över.
Tycker inte det är så rättvist av andra att skriva att han utnyttjat dig. Dig har han ju varit ärlig med, och du tog emot vad du fick på de villkoren.
Är han oärlig mot sin nuvarande kan han vara oärlig mot sin älskarinna också.
Som han behandlar en kan han oclså behandla en annan.
En kollega till mig har gått bakom ryggen på sin gubbe först med en, sedan med mig och är inne på sin tredje.
När hon höll på med mig försökte hon få tillbaks sitt första prassel och nu stöter hon på mig igen fast hon har en annan hon umhås med.
Jag hoppade in i det mot bättre vetande. Man ska inte ge sig in i något där en redan har en pågående relation. Först när den är avslutad och finito kan man börja överväga att inleda en ny.
Men TS säger ju själv att han varit ärlig med att han inte tänker lämna sin familj. Alla kan väl vara oärliga om det kniper. Det betyder väl inte att man alltid väljer att vara det.
Nej precis. Och kvinnan @Rulle nämner låter ju som en notoriskt otrogen person. Varken jag eller ”min” har varit det och det är iaf inget jag planerat att någonsin vara igen men har definitivt en annan förståelse för hur man kan hamna där. Jag tänker att jag vet ju, det kommer göra ont ett tag men gå över med tid.
Visst är det så.
Men har du en gång korsat en gräns är det lätt att göra det igen.
Samma här.
Vis av erfarenheten kommer jag aldrig mer att ge mig in i en relation innan vi båda avslutat och kommit en bra bit ifrån våra redan befintliga.
Fast han har inte ens tänkt lämna och varit ärlig med det, han har det rätt bekvämt med att både äta kakan och ha den kvar.
När han vill smita från ansvaret som en familj och att vara småbarnsfar innebär så kontaktar han dig.
Han ljuger sin fru rakt upp i ansiktet, vad får dig att tro att han inte ljuger om annat för att få dig i säng?
Han säger att de ändå har det under småbarnsåren skapligt, sannolikt enligt frun har de det säkert bra.
Det du skriver får mig att tro att det iaf inte är första gången han är otrogen.
Jo han har funderat på det till och från men landat i att det av olika anledningar skulle vara svårt. Jag har iaf börjat landa i att acceptera allt som hänt och händer och kommer inte falla tillbaka fler gånger. Som sagt var vi båda gifta när vi inledde vår relation.
Ok du vet att det är en man som är kapabel att trots ett fungerande familjeliv vara otrogen mot sin fru under flera månader.
Är det en person som framstår som ärlig, lojal som man kan lita på när det blir svårt?
Jo det är absolut inget bra beteende men också jag har felat i min egen relation. Allt är verkligen inte svart och vitt och han har haft dåligt samvete under hela processen men vi har haft svårt att bryta trots flera försök. Man blir ju knäpp när man blir kär, enda ursäkten jag har, även om det såklart är en dålig sådan.
Du behöver inte ursäkta eller förklara honom. Det jag försöker få fram är att det han säger till dig inte alls behöver vara sant. Du vet faktiskt inte alls vad han egentligen känner.
Du valde att lämna din relation, det gjorde inte han.
Han är fortfarande otrogen och om ni fortsätter är det något du bidrar till.
Jag har stor förståelse för honom. Han kan ju inte gå tillbaka till något han aldrig lämnat. Hon står för trygghet, vardag de har en historia och barn tillsammans. Det han känner för dig har han säkert känns för sin fru i början också. Det blir slentrian och vardag och kanske gnäll och tjat och jobb med barn och och man inte vårdar det så glider man isär.
Just nu är du kofoten mellan de som böjer och bänder.
Du står för det nya spännande glada som han inte delar vardagslivet med.
Jag på andra sidan har svårare att fatta att man kan smyga bakom någons rygg på det sättet. Ha sex med en upptagen man som sedan går hem och har sex med sin fru.
Hur kär man än är har man ett eget ansvar.
Både förstår och inte förstår honom.
Min cyniska sida förstår att det måste vara behändigt med ett tryggt familjeliv och dessutom en älskarinna på det. Han kan ljuga allt han önskar för båda två, och för den samvetslöse måste det te sig som ett perfekt upplägg.
Men en annan del av mig kan aldrig förstå hur en människa kan bete sig på det sättet. And I would be damned if i did!
Jag skulle våga påstå att där är annat som är ”kofoten” om man väljer att göra som han gjort. Jag personligen har aldrig varit otrogen förut och trodde aldrig jag skulle vara det heller. Men efter år av kränkningar från min man och förlorad respekt tappade jag omdömet och slutade helt enkelt bry mig. Jag tror att det är liknande för andra som är otrogna(inte notoriskt), att där är andra stora fel i relationen som gör att man tar det stora och felaktiga steget att bedra.