Och jag VET att det är så. Att pappas otrohet och allt vad den inneburit nu finns med i mina barns historia/barndom. Jag hade önskat att det gått att hålla dem utanför, men de är för stora för att inte fatta, hur gärna en än vill skydda dem. (Och jag har skyddat dem från de värsta smutsigaste detaljerna.) Älskarinnan ej längre med i bilden.
Min äldste hatar ändå sin pappa på alla sätt han kan (en får även komma ihåg att äldste har begränsad erfarenhet av relationer…). Min yngste tröstäter istället. Båda grejerna får jag hantera bäst jag kan - för pappan inser naturligtvis inte vilken skada han gjort. Han svek oss alla, men han gjorde ju bara det han kände för! Hans mänskliga rättighet! Att yngste väger för mycket är en risk för barndiabetes, får jag höra, och det är givetvis mitt fel - eftersom barnen bor hos mig.
OK, nu blev jag superprovocerad och åkte rakt ner i bitterheten märker jag. Sorry. Men jag är också skilsmässobarn. Ingen ska säga till mig att “barnen är utanför”. Vi var en familj, en flock (redan på min tid). Alla vet allt, på olika plan. Barnen är inte utanför, hur gärna en än vill det som förälder.
Men hur fick barnen reda på otroheten? Någon av er vuxna måste ju ha berättat? Känner väninnor som varit otrogna men vilket inte uppdagats och varken man eller barn har någon aning och tar således inte skada av det.
Men att hålla det från barnen?
Jag tror inte att det handlar om att skydda barnen
Det handlar rent krasst om att skydda föräldern.
Sen beror det så klart på barnens ålder och mognadsgrad, och det finns ingen anledning att vältra sig i alla detaljer.
Men att låta barnen ta konsekvenserna för otroheten och sedan vara god nog att “skydda” barnen från anledningarna? Nej, det köper jag nog inte. Det handlar om förälderns bästa (och inte sällan förälderns feghet).
Du har stora svårigheter framför dig, du har tagit tjuren vid hornen och genomfört din egen skilsmässa med anledning av den amorösa relation du (trodde) hade med din nya partner.
HAN emellertid, var inte lika säker och på det klara med att det ni hade skulle kräva detsamma av honom och använder sina barn som sköld…
Mit råd är att du börjar SE din “älskare” som den lilla man han faktiskt är. Gå vidare, lämna honom och inse att honom kan du aldrig lita på, igen…
Du måste vara beredd på att ju mer oåtkomlig du blir, desto mer kommer hans behov av din fortsatta bekräftelse att triggas.
Det kommer bli svårt för honom att bara avstå från den, och det faktum att han har gett små antydningar tidigare tyder på att han vill hålla fast vid dina känslor. Det är ju najs om någon gillar en så mycket! Och det är trist om den försvinner!
Därför bör du inte förlita dig till något hopp, utan till ren och skär viljestyrka. Det kvittar om du baserar den på stolthet eller moral, men släpp taget om honom helt, och ge inte efter på några villkor.
Nej det handlar då verkligen inte om att skydda föräldern, det handlar om att det finns konflikter som gäller vuxna och väldigt få av dem ska involvera barnen. Tycker det låter som något för bittra människor att berätta för små barn att mamma eller pappa förälskat sig i någon annan och lämnar familjen(kvinnan eller mannen, INTE barnen).
Jag har ingen vilja av att verka otillgänglig för att någon ska välja mig.
Det känns som att ni i tråden inte förstår. Det har ALDRIG varit på tal om att det ska bli han och jag, förutom vid svaga ögonblick när vi båda insåg att vi fallit för varandra. Och hans relation verkar vara sådan att oavsett vad som händer, håller man ihop, har man gift sig så har man i princip.
Jag har bara svårt att de hur en människa kan återgå till något ”skapligt” när man under flera månader förälskat sig i någon annan man träffat vid sidan av. Men det är jag! Verkar ju finnas en hel del som kan det. För småbarnsår eller ej var jag personligen väldigt förälskad i min man när vi var mitt i småbarnsåren och det fanns inte en tanke på otrohet.
Men, det är vad det är och nu måste jag gå vidare. Hur mycket kärlek jag än har för honom.
Min frågeställning var väl snarare att höra från någon som varit i samma sits, hur man tänker när man gör som han gör. Han verkar ju inte ha lätt att släppa taget om oss men försöker gång på gång eftersom det är ” det rätta”. Men jag förstår inte hur man KAN gå tillbaka och vara lycklig efter detta. Men det kanske bara är mitt hjärtas sorg som har svårt att släppa taget om honom, vad vet jag…druckit vin. En bör nog inte skriva på forum då…
Sötnos… om ingen som druckit vin någonsin skulle skriva online så blev det inte mycket skrivet
Jag har inte varit i din älskares sits så jag kanske är diskvalificerad bara därför, men jag tror inte att du ska tolka det han säger alldeles för bokstavligt.
HAN har med all sannolikhet inte alldeles lika stor rättspatos när det gäller formalia som det kan låta… HAN har alldeles säkert sitt eget “bästa” eller sitt mest forthcoming i beaktande, lååååångt framför tanken på dig&honom…
Jag tror att få föräldrar vill se sina barn i ögonen och berätta att anledningen till att mamma/pappa gråter och är rasande, att familjen splittras eller att stämningen hemma är helt annorlunda beror på ens egen otrohet.
Jag tror att få förälder vill se barnens blick ändras och förstå att deras syn på en själv kanske ändrats för alltid. Att de troligen kommer att ha svårt för tillit igen och svårt att förlåta de konsekvenser som förälderns själviskhet har lett till.
Jag tror att det då är lättare att intala sig att detta inte påverkar barnen.
Men det som påverkar hela familjen påverkar barnen.
Der finns sådant som bara angår föräldrars relation till varandra. Men om konsekvenserna påverkar barnen, ja, då är det även deras angelägenhet. Och då är skadan redan skedd, då finns det inget att skydda
Du behöver inte ha den intentionen för att det ska få den effekten. Det kan t o m vara tvärtom. Att ju mer du drar dig undan av “äkta” skäl, desto mer desperat blir han.
Och det behöver du vara observant på, eftersom det kan leda till en charmoffensiv av något slag. Låt dig inte bevekas, om så blir fallet.
Som mamma med flera barn så kan jag säga att det finns massor i en individuell/par vuxenrelation som varken angår eller påverkar barnen… OM man som vuxen INTE låter det påverka/involvera barnen.
ALLT handlar om de vuxnas sätt/förmåga att åtskilja och hantera sina egna känslor/reaktioner från barnenens eventuella känslor och reaktioner… om de visste om dem…
Exakt, det beror på om det påverkar hela familjedynamiken eller ej. Får det konsekvenser för barnen går det dock inte att säga att det inte angår dem. Då är skadan redan gjord, och det finns bara sig kvar att skydda då. När det gäller barnen är det då redan försent.
Så det är okej med en pappa som framför barnen skriker att mamma varit otrogen och jag sex med ”andra män” och blivit kär i någon annan än att föräldrarna håller en enad front under skilsmässan, som i grund och botten handlar om att mamman tappat känslor för pappan som betett sig kränkande under flera år?
