Hej!
Hur har ni löst boendet med barnen tiden efter separationen?
Vi bor i hus som måste säljas och sen kan det ju vara ett antal månader innan någon av oss hittat nytt boende.
Bo kvar tillsammans? Bo växelvis i huset med barnen? Problemet där är att bara 1 av 3 är mina.
Ett alternativ för mig kan vara att bo hos mina föräldrar med vår son på ”mina veckor” i början. Är dock 30 mil bort men funkar med jobb på distans.
Tacksam för input!
Vi bodde 3 månader ihop efter separationen, rekommenderar det inte men finns kanske andra som tycker annorlunda. För barnen blev väntan efter nytt hem väldigt långt och de trivdes inte i den lite mer stela atmosfären. Det var mitt ex som ville ha den lösningen…
Jag rekommenderar att man har dialog med barnen. Vi tog barnen till barnpsykolog och där fick de prata om det som hände tillsammans. Vi hade träffat psykologen innan och pratat om hur vi såg på framtiden och barnens möjlighet att ha kontakt med varandra samt ses. Sedan valde jag att flickorna fick gå dit ensamma också. En mycket klok investering! Detta var andra separationen för mina flickor och jag ville skapa en bättre sådan.
Vi flyttade isär samtidigt och både ex och hans son fick se min nya lägenhet och jag med flickorna besökte deras nya hem.
Hade jag fått göra om allt hade jag lyssnat på
min magkänsla och flyttat ut tidigare, jag stannade kvar i huset bara för exets skull. Hans argument var barnen men jag tror han hade kvar känslor för mig.
Mitt tips är att våga vara egoistisk och lyssna på vad du och ditt barn behöver!
Det var barnens pappa som ville separera, och han ville flytta och att jag skulle bo kvar. Trots det tog det honom fem månader från det att han släppte bomben tills han faktiskt flyttade! Det var jobbiga månader, men det går! Jag behövde någon månad eller så för att fundera på om JAG ville bo kvar, och när jag landat i det så övergick jag till att på olika sätt förmå honom att mer aktivt leta bostad. Våra barn är tonåringar. I efterhand tänker jag att det både var jobbigt men också att viss tid kan vara bra för att trappa ner/fasa ut förhållandet. Man ska dela upp lösöre och annat, det tog sin tid. Men Främst vår dotter mådde dåligt över den spända stämningen.
Om ingen av er ska bo kvar så tycker jag att du ska se till DIG och ditt framtida boende med ert barn. Börja söka boende, och när det dyker upp så… ja då är det dags att flytta. Om det blir alltför tufft så kanske dina föräldrar kan vara ett andningshål under en vecka eller så?
Jag och min man har tre barn tillsammans från 5 upp till tonåren. Vi har ett antal tuffa år tillsammans då min man varit allvarligt sjuk samt att han efter det också lider av psykisk ohälsa, såsom humörsvängningar, stunder av hopplöshet, oro mm. Hans psykiska mående, beteende och kommentarer mot mig och andra, hans ovilja att se det själv, hur det påverkar mig och barnen, eller att ta hjälp, och att varken jag eller barnen mår bra i den miljön längre är det som satt igång att jag vill separera. Jag ser ingen annan utväg.
Vi bor fortfarande i vårt gemensamma hus då det varit en lång process för mig att komma dit där jag är idag, men jag har hela tiden haft en dialog m barnen. Jag brakade i våras och har sedan dess gått igenom en personlig resa för att öppna upp både mot mig själv och mina nära att vår situation inte längre är hållbar. Jag har nog behövt den resan.
Mina barn har levt i en spänd miljö länge, de har tidigare om åren frågat om vi ska skiljas, men då har jag själv levt i förnekelse och inte sett det som någon utväg.
Jag har hela tiden involverat barnen i det som berör dem kring att pappa varit sjuk, och även sedan jag började se sanningen om vår relation själv, i våras, var jag lagom öppen med barnen om att mamma och pappa går i samtal tillsammans (hos familjerådgivaren) och att vi försöker reda ut saker och ting och att vi har det jobbigt och svårt. Denna process var jobbigare än jag trodde, får ingen förståelse från min man om hur jag och barnen blivit påverkade av hans psykiska mående, varför jag behöver separera, så det har dragit ut på tiden.
Till slut landade vi att (mitt förslag) sommaren kommer vi göra saker var och en för sig m barnen alt. själva för att jag ska få tid att reflektera och till slut landa i ett beslut. Det var för att få tid för mig att reda i alla tankar och allt praktiskt.
Jag märker redan nu att det börjar bli väldigt svårt att leva under samma tak som min man. Jag blir spänd och stressad och orolig när han kommer hem, och jag vill bara vara m barnen el själv.
Men samtidigt har sommaren varit en tydlig markering från min sida att vi är på väg mot något annat. Och tid för oss alla att vänja oss att saker och ting är på väg att bli annorlunda i vår familj.
Jag har meddelat (anpassat efter ålder), barnen att sommaren skulle bli annorlunda I år, för att mamma behöver reda ut en klump i magen som hon har då det inte är bra mellan henne och pappa längre. De tog det ok. Våra senaste somrar har inte varit som normala barnfamiljer ändå, skillnaden nu är att mamma visar att hon nu är både ledsen och trött. Det är en stor sorg för alla det vår familj råkat ut för.Men nu är det som det är.
Jag har letat upp ett hus som går att hyra efter sommaren, detta ska jag kolla på idag faktiskt!
Jag har också nyligen besökt bank för att få lånelöfte t lägenhet. Jag ska strax ordna att få värdering på huset. Jag håller på att få kontakt m familjejurist Jag försöker ordna alla sådana bitar under sommaren. Jag vill också boka samtal m familjerätten ang vårdnad om det behövs när beslutet är öppet.
Jag planerar att säga mitt beslut om definitiv separation till min man när vi har samtal hos familjerådgivaren nästa gång i augusti, då jag vill ha en annan person i rummet när jag offentliggör det, jag vet inte hur min man reagerar på det. Och då har jag förhoppningsvis mycket praktiskt ordnat.
På sikt när bodelning är klar och det finns möjlighet hoppas jag kunna skaffa en trea till mig och barnen. Jag kommer inte kunna ha kvar huset.
I den processen att köpa ev lägenhet kommer barnen att kunna vara involverade i, Men tillsvidare kan vi då bo i det hyrda huset.
Lycka till🌸, det här var min historia (den blev visst lång!)
Nu har vi efter 3 kaotiska dagar landat i att vi tills vidare bor kvar under samma tak. Målet är att lösa så att exet kan bo kvar i huset med barnen och jag flyttar ut och har vår gemensamma som på halvtid, samt plats för bonusbarnen vid behov om dom vill.
Känns okej för mig just nu men exet är fly förbannad på mig då beslutet om separation var mitt. Till historien hör även att jag senaste dagarna vacklat i mitt beslut vilket spätt på ilskan.
Så kommer bli en märklig tid framöver. Jag har dock landat lite och börjat hitta mig själv igen. Min plan är att bara försöka vara den bästa versionen av mig själv och ta en dag i taget. Alla beslut kommer baseras på barnens behov vilket ändå känns bra.
Hur går det för er att bo kvar tillsammans? Har någon hittat nytt boende? Har det varit jobbigt, eller har ni kunnat prata och bete er “som vanligt”? Har ni berättat för barnen? Hur gjorde ni isf?
Jag släppte bomben för min man igår kväll. Han blev chockad, ledsen och arg. Pratade knappt mer med mig. Sa inget i morse. Vet inte hur vi går vidare. Det är så många frågor just nu. Men jag vet att jag tagit rätt beslut.