Hur har du gjort för att inte bryta ihop när man befinner sig mitt i en skilsmässa?
Själv har jag börjat blicka framåt och funderar på “hur vill jag ha det”
Jag har insett att min fru vill skiljas och inte längre vill vara med mig. Bara det känns som ett misslyckande, men det behöver inte vara mitt misslyckande. Det behöver inte vara jag som gjort fel. Varför skulle det vara det?
Jag vet vad jag har gjort och sagt under de 10 år som vi varit tillsammans. Helt ärligt är jag inte felfri och perfekt, men vem e det? Men jag kan inte förstå att det för henne har gått så långt att hon inte vill mer. Nu är det andra gången hon vill skiljas. Första gången var 2015 Maj/Juni. Men hon ångrade sig December/Januari 2015/2016 och glad som jag blev så sprang jag tillbaka till hennes öppna famn. Det var när vi försökte igen som son 2 kom till livet.
Var det dumt av mig att gå tillbaka till henne kanske?
Men nä, jag ångrar mig inte. Jag tycker vi har haft det bra och vår vardag har varit fantastisk. Ja enligt mig i alla fall.
Det jobbiga i det hela är att vi har 2 barn. 2 söner. Det jag önskar mest av allt är att de har en trygg miljö att växa upp i och att de får gå kvar i den skola samt förskola där de går idag.
Jag är inte så ledsen denna gång (kanske sörjde henne klart förra gången) utan mest besviken. Hur kan man bara släppa allt. Dessutom ska det gå så himla fort. Försäljningen av huset skulle vart klar igår enligt hennes tycke.
Jag vet att det kommer att bli bra när allt e klart. Men vardagen kommer att bli helt annorlunda mot vad den har varit tidigare.
Men som jag brukar tänka när jag känner mig nedstämd och ledsen.
“Vindrutan är större än backspegeln”
Det handlar om att blicka framåt. Försöka se vart jag kommer att stå 12 månader.
Jag har ett arbete jag trivs med. Mina kollegor e helt fantastiska människor. Min inkomst räcker gott och väl till att försörja mina grabbar och mig.
Så vad har jag att oroa mig för? Jag tror t.om att grabbarna kommer att vilja bo hos mig på heltid då jag är den föräldern med ett lugnare humör och blir väldigt sällan arg. Jag kan höja rösten men det är oftast för att få mina barns uppmärksamhet då de är inne i en lek och inte kan se utanför den cirkel de befinner sig i.
Känner att min text spårade ur lite. Men det var väldigt skönt att få skriva av sig.
Stort tack till dig som läst detta!
Sköt om er!
Tja, jag vet inte hur man gör för att inte bryta ihop. För jag bröt ihop efter att krampaktigt ha bitit ihop i ett halvår ungefär.
Blev sjukskriven ca 3 månader för traumatisk kris/stressreaktion och påbörjade psykodynamisk terapi som jag med stor behållning gick till i flera år efteråt. Den är avslutad nu, men det var mitt livs isolerat bästa monetära investering alla kategorier. Jag fick betala terapin själv, men det var värt varenda krona och det bästa som jag någonsin hade kunnat göra för mig själv Jag har blivit mycket tydligare och det bästa av allt är att jag idag är ljusår bättre på att sätta gränser i alla sammanhang.
Så ibland så finns det iaf lite fog för talesättet att “inget ont som inte har något gott med sig”
Jag klippte gräset med traktorn varje dag och skrek ut ångesten. Ett sexpack öl och ett paket cigg på det, sen kunde jag sova hyfsat, med ett tyst huvud. Observera att jag inte tog hand om barnen då. Men allt har sin tid, sen började man göra listor på vad man hade att vara tacksam för. Barnen, jobb, kul fritidsintresse, kunna dejta och ta igen det man missat. Livet går vidare och man får följa strömmen.
Jag var ute och gick. Säkert några varv runt jorden. Och drack vin. Och planerade plan b i fall allt skulle skita sej fullständigt. Plan b var en bergvägg med en vass kant. Jag ägnade ganska mycket tid för att hitta exakt punkt för att veta var jag gira av med bilen. Var rätt skönt att ha en plan b även om jag egentligen visste att jag aldrig skulle använda den.
Jag har bokstavligt talat tapetserat min arbetsyta på jobbet med bilder på barnen, så att jag blir påmind om att jag ska hålla mig cool och att jag gör saker och ting för deras skull. Barnen först i mitt liv iaf.
Pratar mycket med vänner, helst olika varje dag så det inte blir för mycket tjat på en o samma.
Funderar på riktiga antidepp och inte bara Atarax.
Jag har tränat! Och tränat och tränat!
Inte för att jag var direkt otränad innan krisen startade! Eller när den gick över heller för den delen. Men jäklar vad jag var fit när det var som värst! Hade väl lätt kunnat tävla i fitness eller liknande med den sexpackmagen och alla andra muskler. Men inte gjorde det mig lyckligare!
Och så fick man tillåta sig att bryta ihop parallellt! Man behöver pysa!
Nu har några…flera välbehövliga kilo återtagit sin plats på kroppen! Såååå skönt!
Jag har sysselsatt mig med tusen olika saker. Åkt iväg på resor ensam, deltagit i alla möjliga konstiga evenemang, sagt ja till förfrågningar som jag annars skulle ha avböjt, sökt upp vänner, dragit igång projekt hemma, typ röja ur förråd och måla om kökstaket, lyssnat på poddar, gått en självhjälpskurs via nätet, läst böcker om psykologi i alla de former… samt ägnat mig åt vardagsgöromål som barnen, hunden, träning och mina fritidsintressen.
En sån här fullspikad sommar har jag aldrig haft. Både en massa sociala åtaganden och ensamgrejer. Det kändes jobbigt att göra allting då, när jag var mitt uppe i det. Helst ville jag ju bara stanna i soffan och deppa. Men nu i efterhand känns det väldigt bra att ha genomfört så mycket. Jag minns ju mest det positiva från alla jippon, fester och aktiviteter. Jag minns inte direkt ångesten, saknaden och magontet. Inte på första plats i alla fall. Så när jag tittar tillbaka har jag känslan av en helt okej sommar.
Jag håller mig sysselsatt, vill ha något för händerna, måla, tapetsera, snickra, fixa i trädgården, mm mm. Sociala grejer har jag dragit ned på. Behöver mycket tid för mig själv.
Jag tror också att du helt enkelt valt att leva livet. Det bästa man kan göra är ju att göra det bättre. Och sedan filosofera över livet i omgångar och det gör du också.
Jag har blivit mycket tydligare och det bästa av allt är att jag idag är ljusår bättre på att sätta gränser i alla sammanhang.
