Det kan vara svårt att slinka in i miljöer med tätt sammansvetsade människor.
Det kan vara ett team som jobbar med hjärttransplantationer. Som jobbar med liv och död.
Där dyker du upp med en trivial världsbild. Kanske gillar du att plocka svamp eller något meningslöst som knappast är till gagn för mänskligheten?
Svårigheten att smälta in i en kriminell MC-klubb för att man varken kör HD eller har djupa ärr av vattkoppor?
Inventera din egen erfarenhet av team.
I bland kanske man är enda barnet med bara mamma och känner ovana eller otillräcklighet inför jättefamiljer där data skickas och tas emot bekymmerslöst i alla riktningar.
Barn kan ju vara jättefarliga också om de spontant visar avsky för nya främmande objekt.
Är man riktigt besvärad och får panik, kan man låtsas att alla är kaniner. Eller om man har något favoritdjur som man absolut inte är rädd för.
Det är lite fult, men det är ju internt för att man ska fungera bättre i tuffa miljöer.
Är man en rädd hare kan man ju låtsas att de alla är vargar.
Det är ju i alla fall så det känns och kanske mer “sant”?
Att vara femte hjulet kan ju gå att påverka. Att man börjar som reservdäck och sedan jobbar sig upp till backspegel eller värmesits.
Att vända från att vara på den defensiva sidan är lika svårt som att bota diabetes. Varför man är så urbota tjurig är för att känslan är kopplad till säkerhetsystemet. Till en så stark obehaglig känsla är larmet kopplat till “flykt” och “distans”.
Flyr man inte så känner man ju obehag. Det går ju inte att snacka bort. Så varför skulle man göra våld på sin egen väl beprövade strategi? Dessutom om man vill känna sig lite bättre, tänker man att den andre är lite okänslig. Man vill ju inte att de ska vara ens eget barnsliga beslut eller att man är genuint sur. Det lättar lite om andra är dumma.
Ur detta träsk av bad feelings som gör att man gömmer sig under täcket och tjurar, finns väl ingen express-lösning. Det handlar ju om en allvarligt hotfull känsla och rent obehag och bara en dåre låter ju sig själv lida om man kan ta sig därifrån.
Mycket logisk och funktionellt.
Ett sätt på vilken den sure och tillbakadragne kan omvärdera sin strategi är när man överblickar vad den kostar i jämförelse med de möjligheter som skulle finnas om klumpen inte fanns.
Om man blir riktigt arg på sin strategi kan man börja värdera i vilka fall den ska användas? Tänker man sig tex en fantastisk och romantisk framtid med sin sagoprins, kan ju strategin få maka på sig. Visst den är automatisk och ger smärtlindring, men vad får det kosta? Hur blir det med sagoprinsen?
Den visionen man ser “om inte klumpen vore i vägen”. Det är den som är inspirationen - den man kan vara där ute utan att skämmas. Den ljuva storyn, “om klumpen inte fanns” är också lättare att förmedla och kan inspirera prinsen till spontana stordåd.
Då blir den tillbakadragna lösningen lättare att avstå.