Det är han som har pratat med hans vänner om det här.Dom har jag träffat. Men inte hans ex.
Nej dom har nog inget fuffens för sig.
Jag är rädd att min olust/obekvämhet visar sig om vi alla skulle ses tillsammans. Det vore ju knappast trevligt för någon tyvärr.
Vill såklart vara naturligt glad & öppen i såna sammanhang, och inte känna mig utanför eller som femte hjulet…
Det kan vara svårt att slinka in i miljöer med tätt sammansvetsade människor.
Det kan vara ett team som jobbar med hjärttransplantationer. Som jobbar med liv och död.
Där dyker du upp med en trivial världsbild. Kanske gillar du att plocka svamp eller något meningslöst som knappast är till gagn för mänskligheten?
Svårigheten att smälta in i en kriminell MC-klubb för att man varken kör HD eller har djupa ärr av vattkoppor?
Inventera din egen erfarenhet av team.
I bland kanske man är enda barnet med bara mamma och känner ovana eller otillräcklighet inför jättefamiljer där data skickas och tas emot bekymmerslöst i alla riktningar.
Barn kan ju vara jättefarliga också om de spontant visar avsky för nya främmande objekt.
Är man riktigt besvärad och får panik, kan man låtsas att alla är kaniner. Eller om man har något favoritdjur som man absolut inte är rädd för.
Det är lite fult, men det är ju internt för att man ska fungera bättre i tuffa miljöer.
Är man en rädd hare kan man ju låtsas att de alla är vargar.
Det är ju i alla fall så det känns och kanske mer “sant”?
Att vara femte hjulet kan ju gå att påverka. Att man börjar som reservdäck och sedan jobbar sig upp till backspegel eller värmesits.
Att vända från att vara på den defensiva sidan är lika svårt som att bota diabetes. Varför man är så urbota tjurig är för att känslan är kopplad till säkerhetsystemet. Till en så stark obehaglig känsla är larmet kopplat till “flykt” och “distans”.
Flyr man inte så känner man ju obehag. Det går ju inte att snacka bort. Så varför skulle man göra våld på sin egen väl beprövade strategi? Dessutom om man vill känna sig lite bättre, tänker man att den andre är lite okänslig. Man vill ju inte att de ska vara ens eget barnsliga beslut eller att man är genuint sur. Det lättar lite om andra är dumma.
Ur detta träsk av bad feelings som gör att man gömmer sig under täcket och tjurar, finns väl ingen express-lösning. Det handlar ju om en allvarligt hotfull känsla och rent obehag och bara en dåre låter ju sig själv lida om man kan ta sig därifrån.
Mycket logisk och funktionellt.
Ett sätt på vilken den sure och tillbakadragne kan omvärdera sin strategi är när man överblickar vad den kostar i jämförelse med de möjligheter som skulle finnas om klumpen inte fanns.
Om man blir riktigt arg på sin strategi kan man börja värdera i vilka fall den ska användas? Tänker man sig tex en fantastisk och romantisk framtid med sin sagoprins, kan ju strategin få maka på sig. Visst den är automatisk och ger smärtlindring, men vad får det kosta? Hur blir det med sagoprinsen?
Den visionen man ser “om inte klumpen vore i vägen”. Det är den som är inspirationen - den man kan vara där ute utan att skämmas. Den ljuva storyn, “om klumpen inte fanns” är också lättare att förmedla och kan inspirera prinsen till spontana stordåd.
Då blir den tillbakadragna lösningen lättare att avstå.
Hej!
Du skriver intressant. Så du tycker helt enkelt att jag bör försöka sitta med då exet & barnen kommer,trots mina motstridiga starka känslor av direkt obehag?
Jag har lekt med tanken fler än en gång,för att se " om det verkligen känns så obehagligt" som i mitt huvud. Lite som att få en intensivkurs i personlig utveckling…
Men de tankarna är verkligen i stadiet “att leka med tanken”. De har alltid slutat med samma tanke: “Nej varför ska jag utsätta mig för det? Det finns ingen anledning alls att plåga mig igenom det!”.
Här kommer ett lite underligt, men fungerande trick.
Kolla vilken egenskap du saknar för att uthärda den svåra situationen. Det kan tex vara tålamod, humor, självförtroende, snabbtänkt, lugn eller någon annan saknad superkraft.
Sedan börjar du kolla i din bekantskap eller bland folk du träffar där du ser att de har din saknade egenskap.
Då berömmer du dem eller erkänner att du uppskattar deras egenskap.
Det gör att du som “certifierare” börjar äga egenskapen och bli vän med den. Den blir något du observerar, känner igen och delar med andra.
Ja konstigt nog kan man plötsligt finna sig själv botad genom att börja strö sin saknade egenskap omkring sig, som om man har den i överflöd.
Tack,ska testa & observera
Här kommer ett inlägg från en som säger njet.
Naturligtvis måste var och en utforma sina liv och relationer utifrån vad som passar dem.
Jag tillhör dock den skola som säger: det som har varit har varit. Lämna det bakom och gå vidare.
Har jag separerat från en partner spelar det ingen roll hur många eller hur gamla barnen är: inga gemensamma helger, inga gemensamma utflykter, semestrar, resor.
Ja, barnen har rätt till båda sina föräldrar och fira högtider med dem - men inte tillsammans. Vanlliga födelsedagar går också att dela på.
Skolavslutningar, när barnen konfirmerar sig, döper sina barn, gifter sig går det inte att undvika men annars så lite kontakt som möjligt.
Den familjekonstellation som en gång fanns är bruten och för min del är det onaturligt och konstlat att umgås i den f d familjekonstellationen som inte längre är, i synnerhet om det finns nya pattners med i bilden.
Är det en som har svårare att acceptera uppbrottet än den andra kan det vara ett sätt att försöka kontrollera, hålla fast, begränsa och försöka så splittring i det nya förhållandet.
“För barnens skull” kan användas för egna, högst personliga intriganta syften. Var och en måste få inrätta sitt liv efter sina förutsättningar på det sätt den anser vara bäst för sig och barnen utan att pressas av ex, ny partner eller andra i omgivningen.
Hej!
Det är så här jag också är själv,och har känner i den här relationen!
Då jag i den här tråden har fått så många som tycker tvärtemot,så har jag ifrågasatt mitt tankesätt & mitt sätt att reagera.
Jag respekterar nya partners,och skulle inte blanda mig i,eller vara i vägen på ngt sätt mot någon annan.
Vill själv få plats i relationen,annars kan jag inte förstå vad jag har där att göra…
Tack för din syn på saken!
En fråga på det,
Om du träffar en kvinna där deras separation var så bra den kan vara. De var båda överens om att kärleken var slut och att de endast är bra vänner. De fortsätter umgås som vänner och firar sina barn födelsedagar och kanske jul tillsammans.
Skulle du då som ny parter gå in och säga att de inte längre får träffas på det sättet, de ska eftersom så är normen tydligen inte prata med varandra såvida det inte gäller barnen och absolut inte vara vänner?
Jag tycker att oavsett om det gäller ett ex eller annan vän av motsatt kön så har man inte rätt i att styra och ställa krav på vem hen bör umgås med.
Det är faktiskt skit att ha föräldrar som har den inställningen.
Hej!
Jag har inte ställt några krav. Bara sagt att jag inte själv är bekväm att vara med.
Det håller jag med om. Absolut.
Så länge det är min partners eget val och inte min partners x, föräldrar, svärföräldrar eller andra som pressar henne och säger “ja, men du måste ju ställa upp för barnens skull” De kanske inte har accepterat att hon har lämnat och vill pressa henne till att fira i den gamla familjen.
Jag förväntar mig dock att hon då respekterar att jag inte vill delta i det firandet - på samma sätt som jag förväntar mig att hennes x och familj respekterar om hon vill fira utan sitt x.
För mig är det konstigt om jag skulle fira högtider med mitt x och min nya och om mitt x har en ny. Inte säkert att det fungerar eller fungerar bättre om båda har varsin ny och är bekväma med det.
Men om de nya har barn från sitt förra, ska de vara med i firandet då? Det kan lätt bli så att någon hamnar utanför.
Som sagt, så länge det är frivilligt och ingen pressas att delta mot sin vilja och inte skuldbelägga den som gör ett annat val.
För som sagt, andra ska inte bestämma vem jag ska umgås med och varför. Det gäller alla. Min nya ska också självmant få välja vem/ vilka hon vill umgås med och varför utan att presas av andra.
Jag undrar om det i vissa fall har att göra med om man är den som lämnar eller blir lämnad.
Kanske att den som lämnar har dåligt samvete om x: et sitter ensam över jul, i synnerhet om den som blir lämnad anspelar på att den blir berövad tid/ högtider med barnen.
Håller nog med Rulle trots att jag är mycket mer positivt inställd till goda relationer och fortsatt umgänge med ex än honom.
Ingen ska väl pressas att umgås i en konstellation man faktiskt inte känner sig bekväm i, särskilt inte vid ett tillfälle som julafton. I den bästa av världar kan förstås att ses alla på jul funka fint och alla är glada. Men det är ändå så lätt hänt att någon form av negativa känslor mellan ex+ny partner smyger sig in. Behöver ju inte vara värsta dramat men även små kommentarer eller konflikter kring de “rätta” traditionerna kring jul kan lätt bli så känsligt. Det är ju också en högtid när det nog är rätt normalt att vara känslig för att känna sig som femte hjulet och bjuden med armbågen. Finns andra tillställningar där man kan fixa att sitta och se glad ut fast man kanske inte känner sig så välkommen eller med i gänget. Att behöva göra det på julafton låter inte lockande.
Nej det känns verkligen inte lockande…Min särbo är tyvärr oförstående och tycker att det är konstigt att jag inte vill vara med, att jag hellre går ut på en långpromenad då…
Men han förstår ju att valet är mitt, hans val är ju hans också.
Oavsett hur ni löser jul framöver (du verkar ju ha fått den lösning du önskade) så bör du nog arbeta lite med detta. Sade du detta till mig om vi var i ett förhållande lade jag benen på ryggen och sprang. Om han har kvinnliga vänner sedan tidigare ska han väl inte tvingas sluta umgås med dessa pga dig? Kräver du det då är det illa.
Det beror på.
Prioriterar min nya att umgås med sina manliga bekanta och har tätare kontakt med dem, gilkar deras inlägg och skickar röda hjärtan till dem i betydligt högre utsträckning än till mig skulle jag dra öronen åt mig.
Naturligtvis är det mitt eget val då hon är en vuxen, myndig människa som har rätt att välja när, med vem hon vill vara och vad de ska göra.
Dock. Jag vill känna att hon väljer att vara med mig, att jag är exklusiv för henne och inte som att jag är en reserv på avbytarbänken att ta till när hon inte har något bättre för sig.
Gud ska veta att jag har haft många kvinnliga vänner och många av dem följer mig på sociala medier men min hjärtas dam behandlar jag som en drottning, är tydlig med mina känslor, redogör tydligt vilka de är, vilken slags relation vi haft och vilken kontakt vi har i dag - till skillnad från min nya som svarar i gåtor på raka frågor och som jag inte riktigt vet vart jag har eller vart jag är på hennes prioriteriingslista eller vad hon vill med vår relation.
Så det beror på hur, med vilka intervaller och kommunikationen oss emellan som avgör hur bekväm jag är med vänner av motsatt - eller för den delen med samma - kön.
Nej det kräver jag inte. Jag har manliga vänner också.
Men jag skulle väl inte direkt gilla att han umgås med kvinnliga vännerna,speciellt då dom har haft lite fuffens för sig tidigare…( för flera år sen).
Ja det är just det. Att känna sig prioriterad och speciell. Annars börjar man ju ifrågasätta förhållandet.
Det jag undrar är lite huruvida du ser detta förhållande som en sprint eller ett maraton?
Om du verkligen tänker dig en framtid med denna man är det kanske dags att tänka lite klokt på lång sikt. För det som gynnar en lång relation är goda relationer till hans barn, familj och även barnens förälder. För alla dessa är del i paketet när man inget ett förhållande
För barnen kommer ju att begripa att det är du som har hindrat dem från att fira jul med båda sina föräldrar. Och kommer du inte som ny i familjen och förstör gamla traditioner är det inte säkert att de är gynnar din relation till dem heller. Och även om du kan utmanövrera ut hans ex kanske det blir svårare att utmanövrera ut hans barn…
Julen pågår i tre dagar.
Varför inte bita ihop en dag, och sedan ha en riktigt mysig juldag och annandag tillsammans precis som ni själva vill?
Vem vet, du kanske inte ens behöver bita ihop? Tånk om det trots allt visar sig att exet går riktigt bra att umgås med?
Ja det skulle jag också, men då är man inte längre prioriterad. Om man känner sig som att man sitter på avbytarbänken då är ju något fel i förhållandet. Men i ett tryggt förhållande med två personer som älskar varandra kan man umgås med vänner, oavsett kön utan att svartsjuka uppstår. Den där svartsjukan har jag levt med i många år (intressant nog var han otrogen och inte jag) och det har jag lovat mig själv att aldrig mer göra.
Exakt.
Därom är vi ense.
Men det gäller att man känner sig så pass sedd och bekräftad och hur ens partner ser på sina andra vänner. Ju nyare relationen är, desto viktigare är det att känna sig prioriterad så att banden av trygghet och tillit kan växa sig starka. Och vet man då att ens nya haft kuckelimuck med en av dessa nära vänner förut kan det vara extra viktigt att vara uppmärksam - samt acceptera att ens nya inte vill umgås med partnerns x.