Ny här!
Skilsmässan kom som en chock för mig för 2 veckor sedan (40 årig man med 2 barn). Vi jobbade på att förbättra relationen… Kanske skriver av mig mer i ett senare skede.
Hursom, imorgon skriver jag på hyresavtal och på söndag planerar jag att flytta ut.
Från hus till lägenhet.
Dock är jag rädd för ensamheten, saknaden att dela dagen med någon och all small talk. Till på detta all osäkerhet vart livet bär nu.
Har vänner, men de känns samtidigt avlägsna och förstår inte fullt vad man går genom. De är ju närmsta vännen som man nu mister. Till idag har vi pratat med varandra, delat vår dag osv. Vi har alltså inga dess mer agressioner mot varandra men hon vill ha ettt nytt liv. Samtidigt säger hon att jag var hennes enda vän och närmaste vän.
Känns mycket tungt med att bryta upp sitt på det viset rätt trygga och bekväma liv.
Hur överlever man? Några tips för hur man lever tills barnen kommer över på besök om ca 1 vecka? Hur lyckas man anpassa sig till ett nytt liv?
Måste dock flytta ut nu redan, innan vi blir bittra på varandra och tanke på barnens bästa i framtiden. Ger även ångest att se henne och mår bättre när jag är ifrån henne.
Är verkligen en livsprövning som jag inte trodde kunde komma. De är ju andra som skiljer sig, inte vi.
Kan ännu tillägga att jag valde en mindre lägenhet i ett höghus som man blir lite glad av att bo i, istället för att satsa på en större lokal men där de inte är lika trevligt runt lägenheten. Får bo trångt nu tills man vant sig med singellivet igen.
4 gillningar
Förstår precis känslan. Är i samma sits med nu nästan två månader på egen hand. Haft barnen hos mig i några vändor. För mig så vände det tydligt när jag flyttade, ca 1.5 vecka efter beskedet. Då kom alla dom jobbiga känslorna förutom sorgen och bitterheten så har det stundtals varit hat. Innan dess så var allting lugnt och vi pratade en del dom första dagarna efter att hon hade berättat men sen var det som om allting kom ikapp mig när jag var själv. Min första vecka hade jag som tur var barnen, men då snurrade ju tankarna på vad hon gjorde nu när hon var själv, och vem hon träffade osv. Nu lyckas jag de flesta dagarna balansera allting genom att hålla mig extremt sysselsatt, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hade varit några riktigt mörka stunder. Jag tror att det handlar i slutändan om att man måste ta skiten bara. Jag förlorade min fru, min partner och min bästa vän när hon berättade att hon ville skiljas. Hon valde bort mig. Från den sekunden så har ingenting varit likadant. Det är tufft, riktigt jobbigt att vara ensam stundtals men man måste tro på att det ska bli bättre. För det kommer det bli, det är jag helt övertygad om. Kämpa på!
3 gillningar
Tack, ditt svar betyder oerhört mycket. Känner nu lite mindre ensamhet. Bara genom att få ett svar här.
Typ så jag med känner.
En del i mig känner samtidigt att det är nog rätt beslut, vi har växt från varandra typ. Kärleken dog. Är väl för att man vill skydda sig och är lite nyfiken på vart ens tidigare inrutade liv nu bär.
Finns samtidigt en stor del i mig som känner att varför gjorde jag inget tidigare, varför såg jag inte detta då. Varför förstod jag inte när hon gråtandes kom till mig, jag skuffade istället bort henne. Hon som var överkär i mig och den kärleken underhöll jag inte. Nu först börjar jag förstå allting och jag har enorma skuldkänslor att detta har jag förorsakat och ingen annan. Det är även för sent. Hon har försökt, men jag har inte förstått och undermedvetet inte heller välat förstå. Detta trodde jag inte om mig själv. Jag har alltid ansett mig vara väldigt snäll och förståelsefull. Har dock aldrig förr förstått kärlekens krav och det visade sig nu. En ny värld har öppnat sig när man nu läst på…
Tufft, mycket tufft. Jag är dessutom en social person som arbetar hemifrån i annat land, så har ej ens möjlighet att få umgås via jobbet. En hög post dessutom, så är tvungen att tvinga mig och vara skarp. En del i mig vill dock bara ge upp… Försöker aktivera gamla vänner/ nya bekantskaper, endel erbjuder stöd andra svarar knappt.
Tack igen, ditt svar var guld värt och om du vill kan vi ha “onlinekontakt” någon gång när båda känner att ensamheten blir för tung.
4 gillningar
Det är tufft och man hamnar lätt i att klandra sig själv eller i mitt fall, att söka anledningar, svar på saker som man aldrig kommer att få ett svar på. Eller i alla fall aldrig ett svar som kommer att göra någon skillnad. För det är ändå över, och ingenting som sägs kommer att ändra på det.
Svaren som man tror att man vill ha, har i mitt fall bara gjort saker värre och fått mitt huvud att spinna ännu mera.
I mitt fall så känner jag att jag gjorde allt jag kunde och lite till samtidigt som hon inte var ärlig om vad det var som höll på att hända. Det var alltid någon annan anledning, hennes mående, stress över jobbet eller att vardagen kom i vägen. Så höll det på i flera år tills hon erkände att hennes känslor hade svalnat men sa där och då att hon ville kämpa för att få dom tillbaka, men istället så vände hon helt efter några veckor och gjorde allt hon kunde för jag snarare skulle göra slut på det. Flera månader senare så slutade det med att hon berättade att hon inte älskade mig längre och ville skiljas. Jag känner och kände då att hon förtjänar inte mig. Jag har kämpat för oss så länge när hon hade bestämt sig för flera år sen. Hon lät mig göra det istället för att bara ta sitt ansvar för mig och för våra barn och vara ärlig. Det tror jag har saboterat våra chanser att kunna ha en någorlunda vänskaplig relation. Jag trodde på henne och oss in i det sista trots att jag kanske inte borde ha gjort det.
Jag klandrar snarare mig själv för att jag tog all skit som jag tog. Jag har inte alltid varit perfekt, men i slutändan så känner jag ändå att jag kan lämna med huvudet högt.
Men jag är ju livrädd för tanken på att hon ska gå vidare, vara med någon annan om hon inte redan har varit det, är livrädd för att något av barnen ska berätta att det finns en annan eller ännu värre råka träffa på någon när jag ska lämna barnen. Men någon dag har jag kommit förbi det stadiet också.
Jag vet också att det kommer bli bättre. Det kommer bli lättare. Men det kräver tid. Jag har försökt att bara snabbspola förbi det jobbiga genom alla möjliga sätt. Men det går inte. Det är bara att ta det. Och ta en dag i taget. Det är bara att skriva om det är något, det hjälper att skriva av sig.
2 gillningar