Efter 24 år har min blivande X-fru bestämt att hon inte vill fortsätta tillsammans.
Ärligt talat vill nog jag inte det heller.
Lite bakgrund innan frågan:
Vi har en utflugen son och två hemmaboende barn (son 16 och dotter 12). Gemensam (än så länge vill säga) hund
Dottern har NPF-diagnos och har en kanin.
Blivande X-frun har multipla diagnoser och sedan 10 år sjukpensionär. Inkomsten är därefter (vi har kort sagt mer eller mindre levt på min lön och den är inte gigantisk men inte minimal heller)
Jag jobbar heltid. Jobbet medför en del sena kvällar, en del kortare resor (1-2 dagar) och några (1-2 veckor) längre varje år.
Vi bor idag i bostadsrätt (4rok) som kommer säljas så fort vi löst boendefrågan.
Vi är båda överens om att barnen bör träffa båda föräldrarna 50/50. Vi har inte pratat med barnen än (de vet inte än att vi ska skiljas men de anar det nog. Vi har precis bestämt oss själva)
Nu till frågeställningen:
Hur tänkte/gjorde ni som har lite större barn med boende?
Fick de varsitt rum hos respektive förälder? Fullt utrustat och inrett.
Har det ett mer “permanent rum” hos den ena och ett mer provisoriskt “gästrum” hos den andre?
Oavsett vår målsättning att de ska vara hos oss 50/50 så kommer det ju inte bli EXAKT så hela tiden.
När jag är iväg kommer de bo 100% hos mamman.
Jag jobbar i en annan stad så att stötta NPF-dottern med hämta/lämna före/efter skola kommer inte vara varje veckan (annat än att jag kan klämma in nån ledig komp-dag eller liknande)
Att på kort tid lyckas hitta en hyresrätt 3-4:a på den ort vi av en massa skäl (närhet till far/morföräldrar, specialskola mm) vill bo i blir svårt. Men vi kommer försöka hålla ut tills dess.
Det löser EN av oss.
Men att få fram två st hyres3-4 kommer ta minst 4 år.
Det skulle troligen innebära att jag tvingas köpa en 1-2 på samma ort (för jag vill bo där) men då kan ju barnen inte få varsitt rum där.
Vi vill gärna bo på samma ställe för att underlätta “spontankontakt” och förenkla logistiken vid “barnbyten”. Sedan GILLAR vi stället också!
Fullt inrett, ja. Det är viktigt att det känns bra att vara där.
Sedan blir det väl vad man har råd o möjlighet till.
Här på forumet verkar många föräldrar ”offra” sitt sovrum för barnen och stå ut med bäddsoffa eller liknande för sig själva.
Hej! Det viktigaste är att tänka sig in i barnens vardag och försöka hitta en lösning som gör att de kan fokusera på skola och kompisar eftersom det praktiska funkar. Ungdomar får ju ett större behov av egna rum och att kunna stänga dörren om sig ju äldre de blir.
Jag förstod inte om du menar att även du kommer att kunna få, och vill ha, just en hyresrätt om ett par år? Däremot förstår jag att din snart ex-fru behöver bo så billigt som möjligt pga sin ekonomi, och troligen inte kan köpa något.
Men skulle du själv inte ha råd att köpa en 3:a istället för en 1-2:a? Då kunde barnen få varsitt rum och du som sagt sova i en bäddsoffa i vardagsrummet. Det tror jag skulle göra övergången för barnen till sitt nya liv bättre.
Om det går alltså. Annars måste de ju anpassa sig efter läget. Men risken finns att de inte vill bo så mycket hos dig om det är för trångt. Då blir det kanske mer så att de ”hälsar på”.
Det framgår inte riktigt om du/ni verkligen vill ha barnen 50/50 eller om ni bestämmer det mest för att det ”låter bra”? Ingen kritik menas med detta, utan bara en fråga. Det bästa för större barn behöver ju inte alltid vara 50/50 förutsatt att båda föräldrar är tillgängliga och samarbetar.
Vi hade flyttplaner sedan tidigare.
Jag har stått i hyreskö på ort X i fyra år för en 3-3-5:a men min blivande x-fru som medsökande.
Jag kommer låta henne ta den om den uppstår. Just maa hennes ekonomiska status.
Därmed “nollas” köpoängen och jag får börja om igen. Det lär ju ta minst 4 år till innan jag får en hyresrätt där. För jag vill bo på den orten. Dottern kommer behöva bo på den orten.
Högst tveksamt. Snabb koll på marknaden säger att det skulle mer än dubbla mina boendekostnader och jag är starkt skeptisk till att banken skulle godkänna det.
Som jag skrev. Båda vill ju det. För barnens och för vår egen skull.
Sedan kommer det ju inte kunna bli så rent praktiskt eftersom jag inte kan hämta/lämna varje dag samt atr jag är iväg perioder.
De kommer ju BO mindre hos mig oavsett. Det vet vi båda -men vi vill ju ändå skapa så bra förutsättningar det bara går.
Skaffar jag en schweindyr bostadsrättstrea kommer jg knappt ha råd att bo -än mindre betala underhåll för barnen om de bor hos mig mindre än 50%…
Det är lite så tankarna går. Det är därför frågan ställdes. Det kommer ju inte bli millimeterrättvisa för nån -men vi vill ju båda att vi båda ska vara delaktiga i barnens liv.
Jag bor centralt i en storstad och hade inte haft råd att köpa en lika stor lgh. Hyran är hög men jag och barnen trivs här enormt bra och har möjlighet att själva ta sig till skola och aktiviteter, det sparar mycket tid och underlättar min vardag😊
Mina barn har varsitt rum och jag själv har en säng i vardagsrummet som är mycket stort. Det har funkat bra men inte helt optimalt nu när jag är i en relation. Men i det stora hela är jag mycket nöjd!
Mina framgångstips som fungerat för mig:
lgh är nära skolor och aktiviteter
vi har köpt allt eftersom, hittat massor på Marketplace för billig peng
jag investerade mycket tid och energi på att skapa ett trivsamt hem och lät barnen vara med i processen, det har gjort att vi alla verkligen älskar vårt hem
Vi har alla unika situationer men det viktigaste är att du orkar i vardagen, jag har tidigare bott i en villa långt bort från skolor och intressen. Jag saknar inte den pressen alls utan för mig är det frihet att barnen har nära till allt. Och att vi gjort hemmet till vårt hem
Jag betalar hyran och telefonabb etc. Hon betalar lånet och el. Mat ca 60/40
Jag står för 2/3.
Ska jag bo kvar måste jag lösa ut hennes del av huset. Det klarar jag inte.
Så kommer det ju bli ett ETT av hemmen åtminstone.
Det lär inte gå i båda. Åtminstone inte om vi ska kunna bo där vi vill och trivas med vardagen.
Då måste nog EN av oss “offra” sig för att barnen ska få en stabil vardag.
Den blivande x-frun är ju hemma hela dagarna. Det spelar ju roll i sammanhanget -det tycler jag också.
Precis just sånt styr valet av boendeort för vår del. Vi har ju sökt oss dit i fyra år av en anledning
Att få tag på två stycken treor där känns inte realistiskt alls. När vi väl får det har ju mellanbarnet (16) bliit 20 och ska flytta ut
Då har du svaret där. När jag separerade med små barn hade jag en mycket liten tvåa. Endast ett sovrum, barnen sov i våningssäng medan jag i min egen tajt in till deras säng. De hade en hörna för sina leksaker. Trots detta trivdes de mycket bra i den lägenheten, förstås var de små på den tiden men jag vill ändå säga att gör du/ni barnens bästa, skapar de bästa förutsättningarna som ni har råd och möjlighet till så blir det bra
Med äldre barn hade jag också haft en dialog kring detta, förklarat att vi gjort vårt bästa och ni för bara med på processen på det här viset (hur det nu ser ut för er). Era barn kommer att förstå! Kanske inte direkt för tonåringar tänker ofta utifrån sig själva men de kommer förstå! Och jag är övertygad om att du med ditt tänk hittar bra lösningar för både dig och exfrun
