Men varför skulle det handla om att man inte bryr sig om vem man har sex med eller att man ska ha sex på första dejten? Det blir väl inget sex på vare sig första, tredje, tionde eller tjugofemte dejten om man inte ens ger sig chansen att kunna träffa någon alls?
Jag tycker ju snarare att det är att tidigt involvera en ny person med barnen man ska undvika. Ifall att det inte håller, onödigt att blanda in barnen i det dramat då. Och hur går du egentligen från en första dejt till en så pass seriös och relation att det kan vara läge att den personen får träffa barnen annat än genom en lång räcka träffar dessförinnan? För en seriös, stabil partner man känner sig säker på att hänga ihop med i många år dimper väl inte plötsligt ner i handen som en apelsin från himmlen?
Men jag förstår nog inte riktigt vilka svar du egentligen söker, för kan du inte vara hemma hos dig för att dina barn är hemma och du inte kan leasa ut dem någonstans, eller låna någon bekants lägenhet och det inte räcker med en offentlig plats… då återstår väl inte mkt annat än att följa med dejten hem till honom, eller ta in på hotell.
Jag kanske är trög, men givet de förutsättningarna så kan jag inte fatta hur någon öht ska kunna svara att de gör på något direkt annorlunda sätt. Finns väl krasst sagt inte mkt annat att välja på, iaf inte i min uppfattningsvärld
Gillar man inte att dejta på cafe, restaurang eller barer är promenader underskattat. När det gäller sk lokal för “övrigt umgänge” är ju nöden uppfinningsrikedomens moder
Jag har också barnen på heltid men äldsta som är 20 har nu flyttat hemifrån. Det är ett pussel, ibland ett rent gissel men det går. Dina är så stora så precis som du säger, var ärlig. Min minsta är 12 och även han krävde det (i hans värld är det mer tragiskt om jag inte dejtar). Jag har även introducerat en person i deras liv för att sex månader senare bryta upp med honom (vi hade träffats i tre månader innan och ja, han introducerades tidigt för det är så svårt att inte göra det när barnen är hemma jämt). Då de är så pass stora knyter de inte an till en ny människa på samma sätt som yngre barn. När jag berättade att jag avslutat förhållandet var deras enda fråga: Hur mår du mamma?
Så nu är jag tillbaka i dejtingvärlden sedan början av sommaren och nu är väl virus mer av ett problem än barnen Men det är jag som hela tiden åker bort och jag förklarar för dejterna varför (någon för några veckor sedan sa en att han kunde svänga förbi här…big no no för att slippa pinsamheter). De flesta jag dejtar har ju sina v.v eller vuxna barn.
Min yngsta åker också till sin pappa på skolloven vilket ger mig paus men det är ju långt där emellan.
Så allt du kan göra är att pussla dig runt det hela och om barnen är ok med att veta, var ärlig. Du kommer att se att det går. Det är lätt för andra att sitta med pekpinnar, de flesta här inne har sina barn v.v och då kan det vara svårt att se vilket lass man drar (det gäller ju inte bara dejtingproblem) när man står helt själv och pappan antingen inte finns med alls eller bor väldans långt bort. Och jag håller med Nimue, för mig är det en uppoffring att inte ha sex på ett halvår och jag ser heller ingen anledning att avstå för mina barn blir inte lidande på något sätt av att jag dejtar.
Men det är jag som hela tiden åker bort och jag förklarar för dejterna varför (någon för några veckor sedan sa en att han kunde svänga förbi här…big no no för att slippa pinsamheter). De flesta jag dejtar har ju sina v.v eller vuxna barn.