Barnen bor hos mig på heltid, de är tonåringar 15+16 år
Deras relation med pappan är inte bra och är vill inte ha kontakt
Vi separerade i april.
Hur gör ni med såpass stora barn, i en känslig ålder när ni ska dejta?
Mina barn är sällan hemifrån.
Jag vet inte hur jag ska göra? Nytt för mig efter en relation i ca 16 år…
jag vill gärna gå vidare… men får så dåligt samvete och vill inte ”svika” dem men måste också tänka på mig själv.
Jag får inte ihop det.
Kan du inte dejta ute och hemma hos den nye då? Barnen är ju ändå med råge stora nog att vara ensamma hemma tänker jag. Hade varit tuffare om de var för små för det.
Ja, tacksam för att de är stora och kan vara ensamma en natt
Men det blir knöligt!
Såklart jag kan vara på annan adress 
Jag tänker nog faktiskt att så stora barn borde kunna förstå och acceptera att du vill leta efter kärleken igen, så länge det inte är alldeles inpå skilsmässan, men nu har det ju gått ett tag sen dess. Sen kanske inte de vill eller ska behöva träffa och lära känna dejterna i första taget. Men inte behöver du väl smussla med varför du ska iväg?
Jag tycker april är kort tid och att barnen inte behöver veta om du ska på dejt. Men det kan du förstås göra men inled inte barnen i några detaljer än.
Du tror inte ungdomar i den åldern kommer att gissa sig till varför mamma sover borta ändå?
Dina barn är väl på ett sätt “stora”, men ändå inte. Åttan och nian är känsliga årskurser så personligen skulle jag ha lagt dejtambitionerna och längtandet efter det på hyllan ett tag och varit tacksam för att tonåringarna trivs och är mycket hemma… då vet du var de är och vad de gör. I synnerhet som relationen till den andre föräldern är dålig.
De vet att du oxå är hemma, finns där för dem och de trivs uppenbart med att vara hemma tillsammans med dig och antagligen med kompisar oxå… inte alla har den turen och lyckan som förälder.
Bortser från att du inte känner mig eller vad som skett innan separation och blundar för dina åsikter
Smusslar inte för barnen, de är för stora!
Men det gnager ändå ett samvete mot dem även om jag också vill sätta mig själv i första rummet ibland
Veckovis boende har ju fördelar och nackdelar såklart, men nerver going to happen
Exakt! Så tacksam för att de och kompisarna vill vara hos oss, att vi är nära. Det har vi alltid varit!
Men en känslig ålder, det är ju det som gnager mest.
Vi har pratat öppet en del, de förstår
Såklart de säger så, men när det väl gäller…
Skulle inte kasta in någon i vårt hem bara för att.
Såvida inte barnen är i någon akut krisreaktion eller har några andra större utmaningar än att “bara” vara tonåringar så tycker jag inte att du ska lyssna på övriga skribenter utan unna dig själv detta nu. Självuppoffringar ska man spara tills de verkligen krävs, jag är inte alls säker på att du verkligen gör dina barn en tjänst om du offrar detta som du längtar efter och behöver för deras skull.
Jag tycker att ungdomar i den åldern är stora nog att börja förstå och förhålla sig till att vuxna också är människor. Självklart ska du fortfarande ha en föräldraroll gentemot dem, men det kostar dem lite att vara ensamma hemma en kväll själva, och kostar dig mycket att avstå. De är flygfärdiga om några år och måste ändå börja närma sig en mer självständig roll.
Det här är det jag har tänkt själv och känns otroligt befriande att läsa det från dig, tack!
Barnen är nr 1.
Jag utgick inte från att dejta betyder sova borta. Gör man det måste man förstås förklara varför man är borta men man kan ju säga att man umgås med en kompis. Varför måste man berätta allt så fort?
För att vi får väl hoppas att TS tonåringar inte är dumma i huvudet, och är de inte det kommer de bara skrocka åt TS påståenden om att hon ska “sova över hos en kompis ikväll”. Det är inte smart att ljuga när man till 98% är avslöjad med sina lögner så fort man öppnat käften, det är dåligt för förtroendet.
Däremot håller jag absolut med om att hon inte behöver delge några onödiga detaljer om dejterna eller introducera dessa innan det är en stabil relation, vilket kanske borde vänta lite nu ändå.
Jaha, menade inte att såra dig. Tyckte bara att du kan undanhålla detaljerna för dina barn. Självklart ska du dejta om du vill. Lycka till.
Ja, man gör som man vill och du är såklart fri att strunta i det jag skriver. Men jag förstår egentligen inte varför man som förälder till två barn med en skilsmässa bara 6 månader tidigare där redan en föräldrarelation är körd i botten behöver börja dejta med övernattningar för att “gå vidare med sitt liv”.
Man har väl som vuxen förälder ett både fungerande, funktionellt och rikt liv även utan dejtandet och att under en tid satsa på föräldralivet med barnen framför dejtandet kan iaf i min värld inte ses som någon direkt självuppoffring…
Ett seriöst dejtande måste väl dessutom syfta till att på allvar involvera någon ny man i ditt och barnens liv… om det öht ska vara värt ansträngningen. Eller tänker jag fel där?
Vi ser förmodligen helt olika på detta eventuella “problem” inser jag, men upplever du verkligen att det skulle innebära en stor uppoffring för dig att inte dejta än på ett tag så ska du såklart börja dejta 
Ja, såklart man vill skona barnen om det bara är dejt.
Vi har en öppen dialog, de är stora och ej traumatiserade.
Min fråga var hur ni andra löser det. Inga pekpinnar tack.
Nu separerade vi för 6 månader sedan
Det som hände innan, en annan story.
Oj, för min del är det rätt chockerande att man kan se att avstå sex och intimitet i flera år som något annat än en enorm uppoffring.
Hahaaa… jag skrev ju att jag insåg att vi förmodligen både ser och prioriterar helt olika i dessa frågor. På samma sätt så värderar vi uppenbart sex och intimitet olika beroende på vem man har det med… att ha någonstans att “sova” för att kunna ha sex med en random man på en första dejt ser inte jag som någon uppoffring att få slippa faktiskt 
Alternativet skulle ju bli att träffa någon som man får seriösa känslor för och då inte bara vill sexa med i lönndom när andan faller på, utan istället på allvar involvera någon ny i familjen och det skulle jag faktiskt oxå undvika efter så kort tid. Men du ser… vi tänker så olika i den här frågan och TS måste såklart göra det som passar henne och hennes familjesituation bäst.
I’ll rest my case