Hej,
Jag och min man skilde oss för ca 13 månader sedan. Vi hade varit tillsammans i 21 år (gifta i 19), men känslorna hade svalnat och vi var längre bara kompisar. Han hade varit otrogen för ca 15 år sedan och tyvärr hittade vi aldrig tillbaka till varann efter det helt, och stannade mest tillsammans för barnen och familjen. Orsaken till att han var otrogen var att han tyckte att han inte fick tillräckligt bekräftelse hemma och att jag bara brydde mej om barnen, så visst fanns det saker som inte fungerade redan då.
Nu till saken, undrar hur andra kommit genom sin skilsmässa och ut på andra sidan, om det finns barn med i bilden, hur har de klarat av situationen. Och vilket förhållande har du till ditt ex idag, hur fungerar er kommunikartion?
Vi har barn 11 och 15 år gamla, vi har båda inlett nya förhållanden och vår kommunikation fungerar helt ok, men visst kommer man lätt in i samma gamla mönster och konflikter om man har för mycket kontakt. Men vi kan kommunicera vettigt gällande barnen.
Vår 11 åring tar ut det bästa av situationen och ser det som positivt att ha fått in nya trygga vuxna i sitt liv, samt nya kompisar (min nya har två barn 10 och 9 år). 15-åringen (tjej) är tonårig och växlar från dag till dag hur hon ser på situationen, men hon har haft svårare med att jag och hennes pappa genast har inlett nya förhållanden.
Summa sumarum tycker jag ändå att vi alla mår bättre idag än innan, fast det har varit mitt livs tyngsta år. Värst tycker jag det har varit att ha barnen bara varannan vecka.
4 gillningar
Jag kan inte besvara din fråga eftersom jag är mitt inne i separationen. Jag flyttar den här veckan. Men jag fastnade ändå för ditt inlägg då jag känner igen mig. Vi försökte också igen efter otrohet. Men jag tror inte att jag någonsin litat på honom fullt ut igen. Så den kommande skilsmässan var så småningom väntad även om det ändå är jobbigt. Vi är inte ovänner så jag förväntar mig en sådan kontakt även senare. En vänskaplig ton och även kunna träffas med barnen utan tråkigheter. Jag tror det är möjligt. Men jag gissar även att sådant förändras om nya partners kommer in i bilden. Jag har bara svårt att se en partner till i alla fall mig. Jag tror att det är viktigt att då och då prata med barnen om hur de mår och känner så att de får ge ord på känslorna i allt det nya.
Det var mitt beslut att skiljas, efter 25 år tillsammans. Han ville inte, var nog mest rädd för “det okända” (han hade levt med mig hela livet, aldrig haft någon annan och är trygghetsnarkoman). Jag flyttade ut för drygt ett år sen. Barnen är i övre tonåren och har tagit det rätt bra.
Idag är barnen hos oss varannan vecka, trots sin ålder. Antar att de är lojala och vill spendera tid med oss båda. Jag och exet skjutsar dem och deras saker till varandra och när vi ses blir det alltid en kram och lite småprat. Vi har varit och fikat tillsammans och har inga problem att prata med varandra. Jag har träffat en ny och det är väl det enda han inte pratar om. Han vet att jag träffar honom och att jag sover hos honom men nämner inte hans namn. Även han har haft ett par förhållanden som inte funkat och dejtar nu lite sporadiskt.
Jag ger mkt cred till honom att vi har den relation vi har idag. Han blev lämnad mot sin vilja och även om jag ville att vi skulle ha en god kontakt var det inte en självklarhet för mig. Jag hade förstått om han helt stängt mig ute… Är tacksam att vi kan umgås (typ då barnen fyller år osv) utan problem. Min nya tycker det är bra att jag har så bra kontakt med exet med tanke på barnen.
3 gillningar
Oj, då har ni kommit långt på så kort tid, bara ett år.
Efter ett år hade vi fortfarande inte sålt huset, vi velade båda om ifall vi skulle ta över eller inte. Jag bodde vissa dagar i ett uthyrningsrum. Dejta fanns inte på världskartan.
Från det att skilsmässan blev bestämd till jag flyttade ut tog det drygt 4 månader. Under den tiden var det mkt upp och ner - vi grät, sörjde, pratade (mer än vi någonsin gjort under våra 25 år tillsammans), firade jul och nånstans landade i mitt beslut… Kanske därför vi är där vi är idag. Vi tycker ff väldigt mkt om varandra och bryr oss om varandra, men vi ska inte vara gifta.
2 gillningar
Krafter till dej @Solstickan ! Jag lovar du kommer att må bättre efteråt! Visst det är en stor sorg och inget man skulle önska att hade skett. Men nu med facit på hand ser jag klart hur dåligt jag/vi mådde av att leva i en “lögn”. Visst fanns det bra stunder också och visst saknar jag ibland kärnfamiljen och kamratskapet och vänskapen vi delade. Men känslan av att inte räcka till, inte kunna ge sig hän för den andra, att inte längre älska den andra på rätt sätt, det tärde så mycket. Och när man inte längre har rätt känslor för varann börjar man lätt störa sej på den andra och det uppstod mycket gnat och små konflikter hela tiden. Allt detta är borta nu, och vi mår båda bättre och kan också vara bättre föräldrar till våra barn.
2 gillningar
@honsomgick var nog även i vårt fall mitt beslut. Jag hade funderat på det i flere år, men vårt problem var att vi aldrig kunde prata känslor och svåra saker. Min exman tyckte vi skulle ha fortsatt bo tillsammans som kompisar, men jag skulle inte ha klarat det. Och nu har vi ju båda hittat kärleken igen med nya personer.
2 gillningar
@50-taggare, vi valde att fixa allt genast när beslutet var taget. Vi ville att nån av oss skulle ha kvar huset för barnens skull, så jag köpte min mans halva av honom och han flyttade ut. Vi bodde tre månader tillsammans efter att vi beslutat oss, det var en tung tid. Efter att vi gjort beslutet “gav vi varandra lov” att träffa andra, och vi har nu båda nya förhålladen, visst det gick snabbt, men känslomässigt hade vi lämnat varandra redan flere år tidigare.
1 gillning
Det har inte gått ett år än, rent tekniskt är vi inte ens skilda än - de sex månadernas betänketid är inte över. Men sen jag upptäckte att han varit otrogen och, åtminstone undermedvetet, fattade att det var kört har det gått längre tid. Jag har flyttat ut för nån vecka sen och hittills har barnen mest varit hos honom i huset men jag hoppas och tror att de är här mer sen när allt fallit på plats. Han ska försöka bo kvar där, jag hoppas att banken går med på det så att jag kan få loss mina pengar…
Personligen märker jag enorm skillnad i mitt mående sen vi skickade in pappren, vi borde gjort detta för längesen men vi gav förhållandet en chans med terapi osv (bortkastade pengar). Träffat någon har jag inte gjort än men jag är definitivt öppen för tanken. Exet, ja han träffade ju andra redan när vi var tillsammans så oavsett vad han säger så vet jag inte vad jag ska tro 