Jag har en annan tråd i kategorin ”Min historia”, som heter ”Skiljas från någon som inte mår bra”, där det går att ta del av min historia.
Jag är mitt upp i en separation där jag är den som lämnar ett destruktivt förhållande. Vi har tre barn gemensamt. Barnen är i åldrarna 5-13. Separationen är slitsam och svår.
Jag oroar mig mycket för min mans förmåga att ansvara och ta hand om barnen på egen hand efter vår separation. Vi har bokade samtal hos familjerätten inför stundande separation. Han vill ha barnen 50/50, m i nuläget vill barnen bara vara med mig. Jag vill att vi ska utgå från 50/50, men är bekymrad och orolig efter hur allt utvecklat sig senaste tiden. Får ju prata av mig vid det kommande enskilda samtalet som är snart på familjerätten, sedan har vi ett gemensamt samtal. Flytt går om 1-2 veckor.
Jag bollar gärna lite av dessa frågor kring hur det gick för barnen efter separation på denna separata tråd, eftersom det är detta som jag är mest bekymrad över och det som fick mig att vänta med ett beslut att lämna relationen in i det sista. Till slut kom jag dock till insikt att jag inte kommer hålla om jag fortsätter leva med barnens pappa, jag skulle ha brutits ned till slut. Men att landa i ett beslut tog lång tid och var svårt.
Så nu är jag mitt upp i separationen som sagt.
Jag har inget muntert att säga, tyvärr. Ett av mina barn var en “ensamvarg”. Höll sig mest i sitt rum när hon var hemma. Nu i vuxen ålder, några år efter skilsmässan, så har hon berättat att hon var i sitt rum för att slippa träffa pappan. Hon hade svårt att hantera hans ständiga kritik och ilska och var inte tillräckligt rapp i munnen för att ge svar på tal.
Ett annat av barnen gjorde absolut ingenting hemma. Hjälpte aldrig till. Nu vet jag hur han tänkte. Han tog hellre en kort utskällning för att han var lat, än att få en lång detaljerad utskällning för att han gjort fel.
Alla barnen har olika problem som är relaterade till pappan, enligt dem själva i alla fall. Prestationsångest, dålig självkänsla, kan aldrig slappna av ordentligt.
Tack för ditt svar @Leaf. De problem som barnen nu har, tror du att de kommer pga att de fick vara mer själva med pappa pga separationen, eller tror du att de hade kommit ändå, även om ni hade fortsatt leva tillsammans? Att pappans sätt att vara hade påverkat dem ändå? Nu är ju mitt beslut fattat, för att jag blivit så mentalt nedbruten i förhållandet, men min värsta farhåga är att barnen kommer må ännu sämre då de får vara mer själva med honom efter separationen. Min förhoppning är ju att deras pappa kommer hitta sin föräldraroll mer och bli mindre irriterad när jag inte är i närheten.
Jag kan ju känna att min äldste son redan haft en del bekymmer i form av tvångstankar, men att det nästan var som en befrielse för honom när jag i somras satte ord på min ledsenhet som varit under lång tid. Han har vid ett tillfälle också sagt att han mår så dåligt av att se mig ledsen. Min äldste son är också mer introvert, lättstressad, trygghetssökande, de yngre är lite på annat sätt. Men har förstås också mycket känslor om allt.
Jag upplever att barnen och jag har en öppen dialog om känslor och tankar, men det går inte att undvika att de blivit påverkade av allt som hänt vår familj de senaste åren.
Nej, de har egentligen inte med separationen att göra, utan de beror på den tid vi levde tillsammans. Jag tänkte på skilsmässa då och då i flera år, men jag stannade för barnens skull. Kunde inte tänka mig att lämna dem ensamma med exet flera dagar åt gången, så jag ville vänta tills de var större. Däremot fanns jag ju inte där jämt medan vi var gifta. Exet var ensam med dem kortare stunder och även flera dagar när jag låg på BB eller var inlagd på sjukhuset. Om jag förstått då vilken skada han orsakade barnen, så - tja, vad skulle jag ha gjort? Tagit ut skilsmässa så han hade barnen själv oftare?
Det var inte så att han slog dem. Däremot “skämtade” han. Om jag var hos tandläkaren och ett barn frågade efter mig, så kunde han säga att jag flyttat. Att jag inte tyckte om barnet längre. Till en 4-åring …
Till de äldre sade han andra saker. Att normala barn faktiskt gjorde så här. Att duktiga barn hade bättre betyg än så där. Att normalbegåvade människor fattade att man måste bädda på det här sättet, dammsuga på det där sättet eller borsta tänderna så här. Att vilken 5-åring som helst klarade av det där som 10-åringen just misslyckades med.
Det var mycket sådant där. Han kunde lova dem något, och när de sedan frågade, så förnekade han det. De hade bara inbillat sig att han lovat. Lyssnade de aldrig ordentligt? Och plötsligt var det barnen som gjort fel och inte han.
Åh jag blir så ledsen när jag tar del av det du skrivit. Vad bra att dina barn nu ändå kan sätta ord på vad de känner, och även hitta orsaker till varför det blivit som det blivit. Väldigt klokt🙏.
Men jag blir så ledsen på alla vuxna som inte tar sitt ansvar för sina barn. Jag tänker ju i den situation jag befinner mig i just nu också. Förstår absolut varför du valde att stanna, hur ska man veta vad som händer eller vad allt ger för konsekvenser. Man gör så gott man kan, utifrån det man tror är det bästa just då. Ibland tänker jag så mycket ut och in vad som är rätt och fel, att jag tror jag ska gå sönder. För min del var det ju att jag kände att jag höll på att bli psykiskt nedbruten av min man, att jag tänkte, jag kommer bli ”knäpp”, jag kommer bara ligga här i en hög till slut. Detta, tillsammans med att jag hade ett par allvarliga samtal med mina systrar, som gjorde att jag till slut blev tvungen att fatta ett beslut att lämna denna relationen. För att barnen inte skulle få två sjuka föräldrar. Men ändå gruvar jag något så fruktansvärt över hur allt ska gå för barnen.
Som barn till en bra och en dålig förälder (om uttrycket ursäktas) kan jag lugnt säga att ifall dina barn för behålla en förälder som är frisk, sund och närvarande kommer det att betyda allt. Då kommer det att gå bra för dem.
Men att stanna och på så sätt dels riskera att bli utbränd själv och dels låta barnen konstant bo med en destruktiv förälder är riktigt illa.
. De problem som barnen nu har, tror du att de kommer pga att de fick vara mer själva med pappa pga separationen, eller tror du att de hade kommit ändå, även om ni hade fortsatt leva tillsammans? Att pappans sätt att vara hade påverkat dem ändå? Nu är ju mitt beslut fattat, för att jag blivit så mentalt nedbruten i förhållandet, men min värsta farhåga är att barnen kommer må ännu sämre då de får vara mer själva med honom efter separationen. Min förhoppning är ju att deras pappa kommer hitta sin föräldraroll mer och bli mindre irriterad när jag inte är i närheten.