Min sambo berättade för tre veckor sedan att han inte vill fortsätta vår relation. Jag blev helt paff. Vi har varit tillsammans i 13 år. Har två barn, en 4 åring och en 8 månaders bebis. De senaste 5 åren har varit tuffa. Jag har tagit merparten av föräldraledigheten då sambon påbörjade nytt jobb som krävde att han skulle genomföra en utbildning. Jag har flera gånger under årens lopp berättat och förklarat mitt mående (mycket gråt och nedstämdhet) och önskat stöttning från min sambo vilket inte har fungerat fullt ut. Förståelsen för mitt mående har inte funnits. Vi har nu båda semester och försöker dela på oss så gott det går. I höst kommer jag börjar jobba och sambon ska vara föräldraledig. Vi kommer därför inte kunna gå ifrån varandra fören årsskiftet. Jag håller på att gå sönder, hela dagarna går jag och grubblar och gråter om vartannat. Jag får fortsätta bita ihop och ta hand om barnen, tvätta, städa och laga mat. Jag kan knappt sova eller äta. Min sambo däremot, han är glad och är som vanligt.
Jag måste acceptera att en separation kommer ske men hela min kropp skriker nej. Hur kommer jag klara det här? Skuldkänslorna gentemot mina barn är så stora att jag mår illa, allt jag ser är barnfamiljer runt om mig. Jag vill bara bryta ihop och ge upp. Och om man nu ska tänka längre fram (mycket längre fram) så vem vill träffa en med så små barn som jag har? Jag känner mig helt körd på alla sätt. Det var inte så här mitt liv skulle bli. Jag vill inget hellre att ha min familj.
Har någon annan varit i en liknande situation och kommit ut på andra sidan? Hur har det gått?
Nej, inte en liknande situation egentligen, men samma chock och omständigheter som gjorde att han bodde kvar i huset. Han verkade nöjd och glad, och han ville till och med fortsätta dela sovrum (och ha sex som vanligt!).
Orsaken till alltihop visade sig vara en annan kvinna - förstås. Jag krävde att han flyttade, och han tyckte jag var oresonlig. Att han hade en annan kvinna betydde ju inte att han var otrogen egentligen, utan det var bara mitt fel. Om jag inte var så tråkig / lat / tjatig / fel på alla sätt, så hade han inte behövt söka tröst hos en annan.
Jag har 2 råd till dig:
Schemalägg mat och vila. När klockan visar Mat, då äter du. Även om du bara får i dig ett kex och lite mjölk, så äter du det. När klockan visar Vila, då vilar du (om babyn går med på det). Du behöver styrka för att klara det här!
Var uppmärksam och beredd på att din man kanske har en annan. Så länge ni bor i hop, så ska han inte strula runt med någon. Gör han det, så ska han ut ur huset!
Tack jag tar till mig av dina råd. En utav mina förstås frågor när han levererade bomben var just om det fanns någon annan, han säger att det inte är så. På något sätt tror jag honom i detta men visst undrar jag vad detta kommer ifrån. Han påstår att han har funderat på detta sedan påsken (vi skulle åka till fjällen till hans familj för att fira i en vecka) jag var helt slut och frågade om vi kunde skippa i år, tanken av att spendera en vecka med andra människor fick mig att gråta. Han sa då att han skulle åka med eller utan mig. Jag fick bestämma om barnen skulle vara hemma med mig eller åka med honom. Mig struntade han i. Jag bröt ihop men valde tillslut att följa med. Detta fick honom att börja ifrågasätta vår relation. Sedan har han gått och tänkt själv och nu kommit fram till att vi inte ska vara ett par längre. Han orkar inte med mina utbrott. Han bryr sig om mig och vill mitt bästa men han älskar mig inte längre…
Precis så kände även jag. Speciellt första tiden efter att mitt ex/fru sa att hon ville separera. Nu har det gått över ett år och kan fortfarande ofta känna att ”det var inte så här mitt liv skulle bli” och att jag ”saknar gemenskapen/kärnfamiljen”… i allt detta så bor vi fortfarande i samma hus men börjat leva mer separata liv. Vi levde isär i ca 6 månader genom att skaffa ett extra boende. En bodde ”hemma” med barnen och den andra i den andra lägenheten och så alternerade vi. Sen ca 6 mån tillbaka bor vi i samma boende igen men mitt ex ska flytta. Hennes nya lägenhet har dock ej tillträde förrän efter sommaren. Vi sover i olika rum. Jag sköter det mesta med barnen (en går i skolan och den andra på förskola).
Det blir lättare att hantera. Chocken och ångesten i början går över och ändrar karaktär/form. Förstår att det är svårt att se nu, men det blir enklare.
Mitt råd är att verkligen se till att äta och sova. Hur svårt det än känns. Du behöver energin. Fokusera på dig och dina barn. Försök acceptera att det är över. Även om känslorna vill annat. När du börjat hitta orken så fundera kring hur du skulle vilja ha ditt liv - utan din sambo.
Prata med vänner och om det behövs så ta professor hjälp.
I början lyssnade jag på många poddar. Läste många trådar här på forumet. Började träna lite mer igen. Tog långpromenader.
Med tiden började jag även rannsaka mig själv.
Dvs vem är jag som person. Vem vill jag vara. Vad var mitt ansvar i att det blev som det blev. Osv. En stor och lång process som är långt från klar. Mitt huvudmål är dock att barnen ska ha det så bra det går.
Men tillbaka då till råd. Se till att äta. Sätt klocka eller bestäm tider och få i dig något.
Han bryr sig inte om dig, då hade han avlastat dig! Han bryr sig om sig själv och när du inte orkar tycker han att du är oresonlig😵💫 @Leaf och @Haffi ger bra råd kring mat och fokus på att du ska må bättre. När du mår bättre är du bättre för dina barn, inte din sambo.
Försök hitta saker som du tycker om för dig själv. När han blir pappaledig, gör du det som du vill, inte det han (eller du) tycker att du måste. Ta stöd i nära, så att du kanske kan få lite avlastning i dina tankar. Skriv här. Det finns många som går igenom /har gått igenom samma som du🥰
Var rädd om dig!
blir så ledsen att höra vad du går igenom. jag blev lämnad för en annan när jag var gravid med vårt andra barn. det har gått ganska exakt ett år nu och JAG VET HUR SVÅRT DET ÄR ATT TA TILL SIG men tiden gör så otroligt mycket. håll ut, håll ut, håll ut. gör det du mäktar med och försök hanka dig fram. till slut lättar det. jag behövde medicinering för att komma ur det värsta och bli stabil och plötsligt bara vänder det och luften skingras och saker och ting liksom…funkar.
Tyvärr nej. Han surar i hop för att du inte vill åka bort en vecka när ni hade en 6-månadersbaby och tar det som grund för att separera. Omtänksamt? Nope! Ingenstans i din text ser jag någonting som tyder på att han bryr sig om dig eller barnen särskilt mycket.