Hur förlåta en otrohet och gå vidare?

Allmänna diskussioner
21

Angående att kontakta den andra - jag kände att jag måste höra hur mycket hon visste om våra små barn, hus, gemensamma företag osv. för att få veta läget. Och framförallt ville jag genom total envägskommunikation upplysa henne om vad jag tycker om såna som hon ifall hon kände till att det var en mycket upptagen småbarnspappa hon pillat på olovandes. Absolut inga fula ord eller något i den stilen, jag pratade lugnt och mycket behärskat med henne, det gick bra. Hon verkade extremt förvånad över mitt kyliga ursinne, gissar på att han dragit den vanliga valsen om att han sov i separat sovrum eller så är hon ganska korkad helt enkelt. Hon tog inte på sig den minsta smula skuld, små barn eller ej. Men sånt är lite bra att få veta, för min del så kände jag lite att de där skräppersonerna nog förtjänar varandra, det hade varit värre om det varit en bra tjej som varit ledsen över det som hänt men att de blivit så vansinnigt förälskade ungefär.

Jag kände att ett telefonsamtal passade mig bättre än mail, gör man något sånt mot mig så kommer man att få stå till svars så nära “in person” det går, jag smyger aldrig undan. Exet var totalt skärrad att jag ringde henne, inte direkt hans stil, haha…

22

Börjar med mina svar på några av frågorna från [B]vetintealls[/B]:

[B]Behöver du fortfarande extra mkt bekräftelse av honom? [/B]
Ja, vissa dagar behöver jag extremt mycket bekräftelse. Har märkt att det oftast sammanfaller med mina PMS-perioder.
Behöver få höra honom säga att han varit en idiot, att jag är det bästa som finns.
I början så ville jag att han skulle skriva statusar på Fejan om att jag var den underbaraste fru som fanns men han vägrade. Kan skratta åt det idag eftersom han inte är en Fejanmänniska som skriver statusar öht. De är ju inte “vänner” där längre så hon skulle inte ens ha sett det.
Men bekräftelse; självklart!

[B]Hur ofta pratar ni om detta nu? [/B]
Om själva otroheten pratar vi inte speciellt mycket men den finns närvarande hela tiden eftersom han vet att det är därför jag behöver extra bekräftelse.

[B]Går det att få en vardag igen som är på riktigt och inte där man biter sig i tungan hela tiden?[/B]
Ja, absolut. Vardagen kan vara alldeles fantastisk!

[B]Kollar du hans mail, FB och telefon?[/B]
Nej, inte längre. Jag bestämde mig tidigt för att inte göra det. Som jag redan skrivit i min tråd så hackade jag mig in i hans konton dag 2 men efter att han fick tillbaka sina konton så har jag låtit bli dom. Han har dock vid några få tillfällen under året fått logga in med mig brevid och visa vad som finns (inte finns…).
Hans telefon är låst med kod (krav från arbetsgivaren efter att en kollega fick sin iPhone stulen då deras appar innehåller känsliga uppgifter) men jag har fått se i den när jag bett om det men aldrig hittat något. Frågade senast förra veckan (mensvecka…skratt) om det fanns något och när han plockade fram telefonen för att visa så valde jag att inte ens titta.

[B]Kan han åka på tjänsteresor och du sover gott hemma? [/B]
Ja, men “hon” jobbar inte på samma jobb (gjorde det innan maken började där). Han har också åkt på “idrottshelger” med sina olika killgäng utan att det varit jobbigt för mig.
After work har han varit på och det var SKITJOBBIGT! Det var ju vid såna tillfällen hon dök upp. Han var bjuden på en fest i somras dit hon troligen skulle kommit och då fick han stanna hemma. Han var ärlig om att hon [I]kunde[/I] vara bjuden men att han inte visste. Jag vägrade låta honom gå dit.

[B]Törs du bråka med honom på det sätt ni gjorde tidigare utan att vara orolig att han ska söka tillflykt hos ngn annan och börja tvivla på relationen? [/B]
Det konstiga är att vi inte bråkar längre.
Det värsta har ju redan hänt. Tyvärr. Det finns “liksom” inget som är värt att bli förbannad på längre. Skitiga skor på en ljus matta är ingen katastrof. Kaffe, kaffefilter, mjölk mm som tar slut? Nä, inget är värt att tjafsa om. Vi har nog bägge insett vad som tar onödig energi från “oss”. Vi har aldrig pratat om att sluta tjafsa om småsaker; det bara blev så.

[B]Har du känt att du söker bekräftelse hos andra män efter detta? [/B]
Nej, jag har nog redan skrivit att jag alltid umgåtts extremt mycket med killar.
Däremot kan jag nu när jag svarar på din fråga komma ihåg en gång i somras när vi var på en fest och vi var ett helt gäng som stod och flamsa så var det två killar där (40+ och makens bekanta som jag känner ytligt) som iakttog mig och i mun på varandra började ösa superlativ om mig och mitt sätt att vara.
Jag flinade, skojade bort det och gick strax efter in på toaletten och [I]grät[/I]…

Dagen efter när vi låg i soffan (bakis) så gick vi igenom det som hänt under kvällen/nattens fest och jag berättade lite kort om vad de sagt till/om mig och då svarade han att han redan visste allt det om mig och att det “[I]är ju precis så du är![/I]”. Där och då bet jag mig i tungan och höll inne harangen om “[I]varförihelvetekundeduvaraitrogenmotmigmeddendärjävlahorandådinjävladummaidiotsomärdumihuvudetochdopparsinjävlaxxxienskitigjävlafttförbannadejävlaidiot[/I]”.

Jag har under mitt helvetesår medvetet undvikit att hänga med killkompisar på event med efterföljande hotellefterfester. Är nog rädd för att hamna i en situation där för mycket alkohol leder till en ledsen AII och en snygg “förstående” kille finns till hands… Har aldrig hänt tidigare under våra nu mer än 25 år men jag litar nog inte tillräckligt på mitt inre än. :wink:

I början kretsade tankar om att “hämnas”. Sex med någon annan bara för att jag kunde. De tankarna är borta idag.

23

Det är tyvärr just det jag är rädd för. Att hon eg är en bra tjej som förälskat sig i min man (och jag kan inte klandra henne, jag har ju själv varit kär i honom i 11 år). Hon är dock ung och saknar förståelse för hur livet är när man har småbarn, husfix och allt däremellen som oftast är roligt med ibland väldigt jobbigt. Jag vill att hon ska förstå att man inte gör såhär, jag vill inte att hon ska tro att hon var så speciell utan att deras relation handlade just om en ung, kravlös assistent och en stressad småbarnspappa med livskris. Som trots allt älskar sin fru och familj men som i sin tillfälliga svaghet inte kunde stå emot hennes lättja. Jag vill inte heller att hon ska gå vidare mot nästa gifta småbarnspappa, hon bör veta hur mkt ngt som var roligt och spännande för henne skadar andra. Vet inte vem detta skadat mest, mig eller min man.

Jag tänker fortfarande mail, men vet inte om jag ens kommer att göra det. Kanske filar jag på det ett tag, ser till att det blir bra och knivskarpt, men kanske skickar jag det aldrig. Du hade ringt, kanske blir det så även för mig.

Fler som har kontaktat “den andra”? Hur blev det?

24

Tack förresten för dina svar AII. Jag skall fundera över dem och återkommer kanske med fler frågor och funderingar sen.
Kram

25

Här kommer del två i svaren på [B]vetintealls[/B] frågor.

[B]Tvivlar du på er relation? [/B]

Jag [I]tror[/I] inte att jag tvivlar. Vår relation har varit stark genom alla år (dippade dock under en period innan han var otrogen) och vi inser bägge två att det inte är en dussinrelation.
Vi har bägge bestämt att målet är att det ska bli en bättre relation. Ännu bättre än den varit.
Hade vi inte haft en så bra relation som vi haft så hade ingen av oss kämpat.

[B]Älskar du honom på samma sätt fortfarande? [/B]
Jag älskar honom på ett annat sätt idag. Fortfarande enormt mycket men idag vet jag vad jag nästan förlorade. Jag har fått en annan förståelse för hans brister. Jag ser mina egna brister. Jag uppskattar hans positiva sidor ännu mer. Jag tror att jag såg allt mer självklart förut. Något som bara “var”. Något som var givet. Jag tar inget eller ingen för given längre. Det är postitivt.
Jag kanske älskar honom mer?!

[B]Kan du respektera honom? [/B]
Har inte reflekterat så mycket över det om jag ska vara ärlig. Jag respekterar honom som person men respekten för honom som äkta make är nog lite stukad fortfarande.

[B]Törs du göra planer för er gemensamma framtid eller tänker du fortfarande att ni kanske ska skilja er? [/B]
Vi har inga direkt stora planer för framtiden men så är vi också i en situation där vi har hus, utflyttat barn osv
Jag har dagar då jag är rädd för framtiden men jag vågar tänka på resor, inköp osv men jag vet i ärlighetens namn inte om jag skulle våga tänka på viktigare saker som fler barn (om jag varit i den livssituationen).

[B]Kom det någonsin en vändpunkt i ditt ältande? Hur tänkte du då? [/B]
Jag insåg bara en dag att jag inte längre hatade henne. Jag insåg att hon betydde; ingenting. Visst har jag hatat. Massor. Och jag vet inte vad jag gör om jag springer på henne men jag tror att jag kommit till stadiet där den “vanliga” AII iskallt skulle kolla personen i ögonen tills den vek bort blicken och lommade iväg som en rädd råtta. Jag tror inte att jag skulle ödsla någon energi på henne mer än en iskall, hård, ihållande blick.

Jag har delar kvar att jobba med: självkänslan efter sveket.
Jag har alltid haft en bättre självkänsla än självförtroende men nu är det just självkänslan som är problemet.

Självförtroendet är inte heller på topp men jag tillhör dom som tycker att en hög självkänsla är viktigare.

[B]“Jag väntar på ngt sätt på ngn form av “tecken”, ngt som ska göra det självklart för mig att han avskyr henne och som ska få mig att acceptera det han har gjort.”[/B]
Ingen fråga men jag vill ändå kommentera detta. För att han ska avsky henne och göra “henne” till er gemensamma fiende så krävs att han tycker att det hon gjort är värre än det han själv gjorde. Jag tror att han insett att han faktiskt sårat [I]även[/I] henne. Oavsett hur j*vla dum hon än varit…

Om han nu skulle börja hålla med dig om vilken slampa hon är och elda upp dig med hat mot henne; Hur skulle du må om någon månad när du verkligen inser att de var TVÅ om det. När allt sjunker in i dig? Jag lovar att du om ett tag kommer att inse att dina känslor åker karusell efter ett antal månader i den Berg-och-dalbana där du är nu.

Jag tror på min man när han säger att han aldrig diskuterade [I]mig[/I] med “Den Skitiga” och nu i efterhand vet att han aldrig sagt ett ont ord om [I]henne[/I]. Även om jag helst hade velat höra honom hålla med mig om att hon är en värdelös slyna så ger det [I]mig[/I] också en insikt om att han helt säkert talar sanning om att han aldrig diskuterat mig med henne.
Skulle vi välja att avsluta detta så vet jag också att han skulle fortsätta hålla tyst om mig inför andra. Han vet att det är [I]han[/I] som felat.
Jag har nog kommit till en punkt där jag kan ge honom en viss cred för det.

26

Hej. Tack för dina uttömmande svar AII. Som ni kanske förstår är det svårt att skriva så mkt som jag skulle vilja, jobb, barn och sk “försök” kommer hela tiden emellan. Jag läser dock ofta på detta forum och vill följa era respektive resor.

Har fortsatt läsa era kommentarer och egna inlägg vilket såklart får mig att fundera mkt. Som ngn av de andra “försökarna” här på forumet konstaterade så blir det tydligt att en skilsmässa är ngt jag vill undvika, in i det sista. Jag vet att jag älskar min man, jag vet att han älskar mig, vi har två fantastiska barn tillsammans och ett rikt liv med vänner och familj. När jag säger att jag kanske vill skiljas så förstår inte han hur jag kan vilja kasta bort detta. JAG? Det var ju han som var otrogen. Han svarar då att han inte förstod vidden av det han gjorde, trodde aldrig det skulle åsamka så mkt skada men att han nu har lärt sig. Jag och andra sidan vet vad jag gör om jag väljer att inte förlåta. Så ser han på saken. Kanske har han rätt men jag är fortfarande så ledsen och sårad och snart fyra månader har gått.

Sen såg att fler hade kommenterat ensamheten i detta. Det är svårt att veta hur mkt jag kan beklaga mig över min man inför andra om jag sedan väljer att fortsätta med honom. Vill ju inte att alla ska tycka illa om honom men samtidigt vill jag att de ska ta ställning mot det han har gjort. Jag/vi har berättat för några nära vänner och de har reagerat olika. Kanske inte helt otippat har några av männen haft större förståelse för det han har gjort, utifrån att de känner igen sig i hans rastöshet och leda på rutiner och småbarnsliv. Våra kvinnliga vänner har reagerat starkare. Kanske är det så, men självklart med flera undantag som jag såklart har läst om på detta forum, att vi mammor går in så mkt i vår mammaroll och under dessa år inte ens kan tänka tanken på ngn annan. Kanske kommer våra tvivel längre fram? Jag har under dessa småbarnsår inte fattat att ngn ens har tid och ork att ifrågasätta en bra relation. All min energi har gått åt till att underhålla den jag har! Där har jag varit mentalt och det gör ont att inse att jag inte hade min man med mig hela vägen. Nu står han dock stadigt och bekräftar mig om och om igen. Påtalar hur lyckligt lottad han är som fortfarande får vara med mig. Jag ska försöka fokusera på det.

27

Jag kontaktade den kvinna min man hade haft sex med. Jag gjorde det för att min man vägrade ge mig raka svar och jag var så jäkla trött på alla lögner. Han sa nämligen först att hon hette en sak och sedan ngt annat och då ledsnade jag, sökte upp numret på eniro och ringde och frågade henne om det var hon som varit med min man. Jag var noga med att inte vara otrevlig utan lugn och saklig, det var också ett mycket kort samtal. Hon blev däremot rasande på min man för att jag ringde. Visserligen var hon redan arg på honom eftersom han tidigare varit tvungen att erkänna för henne att hans tillvaro inte var så okomplicerad, att han inte var separerad och hade skilsmässa på gång, men efter mitt samtal blev hon ännu argare. Jag vet inte om jag kan rekommendera detta till ngn annan, konflikten mellan mig och min man blev sju resor värre men det gav mig någon slags maktkänsla och jag såg det som en markering till min man att han kan inte behandla mig hur som helst utan att det får konsekvenser.

28

Godkväll.

Tänkte flika in med en liten uppdatering om situationen för en “försökare”. Det har varit jobbiga månader sedan allt uppdagades i november. Detta önskar jag inte ens min värsta fiende tänkte jag skriva men så kom jag på att den lilla slampan gärna kan få ha det ännu värre. Hursomhelst så måste jag säga att det går framåt, även om det väldigt ofta går bakåt igen. Det är upp och ner, hela tiden även om jag håller mig uppe längre och kan vara mer rationell när jag är nere. Jag tänker inte längre på skilsmässa varje dag, utan tänker att jag ger honom ett år. När detta år är slut hoppas jag att jag mår såpass mkt bättre att jag kan ge honom ytterligare ett, när det är slut törs jag ge honom flera och så hoppas jag det fortsätter. Det tråkiga är att inte kunna se längre än detta år just nu. Allt jag trodde så starkt på tidigare är omkullkastat. Han säger dock ofta till mig att vi fortfarande står pall och att han ska stå stadigt för alltid. Aldrig kommer göra om detta. Jag tror honom men det gör fortfarande så ont. Jag har insett hur sårbart allt är. Jag läser mkt om vad ni andra skriver och har skrivit tidigare. Har kommit på mig själv med att inse att om jag hade läst detta för ett år sedan så hade jag tänkt att ni som blivit bedragna måste ha förstått men inte velat se. Ni måste ha haft en dålig relation, ingen sex, mkt bråk och allt annat man förknippar med dåliga relationer. Nu vet jag att man kan vara hur klarsynt och närvarande som helst (vilket jag faktiskt anser mig vara) och ändå bli helt förd bakom ljuset. Det är jobbigt att veta för i vilka andra avseende blir jag bedragen, om inte av honom så kanske av ngn annan?

Jag känner nu att jag kanske kan “förlåta” det han har gjort, de fyra nätterna med henne. Det jag fortfarande kämpar med att acceptera är att han inte släpper den förälskelse som var. Vet att han inte har ngt med henne att göra nu mer än det som krävs för jobbet (som han skall ha några veckor till). Vet att han agerar precis som jag vill att han ska göra gentemot henne i de fall de måste ha kontakt. Vet att han inte önskar ngt mer än att det som skedde skulle vara ogjort. Vet dock inte hur han tänker på henne idag, hur han tänker på den förälskelse som ändå fanns under oktober månad. Jag vill att han ska inse att det inte var henne han var förälskad i utan att det var tanken på att vara ung och kravlös som han attraherades av. Att det var hennes ständiga skratt och bekräftande av honom. Att det var första bästa chans till verklighetsflykt han tog och att hon eg bara var ett medel för att få äta frukost i lugn och ro några morgnar. Inte att hon var speciell som person. Jag blir vansinnig av bara tanken på det och om han fortfarande tänker så så kan jag inte förlåta honom.

Jag har läst hela din tråd Maxima, och om du läser detta vill jag ge dig en enorm eloge för ditt försök och för ditt sätt att förmedla dina tankar. Ditt ständiga fokus på barnen och vad som blir bäst för dem. Du skrev till mig att kanske var det felet, att du gav honom chansen för barnens skull och inte för din egen. Tror du kan ha rätt i det men vad gör man inte för sina barn? Liksom din man så hävdar min att om jag väljer att lämna honom så är det JAG som berövar våra barn en vardag med både mamma och pappa närvarande. Skulden för vårt misslyckande blir mitt, även om det var han som förstörde det fina vi hade. Jag förstår dina våndor så mycket och hoppas att du mår bättre nu och att ditt beslut känns helt rätt. Jag tänker mycket på vad man kan kräva av en relation och var går gränsen för vad jag kan “offra” för barnens skull? Vad accepterar andra för att få vara med sina barn hela tiden och få ge dem den trygghet som ETT hem ändå innebär (läs i välfungerande familjer som inte innehåller våld, hot och konstanta bråk)? Hur viktig är just relationen till sin man/fru? Jag har förmånen att ha många nära relationer till vänner, föräldrar och syskon. Kanske kan jag leva med den man som är pappa till mina barn men se mina andra relationer som mina primära? Är det konstigt att tänka så?

Nu blev det visst ett långt inlägg men det är så många funderingar som väcks utav att läsa om er andra. Skulle kunna skriva hela natten. Jag känner fortfarande att jag inte vill skiljas, det ni som gör det går igenom verkar nästan värre, framförallt då det innebär att vara utan sina barn halva tiden. Jag måste kämpa för att min familj ska få det bra igen. Orken finns där ibland.

Stora kramar till er alla!

29

Hej!

Min mans otrohet uppdagades för ett år sedan. Jag fick inte veta av honom utan av en vän. Innan detta hade min man berättat att han var osäker på vår relation och ville separera och han sov därför borta hos en vän ibland medan han letade någonstans att bo. Det visade sig sedan att han istället för att tänka över sin situation hade börjat dejta och haft sex med en kvinna vid ett tillfälle. I alla fall, jag fick veta, det tog hus i helvete. Jag bestämde snabbt att jag åtminstone ville försöka reda ut detta men han ville skiljas och inledde intensivt uteliv samt vägrade tala om vad han gjorde. Jag kände mig dubbelt trampad på, han hade varit otrogen och ville inte ens att jag förlåta honom han ville bara dra. Han började i terapi vilket var bra för honom och jag gick hos psykolog på mitt håll. Vi separerade och ansökte om skilsmässa. Efter en tid började min man prata om ev återförening och jag tänkte att ja jag vill ju ta chansen att reda ut detta och väntade för han var ju inte riktigt säker… En dag precis innan betänketiden skulle gå ut sade han inför barnen att nej vi ska inte skiljas. Jag tyckte att det kändes sådär att han inte kollade med mig först även om vi hade pratat om det innan men efter mycket prat så bestämde vi ändå oss för att försöka hitta tillbaka till varandra. Den stunden kände jag bara en enorm besvikelse över att jag inte kunde känna ngn glädje över detta, hade tänkt att jag skulle bli jätteglad men det kändes mer som att celldörren slog igen… alla känslorna kring hans otrohet blommade upp igen och det var jättejobbigt!

I vilket fall som helst så har det nu gått några månader till och jag har fått lite mer tid att analysera för mig själv vad jag vill och vad jag inte vill. Min man är inte jättelätt att leva med, han har mycket tankar och känslor men har jätteproblem med att visa dem, han har också svårt att riktigt säga vad han tycker vilket gör att jag ibland får gissa (blir ofta inte bra) han är nu medveten om detta på ett helt annat sätt vilket naturligtvis underlättar. Vi har pratat om vad som gick fel för oss och vad vi vill göra annorlunda denna gång men det är jag som måste ta initiativet till samtalen och i början kändes det som ett initiativ jag inte ville ha, jag ville att han skulle vara den som bevisade för mig hur mycket han ville kämpa för oss. Detta har blivit lite bättre. Det jag har varit tvungen att inse är att denna man är som han är, vissa saker kan han förbättra men han kommer troligtvis aldrig genomgå någon personlighetsförändring, kan jag leva med detta? Jag har kommit fram till att jag kan det. I grund och botten tycker jag att han är en bra man och vi hade många bra år tillsammans innan detta hände.

Otroheten då? jag har varit fixerad vid den här kvinnan, hatat henne, kallat henne allt möjligt (inombords alltså), och de första dagarna ringde jag henne faktiskt som jag skrev i ett tidigare inlägg. Han har aldrig försvarat henne och nu säger han att hon hade kunnat vara vem som helst att det inte handlade om henne som person. Han har också dåligt samvete gentemot henne för att han ljög för henne om sin situation. Detta stör mig ngt så vansinnigt för även om han ljög om att han skulle skiljas så visste hon helt klart att han i den stunden fortfarande var gift och hade barn men hon valde ändå att dejta och ha sex med honom (idiot!) Hon ingår tydligen i ngt kompisgäng som han varit med mycket under vår separation vilket innebär att han har träffat henne vid två tillfällen efter att jag fått reda på deras “relation”. Det första jag sade till honom när han började prata om återförening var just det att om vi ska fortsätta tillsammans måste hon bort ur hans liv, även på facebook. Han säger att hon är borta sedan länge. Jag kan ju kontrollera om hon är kvar på facebook men om hon finns kvar i hans hjärna… det har jag ju bara hans ord på. Jag har bestämt mig för att försöka lita på honom, det är inte lätt, han har fått visa sin telefon några gånger, när han åker någonstans (händer inte så ofta) vet jag vart han åker och med vem.

När det gäller vår relation så kan jag nu i efterhand se några saker som bidrog till att det gick snett och jag har förändrat det som jag kan förändra när det gäller mig. Jag kan inte säga att min man är en dålig person för att han tvivlade på sina känslor för mig men det var hans beslut att vara otrogen och det får han ta fullt ansvar för. Han har också ansvar för att framöver se till att tillsammans med mig samarbeta för att vår familj blir som vi vill, funkar inte att skylla på mig när saker inte blir som han vill. Vi har en stor familj och många inblandade i våra angelägenheter ( med största välvilja) och vi har inte förrän nu kunnat se hur skadligt det har varit för vår par-relation. Jag kommer aldrig att glömma det som hänt och min syn på honom är definitivt förändrad men jag tror att det kan bli bra tillslut kanske till och med bättre än förut. För bara två månader sedan var jag inte så säker, då tyckte jag tillvaron var svart trots gem beslut att fortsätta tillsammans. Nu känns det lättare, ibland till och med riktigt bra, kanske är det ännu lättare om två månader till?

Förlåt om jag blev långrandig, det jag ville förmedla är väl det att jag tror på att ge saker tid. Din idé om att ge det ett år i taget låter klok tycker jag. Väljer du att ta ut skilsmässa är det ditt beslut men det betyder ju INTE att skilsmässan är ditt fel. Jag kan förstå att man känner en viss skuld men om en relation inte fungerar trots att man gjort allt man kan är det ju egentligen mer ansvarsfullt att avsluta den än att leva kvar i den, därmed inte sagt att det är lätt.

Kram

30

Hej! Jo jag har läst det du skrivit och tackar så mycket för din feedback. Det är ju alltid bra om min historia och mitt fruktslösa försök att nå fram och mina ibland rätt så förvirrade och kanske upprepade resonemang har hjälpt någon! :slight_smile:
Ja, jag gav till slut upp, för att jag kände att jag faktiskt aldrig nådde fram, han förstod inte och gör det tyvärr fortfarande inte vilket fortsätter att göra allt till en jobbig kamp i motvind. Just det här med att bli så tagen för given, vilket leder till känslan av att bli skoningslöst utnyttjad och behandlad helt utan respekt.

Din man verkar ju ha förstått en hel del och jobbar på han med. Det är jättebra att du får utlopp för alla dina känslor. Det var mycket där vårt försök havererade tror jag, att jag aldrig kände att jag fick utlopp för alla känslorna jag hade (och därför fortfarande i mångt och mycket har kvar!), jag höll mig hela tiden så sansad och försökte konstruktivt reda ut vår relation. Det som ger mig kalla kårar i det du skriver är just det att det skulle vara ditt fel om försöket inte leder till en fortsatt relation i förlängningen. Det tycker jag är så fel!!! Att det inte skulle lyckas beror på en alltför stor tillitsförlust som ni tillsammans inte lyckas reda bot på, och som beror på din mans svek. Så där skulle jag önska att du kunde vara mer tydlig med att han får ta sin del av ansvaret. Som sagt, det gjorde inte min, han gör det inte nu och han har inte tvekat att skuldbelägga mig på ett mycket fult sätt. Sånt skapar inte en god relation precis och jag hoppas att din man har en helt annan förståelse trots att han sagt så där.

Fortsatt kämpa på och lycka till! Och många styrkekramar till dig, det är sannerligen ingen lätt sak.

(jag har inte läst Storstrumpans inlägg än)

31

Hej igen,
Vill bara hålla med dig Maxima! Jätteviktigt att det finns en sådan kommunikation att man får utlopp för sina känslor, att det finns är ett gott tecken tror jag.

Till dig Vetintealls, Det här med att i en otrohetssituation skuldbelägga den som blivit bedragen verkar vara vanligt… Tror precis som Maxima att det är viktigt att vara tydlig med din man med att skulle relationen inte gå att rädda pga av hans otrohet så kan det aldrig vara ditt “fel”. Även om han fortsätter tycka så är det viktigt att han verkligen förstår att du är av en annan åsikt. Läste en bok om skilsmässor i somras och någonstans i denna stod det att om man tänker sig relationen som en box så är allt som sker inom den boxen bådas ansvar, alltså man har ett gemensamt ansvar för relationen. Om någon väljer att gå utanför denna (och till exempel vara otrogen) så är det något denne ensam måste ta ansvar för oavsett orsaken till att man väljer att göra så.

Jag har läst hela tråden men minns inte i skrivandets stund om ni har provat familjerådgivning? Vi gick på fem samtal och vår terapeut var suverän på just det här med vilket ansvar man har gentemot varandra vilket var bra i vårt fall. Hade mycket nytta av dessa samtal och för min man som också gillade att skylla saker på mig under en period kunde se saker på ett annat sätt när det var någon annan än jag som lade fram dem.

Önskar dig fortsatt lycka till!
Kram

32

Hej igen och tack för era svar. Så även Storstrumpan kan sälla sig till oss “försökare”… Det är tråkigt att det finns än mer otrohet, men för egen del känns det lite skönt att man inte är ensam om att vilja förlåta en sådan här händelse. Det verkar även som om du har kommit lite längre i din process än mig och även det gör mig lite lättare till mods. Tänker att tiden får ha sin gång och under denna tid får både jag och min man jobba med de frågor som kommer upp. Han har visat sig villig att besvara alla mina frågor, om och om igen, och har tagit mycket skit från mig dessa månader. Jag känner dock att mitt ältande måste avta snart om vi ska komma vidare. Liksom du skriver om din man, Storstrumpa, så har min man (och såklart även jag) mindre smickrande sidor men jag har alltid tidigare känt att jag älskar honom så mycket trots dessa och att hans fina sidor överväger till väldigt stor del. Nu har hans sämre sidor fått konsekvenser som jag inte kunnat föreställa mig, i form av otrohet. Jag tänker ändå att jag inte vill avsluta vårt gemensamma liv “bara” för detta. Jag älskar honom, han ber om min förlåtelse och vi har två barn ihop. Han tar helt på sig skulden för det som hände och kan inte ge en bättre förklaring än att han mådde dåligt och sökte en verklighetsflykt, blev förälskad och tog chansen. Ordet förälskad skaver så i mig och jag önskar att han hade haft den inställningen din man verkar ha, att det hade kunnat vara vem som helst, bara det var där och då som han behövde det. Jag räds fortfarande att han tänker på henne som en fantastisk tjej som han hade gått vidare med om det bara inte hade varit för mig och barnen.

Vi har gått på familjerådgivning och han har gjort allt rådgivaren sagt åt honom, tror han inser allvaret. Nu pratar vi mycket med varandra, om detta men även om andra farhågor och drömmar vi hyser. Vi har insett att vi inte får glömma att kommunicera och inte vara rädda för att berätta sanningar för varandra. På så sätt kan vår relation kanske bli ännu bättre framöver men ordet förälskad kommer att skava i mig till den dag han lyckas bryta ner sitt handlande i mindre romantiska ord. Förhoppningsvis lyckas han med det innan jag inte klarar mer och lämnar honom. Tid ska han som sagt få.

Det han menar när han säger att jag blir den som slutligen gör våra barn till “skilsmässobarn” är att han aldrig förstod då vilken skada detta skulle åsamka. Han trodde jag skulle bli arg och ledsen, men aldrig överväga att skilja mig pga detta. Jag, å andra sidan, vet att det blir skilsmässa om jag väljer att inte förlåta. Han är dock införstådd med att det är han som har förstört det vi hade. Jag gillar liknelsen med boxen, för precis så ser jag på det. Det fanns saker som inte var perfekta i vår relation men dessa ansåg jag att man löser inom boxen. Han gick utanför, försörde boxen, och jag känner att det inte längre riktigt finns ngn box att förhålla sig till för oss. Ingen struktur runt vår familj. Den är sårbar och allt kan hända och hamna i vår box. Saker som jag inte vill ha där framöver.

Som jag skrev tidigare i ngt inlägg så tänker jag mkt kring vad kan kan kräva av sin relation. Vad lever andra med för “uppoffringar” för att få familjen att funka? Vad ska man prioritera i livet? I slutändan handlar det mycket om vad som blir bäst för mina barn, tror inte jag är ensam i dessa tankar. Tidigare tänkte jag att jag inte gjorde några uppoffringar, mer än lite mer tid med barnen än han, vilket bara var till glädje för mig. Tänker ofta att han egentligen har gjort många fler uppoffringar i vårt gemensamma liv. Min dröm har alltid varit familj, vardagsliv, lagom stökiga frukostar, mycket släktumgänge, lagom fin villa, roliga familjesemestrar, etc (många “lagom”). Jag har levt min dröm. Hans dröm var eg ngt annat, mer spänning, självförverkligande, utmaningar, romans, kickar. Det har inte funnits mkt plats för det se senaste åren och jag tror det har tärt på honom. Han kan inte rå för vem han är och jag vet att han har försökt anpassa sig mkt till vårt familjeliv. Den där andra sidan av honom var också den som jag blev så attraherad av och förälskad i i början. Jag vet att jag hade levt ett tråkigare liv om jag hade valt att gifta mig med någon som mig, om än enklare…

Hoppas det går fortsatt framåt för dig och din familj Storstrumpan. Om du orkar och vill får du gärna dela med dig än mer av er process, hur du har tänkt och resonerat kring olika frågor. Jag har upplevt ett stort stöd av att läsa om de andra här på forumet.

Trevlig Valborg till er alla!

33

Hej igen,
Har känt mig nere några dagar. Vi har haft det bra de senaste veckorna och pratat mycket så egentligen förstår jag inte varför jag känner så här nu men jag antar att det är tilliten, eller bristen på den, som spökar.

Har läst mycket här om partners som träffar en ny och genomgår personlighetsförändring och jag upplevde samma sak. Sedan har jag också fått uppleva hur maken “vaknat” och blivit “sig själv” igen. Men vilken av dessa är han egentligen? Kommer han hamna i kris nästa år igen och visa upp den mindre vackra sidan av sig själv igen? I ord och handling försöker han bevisa motsatsen men innerst inne finns en osäkerhet hos mig efter allt som hänt…

Har i alla fall klargjort för honom att jag inte står kvar en gång till, då lämnar jag. Har åtminstone lärt mig att en skilsmässa inte vore världens undergång, jag klarar det om jag måste.

34

ja du Storstrumpan förstår precis vad du menar :frowning: tyvärr så blir man väl väldigt osäker om något sånt här händer och känner att man inte litar på sin man igen. Om han kunde göra så här en gång så kan han väl göra det två gånger typ…

Personlighetsförändringen finns ju där och jag undrar varje dag vem som är den rätta personen som jag har två barn ihop med? Är det han som var underbar i många år och som nu är fast i en livskris? Eller är det detta monster som nu visar sig för mig varje gång vi har med varandra att göra? Jag vet inte… Förstår absolut att du känner dig vilsen… kram!

35

Hej. Även jag har haft några dåliga dagar… Kanske är det verkligeheten som hinner ifatt en och den där vardagen som nu borde ha kommit tillbaka verkar vara långt borta. Vi har haft väldigt fina veckor och min man visar ideligen hur mkt han ångrar sig och älskar mig. Han framstår ofta som en sådan idealisk äkta man och har i många avseende vunnit tillbaka mycket av den respekt jag förlorade för honom i höstas. Det blir bara så konstigt i mitt huvud: hur kan en sådan fin man göra en sådan hemsk sak? Vad kan han mer göra? Som du skriver, Storstrumpa, vem är han egentligen?

Det jobbigaste är att jag den senaste tiden har ifrågasatt mig själv så mycket. Jag var tidigare en självsäker, positiv och trygg människa. Nu behöver jag hans bekräftelse hela tiden. Jag mår bra när vi är tillsammans, jag känner hans ånger och kärlek på alla sätt. Så fort vi är ifrån varandra så börjar jag tvivla på oss, argar upp mig över en detalj i det som har varit och maler den i mitt huvud tills jag har kommit fram till att skilsmässa är det enda som kan ge mig stoltheten åter. Det faktum att jag då går miste om att leva med mina barn hela tiden samt dela mitt liv med en man jag älskar och som alltid tidigare fått mig att må bra, det klarar jag inte av att tänka på.

Andra saker jag mår dåligt över… Jag känner mig som en sån dålig människa som A: accepterar att han har gjort detta genom att fortsätta leva med honom, samtidigt som B: jag kan inte släppa det som varit utan ältar om och om igen och visar att jag är långsint och svag. Att jag behöver hans bekräftelse hela tiden. Jag känner att jag har hamnat i någon form av vakuum där jag inte kan ta kommando över mitt liv utan bara tycker synd om mig själv och gör mig till ett offer. Jag vill inte vara sådan men det känns så starkt inom mig. Jag frågar mig själv vad det är hos mig som gjorde att han trodde han kunde göra så här? Framstår jag som någon man kan trampa på utan att det får konsekvenser?

Jag har de bästa vänner man kan tänka sig, samtidigt så är det ju ingen som riktigt förstår. De lyssnar och tröstar, säger att jag inte förtjänar detta osv, men jag tror att de även tänker att kanske borde jag börja släppa eller annars göra ngt åt det hela och åtminstone separera. Det handlar om att ändra sin inställning till det som varit, tänka konstruktivt, fokusera på det positiva, bla, bla och jag vet allt detta, men ändå är det så svårt!

Hur har du det idag AII? Finns det ngn annan som har varit med om detta som faktiskt har kommit vidare på riktigt och inte har ont i själen varje dag?

Stora kramar
VIA

36

usch det låter urjobbigt :frowning: precis som du beskriver ovan hade jag det med min man under ett år men skillnaden var att han aldrig släppte henne, hon som han lämnade mig för. Han sa det men visade på annat… och jag kände aldrig att det var vi trots att han med ord sa det. I ditt fall verkar han ju visa annorlunda, bara det är ju en sån stor skillnad…

Vi har haft några män här också som det har gått bra för (tror jag men de har ju inte skrivit på länge…)

1 gillning
37

Hej igen,
Vill egentligen bara säga att jag har det mycket bättre nu. Jag hade en ordentlig dipp i våras där jag kände att jag inte visste om det var värt att fortsätta försöka mer. Inte för att det egentligen hänt ngt särskilt men´det kändes bara tungt, jag tänkte att jag aldrig skulle kunna lita på honom igen, att han säkert egentligen inte älskade mig utan bara ville vara med mig för att han inte klarade av att splittra vår familj och kände en allmän oro att jag inte skulle bli lycklig i mitt äktenskap igen. Nu har det gått några månader och jag vet inte vad det är som har förändrats men jag känner mig mycket mycket bättre. Vissa dagar känner jag mig riktigt lycklig. Jag börjar tro att vi kommer fixa det här.

38

Jag håller förtillfället på att “lösa” och “lappa ihop” det min man orsakat i vårt liv.
I höstas kom jag på honom med att ha startat en affär med en kvinna på jobbet.
Han sa dock inget men sanningen kommer alltid fram…
Vi sålde vårt gemensamma hus och nu hyr jag och barnen ett hus.
Jag vet att min man har lämnat denna kvinna och jag vill gärna ge oss en chans.
Tilliten kommer att ta lååång tid. Vi har det bra tillsammans, skrattar, pratar och hittar på roliga saker.
Jag funderar som du skriver på att inget kommer att bli som förr.
Jag vill ha honom tillbaka men resten av min familjs bearbetning kommer att ta lång tid. De förstår inte hur jag kan ta honom tillbaka efter allt han gjort.
Innerst inne tror jag på att det kan bli bra men jag (du) måste tillåta att det kommer att ta lång tid. Det är en lång process.
Jag vet inte hur din man är men min är inte så bra med känslor. Han pratar gärna inte om dem. Jag märker att han vill detta genom hur han är och beter sig.
Ångesten inom honom kanske gör det svårt att öppna sig… Jag vet inte…

Har inte läst alla trådar efter ditt första inlägg men jag skulle råda att gå på familjerådgivning. Det ska vi börja med nästa vecka.

Lycka till!!

Kram

39

Hej Via. Tror att det här är en gammal tråd men jag testar ändå. Jag känner igen mig i vart enda ord du beskriver, det är som det vore jag som skev det. Jag är ny i sorgen, har bara gått en och en halv månad sedan min man berättade om sitt svek. Jag vet varken ut eller in, hur kan man gå vidare, hur kan man förlåta?! Jag har förstått att du har kämpat, hur har ni det idag? Lever ni fortfarande ihop?

40

Jag tror att svek inte kan förlåtas.