Hur förlåta en otrohet och gå vidare?

Allmänna diskussioner
1

Hej Mamma2st och ni andra som skriver här.

Har surfat en del på detta forum på sistone och såg här en tråd som jag tyvärr känner igen mkt av. Jag fick reda på min mans otrohet i november, det var en sån chock att det faktiskt tog mig ett tag att inse vad som hänt, eg flera veckor. Han hade då redan avslutat det hela men berättade för mig för att han mådde dåligt. Just där och då var det ingen tvekan om att vi skulle få det bra igen, vi älskade ju varandra och har två underbara barn ihop. Och ja, liksom ngn tidigare skrev så kände jag tacksamhet över att han inte lämnat mig. För min del har det dock bara blivit värre ju längre tiden går. Jag blev helt chockad över att han har gått och ifrågasatt vår relation som enligt mig faktiskt var bra. Visst, vi har två små barn, jobb som tar tid och egna intressen, men mitt i allt detta hade vi roligt och många fina stunder. Jag var så säker på oss! Nu är det han som är säker men jag känner bara att allt är förstört. Hur kan jag någonsin lita på honom och hans känslor när han gjort ngt så lågt som att ha en affär med sin assistent? Jag hatar henne och det faktum att den lilla slampan har gått och trott att hon har varit viktigare än mig och barnen - tillsammans. Han hävdar dock att han aldrig låtit henne tro det och att deras relation bara skulle pågå en kort tid. Han var less på familjelivet och alla rutiner sa han. Tog en risig verklighetsflykt men vaknade upp. Kan det vara så? Jag vet inte alls och hoppas att det någonstans skall finnas någon som kan leverera en solskenshistoria. Kanske är jag då på fel forum men det har varit ett stöd att se att man inte är den enda naiva människan i världen, tyvärr… Eller finns det ngn här som kommit ut på andra sidan, fortfarande som en “lycklig” familj, vad nu det innebär. Jag blir också lite gladare över att se det sätt ni på detta forum verkar ta hand om varandra. Är annars mest bara ledsen hela tiden och hur lätt är det då att bygga upp en förstörd relation?

Nog om mig. Det som gjorde att jag registrerade mig och började skriva var djävulen i mig som tycker att du, Mamma2st, skall på ngt sätt ge din man en chans, om inte annat för att han inte skall få en “enkel” ursäkt att gå vidare till henne. Sätt käppar i hjulet för dem! Han verkar ju ha lite vett i kroppen som vill ge er familj en chans, kanske väljer du till slut att inte ge honom den men då ska åtminstone inte hon få honom. Hon som har varit en stor bidragande orsak till att du nu har det så här. Vilken vettig människa stöter på en gift småbarnspappa?!?! Luder, idioter! Hur du ska göra kan jag tyvärr inte råda dig men som sagt, djävulen i mig vill att du ska förstöra hans möjligheter att ha ngt med henne, även ifall du väljer att lämna honom. Då kan han gott stå ensam med skammen och misslyckandet.

Jag tänker på dig och vill ge dig lite styrka. Jag har känt mig så ensam under dessa månader för jag vet ingen annan som detta faktiskt har hänt. Sån’t som man bara ser på film. Alla våra vänner är mitt uppe i att bygga sin familj, föder barn på löpande band, köper nytt hus, sommarstuga etc. Vår familj rivs ner och detta pga av min man som har varit (och tyvärr i många andra avseende faktiskt är) en bortskämd, egoistisk barnrumpa. Jag älskar dock honom fortfarande men vet inte om jag kan leva ett liv med ngn som visat sig beredd att offra allt det fina vi hade för en “risig verklighetsflykt”. Känns som om det aldrig kan bli riktigt bra igen.

Styrka var det! Enligt detta forum verkar det bli bättre med tiden, även om dagen idag är skit och jag är livrädd för att gå och sova eftersom nätterna är värst. Tankarna på vad de sa, alla mail och Facebookdiskussioner. Detta stör mig mer än nätterna de tillbringade ihop. Planerandet och smygandet. Längtan och nyförälskelse. Med någon annan än mig. Sen att måsta vakna och inse att det inte var en mardröm…

Sköt om dig! En klyscha är att fokusera på barnen. Jag har tyckt att det har varit jobbigt för detta berör ju även deras liv. Trots det så är det enda gångerna jag faktiskt lyckas vara “här och nu” och inte tänka på honom och henne. Känns nästan skönt när det är kräksjuka och gnäll för då måste jag tänka på annat. Jag vill också vara en bra förebild för dem så jag måste ta hand om mig, även om jag helst skulle vilja skita i allt.

Som sagt, tänker på dig och hoppas att dina dagar, kvällar, nätter och morgnar är ok emellanåt. Om det går framåt så tar jag tacksamt emot tips på hur du har gjort och tänkt kring detta. Jag måste bryta min nedåtgående spiral som ju aldrig kommer att gagna vår familj.

Godnatt och tack för mig - ett långt inlägg från djävulen i mig.

2

Hej vetintealls och välkommen hit :slight_smile: du har rätt i att vi tar hand om varandra här, det gör vi för vi är många som behöver det. Vi behöver älta det vi varit med om med likasinnade, andra kan aldrig förstå…
Så du har alltså också varit med om det hemska, otrohet med stort O, det är så vidrigt och kan absolut förstöra en hel familj. Vi har några här på forumet som kämpar med tilliten då de valt att fortsätta men det är inte lättare det verkar det som. Solskenshistorier har vi nog inte många av, otroheten tar död på så mycket så det finns inget kvar att bygga på. Men några kommer att fixa det, det tror jag nog. Med eller utan hjärnspöken.
I de flesta fallen så slutar inte maken träffa assistenten eller kollegan el vad det nu är så man har aldrig chansen att bygga upp något nytt. Så var det i mitt fall, han hävdade i ett helt år att hon var borta men så var det inte, deras affär pågick klart och tydligt kom det fram och då hade jag investerat ett år till i hans livslögn. Då hade vi (jag!!) kämpat så länge men att jag var själv i den processen visste jag inte. Morr säger jag åt det :frowning:

3

Förstår det är svårt med tilliten, för de blir en annan person, en person med andra värderingar än man anat. Att de istället för eget ansvar lägger en kris i sin partners famn, ger oss orsaken, ger oss olyckan och förklarar det hela med besvär i relationen. Jag såg vårt förhållande som bra, förklarade våra nedgångar som livets väg. Ibland kräver jobbet mer, sömnen vacklar, stress påverkar, ekonomin kan vara sämre. Det kan finnas sorg och smärta av allt möjligt. Men den dagen jag skulle tycka att det var pågrund av min partner, min man, den människa jag delar livet med , skulle jag säga det och trodde i min enfald att vi delade den uppfattningen. Så visst är det svårt att fortsätta, så svårt. Men om din man vill fortsätta och säger att han älskar dig så finns det en chans även om det du som måste acceptera. Det gjorde inte min man så det fanns inget att bygga vidare på. Kommer aldrig förstå hur man med sådan enkelhet kan lämna allt, vill aldrig förstå för jag har min uppfattning och min värdering och min familj kommer alltid värdesättas högre än vad han gjorde. Men i ärlighetens namn, trots att jag ända till i Januari i år hoppades han skulle vilja ha mig, så är han inte värd mig, de är inte värd oss. Inte för att man inte ska försöka utan det är bara så, vi är bättre;)

4

Hej och tack för era ord. Jag känner mig faktiskt säker på att att han har avslutat relationen med henne (hoppas nu jag inte blir en av dem som skriver ngt annan här om några veckor eller månader). Jag har läst hans mail till henne, även de som han trott att han har raderat, där han skriver att hon inte har ngt att tjäna på att försöka mer. Nu ska han byta jobb och han har sjukanmält sig eller vabbat från alla tillfällen då de kan träffas via jobbet, all kommunikation sker via mail och den läser jag (samt vet hur man återskapar raderade filer på hans dator). Han gråter, bönar och ber härhemma att jag ska förlåta. Tror dessutom att han verkligen älskar mig men här någonstans får min hjärna kortslutning, för hur kan man göra såhär mot den man faktiskt älskar? Vad mer är han kapabel till? Som Mohiva skrev så har han blivit en annan, någon jag inte känner som jag trodde att jag gjorde. Jag trodde vi hade samma syn på familjen, som du skrev, är det ngt så tar vi upp det med varandra och löser allt ihop. Han och jag. Nu gjorde han det motsatta och förstörde allt. Han har levt ett paralellt liv tack vare min godtrohet och tillit. Den är borta och jag saknar den mycket.

Nu tänker jag mycket på att det kanske bara är dumt att vara beroende av en annan människa, framför allt ngn som visat sig vara ett ännu större ego än jag trodde. Tänker att jag ska skiljas för att aldrig gå på denna nit igen och dessutom vet jag att inget skulle såra honom mer. Sätta ned foten och visa att man inte trampar och slänger skit på mig. Hämnas! Tänker dock att det även skulle göra mig olycklig, dels för att jag älskar honom och dels för att jag då bara skulle få vara med mina barn halva tiden. Hur klarar ni andra det? Mohiva skrev att du länge ville att han skulle välja dig, hade du då varit beredd att förlåta? Hur resonerade du kring det? Jag frågar mig ofta hur jag hade resonerat om han hade kommit hem och sagt att han ville skiljas, hur mycket skulle jag ha kämpat då? Nu låter jag honom kämpa. Borde jag kämpa med honom? Vad hade ni gjort, om ni hade haft valet? Jag har alltid tänkt att man kan offra mycket för familjen, om den i överlag är bra och välfungerande, men nu tvivlar jag på allt. Jag vill ju bara ha tillbaka mitt liv, min trygghet och min dröm. Jag känner mig bitter och hur kan jag då kämpa för något jag inte vågar tro på?

Hoppas ni där ute har haft en ok helg i det fina vädret! Jag tänker på er mycket!

5

oj oj ja det är inte lätt… jag hade kunnat ge min högra hand för min man under en låååång tid även när han vandrade mellan mig och den nya kvinnan. Varje gång trodde jag på honom, att han var tillbaka för att stanna. Men så var det ju inte. Men med tanke på vad man är med om idag, hur det känns med en skilsmässa så ja jag hade nog kämpat mer om jag fått chansen. Om min man hade avslutat med henne, slampan, och bönat och bett så hade jag nog velat försöka. För allas skull för det här är fanimej inte bättre. Förstår att det är ett h-vete med tilliten etc, kolla med AII här, hon vet :slight_smile: men ändå, jag hade nog velat försöka. Sen är det ju inte säkert att det hade gått för något går ofelbart sönder!!! kram GG!

6

Tack igen för svaret Gissegisse! Det hjälper, jag vill ju egentligen vara en familj med honom och barnen men just nu känns allt så smutsigt. Jag tror jag vill kämpa, måste bara finna orken i mig. Känner mig som sagt bitter och förbrukad. Trampad på och riktigt kränkt! Är rädd för att denna nya “jag” skall vara ngn han inte älskar lika mycket. Jag brukade ju oftast vara glad och positiv. Jag förstår att en skilsmässa är ett helvete, jag vill ju eg inte det. Jag vill som sagt bara vara den gamla vanliga jag med min familj som alltid gjort mig glad och fått mig att känna trygghet. Tänker att 2012 visade ju sig bli ett skitår, 2013 kommer bli j-vligt jobbigt och när blir det bra igen? Vi har visserligen många fina stunder hemma mellan mitt ältande och alla mina anklagelser men jag vet inte vad dessa fina stunder betyder längre. Vi hade ju sådana hela tiden förut och ändå gick han och blev förälskad i en liten slampa, ung och korkad med den främsta egenskapen att hon var “söt och glad”! Han säger att han sökte ungdom och en kravlös värld utan barn. Dela en flaska vin en tisdagkväll och ha sex hela natten, “sån’t gör vi ju aldrig längre”! Nej, för vi är vuxna och har två barn! Jag gör mitt bästa för att livet ändå skall vara flexibelt och spännande, i den mån det går med alla måsten och det fantastiska som är just barnen.

Som sagt, tack för dina ord, GG. Nu argade jag upp mig för en stund. Han har faktiskt börjat i terapi för att arbeta med sin rastlöshet i livet (han är typen som alltid sökt kickar av olika slag). Jag måste hitta ork att kämpa för oss. Jag tänkte på dig Mamma2st. Jag har sagt till mig själv att mina barn förtjänar att jag ger deras pappa en andra chans. Även om det slutar i skilsmässa vill jag kunna se dem i ögonen och säga att JAG FÖRSÖKTE. Jag gav allt för vår familj. De förtjänar som sagt det. Jag måste bara orka göra det…

7

Förstår att det också är jobbigt, att försöka hålla allt uppe… Du älskar honom och han älskar dig, för så är det med all säkerhet men sen kommer det stora ordet MEN hur sjutton kunde han göra så här om han älskar mig på rätt sätt? Och det är väl där någonstans som vår kvinnliga hjärna får frispel, det går inte ihop. Men jag tror nog det kan göra det även om det inte gör det för oss. Tror vi kvinnor och män är oerhört olika. Det är lätt för dem att falla för frestelser och han ville ha en kravlös värld utan barn. Ja det kan man väl känna ibland men inte sjutton går man och lägger sig med en ny karl för det?

Om man ska fortsätta tror jag man måste räkna med förändring, det kommer aldrig att bli det det var, tror inte det går. Det värsta är ju att värderingar och den där känslan av “du och jag” försvann utanför dörren fortare än kvickt, det är jobbigt. Man fattar ju inte hur de tänker dessa otrogna satar, tänker de överhuvudtaget? Går de på lyckorus för det är sååå spännande att bli sedd på ett annat sätt? Man undrar ju…

8

Du har så rätt. Det vi hade kommer aldrig komma igen och som du säkert har försått så sörjer jag det mycket. Nu måste jag börja tänka kring vilken typ av förändring som jag vill ha och sedan kräva den. Det konstiga är ju att jag eg var nöjd med hur det var. Inte alltid perfekt men det kan man väl inte förvänta sig?! Jag vet inte hur vår relation kommer att bli och det skrämmer mig såklart. Hade jag vetat att det kommer att bli bra, så hade jag gjort vad som helst. Gått genom eld. Nu när inget längre är säkert så vågar jag ingenting.

Jag undrar också hur man tänker när man unnar sig en förälskelse i någon annan än den man lovat trohet för alltid. Eller förälskelse kanske jag kan köpa, det är när man gör slag i saken det blir riktigt konstigt. Där kommer dessa slampor in i bilden och knackar på hotelldörren mitt i natten hos en onykter, rastlös och gift småbarnspappa. Så lågt!!! Han är själv ansvarig för sina handlingar, såklart, men att få en ung, söt, glad tjej utan krav serverad på ett fat när man hemma kämpar med vab och husfix. Denna typ av människor gör mig vansinnig! Snacka om att inte ha respekt för en familj!

9

Välkommen hit vetintealls!
Jag är en “försökare” och ligger ett år före dig i tid. Kom på makens otrohet i november 2011.
Jag känner igen mig i det du skriver och kan endast säga att jag verkligen lider med dig.
Blir det bättre med tiden? Både ja och nej.

Ja, man lär sig att leva med sveket men nej eftersom det gör så inihelvete ont och allt, allt, allt omkullkastas, omvärderas och omstruktureras.
Jag har bestämt mig för att låta allt ta tid. Den tid som [I]jag[/I] bestämmer behövs. Jag försöker att inte skuldbelägga maken i tid och otid utan talar mer om att nu mår jag “såhär” och jag kan inte fixa det själv utan din hjälp behövs. Jag behöver att du beter dig på följande sätt… och så får han höra det. Ibland fattar han direkt vad jag menar, ibland inte. Men jag fortsätter.

Jag skulle kunna och vilja skriva hur mycket som helst men känner att tråden som Mamma2st kapas allt för mycket. Kan vi (jag som moderator) flytta alla dina inlägg och de svaren till en ny tråd som är “bara” din?
Jag tror att du inte själv trodde att du skulle få så många svar :wink:
Ge mig ett förslag på “trådnamn” så fixar jag det…

Världens största kram från en annan försökare!

10

Tack så mycket för svaret! Jag vill gärna höra allt som du vill och orkar dela med dig av er process. Kommer kanske bomba dig med tusen frågor och du svarar på det vi vill. Som jag tidigare skrivit så har jag känt mig så ensam i allt detta, trots fina vänner som försöker stötta. De är ju dock i en helt annan fas i livet och är lika chockade som jag över att detta har kunnat hända. Du får gärna hjälpa mig att starta en ny tråd och kanske kan vi kalla de n något i stil med “hur förlåta och gå vidare”. Det är det det handlar om för mig för jag vill inte skiljas men ser inte hur det skall kunna bli bra igen.

Kram till er alla, jag känner mig stärkt i att ha hittat er!

11

Hej!

Tack för ditt inlägg i min tråd tidigare. Jag känner igen mig i din text :frowning:

Känner mig precis som dig att vi har 2 underbara barn och vi har alltid haft kul ihop och nu kan allt vara förstört…

OCH håller med dig om att djävulen i mig vill förstöra för dem så jag känner just nu att vi gör ett försök men minsta fel från honom som ett sms eller samtal så kan han dra. Men det svåra för mig är att min man säger att han älskar mig inte utan tycker om mig, jag kan inte säga att jag älskar honom heller just nu efter allt detta, men jag hoppas detta helvete kan vända någon gång…

Hoppas det går bra för Er, var glad att han säger att han älskar dig, helst av allt vill man vara en lycklig HEL familj.

12

Välkommen hit kära vetintealls! Jag är en av dom som hänger här för att jag delar din upplevelse, mycket av det du känner har jag känt, för ett år sedan. Alla tankarna på hur man skulle kunna förlåta, OM det överhuvudtaget var möjligt, fanns det något sätt vi kunde hitta varann igen? Din man verkar vara som min, en som ständigt söker kickar. En stor skillnad dock är att jag inte var nöjd med vårt förhållande egentligen, det var i stort anpassat efter honom och vi levde till slut parallella liv. Min hittade också en “ung, söt, glad tjej utan krav” som han tydligen hade ihop det med i mer än 2 år. Det första året hade jag inte en susning, men under det andra började jag få misstankar och de växte sig allt starkare pga olika saker jag uptäckte. Men jag vågade inte konfrontera, ville inte slita upp familjen, orkade inte, ville bara vara en familj på heltid, rädd för hur jag skulle må…ja jag höll på länge så där. Till slut hade jag tagit modet till mig, frågade, fick en lögn tillbaka serverad med lite lagom skuldpåläggning mot mig dessutom…jag bestämde mig för att tro honom. Ytterligare några månader gick och jag insåg att det här går inte, tvingade till slut fram sanningen. Detta var i januari -12. Jag hade alltså en lång process innan som hade gjort mig redo för sanningen, men ändå var det en chock att min magkänsla hade haft så rätt och att det t o m var värre än jag nånsin kunnat tro.

Ändå, trots att jag bestämt mig för att bryta om det var på det här sättet - när han bönade och bad mig om en chans till, han skulle ändra på hela sig (yeah right) så gav jag oss den chansen. Det kändes rätt att ta detta sista tillfälle, detta sista halmstrå att försöka rädda vår familj. Jag gjorde det för barnens skull. Kanske redan där att det var dömt att misslyckas, att det inte var för VÅR skull? Jag vet inte. Jag skrev här, pratade med vänner, läste i böcker, sökte på nätet, var det möjligt med en nystart (inte gå tillbaka till det gamla!), kunde man komma över ett sånt här svek, var någon form av förlåtelse möjlig? Inte förlåtelse i den mening att acceptera det han gjort, men att acceptera att det hänt liksom. Gud vad jag kämpade med mig själv! Efter några månader kom jag fram till att jag börjat i fel ände, “förlåtelsen” kunde inte komma inifrån mig, den måste komma från honom - [I]han[/I] måste kämpa med sig själv för att jag skulle ha möjlighet att förlåta/komma förbi detta svek och fortsätta tillsammans med honom, bygga något nytt. Vi måste ner i botten, allt måste fram i ljuset, sen skulle vi kanske kunna ta oss upp till något nytt “vi”. Vi gick några gånger i familjerådgivning, han lyssnade på alla mina förklaringar om hur jag upplevde sveket och vad jag behövde få av honom. Men inget kom. Jag fick aldrig något från honom. Bara klena ursäkter som att “jag förstår inte hur jag tänkte” (i drygt 2 år!?), “jag tänkte aldrig lämna dig för henne” och så klassikern “det betydde inget”. Efter några månader sa han t o m att han inte tyckte att vi skulle “grotta ner oss” något mer i det här, det skulle inte leda någonvart och det gjorde honom bara deppig. Under den här “prövotiden” minskade min respekt för honom mer och mer tyvärr, det var ohjälpligt, hur ska jag kunna respektera en livspartner som resonerat så här, som inte förstod ens att han riskerade att sabba hela vår familj med allt vad det innebär med skilsmässobarn etc???

Du skrev:
"[I]Vår familj rivs ner och detta pga av min man som har varit (och tyvärr i många andra avseende faktiskt är) en bortskämd, egoistisk barnrumpa. Jag älskar dock honom fortfarande men vet inte om jag kan leva ett liv med ngn som visat sig beredd att offra allt det fina vi hade för en “risig verklighetsflykt”. Känns som om det aldrig kan bli riktigt bra igen. [/I]"

Det var så jag kände. Jag kände så hela tiden men jag kämpade så för att hålla mig till positiva tankar och att verkligen försöka. Det gick inte. Efter ca 8 månader så sa jag att jag inte trodde på det här längre. Efter det har jag tyvärr fått mottaga en massa kränkningar i form av nedvärderande kommentarer, hot m m som visat en sida av min man som jag aldrig kunnat (mar-) drömma om. Detta har gjort att jag verkligen har ifrågasatt hela vårt försök, och det känns väldigt orättvist för jag har hela tiden hållit mig ifrån sånt, jag har skäll ut honom 1 gång men sedan försökt vara konstruktiv och prata lugnt om allt, aldrig skrikit och kallat honom (eller henne) fula saker trots min ilska. MEN jag är ändå glad att jag tog de där månaderna för nu kan jag känna att jag verkligen har gjort ALLT jag kunnat för att försöka få ihop vår familj igen. Jag är redo att gå vidare. Det konstiga är att han inte har varit det. Allt är upp-och-ned fortfarande, vi har inte separerat än, allt tar 100 år. Ja, du kan läsa i min tråd någon gång om du orkar “På väg mot separation”.

Oj, det här blev långt, men jag känner mycket med dig då jag vet hur du har det nu, vad du går igenom. Ni verkar ha en starkare relation, ett starkare fundament än vi hade. Kanske ni lyckas? Din man går i terapi skriver du, det låter mycket lovande. Jag hade önskat att min hade velat göra det. Han var mer intresserad av att skyffla allt under mattan tyvärr. Men detta var för stort för att skyffla under mattan, det hade legat där som en stor knöl som alltid hade varit i vår väg och som vi alltid hade snubblat över.

Kram till dig och lycka till, vad du än bestämmer dig för. Låt det ta tid, det är mitt råd.

13

Tack för ditt inlägg Maxima. Det gör mig ledsen att det inte gick att lösa för er del, och jag beundrar att du ändå gav honom en chans, även om det så var för barnens skull. Kanske ligger det mkt i det du skrev, att chansen måste man ge för sin egen skull och ingen annans. Kanske måste jag också låta honom förlåta sig själv men just nu är jag inte så storsint utan mest ledsen och bitter. Det var väldigt tänkvärda ord du skrev.

Jag vet att jag måste låta detta ta tid. Just nu lyser solen ute och jag tänker att kanske, kanske kan vi få det att fungera. Jag har nu läst (nästan) hela AII:s tråd sedan tidigare och känner igenom mig så mycket. Min man vill verkligen vara med mig och han har visat det på många sätt under dessa månader men jag vill ha bekräftlese hela tiden. Jag känner mig inte lika rationell som du verkar ha varit, AII, utan har skrikit och varit så arg så många gånger och flera ggr sagt att nu lämnar jag honom. Reaktionen från honom är då att bryta ihop och böna och be, tror ibland att det är den reaktionen jag är ute efter när jag säger dessa saker. Efter blir vi sams och kommer fram till att det MÅSTE bli bra mellan oss men sen går några dagar och jag argar upp mig igen och blir så irriterad över hans egoism och dessutom så sårad över att han faktiskt har gjort det här. Beträffande deras relation så påminner nog även den mkt om din mans, AII, den pågick i en dryg månad och de sov ihop fyra nätter. Han tänkte aldrig lämna mig säger han och han gjorde slut med henne innan jag kom på honom. Berättade sedan för mig för att lätta sitt hjärta och för att vi skulle kunna gå vidare tillsammans. Några av de vänner som nu vet har ifrågasatt att han berättade då han ändå inte hade några avsikter att vara med henne. Jag säger dock att det är inte det faktum att han berättade som gör mig vansinnig… Å andra sidan känns det som ytterligare ett tecken på han egoism när han berättar för mig för att få förlåtelse och lätta sitt hjärta. Lägga över smärtan i mitt knä istället för sitt eget. Nu vet jag ju visserligen att han mått skit dessa månader över vad han har gjort och riskerar att förlora men ändå!

Som sagt,jag har läst hela den andra tråden om AII och känner igen mina tankar och känslor så mycket. Den första veckan efter att detta kom fram så var det mycket fokus på MINA brister och hur jag bör förändras för att vår relation ska bli bättre. Antar att detta var ngt han fokuserat på under dessa veckor med henne för att liksom rättfärdiga sitt vidriga handlande. När jag sedan har sagt att jag vill lämna honom pga detta (alltid i stark affekt) så gråter han och säger att jag är det bästa som har hänt honom och “hur kan jag lämna en familj som är så fin och en relation som är så bra”? Det är ju han som i flera veckor fokuserat på de dåliga sidorna och förstorat dom till oändliga proportioner, bara för att få ligga med sin lilla assistent.

Henne ja, ser att några av er andra har kontaktat dessa vidriga människor. Har det känts bra efteråt eller ångrar ni det? Jag funderar såklart mkt på det. Vill skriva ngt i stil med att jag i varjefall fick 11 år med en man som jag kunde lita på. Hon kommer ju alltid, i det fall hon väljer att skaffa familj i framtiden, få leva med vetskapen att det finns korkade småbrudar därute som kan knacka på hennes mans hotelldörr när han är onykter och nedstämd pga olika anledningar. Som saknar respekt för familjer och den kärlek som finns bakom en massa slit som kallas vardag och småbarnsår. Som gör detta för det känns spännande och roligt för just henne just nu. Som bara tänker på sig själv och skiter i andra. DET vill jag inte att hon någonsin skall glömma ifall hon gifter sig och får barn i framtiden. Vad säger ni andra om att kontakta vederbörande? Hjälper det eller ångrar man sig?

Hur har ni det nu, AII, så här ett år efter? Finns det några andra som har kommit ut på andra sidan med både relation och heder i behåll? Hur ofta pratar ni om detta nu? Går det att få en vardag igen som är på riktigt och inte där man biter sig i tungan hela tiden? Kollar du hans mail, FB och telefon? Kan han åka på tjänsteresor och du sover gott hemma? Törs du bråka med honom på det sätt ni gjorde tidigare utan att vara orolig att han ska söka tillflykt hos ngn annan och börja tvivla på relationen? Har du känt att du söker bekräftelse hos andra män efter detta? Tvivlar du på er relation? Älskar du honom på samma sätt fortfarande? Kan du respektera honom? Törs du göra planer för er gemensamma framtid eller tänker du fortfarande att ni kanske ska skilja er? Behöver du fortfarande extra mkt bekräftelse av honom? Kom det någonsin en vändpunkt i ditt ältande? Hur tänkte du då? Jag väntar på ngt sätt på ngn form av “tecken”, ngt som ska göra det självklart för mig att han avskyr henne och som ska få mig att acceptera det han har gjort.

Som jag tidigare sagt, du/ni svarar på de av mina frågor ni känner er bekväma med. Jag känner mig rådvill.

14

Hej vännen,
jag ska svara på dina frågor som var otroligt bra. De fick mig att reflektera en hel del men kräver en del tid att svara på. Tid som jag inte har just nu men jag ska sätta mig under morgondagen och svara så ärligt jag kan på allihop.

Världens bästa AII kram!

15

världens bästa AII, får vi se dig den 12:e? kram :wink:

16

Hej och välkommen hit via

För några år sedan kom jag på min man att han var otrogen (engång grej, tror jag).
Bestämde att försöka eftersom jag älskade min man och han bönade och bad och för våra barn. Vi gick på familjeterapi mm. och jag arbetade på mig själv, men min man ansåg att problemet låg i att jag inte litade på honom och att detta var mitt problem, för han var ju full när det hände och kom inte ihåg något därför hade han inte gjort något utan problemet låg hos mig.
Tyvärr så litade jag på honom igen, chocken när det framkom att han ville skiljas för att jag inte litade på honom och sedan upptäcka att han varit otrogen igen med olika kvinnor var enorm. Även chocken av att han minsan mindes visst vad han gjorde den första gången(?) han var otrogen som han tvvärvägrat att erkänna.

Det jag vill säga är att jag visst tror att det går att reparera ett förhållanden efter en otrohet, men att den som varit otrogen måste ta på sig skulden och arbeta på sig själv och inte lägga skulden på sin partner.
Om den som varit otrogen lägger skulden på sin partner så tror jag att det är dömt på förhand att rädda förhållandet, det kanske går något år men till slut så spricker det ändå.

Idag önskar jag att jag gick när han var otrogen första gången, men samtidigt så stannade jag för barnen och känner att jag faktiskt gjorde allt jag kunde för mina barn vilket gör att de sista åren faktiskt var värt det (för mina barn men jag fick betala ett högt pris) men barnen först.

Ta en timme itaget snart så har det gått en hel dag och därefter en vecka och snart en månad och plötsligt så kan man faktiskt skratta och känna en viss lycka i livet blandat med sorg över det som var.
Kram

17

[QUOTE=vetintealls;43020]
Henne ja, ser att några av er andra har kontaktat dessa vidriga människor. Har det känts bra efteråt eller ångrar ni det? Jag funderar såklart mkt på det. Vill skriva ngt i stil med att jag i varjefall fick 11 år med en man som jag kunde lita på. Hon kommer ju alltid, i det fall hon väljer att skaffa familj i framtiden, få leva med vetskapen att det finns korkade småbrudar därute som kan knacka på hennes mans hotelldörr när han är onykter och nedstämd pga olika anledningar. Som saknar respekt för familjer och den kärlek som finns bakom en massa slit som kallas vardag och småbarnsår. Som gör detta för det känns spännande och roligt för just henne just nu. Som bara tänker på sig själv och skiter i andra. DET vill jag inte att hon någonsin skall glömma ifall hon gifter sig och får barn i framtiden. Vad säger ni andra om att kontakta vederbörande? Hjälper det eller ångrar man sig?
[/QUOTE]

Börjar med att svara på denna mer “allmänna” fråga.
Jag tror att man ska fundera igenom ordentligt innan man kontaktar “den andra”. Vad är syftet? Vilka konsekvenser kan det få?
Jag är enormt stolt över mig själv idag när jag blickar bakåt och inser att det “enda” jag gjorde mot “den skitiga fttn” var att skriva ett mail via FB med texten “[I]Hur i helvete kunde du ragga på N? Du vet ju att han är gift!”[/I] ingen hälsning, inget namn (det såg hon ju ändå…) och jag fick inget svar.

Hon vet vem jag är. Jag vet vem hon är. Hon vet att jag inte är någon blyg och rädd liten skit och jag är säker på att hon bävar för den dagen vi eventuellt springer på varandra.

Men i mitt inre funderade jag över hur man skulle få tag i vapen, skjuta fanskapet oupptäckt, ringa hennes arbetsgivare (skrattar lite just nu eftersom jag [I]idag[/I] vet att det inte hade ett dyft med hennes jobb att göra…), drömde att jag spöade upp henne rejält.
Att maken fick sig några blåmärken har du redan läst :wink: Och innan någon skriver mig på näsan om att man inte ska slåss så [I]vet[/I] jag det…

Jag har under dessa 15 månader tänkt mycket och en teori jag har är att man i sin chock, ilska, extrema sorg och panik kan göra mer skada genom att fullständigt bli rabiat på “den andra” och då syftar jag på mail, samtal, uppsökande mm.
Vår partner har haft en relation med “den andra”. Vissa känslor uppstod. Genom att attackera “den andra” kan vår partner vilja skydda den personen och något som kanske inte ens skulle ha fortsatt fortsätter genom att de nu får en gemensam fiende; du. Obs! Läs detta som något allmänt det är kanske inte direkt applicerbart på ditt förhållande).

Om du vill skriva något för din egen skull så gör det men skriv ner det och spara på det. Du behöver inte skicka det idag eller i övermorgon. Låt någon annan klok människa läsa det innan.
Att skriva av sig i affekt kan kanske också få “den andra” att börja bete sig som en kaninkokerska? De är inte kloka, det har vi redan konstaterat. Du vill inte ge idioten en skjuts till att börja sabotera för er genom rykten på arbetsplatsen, umgängeskretsen osv.

Men som sagt; skriv till henne för [I]din egen skull[/I] om du behöver det men skriv texten, fundera på texten, ändra eventuellt texten och skicka det sedan när du vet att det är exakt det du vill skriva. När du vet att du aldrig kommer att vilja skriva [I]mer[/I]. För du vill ju inte ha en brevvän som börjar svara, försvara sig, anklaga dig, ifrågasätta dig och din relation?

Kärlek!

18

— Begin quote from vetintealls;43020

Han tänkte aldrig lämna mig säger han och han gjorde slut med henne innan jag kom på honom. Berättade sedan för mig för att lätta sitt hjärta och för att vi skulle kunna gå vidare tillsammans. Några av de vänner som nu vet har ifrågasatt att han berättade då han ändå inte hade några avsikter att vara med henne. Jag säger dock att det är inte det faktum att han berättade som gör mig vansinnig… Å andra sidan känns det som ytterligare ett tecken på han egoism när han berättar för mig för att få förlåtelse och lätta sitt hjärta. Lägga över smärtan i mitt knä istället för sitt eget. Nu vet jag ju visserligen att han mått skit dessa månader över vad han har gjort och riskerar att förlora men ändå!

— End quote

Jag har alltid innan “mitt” helvete trott att det aldrig kunde hända oss och om det ändå hände så skulle han (eller jag) berätta och sen skulle äktenskapet vara över!
Nä. Nää. Nej, det blev inte så.

Jag får en känsla av att din man verkligen ångrar sig. Jag kan idag ofta tycka att det hade varit bäst att aldrig ha fått veta om vad som hänt men när jag tänker efter så inser jag att det hade varit fel också.
Det finns nog inget rätt eller fel.
Visst kan man känna spontant att det var j*vligt egoistiskt att lägga skiten i knät på dig men det var nog inte hans syfte. Han ville vara ärlig. Han insåg nog också att risken att du skulle få veta genom någon annan (henne) var överhängande. Det hade varit [I]ännu[/I] värre för dig.
Försök att inte fokusera på huruvida egoism är ett personlighetsdrag hos honom eller ej. Nu blev det såhär. Du har ingen skuld i att de sexade loss. Skulden ligger hos honom men att han berättade kan också ha besparat dig en [I]ännu[/I] värre bomb 2 veckor senare om det kommit fram på annat sätt då.

Kärlek!

19

— Begin quote from Gissegisse;43035

världens bästa AII, får vi se dig den 12:e? kram :wink:

— End quote

Haha! Insåg nu att det kan tolkas som jag i min hybris hjärna tycker att jag är världens bästa men jag menade att kramen var den bästa AII-kramen man kunde få…
Fast nu när jag kopplar på min ökända hybris så inser jag att vi alla är världens bästa!

Kram på dig du världens bästa GG!

P.S Angående den 12: e så började jag svara men det blev (som vanligt i min egen hybrisvärld) så långt så jag flyttar det till träfftråden. :wink:

20

Tack för att ni svarar! Jag pratade med min man igår om att kontakta henne och skriva ngt i stil med var jag skrev ovan, han sa att det står mig fritt men jag såg att han fick ont i magen. Han har dåligt samvete, hela tiden, och det är såklart tärande, för honom, oss och barnen. Jag har såklart hävt ur mig många fula ord om henne dessa månader och har ofta fått känslan av att han försvarar henne i sitt huvud även om han bara är tyst mot mig. Jag tänker som du srkev ovan att tankarna på att hon faktiskt (enligt honom) inte bara var en liten korkad brud återkommer varje gång jag hävdar det. Han säger att jag inte kan hjärntvätta honom genom att upprepa detta hela tiden. Han blev förälskad i någon han tyckte var bra, men han älskar mig så mycket mer och valet var enligt honom lätt, när det (lite sent i processen) blev tvunget att tas. Detta låter rimligt när jag är mitt rationella jag, men när jag är ledsen och arg så stör det mig att han inte vill göra henne till VÅR gemensammma fiende. Jag behöver det!

Kram