(Till partner) Kan du sänka ljudet på TV:n lite? Jag har ont i huvudet. Men du då?! Du bryr dig ju aldrig om mig när jag är sjuk. Minns du när jag stukat foten? Då tog du minsann ingen hänsyn!
(Till tonåring) Du försov dig i morse. Kanske du skulle lägga dig lite tidigare i kväll? Ska du säga, som aldrig går och lägger dig på kvällarna! Kan du inte slita dig från Netflix? Har du blivit beroende eller?
(Till politiker i X-partiet) Hur kan ni tillåta så mycket rasism i ert parti? Det finns ju flera som öppet kallar sig nazister! I Y-partiet hade de faktiskt ett kommunalråd för 10 år sedan, som misshandlade en grek. Det säger du minsann ingenting om!
Det är ett knep för att slippa diskutera det man gjort fel. Man för över diskussionen på någonting som någon annan gjort fel. Det finns bara ett effektivt sätt att hantera whataboutism, och det är att behålla lugnet och säga “Det är möjligt, men nu pratade vi om … bla bla” och så går man tillbaka till det man började diskutera.
Detta var ett och mitt ex stora problem(för mig såklart!), jag kunde ta upp något jag kände mig obekväm, ledsen eller upprörd över som gällde honom. Men jag fick aldrig någonsin lov att känna så, hur kunde jag tänka, tro, tycka så om honom? Också var det han som skulle vara ledsen/sur istället. Så fick jag försöka lösa konflikten genom att komma till honom när han körde silent treatment sen i flera dagar. Detta beteende ändrades inte under 12 år. Jo…lite bättre blev det nog under en period där han faktiskt några gånger bad om ursäkt, och han kunde i efterhand prata om det som hänt. Men sen vände det istället och blev värre än någonsin där han började balla ur och skrika vid minsta känsla av att jag sa något som kunde tolkas som kritik mot honom. Och det var inte från tomma intet heller, han har gjort en hel del moraliska tveksamheter under våra år tillsammans. Jag tror att om en vuxen person beter sig såhär krävs det mycket självinsikt för att ändra på beteendet. Tror också det handlar om att vinna eller förlora, inte konflikten i sig. Han kunde bli otroligt hatisk och elak under gräl också, nästan hämndlysten. Jag kunde stå och gråta förtvivlat ibland utan att han rörde en min eller visade att han brydde sig.
Men, när det gällde andra människor var han värsta gurun och kunde ge så otroligt bra med råd och mina brister kunde vi prata om hur mycket som helst, vilket resulterade i att jag faktiskt växte som person, blev bättre på att hantera konflikter osv. Men märkte att hade jag varit i konflikt med någon tog han i princip alltid mitt parti och tyckte inte jag skulle må dåligt över det. Bra på så sätt att jag inte överanalyserade det som hänt och tog mer lättsamt på det, jag som brukade få så dåligt samvete för i princip allt. Men jag förstår ju nu i efterhand att det är så han fungerar själv. Verket sällan rannsaka sig själv och är alltid berättigad till sitt beteende, får sällan dåligt samvete också har jag märkt. Behöver jag säga att vi skickat in skilsmässopapperna?
Okej, det låter ju som att ni hamnat i en mycket ond spiral. Min tanke är nog ändå att det du kan göra är att sluta reagera med ilska och skrika. Inte för att det är att du blir arg som är det huvudsakliga problemet, men för att du kan bara ändra dig själv och ditt eget beteende, och uppenbarligen fastnar ni i en ond spiral och att du blir arg och skriker tycks inte alls vara något som ger en positiv respons att problemet löses eller de dåliga beteendena upphör.
Dock så tror jag ju som du själv skriver att du eg inte kan vinna ändå, du blir ju arg för att han har ett visst beteende till att börja med. Så för mig låter det som att separation vore bättre för då får du också en egen sfär att ta tag i tonåringen på, där du kan låta sådant beteende få konsekvenser, vilket ju blir jättesvårt om du ska leva tillsammans med någon som tycker att det är okej att säga hora till sin mamma. Men om du absolut inte vill separera så är det ju bara din egen del i den onda cirkel du kan försöka bryta för att se om ett annat beteende från dig ger ett annat utfall hos honom.
Jag hade nog faktiskt lämnat en man som är så omogen. Hur gammal är han? Man ska vilja varandra gott i en relation. Och man ska inte kallas för hora av sina barn…
Oj! Det där känner jag tyvärr igen alltför väl … väldigt manipulativt beteende!
Reagerar också ofta som dej med ilska (och får slängt i ansiktet att man bara söker bråk)
Jag kan inte heller framföra kritik till min man utan antingen liknande scenario du beskriver eller att han blir martyr … jobbigt vilket som …
Känner igen mig en hel del i det du skriver, om att bli anklagad för olika saker och att den andre tar precis allt som kritik. Saker man tänker att man i en normal relation ska kunna dryfta med varandra. Det är väldigt tärande och till slut blir det att man trippar på tå hela tiden.
Jag har lämnat en relation på grund av många olika orsaker (har en lång historia på egen tråd, ”Skiljas från någon som inte mår bra”), men minns att jag till slut blev så evinnerligt trött på alla bråk som uppstod från ingenstans. Jag är i grunden ingen person som har trivts med att diskutera, debattera, starta konflikter, har snarare tillhört den grupp som är raka motsatsen. Men i slutet av vår relation kändes det som det var bråk om allt jämt. Jag trivdes inte längre att leva så.
Detta har jag också grunnat på och vissa saker har klarnat efter separationen. När vi levde under samma tak, var det som om det blev ett outtalat försvarande av saker som min exman sa eller beteenden som han visade. Det var många saker jag till slut ifrågasatte väldigt starkt, men länge blundat för. En del handlade om vilka värderingar han hade. Den helgen som jag kände att nu räcker det, det här vill jag inte ha i en relation, var när han talade nedlåtande om homosexuella till min son (och det var bara en av grejerna som blev en tankeställare). Har försökt uppfostra mina barn till att bli öppensinnade individer, stå för alla människors lika värde osv, men min exman kunde öppet kritisera alla möjliga olika grupper, och till slut blev jag bara så trött på det. Det blev värre med åren. Detta var förstås bara en av anledningarna till att jag fick min insikt.
Nu när vi är separerade är det en ren befrielse och lättnad att bara få vara den jag är och öppet kunna visa vad jag står för och tycker och tänker för mina barn. Så har jag varit sann mot dem i varje fall. Men när vi levde tillsammans blev det inte lika tydligt vad jag stod för och ifrågasatte jag någon gång något var det precis som du skriver att jag kritiserade, startade bråk, klagade, var inte nöjd. Så himla jobbigt och påfrestande!
Så jag tycker du ska stå på dig, ta inte vad som helst, Fundera grundligt på vad du har för värde som individ och vad du vill föra vidare till dina barn. När jag började tänka så, blev det till slut självklart i vilken riktning jag ville gå.
Precis så som du beskriver gör min man . Han har eller gör aldrig fel, han kan heller aldrig erkänna att han har fel . Som längst ” ja jag kanske inte hade helt rätt”. Han kan heller aldrig be om ursäkt , istället blir han sur och pratar inte med mig och det slutar med att jag ber om ursäkt . Han kan säga ”men förlåt då ” vilket jag inte ser som en ursäkt. Eller vända det till att han gör allt fel och egentligen inte borde få finnas som är så värdelös .
Jag tror ordet du söker är ”deflection” på engelska. Ett beteende som absolut kan användas i härskarteknik men används av människor i största allmänhet när de blir kritiserade. Exempelvis om man berättar för någon att man blivit sårad över något som hände för 2 veckor sedan och plötsligt sitter man och ber om ursäkt för att den andra personen vänt det till ”du skulle ha sagt att du blev sårad”. Plötsligt handlar samtalet om det och inte alls vad personen gjorde som sårade.
Det förstår jag till fullo, men tycker du kanske ändå att fördelarna trots allt överväger nackdelarna när det gäller att fortsätta leva i den relationen?
Känns det ändå bättre och lättare att fortsätta leva med honom, än att traggla igenom det där krånglet som det såklart innebär med en skilsmässa?
Ofta tänker man kanske att man redan investerat så mycket att det bara måste gå att laga och fixa en annan person, hitta de rätta förklaringarna och exemplen. Typ, om du bara kan hitta exakt rätt ord, rätt förklaringsmodell, rätt läge tid och tillfälle… då kommer han att förstå och sluta med det han håller på med?
Eller har du några andra strategier du funderat på för att komma till rätta med problemet?
Har inte varit inne här på länge men problemen kvarstår. Det är precis whataboutism han ägnar sig åt. Men han blir bara arg när jag försöker förklara och han förstår verkligen inte. Han svarar ”men du GÖR ju värre saker än jag”.
Då går det aldrig att kritisera något alls någon gång för ingen är felfri.
Funderar mer och mer på skilsmässa. Kanske om 2-3 år när barnen är större men börja förbereda redan nu.
Att vänta några år är inte optimalt men det är väldigt mycket familjepysslande rent praktiskt redan nu som är svårt att få ihop om man är ensamstående.
Ska se till att samla mer pengar också. Jag har en del men lite mer behövs.
… väldigt manipulativt beteende!