Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur förklarar jag felet med detta beteende? Eller gör jag fel?

Vad heter det när man får kritik av sin partner och därefter tycker att problemet med relationen är den kritiserande partnern? Alternativt reaktionen hos den kritiserande partnern när denne blir utskälld för att ha framfört kritik?

Vad heter det här beteendet? Jag har läst om det förut på nätet men hittar nu ingen definition.

1 gillning

Jag skulle säga att det är en extremt egotrippad person som beter sig så. Bor man tillsammans med någon annan behöver man ta hänsyn till varandra.

Mitt X var precis så där. Jag vaknade i princip varje helgnatt av att han spelade hög musik. Sa jag ifrån då så blev det stort drama. Så jag slutade säga ifrån när det hände och låg vaken. Sen försökte jag ta upp det i andra sammanhang när det inte var akut. Jag slog mer eller mindre knut på mig själv för att framföra det på ett sätt som skulle göra att han skulle lyssna på mig och förstå. Men det gick bara inte fram, han tyckte att jag hade fel… Vi är nu skilda sen 1.5 år tillbaka och jag skulle säga att hans oförmåga att lyssna på mig var huvudorsaken till att jag valde att lämna honom, även om det fanns många fler orsaker än så.
Det är SÅ skönt att slippa honom!

1 gillning

Skönt med någon som förstår. Alternativt också är en sån där hyperöverkänslig typ som har mage att vakna av höga ljud på natten:) Eller är så grälsjuk att hon ligger vaken varje natt och bara väntar på ett tillfälle att starta bråk.

Det värsta är att vår tonåring har tagit efter sin fars beteende nu också.

Jag: Kan du snälla sluta med beteende X
Tonåring: Men håll kften din ja hra. Om du bara kunde sluta klaga så skulle allt bli mycket bättre”
Jag: Blir heligt förbannad eftersom jag aldrig någonsin blivit kallad h
ra i mitt liv tidigare och tycker det är totalt respektlöst av tonåringen att säga så till någon,oavsett vem”
Tonåringen ”ja och så börjar du skrika på mig också. Du är f*n helt psycho. Det är bara du som är problemet”

Hur får man den andra att förstå att den gör fel? Mannen är det för sent att uppfostra men sonens partner lär också tycka att detta beteende är hyfsat störande.

Det enda jag lyckats få ut är: ”Visst, jag kanske gjorde lite fel” ”Men du gjorde också fel och mycket värre än det jag gjorde”

Under riktigt bra stunder: ”Vi båda har gjort fel. Det blir en ond cirkel”

Replik 3 borde i alla fall ovan vara något i stil med: “Men nu pratade vi om att du spelar musik mitt i natten, och att du stör mig, och inget annat” med lugn stämma (och ignorera samtliga oförskämda tillmälen, tills vidare). Repetera tills diskussionen handlar om det du vill. Låt dig inte provoceras, vare sig motståndaren är en vuxen man eller en tonåring.

Innan en lämnar rummet, talar en med lugn röst om att en inte accepterar att bli kallad för fula saker. Viktigast att inte förlora fattningen, för det är det som är meningen, för att flytta fokus från ett beteende som de vet är fel.

4 gillningar

Lättare sagt än gjort.

Jag har försökt med ”men nu pratar vi BARA om detta. Sluta att byta ämne. Vi pratar inte om vad jag har gjort vid andra tillfällen. Jag pratar om vad du gör just nu”

2 gillningar

Det kallas härskarteknik och det finns böcker skrivna i ämnet… Din partner har nog tränat mycket på det.

Påförande av skuld och skam till offret är en klassiker, och det du kan göra är att inte ta på dig skuld, och inte ramla ner i den gillrade fällan (att du ska brusa upp, eller börja tjafsa tillbaka om de där skorna i hallen). Det är ju han som är ansvarig för grundproblemet (den höga ljudnivån)!

Här finns det lite bra generella råd hur en kan bemöta härskartekniker:

2 gillningar

Tjaaaa… jag skulle säga att den där typen av projiceringar grundar sig i egna problem hos åtminstone din man. Problem för honom med att hantera sina egna känslor av skuld och skam troligen.

Blir lite moment 22 om det inte finns vilja att se sin del i skeendet, och att er tonåring tar efter den sortens beteende är ju fullkomligt oacceptabelt. Ska en kvinna/mamma 2021 acceptera att höra sådant av sin tonårsson?!

Ni behöver med all sannolikhet hjälp av tex familjerådgivning för att komma ur den här nedåtgående spiralen, lättare sagt än gjort för den som har problem med att hantera sina egna känslor av skuld och skam brukar inte vara benägen att gå och lufta den sortens problematik med utomstående för att sedan riskera att stå där med skägget i brevlådan och inte få medhåll… utan då tvingas in i ytterligare en match som bara leder till förluster på båda fronter. Din man skulle egentligen behöva ta itu med detta själv tsm med en terapeut, utan åhörare… men det kräver ju en relativt stor portion självinsikt från hans sida som absolut första steg och sannolikheten för det låter inte överväldigande. Iaf inte så länge som det lunkar på så här, utan några direkta kostnader för hans del…

Vill du fortsätta att leva ett sådant här relationsliv? Vad är så bra med er relation att det uppväger den här typen av lågtstående repetitiva beteenden och vilken bild förmedlar ni båda till er son? Både rörande hur man beter sig som (vuxen) människa, men minst lika mycket rörande hur en man kan/får ta sig friheter att utan konsekvenser tilltala en kvinna :see_no_evil:

Inget är egentligen bra med relationen men det är praktiskt krångligt och jobbigt att skiljas. Finns inga bostäder, dålig ekonomi, orkar inte hålla på med varannan vecka.

Men kan du inte prata med din tonåring om detta i efterhand, lugnt och sansat men djupt allvarligt? I min värld kan du självklart inte låta det passera eller släppa det förrän tonåringen verkligen förstår hur oacceptabelt det är.

1 gillning

Det kallas “whataboutism”. Några exempel:

(Till partner)
Kan du sänka ljudet på TV:n lite? Jag har ont i huvudet.
Men du då?! Du bryr dig ju aldrig om mig när jag är sjuk. Minns du när jag stukat foten? Då tog du minsann ingen hänsyn!

(Till tonåring)
Du försov dig i morse. Kanske du skulle lägga dig lite tidigare i kväll?
Ska du säga, som aldrig går och lägger dig på kvällarna! Kan du inte slita dig från Netflix? Har du blivit beroende eller?

(Till politiker i X-partiet)
Hur kan ni tillåta så mycket rasism i ert parti? Det finns ju flera som öppet kallar sig nazister!
I Y-partiet hade de faktiskt ett kommunalråd för 10 år sedan, som misshandlade en grek. Det säger du minsann ingenting om!

Det är ett knep för att slippa diskutera det man gjort fel. Man för över diskussionen på någonting som någon annan gjort fel. Det finns bara ett effektivt sätt att hantera whataboutism, och det är att behålla lugnet och säga “Det är möjligt, men nu pratade vi om … bla bla” och så går man tillbaka till det man började diskutera.

2 gillningar

Detta var ett och mitt ex stora problem(för mig såklart!), jag kunde ta upp något jag kände mig obekväm, ledsen eller upprörd över som gällde honom. Men jag fick aldrig någonsin lov att känna så, hur kunde jag tänka, tro, tycka så om honom? Också var det han som skulle vara ledsen/sur istället. Så fick jag försöka lösa konflikten genom att komma till honom när han körde silent treatment sen i flera dagar. Detta beteende ändrades inte under 12 år. Jo…lite bättre blev det nog under en period där han faktiskt några gånger bad om ursäkt, och han kunde i efterhand prata om det som hänt. Men sen vände det istället och blev värre än någonsin där han började balla ur och skrika vid minsta känsla av att jag sa något som kunde tolkas som kritik mot honom. Och det var inte från tomma intet heller, han har gjort en hel del moraliska tveksamheter under våra år tillsammans. Jag tror att om en vuxen person beter sig såhär krävs det mycket självinsikt för att ändra på beteendet. Tror också det handlar om att vinna eller förlora, inte konflikten i sig. Han kunde bli otroligt hatisk och elak under gräl också, nästan hämndlysten. Jag kunde stå och gråta förtvivlat ibland utan att han rörde en min eller visade att han brydde sig.

Men, när det gällde andra människor var han värsta gurun och kunde ge så otroligt bra med råd och mina brister kunde vi prata om hur mycket som helst, vilket resulterade i att jag faktiskt växte som person, blev bättre på att hantera konflikter osv. Men märkte att hade jag varit i konflikt med någon tog han i princip alltid mitt parti och tyckte inte jag skulle må dåligt över det. Bra på så sätt att jag inte överanalyserade det som hänt och tog mer lättsamt på det, jag som brukade få så dåligt samvete för i princip allt. Men jag förstår ju nu i efterhand att det är så han fungerar själv. Verket sällan rannsaka sig själv och är alltid berättigad till sitt beteende, får sällan dåligt samvete också har jag märkt. Behöver jag säga att vi skickat in skilsmässopapperna?

2 gillningar

@Nimue ja kanske men det kommer att dröja.

@Leaf ja det där är klockrent. Får högre blodtryck bara av att läsa exemplen. Precis sådär är det.

@Fri det låter som en lite annan variant, lite mer martyrbeteende men ändå otroligt frustrerande med en person som inte kan ta någon form av kritik.

Ändå imponerande att han kunde hjälpa dig att växa och tog ditt parti mot andra.

Okej, det låter ju som att ni hamnat i en mycket ond spiral. Min tanke är nog ändå att det du kan göra är att sluta reagera med ilska och skrika. Inte för att det är att du blir arg som är det huvudsakliga problemet, men för att du kan bara ändra dig själv och ditt eget beteende, och uppenbarligen fastnar ni i en ond spiral och att du blir arg och skriker tycks inte alls vara något som ger en positiv respons att problemet löses eller de dåliga beteendena upphör.

Dock så tror jag ju som du själv skriver att du eg inte kan vinna ändå, du blir ju arg för att han har ett visst beteende till att börja med. Så för mig låter det som att separation vore bättre för då får du också en egen sfär att ta tag i tonåringen på, där du kan låta sådant beteende få konsekvenser, vilket ju blir jättesvårt om du ska leva tillsammans med någon som tycker att det är okej att säga hora till sin mamma. Men om du absolut inte vill separera så är det ju bara din egen del i den onda cirkel du kan försöka bryta för att se om ett annat beteende från dig ger ett annat utfall hos honom.

@Nimue tack för ett klokt svar.

Visst vore det bra att separera. Jag är bara så arg på att jag får skulden för hela separationen.

1 gillning

Jag hade nog faktiskt lämnat en man som är så omogen. Hur gammal är han? Man ska vilja varandra gott i en relation. Och man ska inte kallas för hora av sina barn…

4 gillningar

Oj! Det där känner jag tyvärr igen alltför väl :sweat:… väldigt manipulativt beteende!
Reagerar också ofta som dej med ilska (och får slängt i ansiktet att man bara söker bråk)
Jag kan inte heller framföra kritik till min man utan antingen liknande scenario du beskriver eller att han blir martyr … jobbigt vilket som …

Känner igen mig en hel del i det du skriver, om att bli anklagad för olika saker och att den andre tar precis allt som kritik. Saker man tänker att man i en normal relation ska kunna dryfta med varandra. Det är väldigt tärande och till slut blir det att man trippar på tå hela tiden.

Jag har lämnat en relation på grund av många olika orsaker (har en lång historia på egen tråd, ”Skiljas från någon som inte mår bra”), men minns att jag till slut blev så evinnerligt trött på alla bråk som uppstod från ingenstans. Jag är i grunden ingen person som har trivts med att diskutera, debattera, starta konflikter, har snarare tillhört den grupp som är raka motsatsen. Men i slutet av vår relation kändes det som det var bråk om allt jämt. Jag trivdes inte längre att leva så.

Detta har jag också grunnat på och vissa saker har klarnat efter separationen. När vi levde under samma tak, var det som om det blev ett outtalat försvarande av saker som min exman sa eller beteenden som han visade. Det var många saker jag till slut ifrågasatte väldigt starkt, men länge blundat för. En del handlade om vilka värderingar han hade. Den helgen som jag kände att nu räcker det, det här vill jag inte ha i en relation, var när han talade nedlåtande om homosexuella till min son (och det var bara en av grejerna som blev en tankeställare). Har försökt uppfostra mina barn till att bli öppensinnade individer, stå för alla människors lika värde osv, men min exman kunde öppet kritisera alla möjliga olika grupper, och till slut blev jag bara så trött på det. Det blev värre med åren. Detta var förstås bara en av anledningarna till att jag fick min insikt.

Nu när vi är separerade är det en ren befrielse och lättnad att bara få vara den jag är och öppet kunna visa vad jag står för och tycker och tänker för mina barn. Så har jag varit sann mot dem i varje fall. Men när vi levde tillsammans blev det inte lika tydligt vad jag stod för och ifrågasatte jag någon gång något var det precis som du skriver att jag kritiserade, startade bråk, klagade, var inte nöjd. Så himla jobbigt och påfrestande!

Så jag tycker du ska stå på dig, ta inte vad som helst, Fundera grundligt på vad du har för värde som individ och vad du vill föra vidare till dina barn. När jag började tänka så, blev det till slut självklart i vilken riktning jag ville gå.

Ta hand om dig.

2 gillningar