Jag undrar hur ni med små barn (1-6 år) berättade för era barn när ni skulle separera?
När berättade ni?
Vad sa ni?
Vad fick ni för respons?
Jag förstår att alla barn är olika och jag oroar mig väldigt mycket för min 5 åring som inte gillar förändringar och oftast reagerar väldigt starkt även om man bara berättar något som han väl känner till.
Jag tar alla tips och råd ni har för att få det här samtalet att bli så bra som möjligt.
Mina barn var 2 och 4 när vi berättade tillsammans, det var jag som tog initiativet till separation medan mitt ex inte ville det.
Jag valde ett bra tillfälle och det var efter maten en vanlig kväll. Mätta barn förenklar situationen och förstås behövde jag vara mätt och på ok humör. Men poängterar att det aldrig finns ett perfekt tillfälle, någon är alltid småsjuk, det kan vara stressigt, ngt har hänt den dagen. Det viktiga är att bestämma dag och tidpunkt och göra det på bästa vis.
Jag förklarade att “mamma och pappa kommer inte längre bo ihop. Det innebär att när ni är hos pappa, kommer ni vara här i huset men när ni är hos mig, kommer ni vara på en annan plats, i en lägenhet nära huset”. Mer sa jag inte. Det kom inga frågor och barnen hade nog svårt att i stunden förstå innebörden. Men det är viktigt att ha det samtalet för att låta barnen processa det som händer.
Jag visste först inte vart jag skulle flytta, när jag fick en lägenhet lät jag barnen vara med i processen. Jag tog med mig en filt från huset, köpte fika och vi gick dit tillsammans under en helgdag, förklarade hur det kommer se ut, var de kommer ha sängarna, var de ska leka osv. Jag förklarade att de får ta med sig leksaker från huset men att vi också kommer köpa en del nytt. Jag hade i förväg köpt varsin käpphäst som väntade i lägenheten så det blev ett bra minne med fika, lektstund och att jag försökte förklara på deras nivå om vad som kommer att hända.
Jag lät mina barn komma med frågor och tankar, de hade en vanlig vardag tills jag flyttade ut, därefter kom ju känslor och frågor. Det var tufft i början att lyssna på gråtande barn i telefonen men jag och exet försökte hela tiden hitta så bra lösningar som möjligt för att det ska fungera bra för barnen.
Jag skrev ett brev till förskolepersonalen då jag tyckte det var svårt att få enskild tid med dem. Det kändes också bättre för mig att skriva ner än att prata om det, då det var en känslig period.
Just det, efter samtalet tycker jag ni ska ha en förbestämd aktivitet. T ex nu ska vi baka, pyssla, gå till lekparken. Något som innebär att barnen kan vara aktiva, så att ni inte är kvar i den känslan som samtalet kan ge (till er alla).
Några tips och råd:
Mitt äldsta har alltid varit en oroare och en försiktig person. Än idag, som tonåring, kan hen vara nervös eller orolig för något som behöver göras för första gången. Samtidigt har det skett en stor utveckling och nu gör hen saker själv utan att jag måste vara där och stötta. Det jag menar är att gå inte i i ditt barns känsla, du behöver vara den stadiga trygga punkten, bekräfta gärna känslan som barnet visar/tar upp, men skapa inte den åt ditt barn. (tror inte du gör det, men försöker vara övertydlig )Vissa saker är kopplade till att man är äldst, andra saker till att man har en viss personlighet.
Mitt yngsta tog separationen på ett mkt bättre vis än det äldsta. Jag har försökt stötta dem individuellt i det de behövt stöd i men haft hela tiden ett förhållningssätt som bygger på att förändringar är inte farliga. Jag har uppmuntrat att vi pratar om saker, att det är ok att gråta men att vi därefter gjort något annat. Så det är mitt bästa tips, att du på ett pedagogiskt sätt lär ut till dina barn hur de kan hantera nya saker och förändringar. För de tittar på dig, läser av ditt krosspråk, lyssnar på dina ord… Med andra ord, du kan påverka MYCKET men inte allt.
Utgå ifrån att det kommer gå bra! Jag har alltid försökt berömma barn för sina steg framåt, belönat dem när dem när jag känt det varit behövligt men framförallt försökt behålla den positiva attityden och sättet.
Skapa trygghet i processen genom att du berättar NÄR något ska hända, men barnen behöver också vara i sin trygga vardag så att inte allt handlar om “den nya situationen”.
Jag misstänker att sonen kommer fråga varför vi inte kommer bo ihop, och då vet jag inte vad jag ska säga. Jag vill ju inte berätta den riktiga anledningen för den är alldeles för komplex för honom att förstå. Sen vill jag helst inte säga något om att “pappa och jag inte älskar varandra längre”. Det är jag inte bekväm med då det inte är av den anledningen vi separerar. Vi kan bara inte bo ihop mer och då väljer vi att gå skilda väger.
Ditt råd om att inte gå in i mitt barns känsla ska jag verkligen aktivt tänka på varje dag! Jag lider själv av separationsångest pga händelser när jag var liten och jag tror tyvärr jag alldeles för ofta går in i den känslan när jag känner att min son uppvisar att han tycker något är jobbigt.
Så stort tack för att du läste in det och gav ett så himla bra svar! <3
Ska jobba vidare på hur jag pedagogiskt lär mina barn att hantera nya saker och förändringar. Jag har jobbat mycket med min egen separationsångest (som jag till en början inte ens förstod att jag led av). Men jag har mycket arbete kvar märker jag
Den trygga vardagen kommer de ha eftersom de bor kvar på samma ställe där de alltid har bott och kommer gå på samma förskola, träffa pappa 1-2 gånger i veckan och sen få vara hemma hos honom varannan helg.
)Vissa saker är kopplade till att man är äldst, andra saker till att man har en viss personlighet.