Jag och min sambo ska gå isär och i morgon på självaste långfredagen ska vi berätta för barnen som är 5, 12,15.
Jag har lyssnar på skilsmässo podden så jag vet att de ska vara så enkelt förklarat som möjligt för en 5åring. Det är jag som vill gå isär men vi har ändå en god relation även om han inte vill.
Det finns ingen anledning att berätta vem som vill har jag också lyssnat mig till, för barnen ska inte ut se en synda bock.
Men vad sa ni till tonåringarna på ett enkelt sätt? Vi tänker att jag ska säga att jag och pappa ska gå isär och att samtalet rullar på av sig självt?
Men jag vill också säga nått med att våran kärlek till varandra på de sättet har tagit slut, dom vet om att vi har gått i terapi och att det har varit väldigt tjafsigt, säker på att iallfall den äldsta kännt av de här. Men att vi är fortfarande lika mycket föräldrar även om jag och pappa inte kommer bo ihop.
Jag vill bara ha lite mer kött på benen på formuleringar. Jag är inte intresserad av att höra om när det inte gick så bra att berättade att man smutskastat varandra.
Utan fint, om man kan säga så, att det gick bättre än förväntat för att vi….
För i slutändan så kommer hela familjen att må bättre, roligare med två glada föräldrar än irriterande föräldrar.
håll det kort men erbjud möjlighet att prata med er när de vill det. Oftast kommer detta ändå som en överraskning och tankarna kommer lite senare.
tycker att ni gör det tillsammans för alla oavsett ålder, ni visar att ni är en så enad front som det går och barnen får stöd i stunden av varandras närvaro.
jag sa ungefär så här: vi vill prata med er om en sak. Ni vet att vi bråkat en hel del och vi har försökt få det att fungera under en lång period men det går tyvärr inte. Vi har bestämt oss för att separera. Vi kommer göra vårt bästa med att allt ska bli så bra för er som möjligt.
Vi gick hos barnpsykolog innan vi pratade så jag känner att vi hade så bra förutsättningar som möjligt. det var förstås tufft för barnen men det var inga dramatiska reaktioner utan mer en gemensam sorg. Därefter fortsatte vi dagen som vanligt och hade fokus på att göra saker. Barnens tankar kom senare enskilt.
Det finns inga magiska ord men enligt barnpsykologen vi träffade skulle vi förklarade det kortfattat, förklara att vi försökt jobba ihop men att det inte gått och att vi gör vårt bästa fortsättningsvis. Dvs inget om vem som ville separera, om det fanns ngn anledning.
Tack för ditt svar det är ju heller inte rätt läge för de som händer med inflationen.
Så vi kommer att få bo ihop i någon månader till.
Men oavsett om vi måste sälja huset så kommer de ske tidigast nästa år. Vi skaffar en 1A som vi bor växelvis i och barnen bor kvar i huset, sambon hinner landa inför en eventuell försäljning och barnen hinner landa på deras sätt i 1 år framåt. Så jag kommer ju heller inte flytta direkt och kan göra de förvirrande för den minsta.
Sen kommer de bli nått slags ärr, men jag tror att mycket handlar om hur vi hanterar detta inför för barnen. Har vi en bra relation till varandra så tror jag att de kommer gå bra. Men jag är mest orolig för 5åringen även om man säger att det är en ”bra” ålder när det gäller sånt här. Men det känns så mycket svårare att berätta för honom på ett enkelt sätt.
Men när allt ligger på bordet så behöver vi inte tassa runt som vi gör nu, jag tror den sista stenen kommer att släppa från mitt bröst…
Jag hoppas och tror att det ska gå över förväntan i morgon, för som sagt jag tror den äldsta har känner av de här att nått är på G.
Tusen tack för ditt svar Buenita de kändes som att du satt de lite mitt i prick på vad jag ska säga, för det är precis så det har varit för oss.
Vi har gått i terapi som barnen också vet om och att det har varit mycket tjafs/bråk så heller inget nytt för dom. Men hur gick de sen när allt fick landa? Jag tänker ändå att vi berättar för 5åringen enskilt och tar de på hans nivå.
Barnen tog det bra, de hade inte heller tyckt om den stämningen som fanns i 1-2 år. De hade ju varandra och visste att vi skulle göra det bra för dem. De ville prata enskilt om minnen, hur det kändes, mkt om hur det nya livet blir osv. Jag lät barnen vara med i min process inför det nya, de fick se sina nya rum och vara med och köpa ngt nytt till det egna rummet. Eftersom mitt ex är manodepressiv så blev det en stor skillnad för oss när vi väl flyttade ut. Vi har sen dess ett harmonisk, enkelt och härligt liv! Sjävklart minns de tillbaka till skidsemestrar, sommarresor och saknar tiden att vara en familj. Där finns jag som stöd och låter barnen acceptera alla känslor. Upplever dem som balanserade och välmående tonåringar
Ja de är ju mycket sånt som kommer att komma, vi har husvagn och vinter campar de kommer att försvinna och som du säger alla sommar semestrar, man får bara låta deras tankar komma.
Dom kommer också få vara delaktigt till de nya boendet så småningom:heart:. Jag längtar tills den dagen, det kommer bli ett annat lugn hos mig och hos honom. Jag tror att vi kommer kunna se tillbaka på detta om nått år och att han också kan konstatera att det var ett sätt beslut.
Vi hade inget samförstånd och vi var inte goda vänner, så vi kunde inte prata i hop oss innan om vad vi skulle säga. Jag resonerade som så, att det var pappan som skulle flytta, så han fick berätta för dem.
Jag ropade in barnen i köket och sade att pappan hade något att berätta. Sedan sade han att han skulle flytta till grannstaden och litegrand om vad som skulle hända sedan.
Den yngsta började gråta, men de äldre (15 år och äldre) började ställa frågor. De ville inte höra om vad som kanske skulle hända om ett halvår eller ett år, utan de ville veta hur den närmaste veckan skulle se ut. När skulle pappan flytta? I dag? I morgon? Skulle han ta med sig TV:n? Bilen?
Jag ägnade mig mest åt att trösta och lugna och svarade bara på sådant jag visste svaret på.
Även om ni har en bra relation och du vill att ni ska vara enade gentemot barnen så får du nog vara beredd att någon gång stå för att det är du som vill skiljas.
När barnen blir ledsna eller när sorgen river är det svårt för den lämnade att hålla masken och säga att man är överens. Det är inte värre med ärlighet, så länge man kan uppföra sig bra mot varandra och inte dra barnen mellan sig.
Lycka till!
Barnen vet inte hela bakgrunden till varför vi ska gå i sär vi är inte gifta, de finns en otrohet lägre bak i förhållandet som locket är på av min sambo och inte bara en gång, sen våran relation. så att utse mig som att vara den som vill gå i sär skulle inte vara rättvist när det finns en historia bakom.
Jag har lyssnar på skilsmässo podden där dom ringer upp en av barnen och han säger att han kunde inte förstå varför dom behövde veta vem som ville eftersom dom älskade båda två ändå.
Men när allt har landat längre fram i framtiden så ja absolut de kanske kommer fram vem som ville mest, men jag tror också att dom kommer kunna se då att vi tjafsade mycket och att det blev lugnare.
det är ju heller inte rätt läge för de som händer med inflationen.
tills den dagen, det kommer bli ett annat lugn hos mig och hos honom. Jag tror att vi kommer kunna se tillbaka på detta om nått år och att han också kan konstatera att det var ett sätt beslut.