Jaha, vet inte riktigt hur jag ska inleda det här inlägget.
Men ibland blir det ju inte riktigt som man tänkt sig.
Läser mitt förra inlägg och kanske borde jag tidigare förstått att den dåliga sömnen var ett tydligt tecken på att jag behövde bromsa lite mer än jag planerade.
Efter förra inlägget så eskalerade allt samtidigt. Ännu mer jobb, ännu sämre mående hos andra som behövde mig, ännu mindre tid för mig själv. Ännu sämre sömn. Samtidigt en konflikt med Ö kring hantering av en situation med barnen. I vanliga fall hade jag nog inte reagerat men samlat blev det för mycket. Jag kände mig jagad på ett sätt som skapande stor stress. Vart jag än vände mig så sökte någon efter mig på något sätt.
Jag är van att hålla ett högt tempo och driva på. Van att vara den som hjälper till, jag vill inte ha hjälp själv.
Sist och absolut inte minst så sattes relationen med A på sin spets. Även om det var nödvändigt och att jag visste att det skulle komma var det vid sämsta tänkbara tillfälle.
Det tog stopp, jag orkade inte mer.
Jag orkade inte höra ett enda klagomål om livet från några av mina vänner, inte lyssna en enda gång till hur jobbigt allt är för alla andra. Inte ta ett enda samtal eller läsa ett mejl kring något som någon vill ha hjälp med.
Jag ville bara be världen dra åt helvete, men jag hade inte kraft att göra någonting.
Samtidigt så kunde det blivit så mycket värre, det är jag medveten om. Jag kommer fortfarande upp ur sängen och iväg på de måsten som finns. Det finns många som har det betydligt tuffare. Men jag vill för första gången på väldigt länge inte åka till jobbet eller träffa en enda människa.
Jag försöker landa lite nu. Jag gör några justeringar. Jag rensade min kalender några dagar så gott det gick, saker får vänta. Jag håller ännu hårdare i min träning och rör mig så mycket kroppen orkar. Jag försöker skärpa till kosten mer för jag vet att det får min kropp att må bättre. Jag har börjat skriva dagbok igen. Framförallt försöker jag vara här och nu, släpper så mycket som ligger framåt som möjligt och vara snäll mot mig själva. Jag är otroligt trött.
Livet går upp och livet går ner.
Något som blir tydligt är vilka i omgivningen som är viktigast. Vilka som ser mig.
Jag fortsätter jobba med mig själv, det behövs ju uppenbarligen
Något som separationen gav var att verkligen våga känna och ta in känslor och också våga fundera över mitt eget ansvar i dem och i de situationer dem sätter mig i.
Nu kommer våren, bästa tiden på året så nu vill jag också låta det bli bra. Försöka njuta av solen och fundera på vad jag ska göra imorgon och kanske i övermorgon för resten av livet och planering för det kan vänta.
Egoistiskt? Kanske men det är också ett avgörande inre styrmedel för att må bra som jag inte vågat använda tidigare.
Det enda undantaget från kortsiktigheten jag bär just nu är relationen med A. Det finns en önskan om en tydligare framtidsbild var vi är påväg och det måste jag såklart möta.
Önskar alla en fantastisk helg. Ta hand om er!