Hotell Ensam

Ensam_man · 1 Februari 2024 19:23

@nuggen måste säga att det på ett sätt gått framåt. Det är två år sedan skilsmässan, barnen är två år äldre och lite mer mogna. De har landat i att vi aldrig mer blir en familj.

Ena barnet trivs bra hos oss båda även om hen signalerat lite senaste tiden när mamma inte mått bra. Det andra barnet, det som alltid trivts bäst hos mig, trivs fortfarande bättre hos mig men är nu långt inne i tonåren och är påväg att skapa sig ett eget liv. Är därför inte lika beroende av oss föräldrar men är tydlig att det fortfarande ibland är jobbigt hos mamma.

Det som gått bakåt är deras mammas mående och det påverkar dem negativt. Samtidigt vägs det upp av deras acceptans för situationen och att vi föräldrar verkligen försöker respektera varandra för att det ska bli bra för kidsen.

Hur de kommer minnas detta när de är helt vuxna är en annan fråga.

Ensam_man · 1 Februari 2024 19:45

Tack @Kommavidare
Min ambition är att fortsätta oavsett vad som händer framåt

Jag känner igen där du är.
Jag var 9-10 månader efter skilsmässan när känslan gick från ångest och nedstämdhet till önskan efter något annat. Framförallt saknade jag närhet något enormt. Behovet av att vara omtyckt är också en stark drivkraft.

Det var då (efter 9-10 månader) jag försiktigt började testa. Först en kort fling efter ihopparad via kompisar sen träffade jag ”rätt” direkt när jag gick ut på marknaden.

Såhär i efterhand har jag insett ganska många saker. Den kanske viktigaste är att jag nog egentligen inte var redo samtidigt som jag aldrig varit där jag är om jag inte vågat.
Jag hade aldrig kommit så långt som jag gjort med mig själv utan de val jag gjort. Jag och A var också i samma läge och har utvecklats tillsammans.

Samtidigt kan jag verkligen rekommendera att avsluta det gamla (även om det bara är på papper) innan du börjar testa att dejta. Det kan ställa till det annars och skapa missförstånd.

Ensam_man · 1 Februari 2024 19:51

En sak till jag glömde @kommavidare.

Ärligheten. Efter allt jag gått igenom är jag helt ointresserad av en seriös relation där vi inte vågar vara ärliga. Ett av många misstag i mitt äktenskap var att inte vara tillräckligt kommunikativ. I det tror jag det viktigaste är att lyssna.

Kommavidare · 1 Februari 2024 20:03

Jag har dels en rent moralisk egen kompass att skilsmässan ska vara klar innan jag eventuellt skulle utforska singellivet. Även om det bara är en pappersbekräftelse på det jag redan lever.

Sen är jag nog ännu inte hel nog. Blir inte rättvist mot en ny bekantskap kanske. Samt, hur gör man ens längre? Men ja. Saknar närhet och bekräftelse. Någon som tycker om mig. Någon att få tycka och rå om.

Något som kommer vara en dealbreaker för mig är just kommunikation och tydlighet. Både ge och ta. Har gått en lång tid och tolkat, i de flesta åren rätt. De sista åren fel. Så vill jag inte ha det igen.

Vi får se, men även om separationen varit på hennes initiativ verkar jag få driva även denna i hamn med alla praktikaliteter. Precis som förhållandet var så är också skilsmässan

Men med ljuset kommer iallafall livet lite åter i kroppen och jag hoppas på en fin vår/sommar. Förhoppningsvis med lite pirr i kroppen och tro på framtiden!

pappa73 · 1 Februari 2024 21:59

Hear ye hear ye!!

Eller +1, eller Word!

Är inspirerande att läsa! Inte för att låta som ett AA möte, men jag är 5 mån in som skild. Känner en acceptans över skilsmässan. Den kom fort, kanske mycket för att jag delade åsikten där och då.

Kämpar inte mot fakta. Men känner en sorg. Hyser inget agg mot mitt ex. Kämpar fortfarande med fokus och koncentration, men det går bättre. Jobbiga tankar och känslor släpper taget om mig snabbare vilket känns oerhört skönt!!

Faktum är att jag de senaste veckorna känt att en större lust till att ge mig ut på ”marknaden” har börjat spira.

Kan inte riktigt sätta fingret på det dock, var det kommer sig av? Är det för vetskapen om att mitt ex ”gått vidare”? Att hon är på ”kärlekssemester” med sin nya denna vecka? Är det en märklig känsla av att inte halka efter…? Behöver jag lite bekräftelse…?!

Men samtidigt så vill jag få lite saker på på plats först… känner heller ingen stress…

Försöker vara större, starkare, snäll och klok! I relation till mina ”undomar”, i relation till arbetskollegor som har det tufft, i relation (!) till mitt ex…. Men ibland skulle jag vilja känna att någon ”tog hand om mig”…

Fortsätt gärna uppdatera @Ensam_man

Atrax · 1 Februari 2024 22:04

så godt beskrevet

Ensam_man · 2 Februari 2024 06:38

@pappa73 Den känslan att vilja bli lite omhändertagen ”men jag då” har jag också med ojämna mellanrum. För mig återkommer den fast jag är i en relation. Den blir mer tydlig när jag har en dålig dag eller inte hinner med.

Jag tror det är mänskligt och för mig är det en inre signal om att jag behöver lite utrymme att varva ner, att jag behöver närhet eller något annat. Dvs en signal om ett behov som jag genom mig själv eller med andra behöver tillgodose. Det är inte rättvist av mig att lägga det på någon annan. För jag har samtidigt svårt att be om saker.

Sen är det kanske en brist hos mig, ett sätt att skydda mig själv. Likväl fungerar det bra för mig idag. Imorgon kan det vara något annat som funkar.

Ta hand om dig!

Buenita · 2 Februari 2024 07:19

Håller med er övriga! Hotell Ensam är också en av mina favorittrådar!

Angående att bli omhändertagen så känner jag igen det. Jag har alltid varit den som ordnat, fixat och gjort saker för den andra. Varit förvånad när jag sett att “bitchiga” tjejer blir servade och omhändertagna medan en snällis som jag får alltid vara en doer i relationer. Jag har inte egentligen haft ett önskemål på att hitta någon som kan ta hand om mig för jag är så van vid att ta hand om mig och andra, men min nuvarande älskar göra saker för mig! Såsom tvätta och föna mitt hår, ger mig fotmassage och handmassage (det är helt ljuvligt!), lagar mat åt mig, sätter upp tavlor, tar mina saker som ska till tippen osv. I början var det är mycket ovant för mig, jag brukar inte sitta stilla, dricka Procecco, lyssna på musik och bara låta den andra ordna både mat, duka fram, fixa disken… Men det ÄR väldigt härligt! Jag har även lärt mig be om saker och det är också helt nytt! Jag har varit så stolt över att jag fixar allt, men numera frågar jag om han kan köra mina barn till träning, om han kan baka det där goda brödet osv.

Visst krävs det en person som gillar att ge men jag vill påstå att det börjar mycket med en själv. I alla fall för mig var det så

Atrax · 2 Februari 2024 22:16

Jeg tenker at dette er menneskelig, og har ikke noe med gode eller dårlige dager å gjøre. Vi har alle behov for å bli sett og å bli tatt vare på, uavhengig av hvilken måten vi trenger det på for å bli tilfredsstilt.

Buenita · 22 Februari 2024 13:58

Hej! Hur har du det?

Ensam_man · 23 Februari 2024 13:48

Hej

Jag har det nog ganska bra, tackar som frågar @Buenita

Vår, för nu är det väl ändå nästan det?
Min favorittid på året. Även om jag sedan min separation på något sätt uppskattar alla årstider mer än tidigare. Kanske hänger det ihop med att jag större delen av min tid uppskattar livet mer.

Livet rullar på. Jag är här inne ganska ofta om än oregelbundet. Något som slår mig är att trotts att känslan under min separation var att jag gick igenom helvete så kan jag inte låta bli att nu känna att trotts det som hände så är jag förskonad. Läser hur många andra hamnar i avgrundsdjupa konflikter om allt från bodelning till vad som är bäst kring barnen.
Att vara tacksam att vi inte hamnade där kanske är att sträcka sig långt men ändå värt att tänka på.

Så var det vardagen. Det är lite dubbelt. Jag är lite trött och sliten, sover inte så bra. Men det finns såklart förklaringar till det. Väldigt hög arbetsbelastning som skapar tidsbrist ibland och föder dåligt samvete mot dem som är viktigast, barnen. En grå månad rent årstidsmässigt i ryggsäcken och en omgivning som haft det tufft och där jag förväntas vara den som stödjer.
Ibland, som senaste veckorna, kan det föda en känsla av ensamhet och “men jag då”. En känsla av att inte riktigt bli sedd själv.

Men i det stora hela mår jag ändå bra. Tycker mig ha tillräckligt bra självkännedom för att veta vad jag behöver göra för att hamna på plus igen. Det är inga stora saker men något litet att se fram emot, att längta till och planera och tid för mig själv. Tid som inte behöver betyda heldagar i soffan men tid utan stressen att jag måste iväg där jag själv styr när och hur jag lägger upp saker som behöver göras. Det här är påbörjats. En rolig utflykt nästkommande helg tillsammans med A är planerad. Ett par barnfria kvällar där jag bett A om egentid. Låter kanske larvigt men oj vad jag haft svårt i livet att ens våga be om något sådant tidigare, men tänk så bra att jag äntligen förstår vilken positiv inverkan det har. Att jag nu inte kan kompromissa bort det eftersom effekterna blir att jag inte mår bra och blir en sämre person.

Jag har väldigt höga krav på mig själv, det spiller lätt över på min omgivning. Det är något jag börjat reflektera över allt mer. Båda barnen har fått detta med sig och nu börjar jag också se de mer negativa sidorna.

Under de senaste två åren så har min sociala svär ökat ordentligt, det börjar jag nu också reflektera kring. Alla nya bekantskaper ger mig inte energi. För vems skull och varför.

Jag och A är fortfarande tillsammans. Vi är två individer som ibland är kopior av varandra och ibland kommer från helt olika sidor. Två starka individer som båda vill framåt och prestera men samtidigt har omtanke om andra och oförmåga att sätta oss själva först som tydliga drag.
Det är intressant med relationer och vad vi kan locka fram hos varandra, hur en annan människa kan få oss att lära känna nya sidor av oss själva. Det finns en enorm styrka i att öppna upp sig riktigt djupt för en annan människa och bli accepterad för den man är samtidigt som det innebär enorma utmaningar. Det är en ordentlig utvecklingsresa vi är ute på tillsammans. Var den leder vet ingen av oss. Men jag tänker fasen i mig göra det bästa möjliga av varje dag och ha så roligt som möjligt under tiden. Samtidigt stå stadigt i det jag behöver och inte ducka för diskussioner och ta tag i saker direkt.

Så - jag utvecklas, mår väldigt bra majoriteten av tiden. Det är ju alldeles perfekt. Kanske kunde jag göra livet enklare men vad är meningen med det?
Imorgon kan jag ställas inför nya utmaningar eller förändrade förutsättningar och då behöver jag vara beredd på att fatta beslut som gör att vardagen och livet blir så bra som möjligt.

Ta hand om er!

Ensam_man · 8 Mars 2024 14:31

Jaha, vet inte riktigt hur jag ska inleda det här inlägget.
Men ibland blir det ju inte riktigt som man tänkt sig.

Läser mitt förra inlägg och kanske borde jag tidigare förstått att den dåliga sömnen var ett tydligt tecken på att jag behövde bromsa lite mer än jag planerade.

Efter förra inlägget så eskalerade allt samtidigt. Ännu mer jobb, ännu sämre mående hos andra som behövde mig, ännu mindre tid för mig själv. Ännu sämre sömn. Samtidigt en konflikt med Ö kring hantering av en situation med barnen. I vanliga fall hade jag nog inte reagerat men samlat blev det för mycket. Jag kände mig jagad på ett sätt som skapande stor stress. Vart jag än vände mig så sökte någon efter mig på något sätt.
Jag är van att hålla ett högt tempo och driva på. Van att vara den som hjälper till, jag vill inte ha hjälp själv.

Sist och absolut inte minst så sattes relationen med A på sin spets. Även om det var nödvändigt och att jag visste att det skulle komma var det vid sämsta tänkbara tillfälle.

Det tog stopp, jag orkade inte mer.
Jag orkade inte höra ett enda klagomål om livet från några av mina vänner, inte lyssna en enda gång till hur jobbigt allt är för alla andra. Inte ta ett enda samtal eller läsa ett mejl kring något som någon vill ha hjälp med.
Jag ville bara be världen dra åt helvete, men jag hade inte kraft att göra någonting.

Samtidigt så kunde det blivit så mycket värre, det är jag medveten om. Jag kommer fortfarande upp ur sängen och iväg på de måsten som finns. Det finns många som har det betydligt tuffare. Men jag vill för första gången på väldigt länge inte åka till jobbet eller träffa en enda människa.

Jag försöker landa lite nu. Jag gör några justeringar. Jag rensade min kalender några dagar så gott det gick, saker får vänta. Jag håller ännu hårdare i min träning och rör mig så mycket kroppen orkar. Jag försöker skärpa till kosten mer för jag vet att det får min kropp att må bättre. Jag har börjat skriva dagbok igen. Framförallt försöker jag vara här och nu, släpper så mycket som ligger framåt som möjligt och vara snäll mot mig själva. Jag är otroligt trött.

Livet går upp och livet går ner.
Något som blir tydligt är vilka i omgivningen som är viktigast. Vilka som ser mig.

Jag fortsätter jobba med mig själv, det behövs ju uppenbarligen

Något som separationen gav var att verkligen våga känna och ta in känslor och också våga fundera över mitt eget ansvar i dem och i de situationer dem sätter mig i.

Nu kommer våren, bästa tiden på året så nu vill jag också låta det bli bra. Försöka njuta av solen och fundera på vad jag ska göra imorgon och kanske i övermorgon för resten av livet och planering för det kan vänta.

Egoistiskt? Kanske men det är också ett avgörande inre styrmedel för att må bra som jag inte vågat använda tidigare.

Det enda undantaget från kortsiktigheten jag bär just nu är relationen med A. Det finns en önskan om en tydligare framtidsbild var vi är påväg och det måste jag såklart möta.

Önskar alla en fantastisk helg. Ta hand om er!

Largo · 8 Mars 2024 17:43

@Ensam_man,

jag tror det bara är en stressad västerlänning som frågar sig själv om det är “egoistiskt” att dra ner på tempot och ta tid för sig själv.

Hade du varit troende whatever så hade du automatiskt dragit ner tempot och suttit för dig själv när du bad nån gång per dag (som meditation).

Men du behöver inte bli troende för att ge dig själv andrum. Se det som att du stämplat ut från fabriksklockan och nu är det fri-tid som du bestämmer över alldeles själv.

Jag tycker det är otroligt skönt med att vara vuxen att man kan välja hur mycket, med vem, hur länge man umgås med andra. När man var barn åkte man bara runt som en handske i vinden mellan olika sammanhang. Familj, skola, släkten, kalas, bilsemester till Öland, osv osv. Inget fick man bestämma själv. (Sorry, blev nog ett litet sidospår)

pappa73 · 8 Mars 2024 23:39

Ta hand om dig!!! Sakta in på tempot!!

Även när känslan är att det rullar på! Glöm inte bort dig själv!!!

Trots ditt driv, ditt höga tempo!!!

Livet är inget sprint-race!!! Andas!!!

nuggen · 26 Mars 2024 12:05

Hej @Ensam_man
.
Jag vet att Du skrev för 14dgr sedan men jag är nyfiken på hur du mår och om din situation lugnat ner sig.
.
En annan Man ( @pappa73 ) här inne har ganska nyligen hamnat i samma sits att ni båda träffat en ny å go kvinna efter era uppbrott.

Ensam_man · 27 Mars 2024 19:17

Hej @nuggen
Jag mår helt okej. Även om det gått upp och ner senaste veckorna. Återkommer lite mer samlat framöver. Tack för omtanken

Ensam_man · 28 Mars 2024 13:59

Jag behövde tänka och sortera lite.

De senaste veckorna har varit intensiva, precis som det senaste halvåret och året. På något sätt anpassar man (jag) mig och det som var intensivt och mycket innan är inte så mycket nu. Till viss del är det bra, till annan del inte lika bra. Jag har för lätt att tappa mig själv och det jag faktiskt vill för att bara åka med.

Men den enda som styr min inställning och mitt liv det är jag. Så efter en period med högt och lågt så kämpar jag vidare. Försöker prioritera det basala som sömn och vila. Har tagit ett litet omtag och försöker ge vänner och familj mer tid. Något jag tappat lite. Träningen rullar på väldigt bra och ger mig andrum och väldigt mycket psykisk energi.
Försöker att inte fastna i grubbel, påverka det jag kan påverka. Inte ifrågasätta utan se vad saker och människor är, hur de är och vilka de är och sen ta ställning till vad jag vill ha i mitt liv och inte. Bli lite rakare och tuffare.

Har skrivit om det förr, jag har levt i en relation i över 20 år där jag bara hängde med till stor del. Tyckte det var bekvämt. Så vill jag aldrig ha det igen och det vänder jag inte så snabbt men det är viktigt och lika viktigt att våga låta det ta tid. Att få acceptans för “jag vet inte” eller “just nu behöver jag det här en period för att veta”.

Någonstans därinne kanske det också finns en inre rädsla om att känna den ensamhet som jag gjorde under första delen av min separation. Samtidigt vet jag ju att jag är betydligt starkare nu.

Det är lätt att känna sig liten. Det är okej att känna sig liten och lite nere. Men det är också ett eget ansvar att gräva sig upp. Det gör jag nu även om jag varit okej hela tiden. Jag vill vara mer än okej.

Jag har massor att vara tacksam för:

Ett jobba jag trivs enormt bra med och som ger ekonomisk trygghet
Två friska och väldigt omtänksamma tonåringar
Ett hus jag trivs väldigt bra i.
Vänner och familj som bryr sig
En relation med någon som betyder mycket och som får mig att utvecklas även om det ibland är tufft

Det har snart gått 2,5 år sedan skilsmässan initierades. På den tiden har jag:

Bytt jobb och för första gången hittat helt rätt
Byggt upp en stabil grund för mig själv som jag trivs med, inte minst trivs jag med mig själv på riktigt för första gången i livet
Skapat flera nya vänskapsrelationer och en kärleksrelation

Så visst har jag gått vidare. Det har hänt massor kanske framförallt inom mig. Kanske måste jag bara få vara här och nu utan att grubbla för mycket på framtiden.

Något som hjälper mig enormt är dagboksskrivandet som jag tagit upp igen.

Nu ska jag njuta av våren. Första löppassen i shorts. Första gången det luktar nyklippt gräs. Nerräkningen när semester närmar sig och massor av mornar utan måsten.

Ta hand om er!

Largo · 29 Mars 2024 07:37

Härlig läsning, känner igen mig i mycket

Ha en skön vår

Ensam_man · 20 April 2024 16:24

Löppass i shorts och första gräsklippning är avklarade. Plötsligt ligger sommaren inte så långt bort.
Tiden går fort och långsamt samtidigt.

Har klättrat ur nerperioden. Sover fortfarande inte bra och det påverkar såklart men i övrigt mår jag betydligt bättre.
Kanske hör det ihop med att jag tydligare ser framtiden, iallafall den närmsta framtiden. Kanske var det sökandet efter den tydligheten som behövdes.

Jag känner en stark grundstabilitet, vilket för mig är otroligt viktigt för att må bra och på ett bra sätt kunna hantera motgångar och utmaningar som alltid kommer i livet med ojämna mellanrum.

I ljuset av det jag känt senaste månaderna har jag fått en liten annorlunda syn på saker i stort.
Några saker har blivit väldigt tydliga för mig. En sak som jag jobbar vidare med är att inte tycka så mycket saker. Det är vi människor bra på, speciellt att tycka saker om andra. Det är sällan det ger energi som är positiv eller värdefull. Fokus inåt för att ge rätt saker och energier utåt.

En annan insikt är att våga lita på magkänslan. Den är förvånansvärt lojal och stämmer nästan alltid. Historiskt har jag varit för försiktig i tilliten till magen trotts att magen var ganska stor förr

En tredje insikt är att konfrontera mera. Det är något jag utvecklat mycket sedan separationen men jag ska göra det ännu mer. Konfrontera med omtanke och med utgångspunkt att förstå, inte att få ut de egna åsikterna eller frustration.

Många av oss härinne har blivit svikna och bär på sår som delvis kanske aldrig kommer läkas. Jag ser människor i min absoluta närhet som har väldigt svårt att lämna de negativa känslorna efter separationen bakom sig, som har dem i sig aktivt i sin vardag och som delvis styrs av dem. Som inte tillåter sig att kopplas bort från sin föredetta partner trotts att det gått många år. Som hittar förklaringar till varför det är som det är. Som accepterar att livet inte blir mer än så och att det är separationen eller den före detta partnerns fel. Det är så sorgligt för jag ser att det finns så mycket mer. Nu tycker jag igen…
Jag försöker hjälpa och stötta med omtanke men finns inte grundviljan eller kraften inåt är det svårt.

Den här veckan är barnvecka och en efterlängtad helg är här
Fixa hemma med plock, städ, tvätt, fix i trädgården som kombineras med shopping med tonåringarna på stan, skjuts till lite aktiviteter, filmkväll tillsammans som sen toppas med egentid i form av långt träningspass och stunder ensam i soffan för att bara vara. Ganska perfekt som uppladdning för en fortsatt intensiv vår med mycket bokat. Jag vill leva här och nu, så jag gör mitt absolut bästa för att uppfylla det för mig och dem som betyder mest för mig. Kanske är inte meningen med livet svårare än så?

Ta hand om er

Ensam_man · 18 Maj 2024 17:22

Vår och snart sommar. Varje år glömmer jag hur mycket mer intensivt livet tycks bli den här perioden.

Nästan en månad sedan jag skrev något. Tittar in här ganska ofta, följer mina favorittrådar.

Livet är ganska bra, det går upp och ner.
Intensivt på jobbet, mycket bokat, som mest att göra med hus och tillhörande stor tomt i konkurrens med att hinna prioritera det jag vet att jag behöver - egen tid utan krav. Behovet av just egen tid har blivit betydligt tydligare senaste tiden. Jag vet att det alltid funnits men inte att behovet varit så stort. Även roliga saker kostar energi för mig och skapar behov av egen tid. Inget konstigt men svårt att förstå för extroverta människor i min närhet som hämtar energi med andra.

Även om sömnen fortfarande inte är helt bra så blir den bättre och bättre. Har ett större inre lugn vilket påverkar. Tar tid att skapa en egen vardag med egna prioriteringar efter en skilsmässa. Blir man någonsin klar?

Fortsätter skriva dagbok, det rensar hjärnan.

Håller ihop träningen bra, sämre med vad jag stoppar i mig men det är helt okej, iallafall just nu.

Jobbar hårt med att hela tiden försöka se saker positivt. Det hjälper mycket och gör att livet i stort blir lite roligare.

Allt frid och fröjd då? Nja

Tuff period på jobbet och för första gången börjar jag fundera på om det är värt det. Alla timmar jag lägger. Ibland vill jag bara kunna vara ledig eller koppla bort det helt, men det är svårt. Samtidigt är det ofta väldigt roligt. Kanske gapar jag efter för mycket?

Fina dagar med A och utveckling av vår relation växlas med motgångar. Vi försöker mötas och det skapar nya utmaningar. Det tuffaste är att våra barn inte fungerar tillsammans. Det är lätt att hamna i anklagande istället för förståelse och barnperspektivet. Ingen av dem har ju valt situationen och en stor åldersskillnad gör det utmanande. Samtidigt tror jag mycket kommer lösa sig med tiden. Det är tid jag också behöver. Jag mår bra idag som det är och kommer inte stressa eller bli stressad till något annat.

Har i princip ingen kontakt med Ö. Något sms då och då kring ungdomarna men inget annat.
Otroligt skönt. Samtidigt hör jag via barnen att det är jobbigt hemma hos mamma. Hon mår inte bra och de trivs inte med hennes nya man. Det har gått från att vara otroligt jobbigt för dem i början till att funka till att återigen vara väldigt jobbigt. Det är som att känslan de hade från början återkommer. Nu vill båda vara mer hemma hos mig. Jag försöker hålla mig neutral när de börjar prata illa om sin mamma och om hennes man men lyssnar såklart.
Jag ser misstagen hon gjort i skilsmässan och hur det fortfarande påverkar våra barn och återkommer. Kanske gör det mig ännu mer försiktig i att utsätta dem för min nya relation.

I allt mår jag bra. Det som är meningen är meningen, det går inte att tvinga fram saker och få det bli hållbart i längden. Jag försöker njuta av livet och ta vara på det. Fokus på det positiva, lär av det som tar emot.

Nu tar vi snart lite sommarledigt va?

Ta hand om er!