Året första månad har redan sprungit förbi. Saker kommer sällan av sig själv. Ska 2024 bli året jag vill ha och behöver måste jag också anstränga mig för det.
Efter att slarvat och nyttjat offerkoftan årets första veckor är det lite mer ordning nu. Jag behöver hålla i mina rutiner. Sköta kost och träning men kanske viktigast av allt vara rädd om min egentid och om mitt behov av att ladda batterierna. Jag vet av vad och när jag mår bäst. Det betyder inte att jag inte är öppen att testa nya saker och nya situationer eller utmana mig själv.
Som helhet mår jag bra. Jag tror jag börjar känna mig själv på ett bättre sätt. Något som vuxit under min separation är min självkänsla och mitt självförtroende. Kanske beror det på att jag blivit tryggare i mig själv kanske på annat. Jag har också en känsla av att jag inte har bråttom någonstans. Jag gillar min vardag (kanske inte varje dag väckarklockan ringer)
Barnen mår bra och framförallt fortsätter vår relation att vara bra. Jag gör vad jag kan för att underhålla det samtidigt som de behöver utrymme att börja släppa allt mer och börja skapa egna liv.
Tyvärr mår deras mamma inte bra och de uttrycker själva att de inte trivs fullt ut hemma hos henne periodvis. De beskriver att hon gråter mycket, stänger in sig och att de ibland går på tå runt henne. Jag lyssnar på dem, försöker stötta utan att lägga några värderingar.
Jag trivs fortfarande väldigt bra med mitt hus och jobb även om jag vissa dagar kan svära över att vara husägare. Jag trivs också väldigt bra med att bo själv. Samtidigt som det ibland innebär suckar att vara själv när något går sönder, något tungt ska bäras eller det ska tas ett beslut så är det otroligt skönt att det är jag som bestämmer hur jag vill ha det. Jag är inte redo för att bo med någon (än)
Jag och A är fortfarande tillsammans. Jag lär mig enormt mycket i vår relation. Inte minst om mig själv. Vi bor delvis tillsammans på våra barnfria veckor men med en hel del egentid. Under barnveckorna träffas vi tillsammans med barnen ibland men oftast inte. Vi är tillsammans men har samtidigt varsitt liv. Just nu passar det mig bra och är vad jag vill. Jag försöker samtidigt kompromissa och testa men är noga med att inte släppa det som är viktigt och nödvändigt för att jag ska må bra.
Jag har också gjort en egen mental förflyttning. Från att ”vad är det som inte är bra/inte fungerar” vid friktion till ”vad behöver jag i relationen för att må bra” Jag har inget behov av att kategorisera rätt och fel utan att det ska bli mer plus än minus och mer plus tillsammans i relationen än det är utan relationen. Ibland lättare sagt än gjort men ett tankesätt som skapar mer lugn inom mig även om jag behöver fortsätta träna.