Hotell Ensam

[Ensam_man]

Oavsett om jag bestämt att jag är klar med min skilsmässa och det som varit så går ju livet vidare och varför inte försöka hålla tråden vid liv. Det finns ju ett liv efteråt och det kommer också mötas av både medgångar och motgångar.

Jag (tror) att delar av det jag gått igenom har gjort mig starkare och betydligt mer tålig. Vet att jag tidigare skrivit att om jag klarar mig igenom det som hände så klarar jag vad som helst, lite så känns det också.

Har haft ett par incidenter med mina tonåringar som hamnat i dåliga situationer. Vid något tillfälle av ren otur, i annat tillfälle pga. dåliga val. Har samtidigt haft ont i kroppen av en skada som tagit energi både fysiskt och psykiskt vilket gjort att jag inte kunnat sova ordentligt och inte kunnat träna. Tidigare hade det tillsammans med vardagsstressen räckt för att skapa ett inte kaos, nu gör det inte det.

Samtidigt är allt inte så enkelt och självklart. Men när är livet det?

Julen gick över förväntan och framförallt två nöjda barn. Julen fördjupade flera av mina relationer på ett sätt jag inte var beredd på och det var min mest harmoniska jul på så länge jag kan minnas. Resten av helgerna låg jag mest nerbäddad sjuk (för första gången på väldigt många år).
Helgerna kom och gick och innan jag hade hunnit tänka på allt jag borde hunnit med under mina relativt få lediga dagar var det vardag igen.
Men den togs emot utan ångest och med det enda lilla löftet till mig själv att fortsätta försöka och göra saker lite bättre än jag gjort de senaste månaderna. Klarar jag det, är jag ganska övertygad om om att 2024 kommer bli ett bra år.

2023 skulle bli mitt år och på sätt och viss blev det så. 2024 finns inga sådana krav, däremot blir det ett bra år ändå. Förutom några väldigt personliga småmål så vill jag att 2024 blir året jag fortsätter bygga min stabilitet och trygghet. Både för mig som person men också runt omkring mig.

Nu ligger årets första ”hela” arbetsvecka runt hörnet. Det är mörk och kallt. Men känslan är att ljusare och varmare tider bara är ett par blinkningar bort.

Ta hand om er

[Ensam_man]

Året första månad har redan sprungit förbi. Saker kommer sällan av sig själv. Ska 2024 bli året jag vill ha och behöver måste jag också anstränga mig för det.

Efter att slarvat och nyttjat offerkoftan årets första veckor är det lite mer ordning nu. Jag behöver hålla i mina rutiner. Sköta kost och träning men kanske viktigast av allt vara rädd om min egentid och om mitt behov av att ladda batterierna. Jag vet av vad och när jag mår bäst. Det betyder inte att jag inte är öppen att testa nya saker och nya situationer eller utmana mig själv.

Som helhet mår jag bra. Jag tror jag börjar känna mig själv på ett bättre sätt. Något som vuxit under min separation är min självkänsla och mitt självförtroende. Kanske beror det på att jag blivit tryggare i mig själv kanske på annat. Jag har också en känsla av att jag inte har bråttom någonstans. Jag gillar min vardag (kanske inte varje dag väckarklockan ringer)

Barnen mår bra och framförallt fortsätter vår relation att vara bra. Jag gör vad jag kan för att underhålla det samtidigt som de behöver utrymme att börja släppa allt mer och börja skapa egna liv.
Tyvärr mår deras mamma inte bra och de uttrycker själva att de inte trivs fullt ut hemma hos henne periodvis. De beskriver att hon gråter mycket, stänger in sig och att de ibland går på tå runt henne. Jag lyssnar på dem, försöker stötta utan att lägga några värderingar.

Jag trivs fortfarande väldigt bra med mitt hus och jobb även om jag vissa dagar kan svära över att vara husägare. Jag trivs också väldigt bra med att bo själv. Samtidigt som det ibland innebär suckar att vara själv när något går sönder, något tungt ska bäras eller det ska tas ett beslut så är det otroligt skönt att det är jag som bestämmer hur jag vill ha det. Jag är inte redo för att bo med någon (än)

Jag och A är fortfarande tillsammans. Jag lär mig enormt mycket i vår relation. Inte minst om mig själv. Vi bor delvis tillsammans på våra barnfria veckor men med en hel del egentid. Under barnveckorna träffas vi tillsammans med barnen ibland men oftast inte. Vi är tillsammans men har samtidigt varsitt liv. Just nu passar det mig bra och är vad jag vill. Jag försöker samtidigt kompromissa och testa men är noga med att inte släppa det som är viktigt och nödvändigt för att jag ska må bra.

Jag har också gjort en egen mental förflyttning. Från att ”vad är det som inte är bra/inte fungerar” vid friktion till ”vad behöver jag i relationen för att må bra” Jag har inget behov av att kategorisera rätt och fel utan att det ska bli mer plus än minus och mer plus tillsammans i relationen än det är utan relationen. Ibland lättare sagt än gjort men ett tankesätt som skapar mer lugn inom mig även om jag behöver fortsätta träna.

[nuggen]

@Ensam_man
.
Hörru Mannen, det gläder mig att trots dina första veckor mår du så jäkla gött !
.
Att du odlar ditt sällskap med Madam A gläder mig, guldsparvarna ramlar inte ner så lätt, men dom kommer till Dig så småningom - du förtjänar detta.

[nuggen]

@Ensam_man
.
Jag var tvungen att kolla in dina ALLA inlägg här inne plus dom andra två stories.
.
Fastnade för att Du tidigare skrev om X och hennes dyra presenter samt att nån av kidsen inte trivdes hos henne, hur tar Dina kids umgänget med henne numera ?
Är det okay eller känner dom sig lite tvingade att se henne.

[Kommavidare]

Jag var tvungen att sträckläsa dina tre trådar och…wow! Du uppvisar en sån eftertanke, generositet och djup som jag hoppas orka göra själv. Omtänksamhet primärt mot barnen och dig själv samt en mogenhet mot ditt ex trots situationen

Även resonemangen och ärligheten kring ny relation är verkligen av intresse. Hur gör man ens? Är 10 månader in från hon meddelade att hon ville skiljas och 6 månader sedan vi slutade bo tillsammans. Jag börjar känna ett mer påtagligt behov av närhet och gemensamhet. Samtidigt har vi inte verifierat skilsmässan trots utgången betänketid, jag har inte landat där jag ska bygga mitt nya bo och är fortfarande skadad och sårad. Inte direkt grogrund för ny relation…

Men jag hoppas du vill fortsätta din tråd för den inspirerar verkligen!

[Ensam_man]

@nuggen måste säga att det på ett sätt gått framåt. Det är två år sedan skilsmässan, barnen är två år äldre och lite mer mogna. De har landat i att vi aldrig mer blir en familj.

Ena barnet trivs bra hos oss båda även om hen signalerat lite senaste tiden när mamma inte mått bra. Det andra barnet, det som alltid trivts bäst hos mig, trivs fortfarande bättre hos mig men är nu långt inne i tonåren och är påväg att skapa sig ett eget liv. Är därför inte lika beroende av oss föräldrar men är tydlig att det fortfarande ibland är jobbigt hos mamma.

Det som gått bakåt är deras mammas mående och det påverkar dem negativt. Samtidigt vägs det upp av deras acceptans för situationen och att vi föräldrar verkligen försöker respektera varandra för att det ska bli bra för kidsen.

Hur de kommer minnas detta när de är helt vuxna är en annan fråga.

[Ensam_man]

Tack @Kommavidare
Min ambition är att fortsätta oavsett vad som händer framåt

Jag känner igen där du är.
Jag var 9-10 månader efter skilsmässan när känslan gick från ångest och nedstämdhet till önskan efter något annat. Framförallt saknade jag närhet något enormt. Behovet av att vara omtyckt är också en stark drivkraft.

Det var då (efter 9-10 månader) jag försiktigt började testa. Först en kort fling efter ihopparad via kompisar sen träffade jag ”rätt” direkt när jag gick ut på marknaden.

Såhär i efterhand har jag insett ganska många saker. Den kanske viktigaste är att jag nog egentligen inte var redo samtidigt som jag aldrig varit där jag är om jag inte vågat.
Jag hade aldrig kommit så långt som jag gjort med mig själv utan de val jag gjort. Jag och A var också i samma läge och har utvecklats tillsammans.

Samtidigt kan jag verkligen rekommendera att avsluta det gamla (även om det bara är på papper) innan du börjar testa att dejta. Det kan ställa till det annars och skapa missförstånd.

[Ensam_man]

En sak till jag glömde @kommavidare.

Ärligheten. Efter allt jag gått igenom är jag helt ointresserad av en seriös relation där vi inte vågar vara ärliga. Ett av många misstag i mitt äktenskap var att inte vara tillräckligt kommunikativ. I det tror jag det viktigaste är att lyssna.

[Kommavidare]

Jag har dels en rent moralisk egen kompass att skilsmässan ska vara klar innan jag eventuellt skulle utforska singellivet. Även om det bara är en pappersbekräftelse på det jag redan lever.

Sen är jag nog ännu inte hel nog. Blir inte rättvist mot en ny bekantskap kanske. Samt, hur gör man ens längre? Men ja. Saknar närhet och bekräftelse. Någon som tycker om mig. Någon att få tycka och rå om.

Något som kommer vara en dealbreaker för mig är just kommunikation och tydlighet. Både ge och ta. Har gått en lång tid och tolkat, i de flesta åren rätt. De sista åren fel. Så vill jag inte ha det igen.

Vi får se, men även om separationen varit på hennes initiativ verkar jag få driva även denna i hamn med alla praktikaliteter. Precis som förhållandet var så är också skilsmässan

Men med ljuset kommer iallafall livet lite åter i kroppen och jag hoppas på en fin vår/sommar. Förhoppningsvis med lite pirr i kroppen och tro på framtiden!

[pappa73]

@Kommavidare

Men jag hoppas du vill fortsätta din tråd för den inspirerar verkligen!

Hear ye hear ye!!

Eller +1, eller Word!

Är inspirerande att läsa! Inte för att låta som ett AA möte, men jag är 5 mån in som skild. Känner en acceptans över skilsmässan. Den kom fort, kanske mycket för att jag delade åsikten där och då.

Kämpar inte mot fakta. Men känner en sorg. Hyser inget agg mot mitt ex. Kämpar fortfarande med fokus och koncentration, men det går bättre. Jobbiga tankar och känslor släpper taget om mig snabbare vilket känns oerhört skönt!!

Faktum är att jag de senaste veckorna känt att en större lust till att ge mig ut på ”marknaden” har börjat spira.

Kan inte riktigt sätta fingret på det dock, var det kommer sig av? Är det för vetskapen om att mitt ex ”gått vidare”? Att hon är på ”kärlekssemester” med sin nya denna vecka? Är det en märklig känsla av att inte halka efter…? Behöver jag lite bekräftelse…?!

Men samtidigt så vill jag få lite saker på på plats först… känner heller ingen stress…

Försöker vara större, starkare, snäll och klok! I relation till mina ”undomar”, i relation till arbetskollegor som har det tufft, i relation (!) till mitt ex…. Men ibland skulle jag vilja känna att någon ”tog hand om mig”…

Fortsätt gärna uppdatera @Ensam_man

[Atrax]

@pappa73

Försöker vara större, starkare, snäll och klok! I relation till mina ”undomar”, i relation till arbetskollegor som har det tufft, i relation (!) till mitt ex…. Men ibland skulle jag vilja känna att någon ”tog hand om mig”…

så godt beskrevet

[Ensam_man]

@pappa73 Den känslan att vilja bli lite omhändertagen ”men jag då” har jag också med ojämna mellanrum. För mig återkommer den fast jag är i en relation. Den blir mer tydlig när jag har en dålig dag eller inte hinner med.

Jag tror det är mänskligt och för mig är det en inre signal om att jag behöver lite utrymme att varva ner, att jag behöver närhet eller något annat. Dvs en signal om ett behov som jag genom mig själv eller med andra behöver tillgodose. Det är inte rättvist av mig att lägga det på någon annan. För jag har samtidigt svårt att be om saker.

Sen är det kanske en brist hos mig, ett sätt att skydda mig själv. Likväl fungerar det bra för mig idag. Imorgon kan det vara något annat som funkar.

Ta hand om dig!

[Buenita]

Håller med er övriga! Hotell Ensam är också en av mina favorittrådar!

Angående att bli omhändertagen så känner jag igen det. Jag har alltid varit den som ordnat, fixat och gjort saker för den andra. Varit förvånad när jag sett att “bitchiga” tjejer blir servade och omhändertagna medan en snällis som jag får alltid vara en doer i relationer. Jag har inte egentligen haft ett önskemål på att hitta någon som kan ta hand om mig för jag är så van vid att ta hand om mig och andra, men min nuvarande älskar göra saker för mig! Såsom tvätta och föna mitt hår, ger mig fotmassage och handmassage (det är helt ljuvligt!), lagar mat åt mig, sätter upp tavlor, tar mina saker som ska till tippen osv. I början var det är mycket ovant för mig, jag brukar inte sitta stilla, dricka Procecco, lyssna på musik och bara låta den andra ordna både mat, duka fram, fixa disken… Men det ÄR väldigt härligt! Jag har även lärt mig be om saker och det är också helt nytt! Jag har varit så stolt över att jag fixar allt, men numera frågar jag om han kan köra mina barn till träning, om han kan baka det där goda brödet osv.

Visst krävs det en person som gillar att ge men jag vill påstå att det börjar mycket med en själv. I alla fall för mig var det så

[Atrax]

@Ensam_man

Sen är det kanske en brist hos mig, ett sätt att skydda mig själv. Likväl fungerar det bra för mig idag. Imorgon kan det vara något annat som funkar.

Jeg tenker at dette er menneskelig, og har ikke noe med gode eller dårlige dager å gjøre. Vi har alle behov for å bli sett og å bli tatt vare på, uavhengig av hvilken måten vi trenger det på for å bli tilfredsstilt.

[Buenita]

Hej! Hur har du det?

[Ensam_man]

Hej

Jag har det nog ganska bra, tackar som frågar @Buenita

Vår, för nu är det väl ändå nästan det?
Min favorittid på året. Även om jag sedan min separation på något sätt uppskattar alla årstider mer än tidigare. Kanske hänger det ihop med att jag större delen av min tid uppskattar livet mer.

Livet rullar på. Jag är här inne ganska ofta om än oregelbundet. Något som slår mig är att trotts att känslan under min separation var att jag gick igenom helvete så kan jag inte låta bli att nu känna att trotts det som hände så är jag förskonad. Läser hur många andra hamnar i avgrundsdjupa konflikter om allt från bodelning till vad som är bäst kring barnen.
Att vara tacksam att vi inte hamnade där kanske är att sträcka sig långt men ändå värt att tänka på.

Så var det vardagen. Det är lite dubbelt. Jag är lite trött och sliten, sover inte så bra. Men det finns såklart förklaringar till det. Väldigt hög arbetsbelastning som skapar tidsbrist ibland och föder dåligt samvete mot dem som är viktigast, barnen. En grå månad rent årstidsmässigt i ryggsäcken och en omgivning som haft det tufft och där jag förväntas vara den som stödjer.
Ibland, som senaste veckorna, kan det föda en känsla av ensamhet och “men jag då”. En känsla av att inte riktigt bli sedd själv.

Men i det stora hela mår jag ändå bra. Tycker mig ha tillräckligt bra självkännedom för att veta vad jag behöver göra för att hamna på plus igen. Det är inga stora saker men något litet att se fram emot, att längta till och planera och tid för mig själv. Tid som inte behöver betyda heldagar i soffan men tid utan stressen att jag måste iväg där jag själv styr när och hur jag lägger upp saker som behöver göras. Det här är påbörjats. En rolig utflykt nästkommande helg tillsammans med A är planerad. Ett par barnfria kvällar där jag bett A om egentid. Låter kanske larvigt men oj vad jag haft svårt i livet att ens våga be om något sådant tidigare, men tänk så bra att jag äntligen förstår vilken positiv inverkan det har. Att jag nu inte kan kompromissa bort det eftersom effekterna blir att jag inte mår bra och blir en sämre person.

Jag har väldigt höga krav på mig själv, det spiller lätt över på min omgivning. Det är något jag börjat reflektera över allt mer. Båda barnen har fått detta med sig och nu börjar jag också se de mer negativa sidorna.

Under de senaste två åren så har min sociala svär ökat ordentligt, det börjar jag nu också reflektera kring. Alla nya bekantskaper ger mig inte energi. För vems skull och varför.

Jag och A är fortfarande tillsammans. Vi är två individer som ibland är kopior av varandra och ibland kommer från helt olika sidor. Två starka individer som båda vill framåt och prestera men samtidigt har omtanke om andra och oförmåga att sätta oss själva först som tydliga drag.
Det är intressant med relationer och vad vi kan locka fram hos varandra, hur en annan människa kan få oss att lära känna nya sidor av oss själva. Det finns en enorm styrka i att öppna upp sig riktigt djupt för en annan människa och bli accepterad för den man är samtidigt som det innebär enorma utmaningar. Det är en ordentlig utvecklingsresa vi är ute på tillsammans. Var den leder vet ingen av oss. Men jag tänker fasen i mig göra det bästa möjliga av varje dag och ha så roligt som möjligt under tiden. Samtidigt stå stadigt i det jag behöver och inte ducka för diskussioner och ta tag i saker direkt.

Så - jag utvecklas, mår väldigt bra majoriteten av tiden. Det är ju alldeles perfekt. Kanske kunde jag göra livet enklare men vad är meningen med det?
Imorgon kan jag ställas inför nya utmaningar eller förändrade förutsättningar och då behöver jag vara beredd på att fatta beslut som gör att vardagen och livet blir så bra som möjligt.

Ta hand om er!

[Ensam_man]

Jaha, vet inte riktigt hur jag ska inleda det här inlägget.
Men ibland blir det ju inte riktigt som man tänkt sig.

Läser mitt förra inlägg och kanske borde jag tidigare förstått att den dåliga sömnen var ett tydligt tecken på att jag behövde bromsa lite mer än jag planerade.

Efter förra inlägget så eskalerade allt samtidigt. Ännu mer jobb, ännu sämre mående hos andra som behövde mig, ännu mindre tid för mig själv. Ännu sämre sömn. Samtidigt en konflikt med Ö kring hantering av en situation med barnen. I vanliga fall hade jag nog inte reagerat men samlat blev det för mycket. Jag kände mig jagad på ett sätt som skapande stor stress. Vart jag än vände mig så sökte någon efter mig på något sätt.
Jag är van att hålla ett högt tempo och driva på. Van att vara den som hjälper till, jag vill inte ha hjälp själv.

Sist och absolut inte minst så sattes relationen med A på sin spets. Även om det var nödvändigt och att jag visste att det skulle komma var det vid sämsta tänkbara tillfälle.

Det tog stopp, jag orkade inte mer.
Jag orkade inte höra ett enda klagomål om livet från några av mina vänner, inte lyssna en enda gång till hur jobbigt allt är för alla andra. Inte ta ett enda samtal eller läsa ett mejl kring något som någon vill ha hjälp med.
Jag ville bara be världen dra åt helvete, men jag hade inte kraft att göra någonting.

Samtidigt så kunde det blivit så mycket värre, det är jag medveten om. Jag kommer fortfarande upp ur sängen och iväg på de måsten som finns. Det finns många som har det betydligt tuffare. Men jag vill för första gången på väldigt länge inte åka till jobbet eller träffa en enda människa.

Jag försöker landa lite nu. Jag gör några justeringar. Jag rensade min kalender några dagar så gott det gick, saker får vänta. Jag håller ännu hårdare i min träning och rör mig så mycket kroppen orkar. Jag försöker skärpa till kosten mer för jag vet att det får min kropp att må bättre. Jag har börjat skriva dagbok igen. Framförallt försöker jag vara här och nu, släpper så mycket som ligger framåt som möjligt och vara snäll mot mig själva. Jag är otroligt trött.

Livet går upp och livet går ner.
Något som blir tydligt är vilka i omgivningen som är viktigast. Vilka som ser mig.

Jag fortsätter jobba med mig själv, det behövs ju uppenbarligen

Något som separationen gav var att verkligen våga känna och ta in känslor och också våga fundera över mitt eget ansvar i dem och i de situationer dem sätter mig i.

Nu kommer våren, bästa tiden på året så nu vill jag också låta det bli bra. Försöka njuta av solen och fundera på vad jag ska göra imorgon och kanske i övermorgon för resten av livet och planering för det kan vänta.

Egoistiskt? Kanske men det är också ett avgörande inre styrmedel för att må bra som jag inte vågat använda tidigare.

Det enda undantaget från kortsiktigheten jag bär just nu är relationen med A. Det finns en önskan om en tydligare framtidsbild var vi är påväg och det måste jag såklart möta.

Önskar alla en fantastisk helg. Ta hand om er!

[Largo]

@Ensam_man,

jag tror det bara är en stressad västerlänning som frågar sig själv om det är “egoistiskt” att dra ner på tempot och ta tid för sig själv.

Hade du varit troende whatever så hade du automatiskt dragit ner tempot och suttit för dig själv när du bad nån gång per dag (som meditation).

Men du behöver inte bli troende för att ge dig själv andrum. Se det som att du stämplat ut från fabriksklockan och nu är det fri-tid som du bestämmer över alldeles själv.

Jag tycker det är otroligt skönt med att vara vuxen att man kan välja hur mycket, med vem, hur länge man umgås med andra. När man var barn åkte man bara runt som en handske i vinden mellan olika sammanhang. Familj, skola, släkten, kalas, bilsemester till Öland, osv osv. Inget fick man bestämma själv. (Sorry, blev nog ett litet sidospår)

[pappa73]

Ta hand om dig!!! Sakta in på tempot!!

Även när känslan är att det rullar på! Glöm inte bort dig själv!!!

Trots ditt driv, ditt höga tempo!!!

Livet är inget sprint-race!!! Andas!!!

[nuggen]

Hej @Ensam_man
.
Jag vet att Du skrev för 14dgr sedan men jag är nyfiken på hur du mår och om din situation lugnat ner sig.
.
En annan Man ( @pappa73 ) här inne har ganska nyligen hamnat i samma sits att ni båda träffat en ny å go kvinna efter era uppbrott.