Inspirerande att läsa. Du verkar ha gjort den resa jag själv försöker påbörja, att använda krisen till att växa och förstå sig själv. Att vända det sorgliga till något positivt!
Ledsamt att lösa både hos dig och många andra att vandringen ska vara så lång. 2 år. 3 år, 5 år. Men det kanske är så att genuin personlig utveckling måste få ta tid.
God jul och gott nytt!
Hej @Ensam_man
.
Säger som Rulle: det gläder mig att du kommit dit du är idag.
.
Tro fan att vägen blir krokig och lutande när ett otrohetsdrama blir verklighet, skitbra att kidsen mår bra och uppskattar din närvaro som föräldrer.
God Jul på dig mannen.
Detsamma @Ensam_man …en riktigt God Jul och Gott Nytt år. Jag har följt din historia och den har inspirerat och hjälpt mig mycket för min egen bearbetning av sorgen efter skilsmässan. Även jag som introvert, och med vad jag insett ett otryggt undvikande aknytningsmönster, kan relatera till mycket av dina synpunkter och upplevelser. Forumet generellt har hjälpt mig till självinsikt och att förhoppningsvis kunna hantera framtida relationer bättre, både vänskapliga och kärleksrelationer. Jag är inte så aktiv att skriva själv, har svårt att sätta mina känslor på pränt, men är väldigt tacksam för er andra som är bättre på det…TACK! 
Wow! Så inspirerande att läsa ditt senaste inlägg! Jag hoppas många av de som är i början av sin process läser och förstår att livet och personlig utveckling inte är en spikrak kurva, tvärtom en krokig väg som @nuggen skriver. Och kanske den allra viktigaste insikten, det är DU som gör jobbet, inte någon annan. Det är inte tack vare exets ursäkt, förklaring eller förståelse som vi kommer vidare, utan det är genom vårt eget inre arbete med oss själva. Det har du verkligen tydligt beskrivit och berättat om. Återigen, du inspirerar mig 
Oavsett om jag bestämt att jag är klar med min skilsmässa och det som varit så går ju livet vidare och varför inte försöka hålla tråden vid liv. Det finns ju ett liv efteråt och det kommer också mötas av både medgångar och motgångar.
Jag (tror) att delar av det jag gått igenom har gjort mig starkare och betydligt mer tålig. Vet att jag tidigare skrivit att om jag klarar mig igenom det som hände så klarar jag vad som helst, lite så känns det också.
Har haft ett par incidenter med mina tonåringar som hamnat i dåliga situationer. Vid något tillfälle av ren otur, i annat tillfälle pga. dåliga val. Har samtidigt haft ont i kroppen av en skada som tagit energi både fysiskt och psykiskt vilket gjort att jag inte kunnat sova ordentligt och inte kunnat träna. Tidigare hade det tillsammans med vardagsstressen räckt för att skapa ett inte kaos, nu gör det inte det.
Samtidigt är allt inte så enkelt och självklart. Men när är livet det?
Julen gick över förväntan och framförallt två nöjda barn. Julen fördjupade flera av mina relationer på ett sätt jag inte var beredd på och det var min mest harmoniska jul på så länge jag kan minnas. Resten av helgerna låg jag mest nerbäddad sjuk (för första gången på väldigt många år).
Helgerna kom och gick och innan jag hade hunnit tänka på allt jag borde hunnit med under mina relativt få lediga dagar var det vardag igen.
Men den togs emot utan ångest och med det enda lilla löftet till mig själv att fortsätta försöka och göra saker lite bättre än jag gjort de senaste månaderna. Klarar jag det, är jag ganska övertygad om om att 2024 kommer bli ett bra år.
2023 skulle bli mitt år och på sätt och viss blev det så. 2024 finns inga sådana krav, däremot blir det ett bra år ändå. Förutom några väldigt personliga småmål så vill jag att 2024 blir året jag fortsätter bygga min stabilitet och trygghet. Både för mig som person men också runt omkring mig.
Nu ligger årets första ”hela” arbetsvecka runt hörnet. Det är mörk och kallt. Men känslan är att ljusare och varmare tider bara är ett par blinkningar bort.
Ta hand om er 
Året första månad har redan sprungit förbi. Saker kommer sällan av sig själv. Ska 2024 bli året jag vill ha och behöver måste jag också anstränga mig för det.
Efter att slarvat och nyttjat offerkoftan årets första veckor är det lite mer ordning nu. Jag behöver hålla i mina rutiner. Sköta kost och träning men kanske viktigast av allt vara rädd om min egentid och om mitt behov av att ladda batterierna. Jag vet av vad och när jag mår bäst. Det betyder inte att jag inte är öppen att testa nya saker och nya situationer eller utmana mig själv.
Som helhet mår jag bra. Jag tror jag börjar känna mig själv på ett bättre sätt. Något som vuxit under min separation är min självkänsla och mitt självförtroende. Kanske beror det på att jag blivit tryggare i mig själv kanske på annat. Jag har också en känsla av att jag inte har bråttom någonstans. Jag gillar min vardag (kanske inte varje dag väckarklockan ringer)
Barnen mår bra och framförallt fortsätter vår relation att vara bra. Jag gör vad jag kan för att underhålla det samtidigt som de behöver utrymme att börja släppa allt mer och börja skapa egna liv.
Tyvärr mår deras mamma inte bra och de uttrycker själva att de inte trivs fullt ut hemma hos henne periodvis. De beskriver att hon gråter mycket, stänger in sig och att de ibland går på tå runt henne. Jag lyssnar på dem, försöker stötta utan att lägga några värderingar.
Jag trivs fortfarande väldigt bra med mitt hus och jobb även om jag vissa dagar kan svära över att vara husägare. Jag trivs också väldigt bra med att bo själv. Samtidigt som det ibland innebär suckar att vara själv när något går sönder, något tungt ska bäras eller det ska tas ett beslut så är det otroligt skönt att det är jag som bestämmer hur jag vill ha det. Jag är inte redo för att bo med någon (än)
Jag och A är fortfarande tillsammans. Jag lär mig enormt mycket i vår relation. Inte minst om mig själv. Vi bor delvis tillsammans på våra barnfria veckor men med en hel del egentid. Under barnveckorna träffas vi tillsammans med barnen ibland men oftast inte. Vi är tillsammans men har samtidigt varsitt liv. Just nu passar det mig bra och är vad jag vill. Jag försöker samtidigt kompromissa och testa men är noga med att inte släppa det som är viktigt och nödvändigt för att jag ska må bra.
Jag har också gjort en egen mental förflyttning. Från att ”vad är det som inte är bra/inte fungerar” vid friktion till ”vad behöver jag i relationen för att må bra” Jag har inget behov av att kategorisera rätt och fel utan att det ska bli mer plus än minus och mer plus tillsammans i relationen än det är utan relationen. Ibland lättare sagt än gjort men ett tankesätt som skapar mer lugn inom mig även om jag behöver fortsätta träna.
@Ensam_man
.
Hörru Mannen, det gläder mig att trots dina första veckor mår du så jäkla gött !
.
Att du odlar ditt sällskap med Madam A gläder mig, guldsparvarna ramlar inte ner så lätt, men dom kommer till Dig så småningom - du förtjänar detta.
@Ensam_man
.
Jag var tvungen att kolla in dina ALLA inlägg här inne plus dom andra två stories.
.
Fastnade för att Du tidigare skrev om X och hennes dyra presenter samt att nån av kidsen inte trivdes hos henne, hur tar Dina kids umgänget med henne numera ?
Är det okay eller känner dom sig lite tvingade att se henne.
Jag var tvungen att sträckläsa dina tre trådar och…wow! Du uppvisar en sån eftertanke, generositet och djup som jag hoppas orka göra själv. Omtänksamhet primärt mot barnen och dig själv samt en mogenhet mot ditt ex trots situationen 
Även resonemangen och ärligheten kring ny relation är verkligen av intresse. Hur gör man ens? 
Är 10 månader in från hon meddelade att hon ville skiljas och 6 månader sedan vi slutade bo tillsammans. Jag börjar känna ett mer påtagligt behov av närhet och gemensamhet. Samtidigt har vi inte verifierat skilsmässan trots utgången betänketid, jag har inte landat där jag ska bygga mitt nya bo och är fortfarande skadad och sårad. Inte direkt grogrund för ny relation…
Men jag hoppas du vill fortsätta din tråd för den inspirerar verkligen! 
@nuggen måste säga att det på ett sätt gått framåt. Det är två år sedan skilsmässan, barnen är två år äldre och lite mer mogna. De har landat i att vi aldrig mer blir en familj.
Ena barnet trivs bra hos oss båda även om hen signalerat lite senaste tiden när mamma inte mått bra. Det andra barnet, det som alltid trivts bäst hos mig, trivs fortfarande bättre hos mig men är nu långt inne i tonåren och är påväg att skapa sig ett eget liv. Är därför inte lika beroende av oss föräldrar men är tydlig att det fortfarande ibland är jobbigt hos mamma.
Det som gått bakåt är deras mammas mående och det påverkar dem negativt. Samtidigt vägs det upp av deras acceptans för situationen och att vi föräldrar verkligen försöker respektera varandra för att det ska bli bra för kidsen.
Hur de kommer minnas detta när de är helt vuxna är en annan fråga.
Tack 
@Kommavidare
Min ambition är att fortsätta oavsett vad som händer framåt 
Jag känner igen där du är.
Jag var 9-10 månader efter skilsmässan när känslan gick från ångest och nedstämdhet till önskan efter något annat. Framförallt saknade jag närhet något enormt. Behovet av att vara omtyckt är också en stark drivkraft.
Det var då (efter 9-10 månader) jag försiktigt började testa. Först en kort fling efter ihopparad via kompisar sen träffade jag ”rätt” direkt när jag gick ut på marknaden.
Såhär i efterhand har jag insett ganska många saker. Den kanske viktigaste är att jag nog egentligen inte var redo samtidigt som jag aldrig varit där jag är om jag inte vågat.
Jag hade aldrig kommit så långt som jag gjort med mig själv utan de val jag gjort. Jag och A var också i samma läge och har utvecklats tillsammans.
Samtidigt kan jag verkligen rekommendera att avsluta det gamla (även om det bara är på papper) innan du börjar testa att dejta. Det kan ställa till det annars och skapa missförstånd.
En sak till jag glömde @kommavidare.
Ärligheten. Efter allt jag gått igenom är jag helt ointresserad av en seriös relation där vi inte vågar vara ärliga. Ett av många misstag i mitt äktenskap var att inte vara tillräckligt kommunikativ. I det tror jag det viktigaste är att lyssna.
Jag har dels en rent moralisk egen kompass att skilsmässan ska vara klar innan jag eventuellt skulle utforska singellivet. Även om det bara är en pappersbekräftelse på det jag redan lever.
Sen är jag nog ännu inte hel nog. Blir inte rättvist mot en ny bekantskap kanske. Samt, hur gör man ens längre? Men ja. Saknar närhet och bekräftelse. Någon som tycker om mig. Någon att få tycka och rå om.
Något som kommer vara en dealbreaker för mig är just kommunikation och tydlighet. Både ge och ta. Har gått en lång tid och tolkat, i de flesta åren rätt. De sista åren fel. Så vill jag inte ha det igen.
Vi får se, men även om separationen varit på hennes initiativ verkar jag få driva även denna i hamn med alla praktikaliteter. Precis som förhållandet var så är också skilsmässan 
Men med ljuset kommer iallafall livet lite åter i kroppen och jag hoppas på en fin vår/sommar. Förhoppningsvis med lite pirr i kroppen och tro på framtiden!
Hear ye hear ye!!
Eller +1, eller Word!
Är inspirerande att läsa! Inte för att låta som ett AA möte, men jag är 5 mån in som skild. Känner en acceptans över skilsmässan. Den kom fort, kanske mycket för att jag delade åsikten där och då.
Kämpar inte mot fakta. Men känner en sorg. Hyser inget agg mot mitt ex. Kämpar fortfarande med fokus och koncentration, men det går bättre. Jobbiga tankar och känslor släpper taget om mig snabbare vilket känns oerhört skönt!!
Faktum är att jag de senaste veckorna känt att en större lust till att ge mig ut på ”marknaden” har börjat spira.
Kan inte riktigt sätta fingret på det dock, var det kommer sig av? Är det för vetskapen om att mitt ex ”gått vidare”? Att hon är på ”kärlekssemester” med sin nya denna vecka? Är det en märklig känsla av att inte halka efter…? Behöver jag lite bekräftelse…?!
Men samtidigt så vill jag få lite saker på på plats först… känner heller ingen stress…
Försöker vara större, starkare, snäll och klok! I relation till mina ”undomar”, i relation till arbetskollegor som har det tufft, i relation (!) till mitt ex…. Men ibland skulle jag vilja känna att någon ”tog hand om mig”… 
Fortsätt gärna uppdatera @Ensam_man 
så godt beskrevet 
@pappa73 Den känslan att vilja bli lite omhändertagen ”men jag då” har jag också med ojämna mellanrum. För mig återkommer den fast jag är i en relation. Den blir mer tydlig när jag har en dålig dag eller inte hinner med.
Jag tror det är mänskligt och för mig är det en inre signal om att jag behöver lite utrymme att varva ner, att jag behöver närhet eller något annat. Dvs en signal om ett behov som jag genom mig själv eller med andra behöver tillgodose. Det är inte rättvist av mig att lägga det på någon annan. För jag har samtidigt svårt att be om saker.
Sen är det kanske en brist hos mig, ett sätt att skydda mig själv. Likväl fungerar det bra för mig idag. Imorgon kan det vara något annat som funkar.
Ta hand om dig!
Håller med er övriga! Hotell Ensam är också en av mina favorittrådar!
Angående att bli omhändertagen så känner jag igen det. Jag har alltid varit den som ordnat, fixat och gjort saker för den andra. Varit förvånad när jag sett att “bitchiga” tjejer blir servade och omhändertagna medan en snällis som jag får alltid vara en doer i relationer. Jag har inte egentligen haft ett önskemål på att hitta någon som kan ta hand om mig för jag är så van vid att ta hand om mig och andra, men min nuvarande älskar göra saker för mig! Såsom tvätta och föna mitt hår, ger mig fotmassage och handmassage (det är helt ljuvligt!), lagar mat åt mig, sätter upp tavlor, tar mina saker som ska till tippen osv. I början var det är mycket ovant för mig, jag brukar inte sitta stilla, dricka Procecco, lyssna på musik och bara låta den andra ordna både mat, duka fram, fixa disken… Men det ÄR väldigt härligt! Jag har även lärt mig be om saker och det är också helt nytt! Jag har varit så stolt över att jag fixar allt, men numera frågar jag om han kan köra mina barn till träning, om han kan baka det där goda brödet osv.
Visst krävs det en person som gillar att ge men jag vill påstå att det börjar mycket med en själv. I alla fall för mig var det så 
Jeg tenker at dette er menneskelig, og har ikke noe med gode eller dårlige dager å gjøre. Vi har alle behov for å bli sett og å bli tatt vare på, uavhengig av hvilken måten vi trenger det på for å bli tilfredsstilt.
Hej! Hur har du det?
