…för tre veckor sedan. Gifta sedan 9 år, tillsammans sedan 17.
Funkar inte längre säger hon.
Två barn med i bilden i yngre tonåren (dvs i den jävligaste av de jävliga tider man går igenom som förälder).
Jag själv har lidit en del av stress, oro och ångest vilket jag sökt och fått hjälp för men det räcker tydligen inte. “-Du är aldrig glad. -Du vill aldrig ha sex. - Den enda gången du är glad är när du dricker alkohol”, vilket händer kanske en kväll i månaden. Det sista bet hårt på mig och jag beslutade där och då att aldrig mer dricka.
Detta inlägg är starten på en lååååång resa rakt ner i helvetet. Inte nog med separation, jag måste även ta tag i mitt mående (ska träffa läkare om en vecka). Kurator och psykolog i all ära, men det räcker inte. Har tusen släktingar med psykiska problem så inte konstigt om man inte mår på topp.
Det jävligaste just nu är att jag bara vill gå isär själv också, för det stör mig något så in i helvete att hon bara lallar runt och är glad och som vanligt medan jag bara rasar neråt.
Det ENDA som spelar någon som helst roll just nu är barnen, de har högsta prio och kommer alltid att ha det.
Psykiska problem låter som en allvarlig åkomma, det skulle jag inte säga. Det jag främst har är irritation på typ allt och alla och aldrig lust att göra något alls.
Men som sagt, ska få hjälp med det och när jag väl är själv med barnen så funkar allt precis som det ska, så jag inser sakta men säkert att det är jag och min fru som triggar varandra.
Allt vardagligt funkar som det ska, med jobb, hämta/lämna till skola och träningar osv. Däremot har jag och min fru slutat göra saker tillsammans själva och det skedde för något år sedan, varför vet jag inte. Vuxit isär liksom.
Igår kollade hon på en lgh och dag har vi dessutom 9-åring bröllopsdag, är ju “kul” mitt i allt det här.
Glad på ett sätt att du har kraft att vara arg. Det ger energi o kan göra att du håller näsan över vattenytan och inte bara rasar ihop, vilket i o för sig är ett fullt normalt beteende/reaktion i din situation. Det är ok att göra det.
Jag, precis som du, kommer från en familj där det finns depression hos en del familj/släkt. Dessa är enligt mig passiva och tar inte tag i sina verkliga problem, utan vill nog helst ta tabletter och sedan tror de att man ska må bra.
Detta har gjort att jag inte alls vill identifiera mig med ”den typen av problem”. Det är inte rätt sätt, det har jag lärt mig i vuxen ålder. Alla människor kan gå in i depression, en del lättare än andra. MEN man är inte sin åkomma.
Och man kan ta ansvar för att försöka arbeta med sig själv och sina tankar, åtminstone när man fått hjälp med det mest akuta tillståndet. Man har ett eget ansvar att ta tag i sina problem, gå på djupet med dem, konfrontera dem, gå i terapi, och även med tankens kraft ”hjälpa sig själv” försöka må bättre, tänka rätt. Jag tänker inte föra den inställningen vidare att jag på något sätt skulle vara mer predestinerad än andra att må dåligt.
Jättebra att du ser barnens bästa, men om du inte mår bra så kommer det att gå ut över barnen, så ta tag i ditt eget mående också.
Bra att du sökt hjälp.
Ja, min irritation går ut över barnen - det vet jag. Jag har gått i terapi, jag har studerat och utövat både mindfulness och meditation, jag har pratat med psykolog. Det hjälper lite, men det hjälper inte hela vägen.
Men jag inser också att det (irritationen) späs på av att jag irriterar mig i grunden på min fru och att vi är så förbannat oense om minsta lilla detalj, så allt blir konflikt hemma.
Men alltså, läs allt rätt - med irritation menar jag just irritation, jag har aldrig och skulle ALDRIG bli så pass arg att jag skulle ta till fysiskt våld mot någon. Bara så ni förstår detta.
Jag har aldrig heller varit så pass dålig av ångest, oro eller stress att jag behövt vara sjukskriven utan det ligger alltjämt på en och samma “irritationsnivå”.
Som jag skrev i mitt första inlägg - ett glas rött en fredagkväll och vips försvinner all stress, oro och ångest och jag blir då (enligt både min nuvarande fru och andra) mig själv. Lugn, avslappnad, glad, lycklig. Och så ska det ju inte vara.
Förstår hur jobbigt du har det men bra att du redan insett att du behöver hjälp mycket hjälp sedan barn i tonåren redan där är det riktigt jobbigt ! Styrke kramar
Ansökan om skilsmässa gjord. Lägenhet fixad av henne (från 1 januari) och jag har klargjort med banken att jag kan bo kvar i huset.
Frågan som nu är prio är - när berättar man för barnen? Spontant vill jag vänta tills januari pga både födelsedagar och jul men det kanske är lika bra att rycka av plåstret så snart som möjligt?
Vi är fortfarande vänner och vi pratar en hel del om vad som hänt och vad som händer.
Och jag själv har börjat med antidepp för att minska på mina negativa tankar, ångest och likgiltighet.
Jag tycker att ärlighet och tidig info är alltid det klokaste man kan göra. För det finns ingen bra dag eller tidpunkt, det kommer alltid finnas något där (stort prov, någon blir allvarligt sjuk, strul på jobbet…). Du har skrivit att ni har tonårsbarn och det är ännu viktigare att de får möjlighet att processa detta. Det är inga lätta samtal men mitt tips är att vara kort och inte gå in på massa förklaringar. Frågorna brukar komma lite senare när barnen fått fundera efter.
När jag separerade bokade jag och mitt ex tid hos en barnpsykolog och vi skapade tillsammans en plan över vad och hur vi skulle berätta om separationen samt hur den första tiden skulle se ut för oss . Därefter fick varje barn en egen tid med psykologen vilket blev en väldigt bra möjlighet för barnen att enskilt få berätta om de tankar och känslor beskedet väckte. Och ja, det kostar så klart men det var väl investerade pengar i barnens hälsa.
Känner att jag behöver skriva av mig lite här nu såhär sju månader senare. Snacka om att livet har tagit en helomvändning (till det bättre)!
Nu när jag läser mina första inlägg inser jag att jag var i chocktillstånd, något som la sig väldigt fort. Redan när allt med lägenhet / ta över hus / bodelning och allt var i ropet så hade jag redan där och då både accepterat och insett att detta var helt och hållet rätt beslut av henne OCH av mig. Vi är inte “där” längre. Det fanns / finns inga känslor kvar mer än som vänner.
Jag tog läkarkontakt och fick antidepp utskrivet och vi berättade för barnen en månad innan jul. Barnen blev såklart chockade men har överlag tagit det väldigt bra.
Vi llyttade isär vid årsskiftet dvs snart tre månader sedan och ju mer vi är isär, desto bättre mår jag (och hon).
Jag är en mycket lugnare och mer harmonisk person på alla plan, jag har liksom hittat tillbaka till mig själv, där jag kan göra det JAG vill. På mitt sätt. I min egna fart. Allt från tömma diskmaskin till träning till frukost. ALLT som vi irriterat varandra på tidigare är liksom inga issues längre.
Barnen är som sagt absolut högsta prio och det kommer de alltid att vara. Vi kör varannan vecka, men träffas flera dagar i veckan vid blandade tillfällen (hämta/lämna vid veckobyte, träningar, musikövningar osv). Och vi är på high five-nivå, som bästa kompisar.
Även vår umgängeskrets säger till oss att “-Va fan, det är ju en en jäkla Hollowoodfilm, er perfekta separation”. Men så bestämde vi också oss för att sköta det hela så snyggt som man bara kan och det bara funkar!
Som grädde på moset så har hon träffat en ny, redan i oktober. Och vet ni - det gör inget! Jag är genuint glad för henne och blir samtidigt glad för min egna skull eftersom det är ett otvetydigt tecken på att jag inte har några känslor för henne.
Och vet ni en grej till…? Jag har också träffat någon. Någon i samma situation, separerad med barn, samma ålder, samma upplägg med barnens pappa som kompis, samma intressen, samma värderingar. Och allt utan några som helst “hjälpmedel” som Tinder etc, vi bara fann varandra trots att ingen av oss letade efter någon.
Som sagt, galet va fort det kan svänga om i livet. Till det bättre
