Så här står jag nu också, 2 barn i tonår och trodde vi kunde börja leva på ett annat sätt och få mer tid till saker tillsammans. Min fru vill lämna mig, kärleken är död och hon vill hitta kärlek med en annan man känna förälskelse och åtrå, hon säger samtidigt att vi kanske kan hitta tillbaka till varandra om vi bor isär i ca 1år . Jag vill inget annat än att hon ska stanna och hon vet det jag har tappat min självkänsla och självförtroende totalt och hon vet det men ändå står jag som en valp och ber om en chans till. Jag är stressad över olika saker för jag vet att även om hon säger att hon vill vara själv osv så kommer det gå fort för henne att hitta någon hon ser väldigt bra ut och är en utåtriktad person med värme runt sig . I mitt huvud maler bara en tanke om att träffar hon någon ny så är jag borta direkt hon kommer få alla dom känslor hon suktar efter påengång med första bästa man som vill något mer med henne. Det är en tanke som äter upp mig att min fru tillsammans med någon annan än mig och jag får inte bort den. Samtidigt som jag kan göra vad som helst för henne, än har jag tiden att försöka rädda något men samtidigt känns det svårt då hon säger att en arm runt henne är som när hon lägger armen runt en annan manlig kollega, hon har inte viljan att sänka garden en sista gång för att kämpa för oss.
Förstår så väl ditt dilemma och din vilja att rädda. Men faktum kvarstår att för att rädda en relation mellan två individer så måste båda två ha viljan att rädda den. En kan inte på egen hand rädda något åt två.
Har inte din fru själv viljan, då är det tragiskt nog ingenting som du kan göra, iaf inte i nuet.
M E N… även om hon inte vill rädda er parrelation i nuet, så kan du ändå utan minsta tvekan rädda dig själv!!
Hur du exakt ska gå till väga är olika från person till person, själv föreslår jag ett samtalsstöd iaf initialt så att du kan få hjälp att bringa lite känslomässig reda inom dig själv. Såklart gärna parat med de vanliga råden om träning, frisk luft, god sömn, bra mat, vila & återhämtning i största möjliga utsträckning både fysiskt och psykiskt, på sikt återuppta intressen och vänner 
Stå inte som en valp och böna och be. Jag förstår tanken men det kommer sannolikt bara att mer bekräfta för henne att hon tagit rätt beslut.
Det bästa är om du satsar på dig själv. Försök göra saker du mår bra av. Visa att du kan vara stark även i detta. Förstår att de är svårt.
Jag är i liknande situation, men har yngre barn. X (frun) drog skilsmässokortet runt påsk förra året. Sen ändrade hon till ”paus” och ”space”. Så ett halvår bodde vi isär. För att ge ”space”. Det förändrade inte hennes beslut/tankar. Vi testade lite igen att leva nära men sen blev det på hennes initiativ att ansöka om äktenskapsskillnad/skillsmässa. Är inne i betänketiden nu (pga små barn).
Om än tufft att höra eller fundera kring så har nog din fru/X tänkt tanken länge. Krävs stort mod och många tankevändor innan någon begär/önskar skilsmässa. Hon har säkerligen tänkt fram och tillbaka i månader… kanske år. Och i sitt huvud tog hon nog beslutet för veckor (eller månader) sen och sedan byggt mod för att slå slag i saken.
Att sedan backa är svårt när orden väl sagts.
Hon har nog internt bråkat med en slags moment22. Inget beslut är bra. Att stanna och kanske inte uppleva kärlek/attraktion att inte se ngn direkt framtid eller att gå iväg. Såra och splittra en familj men få möjligheten att kanske upplever kärlek/attraktion igen. Hon är nu långt före dig i processen
Jag har mkt försökt sätta in mig i mitt X’s (frus) tankar. Vad kan ha fått henne att ta steget/valet.
Så det bästa du kan göra är att fokusera på dig. Att försöka må bra. Du kommer inte att kunna övertala eller övertyga henne såtillvida det inte tillkommer drastiska ändringar. Det som varit/är önskar hon nog inte så om det nu kanske ska bli ni igen behövs något nytt.
Jag börjar med att beklaga den situation du befinner dig i! Jag var själv i en liknande sits för mindre än ett år sedan och kan verkligen relatera till det du beskriver!
Men en sak som iallafall hjälpte mig var att fundera på följande:
-Vill du verkligen vara gift med någon som inte vill vara gift tillbaka?
Och om du lyckas övertala henne, vill du vara gift med någon bara för att du övertalat henne? Och hur tror du att du skulle gå runt och må i en sådan relation, om du vet att din fru innerst inne inte vill vara kvar?
Hårda ord kanske. Och förmodligen inte det du vill höra. Men en skilsmässa är inte det minsta trevlig och nu handlar det enbart om att börja navigera dig igenom detta för ditt (och barnens) bästa.
Den största tjänst du någonsin kan göra dig själv är omedelbart sluta med detta och istället bara säga följande:
- Tack för våra år tillsammans
- Jag önskar dig all lycka till
- Hejdå
Sen använder du all viljestyrka du har i din kropp för att vända dig om och gå där ifrån och lägg ALLT ditt fokus på dig själv!
Jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort.
Men det du gör nu kommer inte funka. Möjligen skapar du dåligt samvete hos henne. Men det är inte samma sak som attraktion. Snarare tvärtom. Och om du ”lyckas”, vill du att hon stannar hos dig för att hon tycker synd om dig?
Alltså det där… jag ska översätta det åt dig. Det betyder ”jag vill skilja mig, men jag vill skilja mig med några års ångerrätt, ifall jag inte hittar nån bättre. Men främst vill jag behålla kroken i dig, så att du fortsätter bekräfta mig och göra allt för mig, under tiden jag provar andra.”
Alltså glöm det tjejen! (Jag hoppas att du känner så iallafall) Och det ska du göra tydligt för henne också (på ett respektfullt sätt).
Jaha? Och?
Nu handlar allt om vad hon känner, vad hon vill, om hon kommer träffa någon ny etc
Jobba på att flytta ditt fokus från HENNE, till DIG.
(Dessutom, min exfru ser också väldigt bra ut, är social och flörtig och skulle också ’byta upp sig’ till grönare gräs. Men hittills har det inte gått så bra för henne, så va inte så säker)
Visualisera dig själv ett år fram i tiden.
Vad vill du se?
Vem vill du vara?
Hur vill du se dig själv?
Var och hur vill du bo?
Sen lägger du allt fokus på det och börjar jobba mot att bli den man du vill vara.
Och i den självbilden hoppas jag du ser en trygg och bra farsa som står som en klippa åt sina barn genom denna turbulens.
Tack för svaren, jag har läst din historia och känner igen mig i väldigt mkt av det du skriver, vi kan eventuellt ha en väldigt liknande sambo där hon är väldigt naiv, min är så här, gillar att göra sig fin, sminkar sig gärna mkt och länge varje morgon, förstår inte när folk flörtar med henne utan gör det då det gått för långt inte det som händer nu men genom åren vilket har gjort mig delvis till en lite person som har lite svårt att lita på situationen som min fru kan sätta sig i, hon ser gärna på tonårsserier med vår dotter,drömmer sig bort i fiftyshades filmer och trånar efter handlingen i den filmen har hon sagt i våra senaste samtal. Jag pratade faktiskt precis med henne om den här delen om att hon vill att vi ska umgås på högtider, ät middag tillsammans osv trots att hon väljer att lämna mig så blev hon nästan förbannad och väldigt irriterad över att det skulle vara som en smutskastning att hon skulle vilja ligga runt samtidigt som vi skulle vara kompisar och umgås jag förstår ju och inser ju att det antagligen skulle vara ännu jobbigare att gå med på dessa saker och sedan få uppleva att hon ligger med någon annan samtidigt, vette tusan om jag psykiskt skulle klara ut det på ett bra sätt samtidigt som jag inom mig kämpar med tankar om att hon kanske kommer tillbaka , men på vilket sätt? Jag försökte få henne att förstå att när du kliver ut genom dörren så har du valt att lämna mig, det här är också ett jobbigt problem att hennes boende situation är nu obefintlig så hur länge vi ska leva såhär vet jag inte och jag känner att jag tar upp saker hela tiden fast jag egentligen vet eller tror att jag vet att jag borde inte be henne stanna om hon inte vill samtidigt som jag är beredd att förändra mig, har väl också nämnt för henne att även hon måste förändra sig isådana fall vilket gör att jag får ju känslan av att jag kanske driver iväg hon längre bort fast jag samtidigt känner att om hon mot all förmodan väljer att stanna så vet hon, hon använder som argument att lämna ett år gör att hon själv då kan välja att komma tillbaka på hennes eget valda beslut! No shit känner jag och under tiden ska jag bara vänta nej säger hon vi är ju båda singlar så du gör som du vill , ehhh ja vänner under tiden och jag kommer må mest dåligt som sagt
Tjena @Mktledsen
.
En kraftigt story har du, ett litet tips när du skriver: Du måste göra radbyten, nu löper allt du skriver i ett enda stycke kan man säga.
Lite svårt att lösa hörru.
Lyssna på dig själv här. Du behöver inte umgås med henne öht. Håll kommunikationen strikt kring barnen och inget annat.
Hon blir förbannad därför att hennes plan inte fungerar perfekt. Hon vill ligga runt utan krångel. Dvs ha kakan och äta den.
Du behöver och bör såklart inte ställa dig på tvären men ditt fokus ska ligga på dig nu. Lägg dig inte som en dörrmatta för någon!
Slå dig fri och väx som person! Nu vet jag inte hur hon är men på din beskrivning låter hon omogen och självupptagen.
Jag är väldigt tacksam för alla reflektioner från er andra som också går igenom detta eller har gått igenom det här.
Jag har väldigt hög igenkänning på många av er andras historier, helt galet likt på många sätt , man eller kvinna samma lika.
Jag kommer försöka skriva av mig lite här och kanske försöka söka svar eller få er åsikt i allt som bara känns helt overkligt.
Jag har väldigt lätt att fastna i saker att älta, jag har just svårt av någon anledning att se min kvinna gå till någon annan och känner att när hon går ut genom dörren till ett annat boende är hon förlorad för alltid.
Än hoppas jag på ett mirakel även om jag hör hur sjukt det låter.
Mkt indikerar ju så klart på att jag är desperat och jagar det omöjliga samt att jag blir en dörrmatta osv.
Jag fick nu ur hon ikväll att hon redan sedan 5-6år sedan kände en attraktion till en okän annan man som på hennes jobb ibland kommer på arbete med någon månads mellanrum, hon har aldrig pratat med honom och säger att hon knappast gett en chans till att prata med honom för hon ”vågar” inte det typ. Såklart blir hon irriterad över att jag som vanligt hakar upp mig på detta eftersom han inte ens vet om detta eller att det är det som är vårt problem. Rädd att jag av nån märklig anledning ska dyka upp och ställa till en scen eftersom ingen annan vet om detta på hennes arbetsplats.
Självklart gör hon sig jäkligt fin och allt med allt det innebär för sin egen känsla bla bla själv känner jag bara klumpen i magen växer.
Be inte henne att stanna. Det kommer inte bli bra. Om hon stannar med dig nu så är det inte för att hon helt plötsligt känner kärlek igen, det är för att hon får så dåligt samvete för att du blir ledsen. Ingen av er kommer att må bra. I know, jag är din fru… alltså inte bokstavligen men jag har gjort det misstaget att stanna för att han bad mig.
Jag läser mellan raderna i det du skriver och tycker mig ana en viss svartsjuka hos dig även tidigare i er relation. Jag råder dig att jobba på den. Det är fruktansvärt påfrestande att ha en svartsjuk partner. Det tar död på ens känslor som inget annat. OM ni ska ha en chans i framtiden behöver du jobba bort svartsjukan. Du måste visa henne att hon kan vara fri även i relationen. Med fri menar jag inte att hon ska ligga runt eller något sånt alls, men att hon kan vara den hon är och göra sådant hon gillar utan att du ska ifrågasätta och bli misstänksam.
Det är en fullt normal känsla när man varit tillsammans länge och har historia tillsammans. Men jag tror kanske att du projicerar dina rädslor på henne här. Är du verkligen rädd att hon går förlorad? Eller är du rädd för vad som ska hända med dig själv?
Tänkte låta denna gå, men kan inte. Detta är sånt fullständigt bull shit från hennes håll. Ingen kvinna, ingen, är så korkad. Alla kvinnor vet, vi vet. Sen kan vi självfallet presentera det på olika sätt som gynnar oss i olika situationer. Men vi vet. Vi vet alltid från blick nummer 1. Vi föddes alla med spindelsinne för det.
@Mktledsen mycket lik min historia, skillnaden är att förutom 3 tonåringar så fick vi en sladdis som hon tjafsade mycket om. I senaste terapin kom det fram att hon vill vara själv, att hon ser själv och har en “intern” process. Jag tänkte göra som du och be, men sedan tänkte jag och någon här sade samma sak, att aldrig bra att tjata. Det är rätt för att även om man vill med hela sitt hjärta, måste båda vilja i ditt fall och i mitt fall så vill inte våra respektive kämpa. Jag tjatar inte, ber inte, vill avsluta med värdighet. Om ödet vill att hon kommer tillbaka så gör hon det, men det gör så ont, så ont, så ont att man inte förstår, så den delen förstår jag 100%. Igår hade jag en hemsk natt och se henne så likgiltig. Det krossar mitt hjärta…
Lider med dig och mår också väldigt dåligt i just den här delen med likgiltighet, ingenstans har en tår kommit från henne i detta trots 20år tillsammans.
Jag är fortfarande väldigt chockad att jag har lyckats hamn i den här sitsen men känner väl ändå att jag kommer säkert att träffa någon annan i framtiden, men problemet är ju att jag har en starkare känsla av att jag inte vill ha någon annan än hon.
@Mktledsen du har rätt att känna så…så känner jag också, att jag inte kommer att träffa någon som jag kommer att känna samma sak för. Jag försöker med positiva tankar, “jag kanske träffar någon annorlunda som får mig att känna mig annorlunda”…den känsla som du har, har jag också, dvs. att man känner sig sviken, tillsammans med många…vi är inte ensamma…
Jag tror inte att dessa kvinnor inte känner. Att de inte tycker det är jobbigt. Sorgligt. Men de är så mycket längre än er (oss) för de har processat detta i kanske år redan. Deras tårar är kanske redan gråtna?
Likgiltighet. Kyla. Tydlighet. Inga möjligheter att resonera eller diskutera. På ett sätt är det kanske en gåva (även om jag inte själv kan ta emot den heller för den blandas med hopp ibland). Gåvan att snabbare kunna gå vidare.
Jag ser mig inte heller med någon annan kvinna framåt känslomässigt. Logiskt kan jag dock förstå och se att det sannolikt kan hända.
Jag tror att du har faktiskt rätt …likgiltighet och beslut…från våra X…som tur, är så har jag inte börjat be om att hon skall få stanna. Det skulle innebära att skjuta problemet framåt…hellre nu än när jag är ännu äldre …bitter är jag så klart…hon går samtidigt som hon hade tjatat om en sladdis…men man måste gå vidare…att hon glömmer att hon skulle hela sig själv för familjen inte lämna familjen…men så kan det gå…vi kan inte ändra våra X så är det bara…