Jag förstår att jag inte är ensam om att känna mig ensam i detta forum. Men ikväll har jag ångest. Jag gjorde misstaget att för tidigt försöka släppa in mitt x som varit otrogen och svek och lämnade mig för 6 månader sedan in i mitt liv igen. Inte dramatiskt mycket. Men han har börjat vilja ses tillsammans med vår dotter och göra saker som en familj. Jag borde stått på mig och förstått hur ledsen jag skulle bli av att ses så mycket. Med mycket menar jag inte egentligen så mycket, men eftersom vi inte setts nästan alls sedan han släppte bomben och flyttade ut, så gick det från minimal kontakt till tät kontakt som jag upplevde det.
Jag åkte hem till honom innan nyår för att äta middag tillsammans med våra lilla dotter.
I badrummet fann jag den andra kvinnans saker, som han bedragit mig med, och mådde väldigt dåligt när jag kom hem. Jag har inte återhämtat mig än och känt mig bottenlöst ledsen senaste dagarna. Min syster och resten av min familj tycker han är en idiot som inte förstår att han ska lämna mig ifred. Att han inte respekterar mig och att han försöker få allt utan att ta hänsyn till hur svårt det här varit för mig. Trots att jag skrivit och tydligt uttryckt att jag vill att han låter mig styra och inte ligger på.
Jag känner mig så misslyckad.
Hur kan jag levt med en sådan man i så många år, hur kan jag fortfarande ha känslor av attraktion och kärlek till honom trots allt han gjort.
Ikväll är det botten.
Jag vill inte älska honom längre, jag vill bara att smärtan ska ta slut.
Vad gör ni när ni känner er ensamma?
Nu när det dessutom är Corona och svårt att träffa nya människor.
Hur gör ni för att lindra känslorna av ensamhet?
Dessutom är min dotter hos honom ikväll, vilket får ensamheten att kännas ännu mer påtaglig. Usch och fy,
Vännen, känner så med dig. Det är obeskrivligt när ångesten sätter in. Vad göra - försök håll dig sysselsatt, ta en långpromenad, städa, rensa en garderob. Det hjälpte mig. Har du fått ångestdämpande? Jag fick Atarax utskrivet, inte så ofta jag behövde ta de, men gjorde det när det var som värst. Bara vetskapen att jag hade nåt som lindrade lite hjälpte mig att härda ut. Tiden jobbar för dig. Fortsätt med noll kontakt framöver. Det kommer att bli lättare med tiden. 6 månader är ingenting i detta sammanhanget.
Du fixar detta - kram
Önskar jag kunde trösta bättre men som många sagt till mig, minimera kontakten med honom. Jag har varit med om samma sak, samma känslor och två saker lindrar: attinte umgås mer än man måste och så tiden…
Det kommer bli bättre!
Du, det är en berg- och dalbana, och det är så jäkla jobbigt när det går nedåt igen. Kanske värre än första djupa hålet en hamnade i, för nu vet man på nåt sätt hur mörkt och tomt det är där nere i gruvan…Rent logiskt så vet jag att de där besöken i gruvan blev kortare och kortare, men det hjälper ju inte mycket när man befinner sig i mörkret. Du har fått väldig bra råd tidigare här, jag upprepar dem inte, håller bara med.
Några andra funderingar, kanske funkar någon…
Jag tror att man måste igenom en del, man måste lära hjärnan att tänka i helt nya spår, lära sig själv att inte försätta sig i de här sjukt jobbiga och faktiskt onödiga situationerna. Det som förut var ofarligt är numera något riktigt dåligt som du ska akta dig för! Kan du tänka på även denna jobbiga stund som ett tufft träningspass? Du kommer ur det starkare.
För mig har det gått ca 1,5 år, och det känns helt annorlunda nu. Plötsligt så kom inte dipparna längre. Jobbiga saker hände som jag blev ledsen eller orolig för, men det varade inte mer än en liten stund.Hur långt det än känns ikväll, så kommer det att gå över.
Kan du locka fram lite ilska? Att nu j… ska han aldrig mer få dig i en sån situation som häromdagen igen! Han är ovärdig dig, och försöker utnyttja din kärlek till dottern för att knyta dig närmare sig. Jag förstår att det inte är så svart-vitt, men kanske kan man testa att se saken heeelt från ett annat håll, för att få lite distans till honom.
Medan jag var i relationen med exet, så såg jag hans beteende genom ett tillitsfullt, förlåtande filter. Efter att vi separerat så gjorde jag faktiskt tvärtom, jag tvingade mig att se på honom genom ett mörkare filter. Försökte också att vara mer objektiv, fundera på hur grannar och hans arbetskamrater kanske såg honom. Inte en vacker syn… men nyttig. Hur kunde jag inte se det innan? Ibland kanske det behövs för att till sist landa i en nyktrare bild av exet, varken rosaskimrande eller svartmålad. Man skulle kunna tro att det där svartmålandet går av sig själv när en blivit lurad, bedragen, sviken. Men nej, på något konstigt vis så fortsätter hjärnan att tänka i samma gamla banor. Kan du hjälpa den att hitta nya spår?
Tack för stöd! Jag funderade på att gå ut en sväng bara för att få den värsta ångesten att släppa. Jag tog precis en Atarax. Ska försöka hålla på noll kontakt framöver. Kram och tack för svar.
Tack för svar. Så mycket kloka ord.
Det värsta är ju att jag så starkt kände när jag var i den situationen, hur mycket jag saknade det. Men blev sedan panikslagen vid åsynen av hennes saker i badrummet och fick jättestarka flyktkänslor och gick så fort jag kunde.
Kanske är det så att det på något sätt är svårt, precis som du säger, att bryta hjärnans mönster. Att man kanske måste aktivt träna sig på att tänka och se det mer krasst och minnas hur illa han gjort.
Jag hoppas att morgondagen blir lättare.
Tack för alla kloka tankar.