Jag har varit tillsammans med mitt x i 12 år och förhållandet har varit som en berg och dalbana. Det har kantats av både fysiskt och psykiskt våld, varvat med djup kärlek och kontroll.
Jag har haft tankar på att lämna under en längre tid men inte haft den känslomässiga styrkan som behövs, jag fick ju alltid den närhet och kärlek jag ville ha efter ett bråk.
Men i våras förra året så började jag märka en förändring i hans beteende kring våldet, det blev grövre och skedde även ute på öppna platser och han började tvinga mig till att ha sex varje dag och att bära sexiga kläder hemma. Även det har kantats av våld när jag är “gnällig och inte vill”. Då gör man som man blir tillsagd utan att klaga efteråt.
Jag gjorde ett försök att lämna i somras, hade sparat ihop en del pengar och fixat en lägenhet. Men när dagen var kommen så lyckades han övertala mig att stanna kvar. Lägenheten blev uppsagd och pengarna gick till en semester istället.
Men nu i december så fick jag ny styrka. Fick hjälp av en kollega på jobbet som har varit väldigt stöttande och det var det stödet som gjorde att jag äntligen kunde ta steget.
All kontakt med tidigare vänner är bruten och kontakten till familjen är inte heller den bästa. Så fort jag började komma nära en person så fick han mig att ta avstånd så jag hade bara sambon att prata med.
Lyckades fixa en ny lägenhet och hat fått köpa in det mest nödvändiga. Jag pratar mycket med min kollega och kvinnohuset om vad jag varit med om och hur mitt liv sett ut de senaste 12 åren.
Det är skönt att äntligen ha kommit där ifrån men det känns ändå konstigt. Jag är så van vid att säga till när jag ska ut, kommer hem, ska köpa något eller träffa någon. Det är också svårt att inte ta med sig tidigare vanor och händelser in i ett nytt förhållande, även om det inte är något förhållande så märker jag att jag tar med min rädsla och osäkerhet och låter kollegan ta rodret och bestämma och jag bara följer med.
På jobbet har jag alltid kunnat vara mig själv, en stark och utåtriktad person som tycker om att leda. Och jag hade den auran till kollegan också men nu när vi kommit närmare varandra och han har sätt min svaghet så tar jag med mig den svagheten in i vårt förhållande också och jag vet inte hur jag ska få tillbaka den där säkerheten jag hade tidigare.
Hur gör man egentligen för att hitta tillbaka till sig själv efter ett långt och dåligt förhållande?
Jag har ingen aning om vad jag har för intressen eller vilken frisyr eller klädstil jag tycker om, allt är helt nytt. Jag kan sitta i köket och bara titta in i väggen hur länge som helst utan att varken känna eller tänka och allt är helt tyst.
Det är som att jag undermedvetet egentligen sitter och väntar på att x et ska komma hem och jag just nu bara sitter och väntar eftersom jag ändå inte har några intressen eller fritidsaktiviteter. Städningen och matlagningen är ju redan klar så vad ska jag göra nu förutom att vänta…?
Jag tror du ska fortsätta ha kontakt med kvinnohus/kvinnojour. Sök samtalsstöd, du behöver förmodligen traumabearbetning.
Jag tror att du är ett lätt byte för en nästa relation…… har du en relation med din kollega som hjälpt dig?
Du behöver bygga upp dig själv o lära känna dig själv.
Bra att du lämnat.
Det visar styrka!
Välkommen hit till forumet och heja dig för att du har varit stark nog att lämna en destruktiv relation .
Det krävs mycket mod och styrka för att förmå sig själv att göra detta, och allt detta har du inom dig. Vad skönt också att det löst sig mig boende, att du har ett jobb där kan vara dig själv, att du har stöd att från kollega och kvinnohuset. Det här är alla viktiga delar för dig att komma vidare och bygga upp ett nytt liv.
Men det är svårt att bryta gamla vanor och beteenden, och jag förstår alla dina tankar. Har själv lämnat en ohälsosam relation för 3,5 år sedan. Rädslan för att föra sina egna gamla beteenden och ovanor vidare in i nya relationer. Jag jobbar med detta hela tiden.
Jag tänker när jag läser din text att du är väldigt bra på att iaktta och reflektera. Ta vara på detta. De stunder du upplever att du liksom bara följer med istället för att följa din egna röst, kan du försöka stanna upp, lyssna inåt, och testa att lyfta din åsikt, fatta ett beslut som följer dina behov, och se vad som händer? Kanske föra lite dagbok hemma med olika exempel i vardagen, där du tränar på detta? Om du kommer på något i efterhand, skriv ner hur du önskar att du gjort istället och testa nästa gång. Inte bara våga tänka nytt utan också göra nytt. I syfte att stärka dig själv och lyssna på din inre röst, hur just du vill ha det i olika situationer. Du behöver också träna på gränssättning, vad du tycker är ok och inte, och vara tydlig när du inte vill, träna på detta.
Jag tror också det är bra om du försöker hitta nya rutiner i ditt liv. Tydlighet och struktur över allt du gör, så du vet hur dagen ser ut. Nu kan det också vara ett ypperligt tillfälle att föra in nya aktiviteter och sammanhang i ditt liv. Finns det någon hobby som du har längtat efter att göra? Ibland kan det hjälpa att gå tillbaka till ett yngre jag av dig själv. Vad tyckte du om när du var yngre? Vad brann du för då? Kanske anmäla dig ten kurs? Nu startar ju mycket på våren. Det finns också olika föreningar som inte behöver kosta så mycket. I början på våren är det också en hel del öppet hus om man vill testa på något nytt. Det beror förstås på var du bor, men det finns också distanskurser idag.
Jag tänker också att du inte ska vara för rädd för att så smått ta upp dina gamla kontakter igen, om det är någon du nu känner att du saknar och vill ha tlllbaka i ditt liv. De blir nog bara glada och lättade att höra ifrån dig igen.
Vår relation är lite mer än bara vänner. Och jag tror du har rätt i att jag måste hitta mig själv först och inte låta honom komma för nära, tyvärr så är han den enda “nära” personen jag har just nu och jag är väll rädd att förlora den närheten
Jag tror att du behöver hitta nya sammanhang, en ny kontext.
Ditt ex har effektivt isolerat dig. Din kollega har kanske goda intentioner, men du går från ett beroende till ett annat.
Det är klokt o starkt att se det och reflektera över det och tyder på god självinsikt:
Om du vill bygga en sund o hållbar relation så tror jag det är absolut nödvändigt att du börjar med den till dig själv och ”hittar dig själv” först.
Du behöver tid för att hitta dig själv igen och läka efter ett sådant förhållande. Jobbigt nog går ju inte den att skynda på. Men under tiden kan du ju pröva olika saker. Pröva träning, gå med i en förening, engagera dig i något, t.ex. frivillig försvarsorganisation, kvinnojouren eller någon välgörenhet. Prova olika frisyrer. Gör tvärt emot vad ditt x krävde. Byt jobb, börja en utbildning osv osv. Möjligheterna är oändliga när man är singel och inte har barn (fick uppfattningen att du inte har barn, kan ha fel).
Och framför allt, låt tiden gå. Flytta INTE ihop med någon på minst ett år!
“minst ett år” det låter så länge bara. Jag blir 34 nu till våren och min biologiska klocka slår ganska hårt.
Det var på gång med planer om barn och familj med x et men nu blev det ju inte så som tur var.
Jag förstår att jag behöver få egen tid och hitta mig själv men samtidigt så känns det lite läskigt att inse att jag har åldern emot mig just nu.
Det blir en stressfaktor, på ena sidan leva självständigt och framförallt att leva ett liv som man själv vill och på den andra sidan en känslig tid i livet.
Om du påbörjar ett nytt förhållande alltför snabbt efter ett långt och dåligt förhållande är risken stor att den partner du väljer väljs just som kontrast mot ditt gamla dåliga förhållande. Det kan vara lika fel för dig som det förhållande du var i, fast åt andra hållet. Att då sitta fast med gemensamma barn skulle bara göra det ännu värre. Bättre isf att åka till Danmark och inseminera dig och vara ensam förälder.
Jo det förstår jag. Men det är många tankar som flyger runt när man kastas in i en verklighet som man inte riktigt var förberedd på.
Visst har jag suttit och tänkt hur allt kanske kommer bli när jag väl lämnar och det är lätt att tänka på just de stunderna, men det är ca 30 dagar på en månad och det blir många ensamma dagar också.
Jag jobbar med relationsvåld. Du behöver stöd för att kunna bearbeta det du varit med om och få verktyg för att kunna bygga upp dig själv igen.
Vissa kvinnojourer erbjuder samtalsstöd - ibland gratis, ibland mot kostnad. Varje kommun är dock enligt socialtjänstlagen skyldig att erbjuda stöd till våldsutsatta och alla kommuner ska ha någon form av samtalsstöd för målgruppen. Samtalen är gratis.
Sök “relationsvåld” och din kommun i google så hittar du kontaktuppgifterna. Eller ring kommunens växel. Du behöver inte säga ditt namn eller personnummer om du inte vill, du kan få information om vilket stöd som finns oavsett.
Det vanliga är att man kan träffa en behandlare (utbildade personer som genomför bearbetande samtal) ett fåtal gånger anonymt om man vill, och vill man ha en längre samtalsserie behöver man gå via socialtjänsten. De skriver en utredning och beviljar insatsen (om man bedöms tillhöra målgruppen vilket du enligt ditt inlägg definitivt tillhör). Samtalen hos behandlare kan pågå allt från någon månad till 1-2 år beroende på behov (och kommun).
Du är inte ensam ska du veta. Skriv till mig separat om du vill få mer info om samtalsstöd för våldsutsatta.
Den senaste veckan har känts ganska turbulent, jag tänker mycket och ensamheten börjar redan tära på mig.
Kan också bero på att jag varit sjuk och inte haft någon energi. Innan separationen så var jag väldigt stark i tron att jag självklart kommer klara av det här, det är de jag längtar efter.
Men nu är jag här och de senaste dagarna har varit en kamp.
Det som du Masai skriver om att skaffa sig rutiner är nog en ganska klok tanke. Att varje dag veta hur saker och ting kommer vara, gör att man inte sitter och tänker eller hamnar i apati.
Det som är svårt nu är att faktiskt sätta sig ner och göra ett sådant schema och försöka komma på vad jag har för intressen och mål med mitt liv.
Jag går på samtalsstöd hos kvinnojouren, vi har gott igenom mycket om hur mitt liv sett ut och allt som jag tagit som vardag och självklarhet är rena aha-upplevelser för kvinnojouren.
Jag har aldrig pratat med någon om min situation och jag vet inte faktiskt om samtalen med kvinnojouren är rätt slags samtalsstöd eller inte.
Vad får man annars för slags hjälp?
Det du skulle kunna göra är att göra ett schema över hur dina dagar ser ut idag, dag för dag. Vad gör du när du vaknar, hur ser dina rutiner ut, i vilken ordning gör du de olika sakerna. Gör gärna schemat lite färgglatt och positivt.
Sedan kan du se över de tomma fälten, vad vill du göra med dessa? Fyll på med sådant som du är intresserad av eller tycker är kul. Försök att reflektera kring vad som får dig att må bra innerst inne. Gillar du naturen, tycker du om att vara kreativ, tycker du om att läsa och göra efterforskningar, gillar du att röra på dig, kanske jobba ideellt inom något. Vad hade du lätt för i skolan och vad fick dig att göra saker utan att du behövde motivera dig för mycket innan, vad liksom gick av sig självt?
Ofta kan man gå tillbaka till sitt yngre jag, för att hitta tillbaka till sig själv och vad man tycker om och liksom brinner för. Oftast har det funnits en liten gnista där från början.
Gör en liten mindboard för att bli inspirerad av. Klipp ut ur tidningar sådant du tycker är fint, tycker om, vill sträva mot. Gå till biblioteket, köp en go fika och kolla runt bland tidningar och facklitteratur, lyssna inåt vad du tycker verkar spännande. Det finns också en hel del intresseorganisationer och föreningar att gå med i, eller kurser att gå på. Dröm dig bort och dröm fritt! Börja i det lilla och ta små steg.
Jag har själv jobbat lite med att hitta tillbaka till mig själv, vad jag faktiskt är intresserad av och jag märker att mycket har ju funnits där hela tiden. Men det har skuffats undan, hela ens egna behov har varit undanskuffat, och då får man vara ödmjuk mot sig själv att det tar tid att plocka fram det igen. Man får låta det ta sin tid. Men det är viktigt att du lyssnar efter vad du vill och behöver nu.
.