Ja, exakt så!
Jag upplevde att livet faktiskt blev fantastiskt när jag började återupptäcka livet och återuppta mitt värde som enskild individ (och inte bara fokusera på vad som vad bäst för relationen eller bäst för honom).
Så det applåderar jag. En bonus var också att det frigjorde energi, tid och glädje till andra nära och kära
Tack 
Bara en sån sak som att sätta sig på golvet och dricka en god kopp kaffe med nåt gott kaffebröd till… För att det räcker att finnas till 
3e dagen med 1h gångtur efter jobbet
Med life coach podden i lurarna.
Gör susen,mycket gladare nu och ser ett ljus.
Kan verkligen rekommendera den podden till alla som kämpar för att hitta tillbaks efter något destruktivt eller till alla egentligen som vill utvecklas och få inspiration att komma vidare i livet.
Slappig söndag efter ett tatueringspass igår.
Det känns helt ok ändå
Uppdatering.
Vi fick kontakt igen efter 2 månader av tystnad.
Hon var galet kärleksfull och nu skulle det bli vi.
Jag gick såklart inte på det fullt ut men eftersom jag älskar henne så fick vi kontakt igen.
Det tog bara en vecka förns vi blev osams.
Hon åkte iväg på en grej med mannen och jag kände bara att allt var som vanligt och beklaga mitt missnöje.
Hon sa att hon gjorde det här för att få en bättre kontakt med honom då dom var kaos och för att det skulle underlätta separationen.
Jag kände mig sviken och att hon upprepade samma mönster som tidigare.
Vi lyckades räta upp det hyggligt igen och sa att vi skulle träffas ute.
Vi gjorde detta med en vän till mig.
Jag och vännen hade tagit några öl och mötte sedan upp henne och käkade.
Jag började bli rätt onykter.
Vi gick vidare då hon föreslog att vi skulle gå till ett ställe där hon och en Micke från Norrland hade varit och firat hennes födelsedag tidigare då vi hade ett uppbrott.
Denna Micke var tydligen en gammal vän.
Det blev för mycket för mig.
Alkoholen gjorde sig påmind och reptilhjärnan kickade in.
Jag blev ledsen/sur då all tidigare orättvisa kom upp,känslorna kring hur jag hela tiden blivit åsidosatt och fått levt i skuggan av hennes man och vänner när det kommer till födelsedagar osv…
Hon reste sig från bordet och gick.
Det kom några sms om att hon nu visste.
Hon kan inte leva med någon som är svartsjuk osv.
Jag svarade med besvikelse och det blev en hel del sagt som jag aldrig skulle sagt om jag var nykter Inget elakt,mest bara massa besvikelse…
Så nu har jag gjort bort mig rejält som någon sa tidigare att jag skulle göra.
Den sista spiken är slagen men det är så otroligt hemskt då alla känslorna finns där.
Men det fanns ingen framtid då allt bara upprepade sig.
Detta är ca en månad sedan.
Det är något fel med dig. Du behöver hjälp. Du gör samma saker om och om igen och hoppas på ett annat resultat. Ja, du kan fortsätta, men det blir inte bättre än så. Lycka till. 
Har sökt hjälp och pratar.
Jag sitter fast nått jävulskt i bindningen till henne.
Broder.
Kanske var det bäst som skedde.
Det verkar vara en donna med många strängar på din lyra.
Rätt svar till henne borde ha varit: separarera först så är du välkommen sedan.
Håll dig nu borta från henne.
Du skulle aldrig kunna lita på henne.
Nej det skulle aldrig funka
Ska göra mitt bästa.
Det är mänskligt att brista i sina föresatser, att hoppas, att försöka igen.
Med tiden kommer bindningen att släppa.
Hur har det gått för dig?
Jag kämpar fortfarande med alla frågetecken och vad jag varit med om under alla dessa år.
Hur en människa kan vara så kärleksfull och bara vända om och bli så kall.
Är krossad vad det gäller relationer och samtidigt finns alla mina känslor för den här människan fortfarande kvar.
Jag är förändrad som människa för alltid.
Men det går en dag i taget.
Tack för att du frågar
Jag har varit inne och läst en del i detta forum, dock aldrig skrivit något förut. Men din berättelse berörde mig verkligen; jag kände hur ont det gjorde i vartenda ett av dina ord. Därför ville jag verkligen veta hur det gått för dig.
Det där med hur personer kan ”vända” från att ha varit världens mysigaste och trevligaste till att bli en känslolös främling är obegripligt … och djupt obehagligt. Jag ser bara två alternativ: antingen var man känslokall redan från början men en hejare på att låtsas, eller så tar man till den där känslokylan som försvar mot något; ett slags fjärmande från det som varit och den person man en gång var nära.
Fruktansvärt jobbigt är det dock. Skickar all medkänsla jag har och hoppas - hur klyschigt det än kan låta - att det blir lite ljusare för dig för var dag.
Det är så svårt att släppa…
Vi var med om så mycket bra när vi väl fick vara vi, det var helt fantastiskt…men hon tog aldrig steget som hon sa att hon skulle göra…gång på gång på gång…bara så kär och manipulerad och blind…
Alla i min närhet,psykologer,ni här sa att det var fel och att jag skulle dra och jag bara fortsatte att skydda henne och det hon sa till mig…allt sådant kommer i fatt mig med.
Jag är ett stående vrak från att varit en glad,empatisk och omtänksam människa till att krypa undan och inte vilja prata med någon och bara slicka mina sår…
Förlorat kontakten till stora delar av min släkt…vill bara vara själv.
Kvinnor försöker ta kontakt men jag är helt ointresserad.
Många varnade mig för att jag skulle göra illa mig själv men jag förstod inte bättre och litade på att henne och att hon var funtad som mig.
Säger man saker så gör man det också.
Man driver inte med andra människor.
Det finns inte i min värld någonsin.
Jag förstår hur du menar. Det tar förbannat hårt. Allt man velat tro, alla känslor man investerat … plötsligt är allt bara borta. Vet du vad jag tycker är jobbigast? Det är tomheten. Det där vidriga vacuumet som är det enda som blir klar när drömmarna och illusionerna försvunnit.
Själv försöker jag tänka att det var bäst som skedde … men känslan av att ha blivit lurad, bestulen på en dröm äter mig. Jag försöker att vara förbannad, tänker att det kan underlätta, men förmår inte uppbåda någon riktig ilska heller.
Det är ju inte arg man är, egentligen. Bara ledsen och besviken. Och tom.
Jag tänker på dig. Du har min fulla sympati.
Avsaknad av ilska…bara så synd och beklagligt att det inte var sant och så dumt allt man investerade…så så dumt.
Jag förstår att det kan kännas dumt. Och jag vet att det är svårt, men du borde känna dig stolt istället för du har något som hon uppenbarligen inte hade: ärlighet och förmågan att älska. Och det kan aldrig vara dumt.
Skammen och känslan av dumhet ska inte vara din. Lägg den där den hör hemma: hos den som ljög och bedrog och utnyttjade. Det är verkligen dumt: att inte värdesätta den sanna kärlek som hon kunde fått av dig.
Hoppas att din nya kärlek blir något fint och ger dig sann kärlek och inga spel och manipulation som den förra gifta kvinnan gav dig.
Tack 
Det är verkligen fint och redan tal om förlovning men skyndar långsamt
är detta en ny kärlek? Jag tolkade det som att det var samma som tidigare?