Det har gått ett och ett halvt år nu. Jag har fått svälja att bli lämnad, ersatt, att min son börjat bo med pappan och den nya och mycket mer. Mitt ex har bland annat gjort anspråk på halva min lägenhet (godtrogen som jag är skrev jag inte på ett samboavtal men lägenheten har jag köpt helt för egna pengar). Mycket annat också, aggressioner och anklagelser. Under tiden har jag haft vår son nästan hela tiden ensam. Jag får inget underhåll. Istället ser pappan till att ta halva barnbidraget och en del av mitt bostadsbidrag. Han hotar att försöka få ha sonen på halvtid, men är egentligen alldeles för självcentrerad för att det skulle kunna fungera på riktigt tror jag. Han åker iväg på långa resor med den nya emellanåt mm. Älskar frihet, det var liksom själva roten till våra problem, eller en av rötterna i alla fall.
Men efter att ha nästan tagit hela lasset sen vår son föddes för sex år sen, så ser jag ändå att han (delvis tror jag pga omgivningens reaktioner) vill bli lite mer av en helylle pappa. Sonen är ju enklare att ta ansvar för nu och han känner sig mindre hotad att bli fast i familjelivet.
Det här är ju bra för vår son tänker ni säkert nu och jagv vet ju det. Men jag skriver hör av en annan anledning, nämligen att få stöd i den enorma känsla av orättvisa jag upplever. Nu har mitt ex fått tag på ett hus att hyra, det är ett förstahandskontrakt. Jag är under tiden fånge i min egen lägenhet pga rättsprocessen han dragit igång för att ta pengar ifrån mig (något jag vet eldas på av den nya). Jag känner mig så rädd att den här flytten ska innebära att de tre blir mer av en familj, att sonen ska tycka det är roligare att vara där, få påta i trädgården, bygga koja vad vet jag. Det är också så djävla tungt att det jag drömde om, att vi skulle flytta till hus osv. är något de nu gör.
Jag har klarat av mycket och kommit en bit på vägen. Men utmaningarna tar liksom aldrig slut.
Är det någon som känner ingen sig eller har några kloka ord till mig?
Jag förstår din känsla av orättvisa. Och inte minst hur tufft det måste vara att gång på gång bli utsatt för ditt ex och hans missunnsamma själviskhet
Enda fördelen med att bryta upp från en sådan person - hur jävlig själva uppbrottet än är - är ju att få bli fri. Fri från en parasit och fri att bygga upp sitt eget liv precis som man vill ha det.
Och så länge man fortfarande älskar och tror på sin partner är det alldeles, alldeles för lätt att glömma bort att se över sin ekonomi och säkra sin framtid, om man skulle bli lämnad. Jag tror att de flesta gör det misstaget. Har man otur visar det sig sen att man har ett ex som utnyttjar det hänsynslöst
Jag misstänker att jag hade varit i precis samma situation som du om jag fått barn med något av mina ex. Den enda var en självupptagen vandrande offerkofta som aldrig tagit ansvar över något, allra minst ett barn. Och den andra var visserligen snäppet bättre, men ändå bekvämt självcentrerad och snålare än Scrooge himself.
Detta ska du hålla fast vid. Du har klarat mycket och du har kommit en bit på vägen.
Förstår verkligen din känsla av orättvisa, livet kan vara både tufft och orättvist. Idag lever vi också en tid där vi omges maximalt av drömbilder hur bra folk verkar ha det. Även om vi innerst inne vet att verkligheten oftast ser annorlunda ut, så hjälper det inte när man är mitt i det.
När jag hamnar i dessa tankebanor brukar jag försöka hålla fast vid att de utmaningar jag utsätts för genom livet, och tar mig igenom, det gör mig också starkare. Men det är inte alltid så lätt att tänka så.
Det jag vill råda dig till att mitt i all känsla och upplevelse av orättvisa finna kraften inom dig själv, tron på dig själv, kärleken till dig själv, tilliten till dig och livet självt, att försöka lita på att livet kommer gå din väg igen. Det är den ena basen. Den andra är den trygga grund du har byggt för din son, den fina relation du och han har, den kan ingen eller inget ta ifrån er, den kommer du och han ha med er och det är den du ska fortsätta värna om. Lita på att den finns där, och försök nu visualisera framför dig hur ditt liv tillsammans med din son kommer se ut i framtiden. Skapa positiva målbilder, skapa nya drömmar hur du vill ha det, som du kan tänka på när det känns som jobbigast, så kommer det gå din väg till slut.
Ibland griper livet tag i en, och man inser vad som är viktigt för en. Det kommer du bära med dig, efter de törnar du gått igenom. Det kommer komma ljusare tider. Och det tjänar ingenting till att klandra sig själv för saker man gjort och inte gjort, man har gjort det för man har trott det har varit det bästa. Och det kan ingen klandra en för.
Tack, vilka fina svar. Det är det jag tycker så mycket om med det här forumet, så många kloka och snälla människor. Känner mig genast lite stärkt den här kvällen när allt bara kändes för mycket.
Jag vet att det där med att hitta tilltron till sig själv och till att livet har mer att erbjuda är så sant och viktigt. Men behöver bli påmind om det ibland…
Lägenheten går under sambolagen. Jag hade planerat köpet sedan många år och sparat pengar. Sen träffade jag mitt ex och vi bestämde att flytta ihop i samma veva som jag köpte lägenheten. Mäklaren rekommenderade så klart att vi skulle skriva på samboavtal. Men jag och exet hade ett samtal där han lovade att det inte behövdes. Jag tror han var ärlig då, han har aldrig tänkt att han vill göra anspråk på min lägenhet. Förrän han träffade en ny…
Jag har ensam bekostat även renoveringar.
Lägenheten är min sons absolut fasta punkt, med grannar och vänner runt omkring. Jag är helt chanslös att köpa något liknande igen. Och har inte heller stått i bostadskön som mitt ex gjort i 15 år, något han delvis kunnat göra för att vi bott tillsammans. Så nu har han hus och ny flickvän som han har delad ekonomi med. Jag är ensamstående, tar alla kostnader för sonen och har inga år i bostadskön. I och med att jag är vår sons mest närvarande och engagerade förälder, vill jag inte heller jobba heltid då det skulle gå ut över min son.
Nu kanske du är en alltigenom reko person. Skulle det vara jag? Jag skulle nog hävda att vi skulle dela lägenheten och att vi har ett muntligt avtal om att han är skyldig mig halva köpesumman.
Jag förstår din frustration. Men om du orkar tror jag du har mycket att vinna på att möta upp honom i rättsprocessen. Som förälder till ett barn som mestadels bor hos dig så har du större chans att få behålla din lägenhet utan att pappan kan göra anspråk på den. Din son behöver ju en vettig bostad.
Att han inte betalar något underhåll och tar halva barnbidraget borde ju dessutom innebära att han står för hälften av sonens konstnader trots att han bor mest hos dig. OM så inte är fallet kan du ansöka om underhåll från försäkringskassan direkt. Sannoligt kommer du då få underhåll från den dag ni separerade, dvs du får retroaktiva pengar från FK. De i sin tur kräver in pengarna från pappan utifrån betalningsförmåga.
När jag skilde mig 1999 från min första man så var det i och för sig jag som tog initiativet och jag tog i stort sett bara det jag fick med mig i en bil och flyttade från vårt hus till en tvåa med våra två små barn. Vi var gifta och jag hade inte ekonomiska möjligheter att ha huset kvar. Jag ville inte heller ha det kvar.
Vi hamnade i en rättsprocess om bodelningen men den ledde inte till nåt egentligen mer än att allt vi ägde delades upp och att han inte behövde betala mig något för huset.
Jag orkade inte kämpa för min egen del.
Han motarbetade mig på alla möjliga vis, hade aldrig barnen och betalade heller inget. Jag gick till FK och ansökte om underhåll till slut och han fick betala en större summa retroaktivt samt att jag därefter fick underhållet varje månad från FK.
Barnbidraget kom till mig och vi ändrade aldrig på det.
Efter många turer fram och tillbaka, även en period när han skulle ha barnen halva tiden för att slippa underhållet. Det varade dock inte länge eftersom han insåg att det var både kostsamt och jobbigt med att ta hand om två små barn varannan vecka ensam.
Jag tycker inte du ska ta fler diskussioner med honom direkt, boka en tid hos familjerätten för samarbetssamtal och red ut detta. Han verkar vara en riktig skitstövel.
Tack för stöttade ord. Ja jag har blivit väldigt chockad över hans agerande. Lyssnade på ett program på p1 där man pratade om ekonomiskt våld i nära (eller före detta nära) relationer och det var stor igenkänningsfaktor för mig.
Tack! Ja jag har förstått att jag kan söka underhåll via fk, även retroaktivt, men jag vågar inte göra det för han skulle bli helt galen och straffa mig.
Just nu har han mig i ett järngrepp, hotar med lägenhet och på så vis går jag med på vad som helst nästan. Han får träffa sonen precis när det passar honom och vara helt fri i övrigt. Jag vet att det är ohållbart i längden för mig. Vi har påbörjat samtal hos kommunen, familjerådgivning, men det har inte lett någon vidare stans än. Jag hoppas att tiden kan ha en inverkan på honom och under tiden samlar jag på mig så mycket jag kan kring de utgifter jag har och hur det påverkar min ekonomi att vara boendeförälder på åtminstone 80%. Han har alltså på ett och ett halvt år inte köpt en strumpa till vår son. Leksaker ja men ingenting praktiskt. Funderar på att ge förslaget att han släpper lägenheten mot att jag även fortsättningsvis tar hela kostnaden för vår son och att han och hans dam kan göra vad de vill. Resa bort i perioder osv. På så vis kommer jag över tid att betala av den skuld han anser att jag har.
Jag tror att du borde prata med en jurist.
Ibland kan man få rådgivning i någon eller några timmar gratis, och ibland kan exempelvis hemförsäkring eller facket erbjuda några timmar också.
Men precis som du skriver har han dig i ett järngrepp när det gäller ekonomi, och han har lärt sig att styra dig genom hot.
Så dom största chans är att få koll på vad som verkligen gäller och vilka rättigheter du har. Då försvinner hans makt över dig. Och du vet vad du ska förhålla dig till
Det låter inte klokt att han behandlar dig så. Han verkar inte heller förstå att det kommer bli sonen i slutändan som kommer i kläm om han tar ifrån dig din ekonomi.
Spontant känner jag att det måste finnas en möjlighet för dig att få hjälp i det här, att du inte ska behöva utstå detta. Samtidigt förstår jag såklart att du gjort allt du kan, att han har makten och utnyttjar den till max. Det kan liknas vid misshandel, precis som någon annan skriver. Och det är inte så enkelt att sätta hårt mot hårt. Jag lider verkligen med dig och hoppas att allt löser sig❤
Jag har vänt mig till jurist i hopp om att just det faktum att lägenheten är min sons huvudsakliga hemska kunna vägas in men det verkar tyvärr inte vara så. Känns så konstigt. Och framför allt är jag så otroligt ledsen att han väljer den här vägen. Jag har fått nypa mig i armen många gånger och känt mig som en total idiot inför vänner och familj. Trots att han dumpat mig och körde på på högsta växeln med den nya så försvarade jag honom när det kom till lägenheten att jag var ”helt säker på att aldrig kommer att göra det”. Men så fel jag hade.
Nej det är inte klokt. Och det tokigaste är att han inte ens begriper det tror jag. Han har ett par diagnoser (adhd och autism) och efter separationen har jag förstått mer och mer vilka uttryck det kan ta. Han är helt enkelt helt orimlig men utan självinsikt och är dessutom under påverkan av sin nya som uppenbarligen vill tillintetgöra mig. På något vis (förträngd skuldkänsla?) gick han väldigt snabbt från att visa medkänsla till att verka hata mig. Det tog nån månad efter separationen, skitobehagligt.
känns gött