Min sambo och jag träffades för 15 år sedan. Han hade en klinisk depression som han precis hade tagit sig ur efter tre månader på sjukhus. Jag väntade otroligt mycket på honom den tiden och var glad för de smulor som gavs och var alltid förstående. Jag offrade mig själv ganska mycket och gjorde allt för honom den tiden som han gav mig. Han visade att han inte ville binda sig, han pluggade/jobbade och hade inte mycket tid över. Jag har aldrig känt mig riktigt prioriterad (arbetsnarkoman) men jag ville inte ha ett flytta-ihop-förhållande som kvävde mig heller. Mitt tidigare förhållande innehöll våldtäkt, tjatsex och en gravt porrskadad man som hotade att ta livet av sig om jag gjorde slut vilket gjorde mig försiktig med vad jag ville ge mig in på. Efter tre år flyttar jag land. Vi fortsätter på distans, jag är tydlig med att jag behöver prata minst en halvtimme varje dag om vi ska få till ett långdistansförhållande som fungerar för mig. Han går med på det. Det är första gången som han ger av sin tid. Det är fina samtal. Vi har aldrig pratat så bra som då och i flera timmar varje kväll. Vi pratar om att han ska flytta till mig. Det tar ca. tre år från det att han lovar att flytta till att han faktiskt gör det. Han ger ett datum som hela tiden skjuts upp. Det är alltid nått som är viktigare. Vi pratar om att skaffa barn, men först efter att vi bott i hop ett tag. Så att vi vet att vi fungerar bra ihop.
Under de tre åren som det tar att flytta land så tappar jag någonstans gnistan. Inte helt, men jag känner mig lurad, att hela tiden gå och tro och berätta för min familj och vänner att nu flyttar han hit, och när datumet kommer så har han inte gjort det, gång på gång. Det var föredrande. Jag tror på honom varje gång men jag blir så grymt beskviken varje gång han skjuter fram datumet. När han till slut har flyttat hit så har tilliten fått sig en törn. Han tycker att han har gjort den största kärleksoffringen som finns. I alla bråk vi har framöver tar han fram det kortet, jag flyttade land för dig. Vi slutade ha sex ungefär när han flyttade eller strax efter det. Han har svårt att uttrycka känslor och ömhet och det har jag också. Vi gjorde ett barn, efter tre år som sexlösa. Jag har längtat efter sex och det har han också, men något är förstört. Han verkar se sex som intimitet, jag ser det som att intimitet föder sex. Men han rör mig aldrig utanför sängen. Och jag tycker att det är konstigt att röra honom alls längre fast jag många gånger egentligen velat och t.om. drömmer om att vi har sex. För sju veckor sedan pratade vi för första gången om detta utan ilska: han sa att han saknar det och att det skulle vara mysigt om vi kom tillbaka till varandra på det planet. Jag håller med, vi hade också sex den natten. Det var mysigt. Vi säger att han kan sova i gemensam säng minst en gång i veckan och att vi kan börja långsamt, kanske sex en gång i månaden. Sju veckor senare sover vi i gemensam säng för första gången efter det men jag är oerhört trött efter att ha rott i land en middagsbjudning med 5 timmars städning innan gästerna kom tidigare under dagen. Jag somnar snabbt och dagen efter sitter han i köket arg som ett bi över att vi inte har haft sex de senaste sju åren. Att jag hade somnat dagen innan var droppen, Jag blir först rädd för första gången med honom, eftersom det påminner om mitt porrskadade och sextjatande ex. men jag är lugn. Under dagen kommer ilskan och jag inser att jag inte kan ha en man som på riktigt tycker att sex är något som man kan kräva av en annan människa, relation eller inte. Han säger att det är vanligt att kvinnor använder sex som ett maktmedel för att få det dom vill ha(han är inte speciellt rik men inte heller fattig, jag hade ärligt inga speciella intentioner mer än att jag älskade honom) och att jag nu har fått som jag vill, ett barn och att han flyttade. Han känner sig grundlurad. Han menar att jag aldrig ger honom uppskattning och att han ofta ger mig det (vilket jag inte upplever att han gör, men absolut mer än mig). Han säger att han har haft en känsla av förakt mot mig i sju år, att jag har kört hans självförtroende i botten genom att avvisa honom, vilket jag gjorde några gånger men det är väll inget konstigt. Jag har stängt av eftersom han inte varit tillgänglig och han stängde av eftersom inte jag har varit tillgänglig, det var jag som började men sedan gick det inte att ta tillbaka.
Han ÄR snäll och omtänksam, jag har bara sagt allt det dåliga nu och bråket där han sa att han föraktat mig i sju år är unikt, han har aldrig sagt nått elakt innan. Han gör en del hushållssysslor, han är den bästa pappan och han är bra på att hitta perfekta presenter, han är respektfull och lugn som person.
Jag kan vara omöjlig, alla andra här verkar så förnuftiga. Jag kan bli arg, sopar saker under mattan, kan säga saker som jag inte menar. Jag har svårt att säga förlåt, men jag gör det ändå ibland om jag tycker att jag har felat eller varit orättvis.
Vi verkar inte kunna prata om detta utan att bli arga. Jag återkommer till att han inte kan bli arg över att vi inte har sex (det pirr jag kände innan är liksom borta nu), snarare att man kan vara ledsen, besviken etc och prata om det, men det är faktiskt ingen rättighet eller något som man kan få genom ilska. Han fastnar vid att jag har avvisat honom så många gånger att jag har förstört hans självförtroende och att det inte är normalt att inte ha sex i en relation.
Jag vill ha sex med honom, han vill ha sex med mig, men vi kommer längre och längre ifrån varandra. Ingen vill skiljas men vi är båda inne på det om vi inte kan prata oss igenom detta. Hur ska vi kommunicera så att vi kommer vidare? Hur kan vi ens närma oss varandra efter detta? Har jag lurat honom till Sverige? Är jag en galen och kall människa?
Det här är skrivet i ett ganska så upprört tillstånd för att skriva av mig och kunna gå in och läsa senare men jag behöver också råd då det verkar finnas så många kloka människor här inne. Jag har inte pratat med mina vänner eller familj om det här, det skulle vara så förnedrande och självutlämnande. Jag står helt enkelt själv i skammen att inte kunna tillfredsställa min man och att inte kunna kommunicera.
Gå på familjerådgivning, ni förstår ju inte varandra. Ni behöver prata med varandra, förstå den andres behov osv osv. Vad ni vill ha ut av er relation. Var ärliga.
Ni måste lära er vara rädda om varandra o kunna säga förlåt.
Jag tror att familjerådgivning kan vara bra. Och om han inte vill kan du fortfarande gå ensam för egen del.
Men jag undrar också om inte lite distans kan vara bra för er? Skulle ni ha praktisk möjlighet till särbo ett tag? Så länge ni går och sliter på varandra varje dag är det nästan omöjligt att få en distans till er relation. Och utan lite distans är det nästan omöjligt att kunna känna vad man själv innerst inne vill. Och likaså svårt att kunna värdera en relation och en partner på ett lite klokare sätt. Så länge man är mitt inne i stormen blir det ofta bara ett virrvarr av motstridiga känslor, och det är också lätt att man säger eller gör saker man kanske inte menar just för att man blir så emotionellt trängd.
Ni måste bryta mönstret av att bygga upp agg gentemot varandra. Och först om du kommer ifrån situationen ett tag - och helst också pratar med någon professionell - kan du börja värdera honom och er relation på ett lite mer ärligt sätt
Men - för att svara på din ursprungliga fråga - jag kan inte se att du har lurat honom. Det kanske inte blev som någon av er tänkt eller hoppats, men det är inte samma sak som att aktivt lura någon annan
Familjerådgivningen är nog första steget ja.
Jag kan tyvärr känna igen lite av dynamiken i det du beskriver. Han vill ha sex som bekräftelse och du vill ha något annat innan du kan tänka dig sex. Där har ni ett stort problem att lösa.
Du skriver att du vill ha sex med honom, men att det måste vara intimt först. Om jag läser mellan raderna menar du kanske att du vill känna dig emotionellt attraherad också, inte bara sexuellt. Och han kanske inte har så stort behov av det emotionella för att sexet ska funka ändå. Jag kan säga att jag fungerar ungefär så.
Sex för mig är skönt, avslappnande och framförallt bekräftande och bondande. Jag behöver inte 7 dagars förspel.
Jag säger inte att han har rätt och du har fel. Ni har båda rätt. Ni vill och behöver bara olika saker och kan inte mötas i det.
Här måste ni vilja ta in den andres perspektiv utan att vara dömmande. Ner med försvaret och öppna sinnet.
Tack för svaret. Jag har bokat en tid för mig själv nu, förhoppningsvis är det inte flera års väntetid. Jag visste inte att man kunde boka för en person, jag trodde att man var tvungen att gå i par. Jag frågade honom om han ville gå med mig i går men jag fick inget svar, jag antar att ett uteblivet svar är ett nej. Vi har bråkat i tre dagar nu, innan det har det varit bra utöver detta agg då som han tydligen har känt så länge, samt att det är stelt intimt. Vi kramas varje kväll när vi säger godnatt iallafall, det är alltid något, och vi pratar och umgås och har det väldigt bra i övrigt. Jag tror inte att vi skulle kunna vara särbos just nu, det är en ekonomisk fråga. Jag jobbar bara 40 % för tillfället, den typiska kvinnofällan, men eftersom han jobbar så mycket med sitt företag så studerar jag deltid (mer flexibel med tider) och arbetar 40 % och är FL en dag i veckan. Efter sommaren kan jag gå upp i tid igen, men innan det är jag beroende av hans inkomst.
Tack för svar. Det måste vi ju göra. Jag har bokat tid för mig. Vi har pratat om det förut och då har han velat gå, men nu verkar han ha stängt mig ute. Vi har inte tagit tag i det innan så det blev aldrig gjort. Så dumt att vänta så länge.
Ja, så är det nog, vi behöver olika saker som du säger. Jag har kontaktat familjerådgivningen och hoppas att det kan hjälpa oss. Jag kanske också måste gå i terapi själv, jag känner mig väldigt förvirrad just nu.
Lite krasst ser jag det såhär. Låt det landa hos honom att du bett om att ni ska gå på familjerådgivning tillsammans. Det är bra att du går dit själv också men han behöver också vara villig att gå tillsammans.
Vägrar han eller vill inte trots att tiden går är det ett tecken på att han är rädd att möta sitt inre och inte heller är villig att ge er relation och dig det ni/du behöver. Då minskar sannolikheten att ni ska kunna lösa era kommunikationssvårigheter markant.
Jag har hört någonstans att man är tre i en relation, du, din partner och ”Viet” alltså ni tillsammans som par. Ni behöver både var och en ta ansvar för er själva och erat enskilda månde samt måendet i er gemensamma relation. Alla delar är lika viktiga.
Att din sambo/man håller detta med att han flyttat för din skull som slagträ när ni hamnar i konflikt behöver verkligen upphöra. Han flyttade ju för er skull och för sin egen får man anta.
Det är ett lågt sätt att försöka ge dig dåligt samvete över något som var hans och erat gemensamma beslut. Om han tycker han offrade så mycket, varför valde han då relationen? Skuldbeläggande i alla former är inte vägen framåt i konflikter. Det göder endast motsättningar, ilska och sårade känslor.
Har varit sambo med en man som skuldbelagde mig på det viset ofta och det nöter på psyket och på relationen.
De flesta coacher, terapeuter och psykologer pratar om hur dynamiken ändras när en person börjar jobba med sig själv. För det ger effekter i vi:et, som @Nyatag var inne på.
När vi inte trivs i en relation fokuserar vi mycket eller helt på den andra. Omedvetet blir vårt fokus på det som inte fungerar, det som inte blir av, det som inte känns bra och därmed bidrar vi själva till att det negativa tar mer och mer plats i det gemensamma livet.
Jag vill utmana dig i att lägga all din fokus på dig. Hur är du i en relation? Hur skapar du till en stämning som du vill ha? Hur hanterar du konflikter och dålig stämning? Vill du ha rätt eller vill du ha en bättre känsla? Alla dessa frågor och mer har du möjlighet att ventilera i ditt eget samtal, superbra att du bokat in det!