Hej! Blev lämnad för ca 4 veckor sedan, vi bor ihop och jobbar aktivt på att flytta båda två. Är väldigt förvirrad över hans sätt, han vill umgås, öser komplimanger över mig, försöker få mig att skratta och möter mig i dörren när jag kommer hem med välkommen hem. Ett beteende jag gärna sett tidigare men nu gör det mig nästan arg. Jag ville lösa våra problem men accepterar att han inte vill. Vill komma vidare och hans ständiga kontaktsökande gör det svårt. Vi behöver förhoppningsvis inte bo ihop länge till men står inte ut med det glättiga beteendet men vill heller inte skapa konflikt. Vad göra?
1 gillning
Hej! Jag skulle ta tag i att berätta vad du känner för honom. Var så tydlig du kan. Berätta att du inte vill ha komplimanger med mera om det inte innebär att han vill jobba för att komma vidare som par.
Berätta att du behöver så mycket distans du kan få trots att ni fortfarande är nödgade att bo ihop. Jag kan förstå att hans beteende känns provokativt. Han försöker troligtvis mildra sitt dåliga samvete över att han brutit upp er relation.
Det är förmodligen ett uttryck för någon slags skuld hos honom.
Du behöver såklart inte starta någon konflikt kring detta utan göra som @Nyatag skriver. Gör klart för honom vart dina gränser går, ta avstånd och var tydlig. Kanske kan ni fortsätta vara vänner i framtiden, men om du behöver distans nu så måste du få det.
Mitt ex gjorde samma sak när hon insåg att jag inte alls är så sugen på att vara vän med henne efter hennes otrohet. Vi bor fortfarande tillsammans i väntan på att sälja huset och det har gått över ett halvår nu. Hon kommer fortfarande och söker bekräftelse hos mig.
Du får försöka ha ett öppet sinne och se det för vad det är. Han försöker nog inte få tillbaka dig. Han gör inga förändringar för att du ska gilla honom. Det är ett uttryck för hans egen bearbetning, rädslor och skam/skuld. Han vill inte förlora dig i livet helt enkelt.
1 gillning
Jag känner igen mig: vi bor också fortfarande under samma tak i väntan på separation och nya boenden i sommar. Skilsmässa på hans initiativ. Han småpratar om ditt och datt, jobb och gemensamma bekanta, utöver om barnen (som ju är naturligt), skickar roliga meddelanden. Ibland skakar jag bara oförstående på huvudet. Häromdagen bad han mig till och med om hjälp att fixa något med hans hår (:-0).
Jag alternerar mellan att vara iskall och ledsen eller reserverat vänskaplig, beroende på dagsformen, men initierar inget småprat som inte är av praktisk natur eller om barnen.
Den enda förklaringen jag kommer på är att han är så oändligt mycket längre fram i processen än jag, att hans känslor för mig är färdigbearbetade och i stort sett vänskapliga samt att han känner ett ansvar för att den här tiden under samma tak blir så konfliktfri och smidig som det går.
Trots att denna så kallade vänskap på ett sätt är bekväm som en gammal filt är den också provocerande för att den bara är en spillra av vad vi en gång haft. Och jag mår då bättre av att hålla distans.
Så jag håller den distans som går utan att söka konflikt, för trots allt vill jag ha en fungerande relation med pappan till mina barn. Men det är ingen självklar balans, utan något jag kalibrerar varje dag.
1 gillning
Tog dig på orden och berättade att jag tycker det är jobbigt och att jag vill ha distans. Han är förstående, vilket känns lite ovanligt. Tänk att man kan lyssna och respektera varandra mer när det är över. Kan bara önska att någon av oss hittar nytt boende snart. Tack för ditt råd!
2 gillningar
Ja, du har rätt både gällande skulden och att han inte försöker få mig tillbaka. Skönt iaf att han är tydlig på den punkten. Ja, vänner kommer vi troligtvis kunna vara, någon gång. I helgen som kommer har jag en släktträff, han vill komma men det går inte just nu. Tack för din ord!
2 gillningar
Ja, då sitter vi i samma situation. Så jobbigt med växlingarna, några få minuter pratar vi på som förut och sen minns jag. Ena stunden är jag skitförbannad och andra jätteledsen, ser fram emot att detta blir bättre haha
Oj vad jag känner igen mig.
Mitt X initierade separation.
Nu för ett år sedan. Vi bor under samma tak.
Först bodde vi isär i cirka ett halvår. Jag ordnade/hyrde en lägenheten i andra hand. Så bodde vi ungefär varannan vecka där och varannan i huset (med barnen). Blev dyrt med tiden så nu bor vi i samma hus igen. Dock olika sovrum. Skickade in våra papper bara för någon månad sedan. Så lång process
Jag initierar sällan samtal men hon/X gör det ofta.
Hon ringer ibland, sms:ar ibland, startar samtal om middagsplaner, barnens aktiviteter, sitt jobb, och allt möjligt. Speciellt när hon kommer hem
Då och då får jag känslan av förr - utan fysisk närhet då. Livet liksom flyter framåt. Sen på kvällar/nätter kan jag bli irriterad. Liksom varför.
Jag har skissat på förslag på vem som köper ut vem från huset. Skissat på ekonomi, fördelning av saker osv… hon har sagt att hon letar boenden. Men händer liksom inte så mkt. Hon ska hitta, enligt henne, hitta ett bra boende. Där hon kan trivas och ha plats för barnen (varannan vecka). Sen flyter vardagen på. Ibland försöker jag påminna - men då finns ej tid - eller så hör barnen.
Tror/vet att hon inte villa lämna huset. Att hon inte vill dra igång hela flyttprocessen. Samtidigt tillåter inte hennes lön huset, men det gör min. Jag har även kapital som ej ingår i giftorättsgods som gör att jag kan köpa ut henne nu.
Hon ville separera så hon borde flytta.
Själv är jag kluven. Jag ville inte separera så den här ”flaska” vardagen kan jag både njuta av (liksom lite som förr) och samtidigt hata (vet ju att hon vill bort).
Ja, fy fan vad jobbigt. Är svårt när man på något sätt får behålla en del men inte allt. Och att man nöjer sig. Önskar att den som lämnar skulle ha lite planering gjort när de tagit beslutet. Min sambo är en hemmamänniska och tyckte det var utmärkt att vara hemma, för att jag skulle få distans var jag tvungen att åka iväg. Han varit bättre om det var tvärtom tycker jag. Jag tog upp detta och då erbjöd han sig att åka iväg. Det kändes heller inte bra, ville att han skulle stanna. Men sa inget utan tackade för utrymmet. Trots att min känslor är all over the place kan jag inte ha ett förhållande med någon som inte vill. Försöker se mitt självvärde och även om han är en bra människa så är jag värd att träffa någon som vill ha mig lika mycket som jag vill ha dem. Ni har barn inblandade och det gör ju givetvis saken mycket svårare. Men jag tycker det låter som du i längden inte kan ha det så här. Hon äter kakan men vill ändå ha den kvar och gissar att hon någonstans vet om det. Ultimatum är i min erfarenhet inte så bra. Ställde ett sådant en gång förut och fick inte det svar jag ville, men å andra sidan förkortade det den jobbiga processen rejält.
1 gillning