Om frågan är ställd till mig så är det nog jag som inte förstår den? Vad är det som är starkt? Well…
För mig är det en särskild upplevelse att livet kommer ifatt mig nu 30 år senare. Alla tog vi vägen någonstans oavsett om det är den första kärleken eller någon gammal vän. I mitt fall har jag upptäckt en väldigt nära koppling i min vardag till min första kärlek. (Även han har en del narcissistiska drag, när jag tänker efter).
Det här är så spännande att man kan se vissa drag genom sina ex.
Jag vet att om jag träffar någon kommer det vara en annan modell än på mina ex.
Lördag 4 november
I veckan fick mina barn varsitt tackkort med posten från sin ömme faders bröllop. Numera får en ju nästan aldrig riktiga brev med frimärken så det var ju inte så att jag inte noterade dessa försändelser när jag tog in posten. Med en kvinnlig, sirlig handstil utanpå.
Inget barn kommenterade vad det var i kuvertet. Hittade ett kort ilsket ihopknycklat i äldstes papperskorg. Någon (amatör) har tagit en gruppbild efter vigseln (så nu vet jag vilka av alla vänner som var där) och i förgrunden brudparet, som ser slitna ut. Bruden hade en klänning i en svårburen färg och håret utsläppt - meningen är nog att det hela ska se ”boho chic” ut men det såg mest lite skrynkligt och rufsigt ut. Där ser en vikten av att ha en bra fotograf!
På baksidan hade deras pappa klottrat ner ett litet meddelande. Och ett förtryckt meddelande på det vanliga temat ”äntligen har vi hittat evig kärlek” och deras nya namn.
G hade fortfarande inte berättat för sina barn att han bytt efternamn! Men nu fick det de skriftligt 
Mina vänner tycker allihop att det var hjärtlöst (mot mig) av G att skicka det här hem till sin fd frus adress, för det var säkert meningen att jag skulle se det. De har säkert rätt, men jag överraskar mig själv med att inte mer än hånflina. Det får vara riktat mot mig eller inte, men jag ser bara att jag ännu en gång kan skatta mig lycklig som kom undan. Jag hoppas verkligen att det lyckliga paret håller ihop ett tag iallafall, så att det här lugnet och tystnaden från Gråtis varar tills jag verkligen inte behöver ha med honom att göra mer. (2 år kvar tills yngste blir myndig! Så länge ska de väl klara att hålla ihop av bara farten?)
Jag tycker att de som i första hand blir hjärtlöst behandlade är våra barn. Nu är deras pappa ÄNTLIGEN lyckligt gift med sitt livs stora kärlek… vilket han basunerar ut, men vad gör det hans barn till? Skräp som kom till under hans första, olyckliga tvångsäktenskap? Jag förstår att äldste knycklade ihop bilden och kastade den. Det hade jag också gjort om jag varit han.
Jag känner igen reaktionen från min exmakes bröllop. Vår skilsmässa var helt vänskaplig och han träffade sin nya fru ett par år efter att vi gått skilda vägar så jag hyste inga som helst agg. Vilket jag hade gjort om jag blivit bedragen!
Men ändå publicerade de inför bröllopet ett gemensamt inlägg på sociala medier där de uttryckte att det enda som inte var perfekt i deras nya tillvaro var att de inte hade fått träffas som unga.
Detta sagt av två medelålders personer som båda hade barn sedan tidigare. Barn som allihop var tillräckligt gamla för att fatta att om denna önskan vore verklighet så skulle de inte ha existerat. Man behöver inte vara överkänslig som tonåring för att känna sig som ett oönskat misstag i det läget.
Sjukt klumpigt och korttänkt.
Obegripligt för mig hur man som förälder inte kan ha någon förmåga att sätta sig in i de egna barnens perspektiv… vilken röv han är (och mitt eget ex som också alltid ser efter sin egen status först)!
Jag hyser en egen (icke uttalad!) längtan efter att barnen en dag skulle byta till mitt namn, för att manifestera vem som är den enda viktiga föräldern och vilka som utgör den verkliga familjen… men som sagt, jag andas inte ens om detta till någon förutom här. Men jag kan ibland fantisera om reaktionen hos den andra sidan om det skulle ske… den andra sidan = exmakens familj o umgänge som är så omhuldande om den stackars mannen, och aldrig kritiserar ens de mest världsfrånvända prioriteringar som denne man hänger sig åt - på barnens bekostnad.
Inte säker på att det var riktat mot dig, barnen bor hos dig och då skickar de kortet dit. Det är väl bristen på omdöme, respekt och ganska stort ego som genomsyrar hela berättelse. Varför förvänta sig mer nu?
Mitt ex och hans nya skickade ett “save the date” kort hit ca lite mer än 1.5 år efter vi fick veta att han ville skiljas och flyttade. Sonen eldade upp det i öppna spisen.
Mitt ex lägger ju även upp massa långa rim och gulliga texter på social medier om sin finaste bästa nya fru. Dottern kallar det cheezy och tycker han är patetisk.
Men jag ser att hon tar illa upp på hennes ansiktsuttryck.
Har ni sett programmet där paret Strömstedt gör intervjuer med andra (lyckliga) par? Ett fint program på många sätt men en del i programmet har gjort mig så förbannad och det är när de sitter och har ett samtal med en psykolog och blandar in sig själva. Då brukar de uttrycka hur lyckliga de är som funnit varann och uttrycka tacksamhet över att de fått ÖVA på kärlek i sina tidigare relationer. Undrar hur det känns för tidigare partners och för alla barn de sammanlagt har? Jag tycker det är okänsligt och lite typiskt för nykära. Den bristande empatin, inlevelseförmågan och totala självupptagenheten.
De få textraderna innehåller så mycket ”grisigheter” när man skickar dom till sina barn och indirekt deras mor. Han förnedrar inte bara sina egna barn utan även deras älskade mamma. Tror inte man kan visa på ett bättre sätt att hans nya lag är ett vinnande lag och ni (du och barnen) tillhör förlorarna. Man får en känsla av att det är två fjortonåringar som gift sig.
Hur man än vänder och vrider så är ju det deras egen pappa som gör så och det är klart att det känns och de får känslan av att bli bortvalda gång efter annan.
Igenkänning här. Mitt ex håller på av och till med kvinnan, som han lämnade familjen för. Jag hoppas hela tiden att de ska bli nykära igen och flytta i hop en gång till, för då får jag och barnen vara i fred. Det är så lugnt och skönt när han är upptagen av henne!
Alltså @Caro din beskrivning av bruden är så underbar, dryg, och rolig:joy:
Din syn på ditt ex och hans göranden är knivskarp och rättvis med tanke på hur han beter sig.
Du är alla frånskilda kvinnors Queen👑
Torsdag 21 december
Hej forumvänner!
Det drar ihop sig, till julfirandet. Årets höjdpunkt, eller inte. Jag fick ett sjukt otrevligt mejl i ämnet från Gråtis för någon vecka sedan. Han vill väldigt gärna bestämma saker, och våra barn är numera så stora att de får bestämma själva var de vill tillbringa julafton/nyårsafton. Tycker jag. Inte han.
Ska erkänna att det stack till i magtrakten när jag läste mejlet, men såna mejl deletas direkt numera, och jag svarade inte. Undrar om det inte hänt något grälaktigt hemma hos honom och nya frun, och så kände han att han testar att ta ut det på gamla frun, hon som alltid tog det i 23 år. Aldrig aldrig igen…
Båda barnen har valt att hänga med mig på julfirande. Tacksam. 
Livet numera. Känner mig sannerligen som en överlevare. Jag har börjat drömma om saker igen. Har ettårsplan, tvåårsplan och treårsplan för livet. Så långt framåt vågar jag planera och då ingår stort, smått, ny tjänst på jobbet och resor till ställen jag vill se. Och med utgångspunkt från MIG i första hand och inte från nåt ”vi”.
Cliff är fortfarande med mig. Vår relation utvecklas, men bonusfamiljen utmanar. Jag har bestämt att när den drabbar mig (tänk kränkning mot ny styvmor som vi bestämt att vi hatar) så markerar jag genom att säga att detta är inte OK för mig. Ibland åker jag hem till mig också. Tar det inte! I övrigt är jag den där besvärliga tanten som säger precis vad hon tänker. Och det tänker jag inte sluta med!
Heja dig!
Heja heja dig!! Du ger mig hopp om framtiden 
Lördag 3 februari
Shit pommes frites. Det har gått fyra år sedan Kraschen! Hur fort gick det inte!
För er som just ofrivilligt joinat vårt community. Välkommen, allt kommer bli bättre. Jag lovar det. Så blev det för mig.
Mitt X (aka Gråtis) är fortfarande svinens svin. Jag vänder konsekvent andra kinden till och önskar honom tyst dit pepparn växer! Alla hans dåliga beslut kan han få stå till svars för själv. Han har gift om sig. Jag önskar att få säga tack till den nya frun, för numera är han 100 procent hennes problem. Oavsett vad han har för behov av att spy ur sig, tycka, tänka. Talk to your wife…
Vad har han nu hittat på…?
Heja dig @Caro !
Hoppas du har firat, det gjorde jag på min årsdag 
som ännu bara är en. Jag instämmer, det har gått fort och man mår ju bättre så småningom. Det fattar man ju inte i början.
Haha! Åh, det är inget särskilt nytt för idag. Mer ett konsekvent dåligt beteende mot våra barn. Just nu har han nog en bra period med nya frun, för han har lämnat mig ifred ett tag.
Istället ägnar han sig åt att hej vilt boka på och av umgänge med barnen. Oftast blir det inget. Erbjuder sig ofta att skjutsa dem, och det är ju vänligt, om det inte vore för att han då har anledning att hänga utanför min dörr mycket oftare än vad jag känner mig bekväm med. Känns som att han kollar upp mig. Han har synpunkter och frågor om ”gubben” (med det menar han Cliff, som han är sjukt nyfiken på och aldrig har träffat), som han tar med barnen. Han försöker skrämma upp barnen genom att skicka selfies från olika vårdbesök, utan kommentar, för att de ska bli oroliga och höra av sig.
Jag är jätteglad över att inte längre vara en del av hans liv. Fattar inte hur jag stod ut med honom i 22 år. Hur kunde jag inte se vad han var för en?
Vilken pinsam drama king! Beteendet i sig är tillräckligt genant när man ser det t ex på Facebook. Men från en förälder till barnen…? 
@Caro
Vad fan är det för fel på folk?!?
Svarar dina underbaringar el struntar de i hans nödrop?
@Trassel har en vän som alltid gör så. Kort på skylten till akutmottagningen och inget mer.
Händer säkert en gång i månaden.
Har slutat fråga vad som hänt, om jag kan göra ngt?
Fattar inte vrf man vill ropa ”Vargen kommer” i onödan?!
De svarar pliktskyldigast, än så länge. Men de tycker att han är supertöntig.
Tydligen är han även en flitig postare även på sociala medier. Vad vet jag, jag har blockerat honom. Jag har undrat i några år nu om han någonsin passerade tonåren i mognad!