Vi bråkade. Jag flyttar om en månad och det
1 gillning
Usch vilket dåligt beteende från pappans sida. Min mamma var ständigt kritisk och kritiserade alltid mig och min bror. Aldrig att hon kunde berömma eller säga något snällt. Det sätter djupa spår.
Skönt att ni ska separera för din sons skull. Han kan sen välja om han vill bo mest med dig eller den kritiska pappan. (ett ganska lätt val)
2 gillningar
O ja! Han gav aldrig barnen beröm men kritiserade dem oavbrutet. Då och då varierade han med att skälla på dem, få utbrott, slå sönder någon av deras saker.
Ett av våra barn fick så mycket kritik just vid matbordet, så till slut kunde han inte äta när pappan var hemma. Han fick alltid ont i magen då. Nu är han stor men han har fortfarande svårt att sitta med familjen och äta.
Jag fick skulden för att pappan var tvungen att vara “hård” mot barnen. Det var för att jag var för mesig, sade han. Om jag någon gång kunde säga i från åt barnen, så skulle inte pappan behöva göra det. Bara mitt fel, alltså!
När pappan gick för långt, så kunde jag inte låta bli att gå emellan. Det gjorde pappan vansinnig, och han anklagade mig för att alltid ta barnens parti mot honom. Sedan gick han och lade sig och vägrade kliva upp på ett par dagar. Jag ville slippa att det skulle gå så långt, så jag försökte verkligen att inte lägga mig i hans sätt att uppfostra, men jag kunde inte låta bli. Det gjorde ont i mig att se hur han behandlade barnen.
6 gillningar
@Leaf man blir så förbannad! Vad gjorde du? Vad sa du när han sa så? Hans bror är typ ännu värre. Det är ett familjedrag typ. Oavsett så går man emellan när det går för långt, han får bli sur. Låter ännu värre som det var för dig att han la sig några dagar. VHar han insett nu efteråt att han betedde sig illa?
2 gillningar
Nej, han har inte gjort något fel i sina ögon. Alla eventuella problem med barnen beror på att jag varit “för snäll”. Vi är skilda nu sedan flera år tillbaka, men de vuxna barnen har fortfarande inte hämtat sig efter sin barndom.
Jag kan ju inte förstå nu att jag lät honom hållas med sitt beteende, men då trodde jag att det var så där i alla familjer. Mitt intryck av hur normalfamiljen såg ut, var att mammorna i allmänhet var mer toleranta för barns normala uppförande medan papporna var mer stränga och strikta.
Min man brukade påstå att jag förstörde hans förhållande till barnen genom att gå emellan när jag tyckte han var för hård. Jag fick barnen att tro att han var elak och gjorde något fel, sade han.
3 gillningar
Min mamma var “åt det hållet”. Inte lika extrem men bra nära. Hon gick bort för ungefär 7 år sedan. I och med att hon aldrig hade värnat om vår relation och kört sin mentala misshandel så kände jag lättnad när hon gick bort.
Jag hade såna skuldkänslor över det, att jag kände mig så enormt lättad att slippa henne, att DET höll på att äta upp mig!
Det är något att ta upp med de föräldrar som beter sig som tvättäkta rövhål och vägrar ta ansvar för sina handlingar. Fråga rakt ut om de vill att barnet ska känna lättnad när man flyttar hemifrån och en ännu större lättnad den dagen föräldern går bort.
Jag sörjde förlusten av min mamma många år innan hon gick bort. Jag skulle misstänka att så mår barn till föräldrar som beter sig på det viset som ni alla beskriver ovan. Den känslan är hemsk.
Jag ber om ursäkt om jag var lite för brutal här. Men har slutat att skyffla mina känslor åt sidan (av många skäl).
5 gillningar
Känner igen det där. Min man sa alltid att han kände sig som “den dumma föräldern” i vår familj. Men istället för att han skulle vara mer tillåtande mot barnen, så tyckte han att jag skulle vara hårdare. Ganska ofta kände jag mig tvungen att ta barnens parti mot honom vilket han blev sur för eftersom han tyckte att vi som föräldrar skulle hålla ihop.
Sen slog istället det över och han vägrade plötsligt att säga till barnen alls, “för då är jag ju bara dum” typ. Så han släppte all barnuppfostran till mig. Han kunde gå och klaga till mig t ex att barnen skärmade för mycket, men vägrade själv styra upp regler för skärmtid. Det var inte heller särskilt kul även om jag föredrog det för barnens skull.
I dagarna fick barnet hem en hälsodeklaration att fylla i som också handlade om psykisk hälsa. Där skulle hen fylla i vem hen pratade med om något kändes jobbigt. Svar: “Mamma, en kompis, katten”. Jag undrar lite vad pappan tänkte när han såg det svaret, om han kunde se sitt eget beteende i det och tänka att han ville förändras. Men troligtvis inte.
3 gillningar
@Stark1 Förstår att du har dåligt samvete, men jag hade känt likadant. Bara för att det är ens förälder har de inte rätt att psyka ner sina barn. Jag hade bara hoppats på att mina barn hade tagit avstånd från mig om jag blev knäpp.skönt att du har bearbetat det lite ändå❤
1 gillning
@Leaf “nej han har inte gjort nåt fel i sina ögon” Den har jag åkt dig för massa gånger, jag har ju litat på hans omdöme så mkt så jag trorätt att jag tänker fel. Han kommer troligtvis aldrig att fatta, så himla bra att ni skildes och barnen slapp det flera år till. Dem kommer kunna reflektera ännu mer i framtiden och klmma fram till att dem nog ändå mår bra, för dem har ju dig med sumda värderingar.
1 gillning
Jag har haft det lite likadant men med den skillnaden att jag fegade ur och istället blev en mamma som sa till om saker jag inte normalt skulle ha sagt till om bara av den anledningen att det var bättre om det var jag som sa ifrån istället för om pappan sa ifrån då jag var lite mildare i tillsägelserna. Ibland fick jag också gå emellan och sen förklara för barnen att pappa visst tycker om er även om han hela tiden säger till om “onödiga” saker, säger till på ett inte ok sätt osv.
Och vid andra tillfällen måste jag erkänna att jag var tyst.
Nu är de så pass gamla att de lärt sig hantera pappa och förutser oftast hur de ska göra i vissa situationer på lite olika vis. Det äldsta barnet har tyvärr blivit som jag och försöker styra upp och göra som pappa vill, det yngre försöker komma undan och har svårt att säga sanningen om hen gjort något fel.
Visst hade vi diskussioner om vad jag tyckte var onödiga tillrättavisningar, hårda ord osv men det rann av som vatten på en gås.
Nu i efterhand undrar jag varför jag inte lämnade tidigare. 
3 gillningar
Det har jag tänkt många gånger.
1 gillning
Nej inte alls. Hon hade narcissistiska personlighetsdrag, det var aldrig hon som hade fel eller gjorde fel. Hon bad ALDRIG någonsin om ursäkt för något hon sagt eller hur hon betett sig.
Jag visste redan innan separationen att jag gjorde exakt som du @mordillo men nu när jag varit separerad ett år så känns det som att jag blev ”medberoende” till hans humör och konstigheter.
Min äldste tycker att vi har skön ”vibe” hemma nu när bara vi tre bor ihop🙂
3 gillningar
Har “tyvärr blivit” som du… sötnos 
Jag har två barn och de är verkligen varandras motpoler… länge tänkte jag att de var en av mig och en av pappan. Men nu är de lite äldre och även jag kan se klarare… de är båda två en oändlig mix av oss båda, på både gott och “ont” 
1 gillning
Jag är bara rädd att hon kommer göra som mig i sina relationer framöver.
Visst är barnen olika och har drag av båda föräldrarna men hennes sätt att se till att saker är och görs på det sätt som pappan tycker är bra, klagar på lillasyskonet på exakt samma saker som pappan klagar på osv - för mig känns det som att hon har sett och lärt hur det blir lugnast hemma. Du kanske har rätt och jag hoppas det är så, då blir det upp till mig att visa de ev barnbarnen att inte vara så perfekta hela tiden. 
1 gillning
Det DU kan göra ar att stadfästa er inbördes kontakt och tala öppet och rakt med henne. Enklare sagt än gjort kan jag säga av egen erfarenhet.
Men hur gärna man än vill att ens barn ( i synnerhet döttrar) inte ska behöva “uppfinna hjulet” de också så har jag nu med två tjejer som passerat tjugo med några år insett att "jag kan inte göra deras resa, de måste uppfinna hjulet på egen hand… om de har behov av det" 
Allt jag kan göra är att finnas tillgänglig och ha tilltro till att min uppfostran ska ha gett avtryck…
2 gillningar