Har följt tråden utifrån att det varit intressant att se vad andra lägger i ordet samarbete. Jag tror att en av huvudfrågorna i tråden rör definitionen av ordet samarbete mellan skilda föräldrar med barn/tonåringar. Jag har inte läst domar om vårdnadstvister och har inte heller för avsikt att göra det utan vill problematisera mer kring just vad vi lägger in i ordet samarbete och vad det egentligen innebär och vilka krav som ställs på separerade föräldrar kring detta.
I mitt fall var det jag som ville ha minimal kontakt med mina tonåringars pappa. Syftet var att bevara min energi till mina barn, eftersom all kontakt med deras far dränerade mig och slungade mig tillbaka i kris och sorg. Det bedömde jag inte var till gagn för mina barn varken då eller på sikt. Jag hade mycket oro och dåligt samvete kring att jag valde detta, men hade en samtalskontakt som stöttade och ställde frågorna:
Motverkar du dina barns umgänge med deras pappa?
Pratar du illa om deras pappa?
När jag svarade att jag uppmuntrade umgänge och inte pratade illa direkt eller indirekt om deras pappa sa hon att det var alldeles tillräckligt för att leva upp till ett bra föräldraskap efter en separation med barn inblandade.
Jag tror att det blir ett problem när man sätter likhetstecken mellan samarbete och samtal mellan föräldrar. Att samarbeta innebär enligt min mening inte att man måste ha en ständig dialog om barnen med varandra. Att samarbeta innebär enligt min mening att inte motverka, förstöra och förhindra den andre förälderns möjlighet att vara förälder. Att samarbeta innebär också att man låter den andre föräldern sköta sitt föräldraskap på sin tid med barnen. Så länge man inte pratar illa om eller förhindrar den andres rätt att nyttja sin vårdnad är det tillräckligt för att se det som ett samarbete. Däri behövs oftast inte en kontinuerlig kommunikation mellan föräldrarna om en av dem inte vill det.
Jag säger inte att jag har rätt, men är själv ganska övertygad om att man inte ska förväxla samarbete med kontinuerlig kommunikation och utbyte av information.
För att undvika missförstånd vill jag förtydliga att mitt inlägg är en generell fundering kring vad vi lägger i ordet samarbete och ansvarstagande föräldraskap, eftersom jag själv har lagt mycket skuld på mina axlar i denna fråga.
Jag som då läst föräldrabalken och tolkningen av dem samt prejudikat så är det så jag uppfattar syftet med lagen och att samarbetet kan se ut på olika sätt så länge man inte obstruerar umgänget med den andra föräldern.
Jag har försökt att säga något liknande men tycker ditt inlägg tydliggör det jag försökt uttrycka. Tack!
Helt klart en bra poäng @Stillstanding, vårdnadstvister som slutar i enskild vårdnad p.g.a samarbetssvårigheter handlar antagligen oftast om att motsatsen till samarbete förekommit, alltså aktivt motarbetande av den andra föräldern i sin föräldraroll. Inte brist på tät och god kontakt utan tjafs, bråk och sabotage. Förutsatt att vardagen rullar ändå så kan ju noll kontakt innebära att det inte blir något tjafs, bråk och sabotage. Mer kontakt kan ju innebära motsatsen till samarbete om denna kontakt består av konflikt.
Det finns ingen tydlig definition på vad lagen menar med att vårdnadshavarna ska samarbeta. Men för att veta om vårdnadshavarna samarbetar eller ej så tittar de på faktorerna:
tid : hur länge håller konflikter på?
frekvens : hur ofta uppstår konflikter?
omfattaning : vilken omfattning är konflikterna?
självständighet : klarar vårdnadshavarna att lösa konflikter själva eller måste de alltid/ofta gå till tredje man, som familjerätten
brist på förtroende : kan de lita på varandra som vårdnadshavare
vilja : finns vilja att lösa konflikter?
Så om du inte har några problem och konflikter alls med pappan som rör eller drabbar barnen och allt funkar bra, så duger ju den nuvån på ert samarbete kring barnen.
Om man står allt för långt ifrån varandra kring synen på vad föräldraskap är, så uppstår oftast konflikter av olika slag.
Okej men med den definitionen låter det ju som att vårdnadshavarna inte har något problem med sitt samarbete om vårdnadshavarna inte har någon kontakt med varandra. För då blir det inga konflikter.
Så då kan ju rätten lika gärna ordinera er att inte ha kontakt mer.
Som sagt, mina tankar var utifrån en generell fundering med mig själv som exempel. Min separation ligger några år tillbaka i tiden och mina barn har hunnit bli vuxna. Idag kan jag och pappan prata med varandra på ett mer ändamålsenligt sätt och jag möts mer av respekt från honom, vilket jag är övertygad om beror på att jag inte lät fler konflikter eskalera genom onödig kontakt på min bekostnad.
Det handlar oftast inte om så svart eller vitt. I mitt fall fick jag välja det minst ”onda”, det som drabbade barnen minst. Jag hade varit väldigt nöjd och stolt över mig själv om jag för barnens skull kunnat vara just så trevlig, tillmötesgående, saklig, logisk och behärskad som jag är i vanliga fall när jag har de intentionerna. Nu klarade jag inte detta trots ihärdiga försök och vilja, men så kan det bli under vissa förutsättningar. Och det gav mig en ny insikt om mig själv och en ödmjukare inställning till föräldraskap vid skilsmässor generellt.
Föräldrabalken uppdaterades dels i år och kommer även att uppdateras nästa år.
Föräldrar som vill driva en vårdnadsutredning i rätten måste enligt lag först delta i informationssamtal med socialtjänsten.
Och vid en vårdnadstvist ska barnets bästa vara i fokus med fokus på följande: (nedan är från Lag om ändring i föräldrabalken)
Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid
� risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och
� barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Detta väger mycket tungt. Om det döms till enskild vårdnad blir det oftast den vårnadshavare som de anser vara bäst lämpad för detta som får vårdnaden. Det är oftast den som vill ha samarbete och god relation med den andre, och inte den part som vägrar ha med den andra att göra. Det syns i åtskilliga domar.
Det är inte föräldrarnas relation till varandra som är i fokus utan hur väl de kan möta barnets behov av att ha en god relation till den andre föräldern.
Jag har skummat genom denna tråd. Skilsmässor där man inte är överens är grymma. När man försöker använda barnen för att lösa konflikter är det än värre. Jag tror ingen gör det med flit, men känner sig så besviken av den andre så man tar till detta. Jag tycker tråden ger en riktig aha-upplevelse att man måste tänka på barnens bästa, barnen har inte valt föräldrar och barnen är av vårat kött och blod. VI skaffade dem när vi älskade varandra.
Efter att ha läst här ger det mig energi i min situation att verkligen få den bra igen, och då menar jag bra för alla bästas. Går inte det så måste man skiljas men då måste man se barnens bästa och skulle jag och min fru hamna där hoppas jag vi verkligen kan få till det. Men jag tror, som många beskriver att det är supertufft oavsett vad man kommer fram till. Men barnens bästa går före det mesta, dock kanske inte sin egen själ.
Jag skriver detta som sviken under flera år, men vill främst barnens bästa och sedan jag och min frus bästa. Kan vara svårt att lösa, men jag tror och hoppas vilja finns hos oss.
Skulle man hamna i en situation där man skiljer sig så är det så klart tufft, jag har aldrig tidigare tänkt i dessa termer om familjerätt och domstolar, hoppas verkligen jag slipper komma dit.
Lycka till alla ni där ute.
Till @Mamma17 jag tror ingen vill dig illa här, men det varit många tuffa ord (även jag uppfattar de hårda som inte är involverad) men jag tror allt är skrivit av kärlek för att du ska kunna ha barnen halvtid och försöka glömma ditt x. Lycka till.
Hade jag vetat detta (och jag har inte berättat allt som hänt… bara idag har jag en uppsats om eländet) så nu i efterhand hade jag faktiskt struntat i att skilja mig.
Det bästa för barnen hade varit att fortsätta med fasaden. Jag och mitt x tog inte i varandra på över 5 år…och han var ett svin och jag hatade honom och till slut äcklades jag av honom, men det hade kunnat fortsätta så. Vi behövde ju inte ha med varandra att göra då…
Det jag går igenom nu är mycket mer hemskt för barnen. Det innan märkte de inte av. Barnen trodde ju att vi var lyckliga. Kanske alla var lyckliga utom jag. Och kanske var jag lyckligare då än nu, på grund av att jag nu lider för barnens skull…för att de blir drabbade: De led inte då, men nu.
Om jag stannat, och låtsats i 10 år till, hade det aldrig hänt, det som händer barnen nu… och det hade varit bäst för dem. Hade jag vetat det jag vet nu, så hade jag aldrig någonsin någonsin skilt mig! Då hade jag stått ut lite till.
Det här är tungt! Jag förstår att du mår dåligt över detta! Jag hoppas att det kommer ut bra i slutänden!
En sak som jag tror är rätt i att du har skiljt dig är att barnen slipper växa upp i en livslögn. Jag fick i vuxen ålder veta att min mamma försökte lämna min pappa när jag var två år. Han var utomlands och jobbade och hon hade skaffat nytt jobb och boende och hade planerat att inte vara kvar när pappa kom hem. Men han kom hem för tidigt. Exakt vad de hade för samtal om detta vet jag inte, men enligt min pappa var mamma en ängel som ordnat denna flytten för att han skulle komma närmare en son han hade från ett tidigare äktenskap. Just denna förljugna bild av verkligheten är något jag har svårt att leva med, därför tror jag att det är bättre för dina barn med skilsmässan även om det är väldigt jobbigt nu.
Detta var en jätteviktig del i att komma fram till mitt beslut. Att vara ärlig mot mig själv och mina barn. Jag kände mig länge falsk och oärlig. Jag levde inte som jag lärde. Jag försökte ge barnen en massa visdomsord, men följde dem inte själv, och relationen visade motsatsen för hur jag ville leva i en relation. Nu har jag inget att dölja, jag är helt och hållet mig själv, både inför mig själv och mina barn. De kan lita på mig, att jag säger det jag menar, att jag står för det jag gör, för mig jätteviktigt att de får med sig. Även om det inte varit lätt, skulle jag inte velat göra annorlunda. Det minst dåliga alternativet var att vi bröt upp. Det hade blivit sämre för alla om vi hade fortsatt tillsammans.
Jag vet inte mycket om varför du skilde dig eller vad du menar med han var ett svin etc. Men att skiljas gör ju oftast alltid ont hos någon av de inblandade eller barnen. Jag tror på att man ska försöka hålla ihop, men jag förstår också att det kan vara omöjligt i vissa fall. Jag tror dock man måste kämpa och inse att ett förhållande inte är passionerat hela tiden men man måste ändå ge och få. Men det finns ju många åsikter om detta.
Vidare är det så klart att barnen ser föräldrarnas förehållande som en förebild och ör det inte bra så får ju barnen en förfalskad bild om hur förhållande ska vara. Det känns, min egen magkänsla, har föräldrar till en vuxen haft problem, eller varit otrogen, så är risken större att detta drabbar dessa. Ex.vis var min svärfar otrogen när barnen var liten, kanske därför min fru också varit det, även om båda säkert tycker det innerst inne är fel. Min föräldrar gav alltid kärlek till varandra och pratade aldrig illa om varandra.
Jag säger inte att man inte ska skiljas och du funderade ju i fem år. Som sagt jag vet ju inte vad det var du saknade mer än närhet (vilket i sig är viktigt).
Men jag kan förstå ditt x, om han kanske tyckte ni hade det ok, sen vill du skiljas, och som jag förstår det förlorade han mest ekonomiskt på det. Han känner sig bitter. Jag vet inte om ni pratade om detta innan eller det kom som en chock för honom. Men att blanda in barnen är inte bra, lättare sagt än gjort. Men om du kan försöka glömma honom, bara fokusera på barnen när de är hos dig så de blir lyckliga så kanske ditt x kommer förstå att barnen är lyckliga hos sin mamma och vill vara där mer, det kanske kan göra att han vill börja kommunicera mer, men förutsätt att det inte blir så, men om ni fortsätter bråka kommer det tyvärr bara att bli sämre. Jag vet att känns tufft att säga så, men om du innerst inne tänker efter vet du det också, men du vill inte höra det.
Försök att släppa ensam vårdad så länge barnen inte far illa och njut av din tid med barnen, jobba med att glömma honom, du kan inte ändra en vuxen som inte vill eller förstår. Risken finns annars att du förlorar barnen eller barnens kärlek. Va generös mot barnen i kärlek och allehanda ting, men skäm inte bort dem, det är ingen tävling.
Exakt detta var min slutliga anledning också, hur tufft det än har varit har jag åtminstone visat hur man är sann mot sig själv och det kommer mina barn förstå och ha med sig i livet
så är det så jag uppfattar syftet med lagen och att samarbetet kan se ut på olika sätt så länge man inte obstruerar umgänget med den andra föräldern.
Tack!