Du får nog fråga en jurist inom familjerätt om hur de tänkt. Jag berättar bara det jag läst i lagen, utredningar samt motiveringarna i domar som rör vårdnadstvister och kan bara konstatera att ständiga konflikter finns och att vårdnadshavarnas samarbetsförmåga väger enormt tungt.
Du missar att det som de flesta här argumenterar kring är att en vårdnadstvist inte har barnens bästa i fokus och om man tar upp skäl som ständig konflikt och samarbetsproblem som skäl till att starta en vårdnadstvist så är det svårt att se att en tvist skulle kunna förbättra situationen.
Kanske inte i just mitt fall ja… men uppenbarligen i många andra fall…
I många fall vadå? Att en vårdnadstvist har fungerat som en lösning på samarbetsproblem och konflikt? Jag tror inte det kommer något gott ur en tvist om inte barnen verkligen far illa och det är ju inte det vi pratar om här.
Att rätten dömt enskild vårdnad i tvister, det vet vi, men att detta skulle ha varit lösningen på konflikt och samarbetsproblem framgår inte eller om dessa eskalerat.
1 gillning
Mina argument är rent generella och det finns en uppsjö av utredningar om barn psykiska ohälsa pga tvister, ett exempel: Advokaten - Barn far illa av tvister i domstol
Denna artikel avslutas:
att vårdnadstvister bör undvikas i största möjliga mån både för egen och inblandade barns skull.
– En lärdom av att ha arbetat med vårdnadstvister i flera år är att jag själv aldrig skulle gå in i en vårdnadstvist gällande samarbetssvårigheter. Aldrig. Både för min egen och mitt barns skull. Om man samarbetar får man ut mycket mer av sitt föräldraskap och får en bättre och mer flexibel tillgång till sitt barn. Vårdnadstvister har alltid förlorare
2 gillningar
Jag kan ju berätta om ett exempel i min närhet.
Vårdnadstvisen gällde tre barn varav de två äldsta är tvillingar och sedan ett 5 år yngre syskon. Den ena tvillingen har diagnosticerad Asperger (det som numera diagnosticeras som högfungernade autism), den andra odiagnosticerad högkänslig. Mamman vägrar samarbeta med pappan på alla sätt. Schema gick inte att ändra, trots att yngsta barnet ville det. Hon vägrade vara på samma möte som pappan gällande de äldsta barnens problem med skolan. Hon vägrade informera pappan om vad hon fått för besked när barnen varit hos optiker, tandläkare, habilitering mm.
Tvillingarna hade när de gick i 7:an valt att bo heltid hos var sin förälder. Båda hade början på problematisk skolfrånvaro. Pappan medverkade och stöttade “sin tvillings” kontakt med mamman och hennes släkt. Mamman blockerade all kontakt mellan “sin tvilling” och pappan och pappans släkt.
Familjerättens utredning var ett skämt då utredarna var uppenbart partiska till mammans fördel, bland annat hur de beskrev tvillingarnas skolfrånvaro (de beskrev den som värre för pappans tvilling medan verkligheten var den motsatta). Hon kom med försåtliga antydningar och anklagelser som fick stå oemotsagda. Hon kom med lögner (som t.ex. att ett tidigare x till henne skulle ha dömts för sexuellt ofredande av hennes dotter med honom, vilket han inte hade). Trots att det i familjerättens utredning var uppenbart för någon med kunskap om NPF att mamman inte alls förstod hur Asperger/Autism fungerar och vilket stöd de behöver, så förordade familjerätten enskild vårdnad för mamman av “sin tvilling” och gemensam vårdnad för de andra två barnen. Så blev också domen.
Resultatet av det blev att “mammans tvilling” blev hemmasittare, missade hela högstadiet och har exakt noll kontakt med pappan och hans släkt. Pappan får inte ens veta vad hen går på för skola eller hur hen mår. Hen har inga kompisar längre i verkligheten utan endast via instagram kring ett specialintresse (vanligt hos Aspergers).
Tvillingen hos pappan återkom till skolan via anpassningar och går numera på gymnasiet.
Det yngre syskonet å andra sidan börjar visa tendens till hemmasittande, framför allt när hen är hos mamman. Mamman vägrar samarbete kring detta.
Nu var det ju mamman som väckte vårdnadstvisten. Hon fick ett barn av tre. Inte det resultat hon önskade. Detta trots att hon vägrade samarbete och inte främjar barnens kontakt med pappan och hans släkt. Hon blev också dömd för egenmäktighet med barn genom att olovandes ta barnen på en resa (hon hade inte ens nämnt det till pappan), detta före dom. Trots detta fick hon enskild vårdnad om ett barn med ovan beskrivna katastrofala resultat. Barnen mådde fruktansvärt dåligt, ffa under utredningstiden men också för att mamman låtsas som om pappan inte finns så han får inte nämnas öht.
Detta är en risk man tar om man börjar en vårdnadstvist. Man kan tro att det går på objektiva fakta och lagtext, men det är ett rent lotteri.
2 gillningar
Jättetråkigt när det blir så. Ledsamt😞
Ja. Det är verkligen jättetråkigt. Särkilt för “mammans tvilling” som får ett liv i utanförskap pga mammans oförmåga att hantera hens NPF.
Det här är orsaken till att jag råder dig att tänka många varv innan du startar en vårdnadstvist.
Till och med att gå på enskilda möten med skola mm för varje barn är bättre än att inte få veta någonting och vara helt avskiljd.
3 gillningar
Har följt tråden utifrån att det varit intressant att se vad andra lägger i ordet samarbete. Jag tror att en av huvudfrågorna i tråden rör definitionen av ordet samarbete mellan skilda föräldrar med barn/tonåringar. Jag har inte läst domar om vårdnadstvister och har inte heller för avsikt att göra det utan vill problematisera mer kring just vad vi lägger in i ordet samarbete och vad det egentligen innebär och vilka krav som ställs på separerade föräldrar kring detta.
I mitt fall var det jag som ville ha minimal kontakt med mina tonåringars pappa. Syftet var att bevara min energi till mina barn, eftersom all kontakt med deras far dränerade mig och slungade mig tillbaka i kris och sorg. Det bedömde jag inte var till gagn för mina barn varken då eller på sikt. Jag hade mycket oro och dåligt samvete kring att jag valde detta, men hade en samtalskontakt som stöttade och ställde frågorna:
- Motverkar du dina barns umgänge med deras pappa?
- Pratar du illa om deras pappa?
När jag svarade att jag uppmuntrade umgänge och inte pratade illa direkt eller indirekt om deras pappa sa hon att det var alldeles tillräckligt för att leva upp till ett bra föräldraskap efter en separation med barn inblandade.
Jag tror att det blir ett problem när man sätter likhetstecken mellan samarbete och samtal mellan föräldrar. Att samarbeta innebär enligt min mening inte att man måste ha en ständig dialog om barnen med varandra. Att samarbeta innebär enligt min mening att inte motverka, förstöra och förhindra den andre förälderns möjlighet att vara förälder. Att samarbeta innebär också att man låter den andre föräldern sköta sitt föräldraskap på sin tid med barnen. Så länge man inte pratar illa om eller förhindrar den andres rätt att nyttja sin vårdnad är det tillräckligt för att se det som ett samarbete. Däri behövs oftast inte en kontinuerlig kommunikation mellan föräldrarna om en av dem inte vill det.
Jag säger inte att jag har rätt, men är själv ganska övertygad om att man inte ska förväxla samarbete med kontinuerlig kommunikation och utbyte av information.
För att undvika missförstånd vill jag förtydliga att mitt inlägg är en generell fundering kring vad vi lägger i ordet samarbete och ansvarstagande föräldraskap, eftersom jag själv har lagt mycket skuld på mina axlar i denna fråga.
10 gillningar
Jag som då läst föräldrabalken och tolkningen av dem samt prejudikat 
så är det så jag uppfattar syftet med lagen och att samarbetet kan se ut på olika sätt så länge man inte obstruerar umgänget med den andra föräldern.
Jag har försökt att säga något liknande men tycker ditt inlägg tydliggör det jag försökt uttrycka. 
Tack!
2 gillningar
Helt klart en bra poäng @Stillstanding, vårdnadstvister som slutar i enskild vårdnad p.g.a samarbetssvårigheter handlar antagligen oftast om att motsatsen till samarbete förekommit, alltså aktivt motarbetande av den andra föräldern i sin föräldraroll. Inte brist på tät och god kontakt utan tjafs, bråk och sabotage. Förutsatt att vardagen rullar ändå så kan ju noll kontakt innebära att det inte blir något tjafs, bråk och sabotage. Mer kontakt kan ju innebära motsatsen till samarbete om denna kontakt består av konflikt.
2 gillningar
Det finns ingen tydlig definition på vad lagen menar med att vårdnadshavarna ska samarbeta. Men för att veta om vårdnadshavarna samarbetar eller ej så tittar de på faktorerna:
- tid : hur länge håller konflikter på?
- frekvens : hur ofta uppstår konflikter?
- omfattaning : vilken omfattning är konflikterna?
- självständighet : klarar vårdnadshavarna att lösa konflikter själva eller måste de alltid/ofta gå till tredje man, som familjerätten
- brist på förtroende : kan de lita på varandra som vårdnadshavare
- vilja : finns vilja att lösa konflikter?
Så om du inte har några problem och konflikter alls med pappan som rör eller drabbar barnen och allt funkar bra, så duger ju den nuvån på ert samarbete kring barnen.
Om man står allt för långt ifrån varandra kring synen på vad föräldraskap är, så uppstår oftast konflikter av olika slag.
Okej men med den definitionen låter det ju som att vårdnadshavarna inte har något problem med sitt samarbete om vårdnadshavarna inte har någon kontakt med varandra. För då blir det inga konflikter.
Så då kan ju rätten lika gärna ordinera er att inte ha kontakt mer.
1 gillning
Om alla är glada och nöjda att inte prata med varandra och barnen inte drabbas på något vis, ja då är ju allt i sin ordning.
Just i vårt fall drabbas ju barnen…
Men generellt
Som sagt, mina tankar var utifrån en generell fundering med mig själv som exempel. Min separation ligger några år tillbaka i tiden och mina barn har hunnit bli vuxna. Idag kan jag och pappan prata med varandra på ett mer ändamålsenligt sätt och jag möts mer av respekt från honom, vilket jag är övertygad om beror på att jag inte lät fler konflikter eskalera genom onödig kontakt på min bekostnad.
Det handlar oftast inte om så svart eller vitt. I mitt fall fick jag välja det minst ”onda”, det som drabbade barnen minst. Jag hade varit väldigt nöjd och stolt över mig själv om jag för barnens skull kunnat vara just så trevlig, tillmötesgående, saklig, logisk och behärskad som jag är i vanliga fall när jag har de intentionerna. Nu klarade jag inte detta trots ihärdiga försök och vilja, men så kan det bli under vissa förutsättningar. Och det gav mig en ny insikt om mig själv och en ödmjukare inställning till föräldraskap vid skilsmässor generellt.
5 gillningar
Föräldrabalken uppdaterades dels i år och kommer även att uppdateras nästa år.
Föräldrar som vill driva en vårdnadsutredning i rätten måste enligt lag först delta i informationssamtal med socialtjänsten.
Och vid en vårdnadstvist ska barnets bästa vara i fokus med fokus på följande: (nedan är från Lag om ändring i föräldrabalken)
Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid
� risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och
� barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
2 gillningar
Detta väger mycket tungt. Om det döms till enskild vårdnad blir det oftast den vårnadshavare som de anser vara bäst lämpad för detta som får vårdnaden. Det är oftast den som vill ha samarbete och god relation med den andre, och inte den part som vägrar ha med den andra att göra. Det syns i åtskilliga domar.
Det är inte föräldrarnas relation till varandra som är i fokus utan hur väl de kan möta barnets behov av att ha en god relation till den andre föräldern.
2 gillningar
Ja så är det.