Det verkar som att det är någon slags spärr som kickar in för dem på något sätt?
Min man lämnade mig helt plötsligt över telefon efter 16 år ihop, varav 7 år som gifta, han hamnade i säng med en gemensam vän till oss och efter det var jag tydligen inte värd ens att se i ögonen.
Tiden som följde var horribel, han ömsom sa att han älskade mig och ångrade allt, vi hade sex och han sa att jag var hans stora kärlek, för att i nästa sekund håna mig, sa att han ville jag skulle hata honom, ljög för mig och sa att jag var psykiskt sjuk och förföljde honom när jag ville ha sanningen, han ljög fram tills att jag kom på dem i vårt hus, i vår säng. Då blev han iskall och hånfull, aldrig sett någon titta på mig med så mkt hat, han tyckte jag störde och ville bara ha mig därifrån. Efter 16 år blev jag utkastad som skräp, fick inte ens bo i vårt gemensamma hus då hon var där (han tog min nyckel) utan fick sova på en kompis soffa.
Han var aldrig ärlig ens i slutet, men hon la ut mkt på Facebook, där dom bla firade 1 år, bara det att deras “dag” då var flera månader innan vi ens skilde oss
Så ja, jag vet inte, är det en viss typ av människa som gör såhär? Eller kan vi alla hamna där?
Det har gått ett år för mig nu, och visst är det bättre på alla sätt och vis, sorgen finns kvar som en tagg i hjärtat, och ibland dippar jag, även om det inte alls är i närheten så illa som förra året
Så även om det inte känns så i början, så tar man sig igenom det, och sakta men säkert blir det lättare
Lita inte på något han säger just nu, jag vet att det låter hårt, men försök sätta dig själv i främsta rummet och låt honom inte köra över dig, tyvärr är risken att han kommer göra det annars om du försöker vara snäll (jag lärde mig den hårda vägen)