Behöver skriva av mig, uppdatera vad som hänt nu. Ibland kan det vara riktigt skönt att läsa sina egna dagboksanteckningar här på forumet för att få se sin egen verklighet så som den har varit.
Jag gick tillbaka till min man. Han lovade ju… det skulle vara vi igen på riktigt! Jag såg framför mig att vi skulle kunna ha det som det var innan allt, med underbara häng med vänner, trädgårdsdagar och massor av fikastunder. Riktigt så blev det inte.
Jag hade fått en vän här inne på forumet, som jag blivit riktigt bundis med. En manlig vän som jag inte gjort någonting med, men som fanns där och pratade med mig ofta i telefon under den svåraste tiden där både jag och min vän behövde sörja över våra brustna hjärtan. Jag sa till att jag behövde få ha med min vän in i relationen, för det kändes så fel att behöva släppa en så fin nyfunnen kompis bara för att det var en man. Min man gick med på detta och sa att det inte skulle vara ett problem. Efter en månad började han bli svartsjuk mot min vän och ville att jag skulle avsluta vänskapen. Efter många om och men gjorde jag detta, trots att jag i mig själv inte förstod varför. Jag erbjöd min man att få läsa konversationerna om han ville, och han kunde ringa vännen och få fråga honom vad han ville (något han även gjorde en gång). Men han vägrade i alla fall låta mig fortsätta få prata med honom. Menade på att jag smög med honom (jag pratade med honom på långa promenader, men smög gjorde jag inte eftersom jag talade om att vi pratat). Det mesta handlade faktiskt om vännens känslor och tankar kring sin skilsmässa)
Min man började alltmer att bråka med mig igen, det tog ca 1,5 månad från det att han ville ha mig tillbaka till att han började vilja ha mer och mer kontroll. Svartsjukan var där och naggade honom hela tiden. Han kollade min telefon, kollade barnens telefoner efter bilder (app-id var kopplat ihop med mins sons telefon). Tyvärr fanns en bild på mig och den man jag träffade på Tinder i min sons telefon, bilden var tagen långt innan min man ville försöka igen, så egentligen sa bilden ingenting mer än det han redan visste. Han började anklaga mig för otrohet. Sa att bilden satt svetsad på hans näthinna och att han inte kunde leva med att hans fru hade legat med en annan man under tiden vi var gifta. (på pappret var vi ju gifta, men under 10 månader så ville han ju inte ha mig). Jag sa till honom att det kanske var dags för hans egen skull att posta skilsmässan, betänketiden var en stund kvar på och jag kände mig lurad in i relationen igen. Här hade jag avslutat en fin relation för att jag trodde att min man ville ha mig tillbaka.
Varje dag ville jag prata om hur vi skulle göra, men min man sa att han behövde tänka. Tiden gick, han behövde tänka och ville definitivt inte prata om det på något sätt. Jag hade som tur var inte sagt upp min lägenhet och valde att flytta tillbaka in i den. Jag bönade och bad honom att posta skilsmässan för att släppa mig fri. Jag älskar ju min man och nu hade han fått mig tillbaka med allt vad känslor innebar och jag ville ärligt talat bara få sörja färdigt.
Han ville ha en ursäkt för all otrohet jag gjort, och när jag inte kunde ge honom den, för jag inte ansåg att jag varit otrogen med mannen på tinder eller med min vän, så gav han mig några alternativ för att jag skulle få fortsätta vara med honom; 1.äktenskapsförord (allt vi ägde från och med den dagen vi skrev under skilsmässan skulle alltså delas, därefter skulle vi enbart ha separat ekonomi) 2. Jag skulle sluta ta selfisar, för han misstänkte att jag använde dessa till att skicka till olika män (?)… 3. Han ville han ekonomisk kontroll 4. Han ville få ha kontrollbehovet kvar över mig, han ville inte behöva höra hur fel det var. Jag svarade inte på hur jag ställde mig till hans krav, för jag förstod ärligt inte listan. Hur kan man älska någon och sätta ihop en sån kravlista?
I förra veckan postade han tillslut skilsmässan, samma dag som betänketiden skulle gå ut. Han knäckte mig totalt. Trots att jag förmodligen skulle klara mig bättre utan honom så postade han den. Och nu försöker han trösta mig, skriver förlåt till mig när jag behöver prata om det. När jag frågar honom att vi är singlar nu, så skriver han att han inte anser sig vara det, men att jag kan vara det om jag vill. Jag har fått hjälp av psykiatrin, för jag känner mig helt knäckt, psykiskt, fysiskt, allt. Jag orkar inte mer. Han säger att det finns en chans att det blir vi igen. Och inom mig skriker jag “NEEEJ”, men i mitt hjärta finns massor av sårad kärlek kvar.
Han kysste mig när han kom hit och hämtade barnens kläder förut, och när jag sa att han inte får göra det om han inte vill någonting med mig så sa han “förlåt, ska inte göra om det”. Han är bjuden på en 40-årsfest där min bror firar tillsammans med sin fru. Han tänker gå sa han. Jag bad honom att stanna hemma för min skull, vill han ingenting mer med mig så borde han förstå att sånt där är taskigt. Att jag ska se min f.d man på en fest där min bror med fru ska firas, jag kommer ju att må jättedåligt. Han är älskad av många i min omgivning. Mina syskon, vänner, mina föräldrar har fortfarande kvar en bra kontakt med honom. Det är bara jag kvar som han inte vill fortsätta ett liv med.
Jag sitter i min lägenhet och har inget liv kvar. Jag har mina älskade barn, jag har en utbildning som snart är färdig, jag har stora jobbmöjligheter och säkert en bra framtid. Men i detta nu, så är det mörker runt omkring mig. Totalt mörker.
️:frowning:️ Vinna känns fel… men tänka sig att älska mig iallafall. Jag är en sån kärlekstörtande tjej, så detta är som att ta ifrån gosedjuret från en bebis. 
. Det är svårt att inte ifrågasätta och låta honom vara ifred, försöka låta tiden läka honom. Samtidigt känner jag inte hans kärlek på riktigt när han tittar på mig vilket framkallar en enorm smärta. Han säger nu att han älskar mig, men det är tyvärr framtvingat av mig. Idag bor jag hemma trots att jag har en lägenhet, men det är för att jag tvingat honom att välja. Antingen är det slut, eller så kämpar vi tillsammans i vårt hus. Jag går under i lägenheten. Klarar inte av att vänta där ensam på att hans känslor ska återkomma och samtidigt känna mig som någon som kommer när han knäpper med fingrarna. Det är inte okej. Mitt självförtroende har rasat. Jag gömmer mig, ringer inga vänner längre. De måste ha tröttnat på mig och hans velande.
Jag har försökt göra mig snygg och fin på alla möjliga vis… Satt på mig extra snygga och sexiga kläder, varit hos frisören och fixat håret, gått ner ett par kilon… sminkat upp mig till fest å kalas och till helgen ibland. Ingen reaktion på det. Ingenting. Han har inte gett mig några komplimanger alls 
Egentligen är det ju rätt patetiskt att man ens försöker göra sig extra fin! Han ska ju gilla alla ens sidor om man är älskad på riktigt. Man ska inte behöva göra sig till. Ändå gör man det.