Då var det min tur att ta steget och skriva min historia för att förhoppningsvis få lite nya infallsvinklar och stöd på vägen. Ber om ursäkt på förhand för jättelångt inlägg. Är tacksam om det finns nån därute som orkar hjälpa mig i min situation.
Vi är två kvinnor. Jag 34 år och min partner 39. Vi har en gemensam dotter på 3 år och jag är gravid i sjunde månaden med lillasyster.
För 5 veckor sedan kom det fram (efter påtryckningar från min sida) att min partner känt sig avstängd under en tid. Att hon inte längre känner samma kärlek som tidigare. Efter ett tungt år med ofrivillig sen abort, missfall och tråkiga diagnoser så säger hon att hon stängt av och bara “kört på” i den svåra tid vi befunnit oss i. Hon säger att hon behöver samtalshjälp att reda ut det både enskilt och tillsammans. Hon vill kämpa för oss. Jag får naturligtvis en chock och brister totalt. I november 2022 friade hon till mig, veckan efter blev vi gravida och för bara en månad sedan köpte vi en ny lägenhet.
Vi bestämmer att vi får ta hjälp och min partner berättar att hon vill blicka framåt och är tacksam över att jag vill göra den resan med henne. Vi firar påsk tillsammans med hennes familj och har det trevligt och berättar om graviditeten och lägenhetsköpet. Jag har några dippar under helgen men i övrigt går det bra.
Påväg hem från firandet samtalar vi i bilen om vad det är som skett. Min partner tar upp tillfällen i närtid som gjort henne ledsen och hon blir märkbart upprörd när hon pratar om dessa tillfällen. Jag märker av en ilska som jag inte känt av tidigare. Väl hemma kan jag inte hjälpa att fråga om en kollega till henne som hon blivit tight med senaste månaderna. Det ska tilläggas att denna kollega är straight och sambo med en man. Hon dementerar att det skulle vara nånting men jag pushar på och ifrågasätter att hon knappt släpper sin telefon längre utan skriver konstant med någon. Till slut erkänner hon att hon nog utvecklat något mer än vänskapskänslor för kollegan. Jag har frågat om detta tidigare för att få bekräftat att vi i en sådan situation skulle spela med öppna kort och möta en sådan utmaning tillsammans. Detta har hon bekräftat för mig flera gånger. Jag blir därför jätteupprörd över att hon uppenbart ljugit för mig flera gånger. Jag ber henne lämna vår lägenhet, vilket hon gråtandes säger att hon inte vill men till slut gör.
Jag får ett sms som säger att hon vill att jag ska veta att allt som hon och jag haft varit äkta och att hon älskar mig och vårt liv. Nästa dag åker jag och jobbar och låter henne vara hemma med vår dotter. Jag formulerar ett mejl till henne där jag uttrycker min besvikelse över hur hon skött det här och över det faktum att hon inte sagt nånting om hur hon känt tidigare. Jag skriver också att jag vet hur jag bidragit till att vi hamnat här och att vi måste jobba med vår dynamik och våra brister för att kunna komma framåt. Jag får ett mejl tillbaka där hon ber om ursäkt och säger att hon skäms för hur hon skött detta och att vi verkligen måste jobba i terapin för att skapa den fantastiska relation hon tror att vi kan ha.
Vid den tidpunkten då jag får detta mejl har jag under ett par dagar då vi bott isär rannsakat mig själv dag och natt för att verkligen få en bild av hur hon har haft det i vår relation. Det leder till att insikter haglar ner och jag kommer till slutsatsen att allt är mitt fel. Jag kommer från en trasig uppväxt med alkoholism och våld i hemmet och har genom det en väldigt låg självkänsla och tillitsproblem. Det tar sig uttryck i att jag, så fort jag känner mig rädd för att bli lämnad eller får ett (oftast irrationellt) tecken på att nånting har förändrats hos min partner, drar mig undan. Jag blir helt enkelt rädd och försöker skydda mig själv. Detta upplever hon som ett avvisande och avståndstagande från min sida och som den undvikande typ av person som alltid vill vara till lags som hon är så försöker hon här balansera upp en stämning oss emellan genom att låtsas som ingenting och prata på. Det här är en dans om vi utvecklat sedan starten av vår relation för 8 år sedan. Nånting triggar mig och jag blir “nere” varpå hon svarar upp på det genom att lätta på stämningen. Vi har helt gått runt varandra kommunikationsmässigt. Det startar ju med mig som från start såklart borde våga vara sårbar och säga vad som händer i mig. Det här händer alltså inte ofta utan kanske nån gång i månaden. ibland mer sällan och ibland oftare.
Jag skriver helt enkelt ner vad min osäkerhet och mina rädslor göder för dynamik i vår relation. Jag skriver att jag även när jag mår bra och inget är fel kan känna av att hon alltid har koll på att jag mår bra och trivs i situationen, vilken den än är. Jag skriver att jag förstår hur dränerande det här måste vara för henne och att jag skulle vilja att vi gör en gemensam kraftansträgning för att radera den här destruktiva dynamiken vi skapat. Jag tror till och med att jag benämner mitt beteende som psykisk misshandel, vilket jag förstår är att dra det lite långt. Jag har ju aldrig haft något uppsåt med detta utan det har varit min överlevnadsstrategi från barnsben. Jag skickar henne det mailet och här någon stans skiftar allting. Hon har senare berättat i vår parterapi att det startade med samtalet där i bilen. Hon säger nu att hon har svårt att se en väg fram för oss, att hon inte är på en plats där hon vill jobba på relationen. Att hon inte förstår vem hon är som kunnat låta det här beteendet fortgå. Att hon känner sig arg på mig och på sig själv.
I väntan på vår första träff med parterapeuten har jag sagt att jag vill att hon bryter kontakten med sin kollega om vi ska ha en chans att jobba för vår familj. Hon säger samma dag att hon bromsat deras kontakt. Efter skiftningen hos henne mår jag så dåligt och känner så mycket skuld över hur jag, genom mina rädslor och försvarsmekanismer, fått henne att må säger att hon får återuppta kontakten med kollegan. Känner där och då att jag inte har rätt att beröva henne nånting som får henne att må bra. Detta gör hon nästan på en gång då hon bara ett par dagar senare skriver att dom är på stan och dricker öl. Den informationen krossar mig.
Vi träffar vår terapeut och förklarar varför vi är där. Min partner berättar att hon senaste året inte varit lycklig. Att hon behöver space. Att hon inte ser någon väg fram för oss och att hon har svårt att känna kärlekskänslor. Att hon känner sig lättad över att ha sagt det men att det gör ont i henne att se mig sårad. Hon säger att hon senaste året inte känt att hon fått energi hemma och därmed sökt bekräftelse utifrån. Hon beskriver att hon sedan starten av vår relation känt att jag är en person som behöver mer känslomässigt än henne och att hon har känt att hon är trygg nog att kunna ge det till mig. Hon säger att det känts som att vi inte riktigt varit jämlikar känslomässigt, utan att jag varit en skör person som hon behövt tassa runt. Hon återkommer till att hon är rädd att göra mig ledsen och det är också anledningen hon ger till varför hon inte sagt något om hur hon känt. Vår terapeut frågar var den rädslan kommer ifrån och varför det skulle vara så hemskt att göra mig ledsen. Det kan hon inte svara på.
Vi blickar bakåt och det kommer fram att min partner ända sedan hon var liten har haft problem att vara runt folk som är ledsna. Att hon tidigt lärt sig att inte ta hjälp och att det premierats att klara allting själv och att inte visa sig svag, ledsen eller sårbar. Det visar sig att hon egentligen aldrig sagt ifrån till någon. Att hon drivs av en konstant rädsla att göra andra personer ledsna eller att någon ska bli arg på henne vilket gör att hon ser till att alltid vara till lags. Jag inser också under terapin att hon egentligen aldrig berättat något innerligt för mig. Någon rädsla hon har eller något hon oroar sig för. Hon har i princip aldrig behövt stöd och tröst från mig under vår relation. Denna tystnad från hennes sida är något jag saknat och något vi tillsammans kommer fram till förmodligen triggat och förvärrat mina tillitsproblem i relationen. Vår terapeut konstaterar att vi varit lika delaktiga i att ta oss dit vi är nu, att det inte bara varit mitt fel och att jag borde sluta lägga så mycket energi på att slå på mig själv för hur jag hanterat olika situationer.
Vår terapeut rekommenderar att vi bestämmer att vi ska träffa henne under en period för att se om det, under allt som rör sig i min partners huvud just nu, kan finnas något att jobba på. Hon ser det som en livskris och rekommenderar att man inte tar några stora beslut just nu och att vi ska tänka halvtimme för halvtimme. Jag frågar om kollegan och min partner beskriver hela grejen som ett symptom på hur vi haft det och att hon sett det som en kontorsflört som hon tänkt går över. Vår terapeut rekommenderar henne att påbörja enskild terapi med fokus att få kontakt med sina känslor och sina behov. Hon tycker också att min partner under tiden vi jobbar med henne inte ska distrahera sig med annat (ex den här kollegan eller andra ytliga bekantskaper). Det ska tilläggas att min partner inte haft något förhållande innan mig och knappt heller någon nära kompis relation. Många killkompisar och ytligare kontakter dock. Hon är väldigt social och omtyckt i alla sammanhang,.
Jag och vår dotter åker den helgen till min syster och jag får sms av min partner som tydligt visar att hon dels tagit kontakt med en egen terapeut men också att hon spenderar hela helgen själv för att blicka inåt. Jag åker sedan iväg på jobb en vecka och vår kommunikation består mestadels i att skriva om vår dotter. Vi bestämmer att vi. på grund av, att det känns så anspänt att bo tillsammans, ska bo isär. Att vi ska turas om att bo i lägenheten och sova hos kompisar typ varannan natt. Vi pratar i princip bara i terapin och att hålla uppe en normal fasad hemma känns konstigt för oss båda när ingenting är som vanligt. Jag är egentligen i chock och mår skitdåligt men försöker hålla ihop det och hon går förmodligen runt och känner skuld och skulle helst få space. Vår terapeut tycker att det är en bra ide så länge det praktiskt funkar för oss båda.
Vi har nu träffat vår terapeuten tre gånger och bott isär i 3 veckor. Hon nämner en gång att hon saknat mig men att hon inte velat skriva det för att hon förstår vad det sätter igång i mig. Jag säger att jag inte vill att vi hörs mer än om det praktiska kring vår dotter då det tär på mig att hålla vår dagliga konversation igång som om ingenting har hänt. Jag blir glad varje gång jag får ett sms och ledsen varje sekund som går utan att jag får något. Målbilden med terapin är fortfarande oklar. Hon svarar efter tveksamma sekunder ja på frågan om målbilden är att vi på andra sidan ska komma ut som en familj men säger sedan att hon inte vet om hon ljuger när hon säger det eftersom att hon inte känner så just nu.
Jag tar upp det faktum att jag nu går igenom graviditeten själv och att det är en sorg för mig, likaså det faktum att hon väntat så länge med att berätta hur hon känt att processen vi befinner oss i är väldigt ojämlik. Jag kan egentligen bara ge space och sitta och vänta på huruvida hon framöver kommer vilja jobba på relationen eller inte. Jag påtalar också att jag inte förstår hur hon kunnat fria, skaffa det här barnet och köpa ny lägenhet om hon känt såhär och hon förklarar det med att hon inte känt att hon haft något alternativ. Att hon trott att hon aldrig skulle klara ett uppbrott och att dessa steg då känts som det naturliga och att hon där och då velat dom sakerna men på nåt sätt lyckats trycka undan problemet. Att så fort hon gläntade på dörren och berättade för mig så blev det en snöbollseffekt som inte gick att stoppa.
Hon säger att hon känner att hon gjort känslomässigt avkall på sig själv i vår relation, att det inte varit känslomässigt utvecklande. Hon säger att hon aldrig riktigt slappnat av. Hon säger att hon går igenom en livsomvälvande kris där hon inte ser en möjlig kärleksrelation oss emellan. Där hon behöver ta reda på vad hon vill ha i en relation och vad hon behöver. Där vi båda behöver jobba på oss själva. Hon säger att för att vi nån gång ska kunna hitta tillbaka till varandra så behöver vi vara ifrån varandra nu. Hon ifrågasätter allt. Hon undrar om jag ens hade stannat i vår relation om hon sagt ifrån från start? Hon undrar ifall hon måste vara till lags för att någon ska vilja vara med henne? Varför hon inte vågar säga ifrån till någon? Varför hon inte klarar av när någon är ledsen? Hon frågar sig om hon också har jättedålig självkänsla? Hon säger att för att hon ska kunna bli lycklig i en ny relation måste hon ta reda på dom här sakerna.
Det är alltså där vi står nu. Vi har separerat (antar jag??) och jobbar med oss själva på varsitt håll men också i den gemensamma terapin utan tydlig målbild. Vi bor hemma växelvis och kommunicerar sparsamt om vår dotter. Försöker se vad frånvaron från varandra kan göra. Jag mår fruktansvärt dåligt och klarar knappt att jobba. Jag har en samtalskontakt en gång i veckan och ältar hela situationen med min syster dag ut och dag in. Det som hänt senaste veckorna snurrar i mitt huvud konstant och jag har svårt att vara i nuet den tid som jag inte spenderar med vår dotter. Jag känner mig arg för att våra förutsättningarna att ta oss igenom den här tiden är så olika. Hon säger att hon är ledsen hela tiden men jag ser också en person som njuter av att spendera tid själv med vår dotter (som alltid varit väldigt mammig mot mig), som träffar mycket vänner på stan på härliga AW’s och uppdaterar sin garderob medan jag snart är höggravid och ser varje minut som en kamp. Jag pendlar dagligen mellan att känna att det här var oundvikligt, att det hade hänt förr eller senare och att jag såklart inte vill ha tillbaka den relation och dynamik vi haft och att känna sån ilska över att hon inte låtit mig vara delaktiga i vad som händer inom henne, att hon krossat hela min världsbild och tagit ifrån mig den enda graviditeten jag kommer gå igenom.
Jag vill inget hellre än att vi ska komma ut på andra sidan som två stärkta individer som väljer varandra i en sund relation och som en familj på fyra. Jag förstår att tiden måste få göra sitt för oss båda men hur står jag ut under tiden? Jag är så himla osäker på hur jag ska tänka framåt. Sommaren kommer vi att spendera åtskiljda och försöka lösa det så bra som möjligt med vår dotter så att hon slipper slussas över halva Sverige. Det är en stor sorg för mig att inte få spendera sommaren med hennes familj som vi alltid gör och när tanken på alla tillfällen jag kommer missa med min dotter gör sig påmind får jag nästan en panikattack.
Om det finns någon själ här på forumet som orkat ta sig igenom denna groteskt långa redogörelse får den personen gärna guida mig i hur jag ska förhålla mig till närmsta tiden. Nedan är det som snurrar i mitt huvud mest just nu:
-
Jag ska föda i augusti. Jag känner mig just nu så lämnad och sviken att det inte känns självklart att hon ska vara med på förlossningen men tanken skrämmer mig. Vi har ju skapat det här barnet tillsammans men hennes val (hur oundvikliga dom än var) leder ju till att hon inte är delaktig i graviditeten. Jag förstår inte heller hur jag förväntas ta hand om vår dotter själv när jag är i v 37.
-
Vi får tillgång till lägenheten vi köpt 1 juli. Det är en 4a så vi har två sovrum där vi skulle kunna bo med någorlunda space men hur kommer det att bli? Jag förstår att det är positivt att kunna hjälpas åt med bebisen första tiden men jag får dels ångest av tanken att flytta in med alla våra gemensamma grejer i ett hem som med stor sannolikhet bara är en mellanlandning tills vi ska ordna separata lägenheter. Jag är gravid och vill ju “boa” in mig där jag ska bo framöver. Det känns jobbigt att min nystart blir i en temporär lösning. Dessutom tänker jag mycket på @TinCanMan s solskenshistoria och hur han predikar att släppa taget för att hitta tillbaka. Det blir ju omöjligt om vi ska bo under samma tak med en nyfödd? Jag är rädd att vi bara kommer cementera vår destruktiva dynamik under tiden vi måste bo tillsammans och att det ska vara anspänt och jobbigt att vara med varandra i en tillvaro som så tydligt skulle vara något annat - en kärleksfull bebisbubbla. Eller ska man tänka att det finns chans här att träna på vår kommunikation och att ett tillskott till familjen kan få henne att se på oss och på mig på ett mer nyanserat sätt? Jag antar att hon just nu fokuserar väldigt mycket på allt som varit dåligt. Hur ska jag isåfall hantera att dela boende med den person jag älskar och helst av allt i hela världen vill ha tillbaka utan att det blir dränerande för mig med tanke på att hon inte alls är på samma plats? Är det bättre att jag går all in och försöker hitta en egen lägenhet som rymmer mig och mina två döttrar och skapar mig min egen borg på en gång?
-
Hur funkar det rent praktiskt vid separation när man har en 3 åring och en nyfödd? Rimligt för treåringen är ju att köra 2-2-3 i någon form men hur går det ihop med att min partner ska skapa ett band till den nyfödda? Jag vill verkligen inte att vi hamnar i en sits där det blir enklast att jag har den nyfödda och hon mestadels tar vår äldre tjej. Vi har funderat på att ett par månader efter förlossningen köra på att vara föräldralediga halva veckor var. Det skulle förta lite av den bebisbubbla jag längtat efter men skulle vara det mest jämlika i vår situation.
Kort och gott, mitt mål är att få tillbaka min familj och jag tror att den bästa vägen för att nå målet hade varit att bo isär på obestämd framtid och blomma på varsitt håll men nu när det kommer en bebis in i bilden - hur optimerar jag mina chanser till en återförening???