Gravid och ofrivilligt separerad

Då var det min tur att ta steget och skriva min historia för att förhoppningsvis få lite nya infallsvinklar och stöd på vägen. Ber om ursäkt på förhand för jättelångt inlägg. Är tacksam om det finns nån därute som orkar hjälpa mig i min situation.

Vi är två kvinnor. Jag 34 år och min partner 39. Vi har en gemensam dotter på 3 år och jag är gravid i sjunde månaden med lillasyster.

För 5 veckor sedan kom det fram (efter påtryckningar från min sida) att min partner känt sig avstängd under en tid. Att hon inte längre känner samma kärlek som tidigare. Efter ett tungt år med ofrivillig sen abort, missfall och tråkiga diagnoser så säger hon att hon stängt av och bara “kört på” i den svåra tid vi befunnit oss i. Hon säger att hon behöver samtalshjälp att reda ut det både enskilt och tillsammans. Hon vill kämpa för oss. Jag får naturligtvis en chock och brister totalt. I november 2022 friade hon till mig, veckan efter blev vi gravida och för bara en månad sedan köpte vi en ny lägenhet.

Vi bestämmer att vi får ta hjälp och min partner berättar att hon vill blicka framåt och är tacksam över att jag vill göra den resan med henne. Vi firar påsk tillsammans med hennes familj och har det trevligt och berättar om graviditeten och lägenhetsköpet. Jag har några dippar under helgen men i övrigt går det bra.

Påväg hem från firandet samtalar vi i bilen om vad det är som skett. Min partner tar upp tillfällen i närtid som gjort henne ledsen och hon blir märkbart upprörd när hon pratar om dessa tillfällen. Jag märker av en ilska som jag inte känt av tidigare. Väl hemma kan jag inte hjälpa att fråga om en kollega till henne som hon blivit tight med senaste månaderna. Det ska tilläggas att denna kollega är straight och sambo med en man. Hon dementerar att det skulle vara nånting men jag pushar på och ifrågasätter att hon knappt släpper sin telefon längre utan skriver konstant med någon. Till slut erkänner hon att hon nog utvecklat något mer än vänskapskänslor för kollegan. Jag har frågat om detta tidigare för att få bekräftat att vi i en sådan situation skulle spela med öppna kort och möta en sådan utmaning tillsammans. Detta har hon bekräftat för mig flera gånger. Jag blir därför jätteupprörd över att hon uppenbart ljugit för mig flera gånger. Jag ber henne lämna vår lägenhet, vilket hon gråtandes säger att hon inte vill men till slut gör.

Jag får ett sms som säger att hon vill att jag ska veta att allt som hon och jag haft varit äkta och att hon älskar mig och vårt liv. Nästa dag åker jag och jobbar och låter henne vara hemma med vår dotter. Jag formulerar ett mejl till henne där jag uttrycker min besvikelse över hur hon skött det här och över det faktum att hon inte sagt nånting om hur hon känt tidigare. Jag skriver också att jag vet hur jag bidragit till att vi hamnat här och att vi måste jobba med vår dynamik och våra brister för att kunna komma framåt. Jag får ett mejl tillbaka där hon ber om ursäkt och säger att hon skäms för hur hon skött detta och att vi verkligen måste jobba i terapin för att skapa den fantastiska relation hon tror att vi kan ha.

Vid den tidpunkten då jag får detta mejl har jag under ett par dagar då vi bott isär rannsakat mig själv dag och natt för att verkligen få en bild av hur hon har haft det i vår relation. Det leder till att insikter haglar ner och jag kommer till slutsatsen att allt är mitt fel. Jag kommer från en trasig uppväxt med alkoholism och våld i hemmet och har genom det en väldigt låg självkänsla och tillitsproblem. Det tar sig uttryck i att jag, så fort jag känner mig rädd för att bli lämnad eller får ett (oftast irrationellt) tecken på att nånting har förändrats hos min partner, drar mig undan. Jag blir helt enkelt rädd och försöker skydda mig själv. Detta upplever hon som ett avvisande och avståndstagande från min sida och som den undvikande typ av person som alltid vill vara till lags som hon är så försöker hon här balansera upp en stämning oss emellan genom att låtsas som ingenting och prata på. Det här är en dans om vi utvecklat sedan starten av vår relation för 8 år sedan. Nånting triggar mig och jag blir “nere” varpå hon svarar upp på det genom att lätta på stämningen. Vi har helt gått runt varandra kommunikationsmässigt. Det startar ju med mig som från start såklart borde våga vara sårbar och säga vad som händer i mig. Det här händer alltså inte ofta utan kanske nån gång i månaden. ibland mer sällan och ibland oftare.

Jag skriver helt enkelt ner vad min osäkerhet och mina rädslor göder för dynamik i vår relation. Jag skriver att jag även när jag mår bra och inget är fel kan känna av att hon alltid har koll på att jag mår bra och trivs i situationen, vilken den än är. Jag skriver att jag förstår hur dränerande det här måste vara för henne och att jag skulle vilja att vi gör en gemensam kraftansträgning för att radera den här destruktiva dynamiken vi skapat. Jag tror till och med att jag benämner mitt beteende som psykisk misshandel, vilket jag förstår är att dra det lite långt. Jag har ju aldrig haft något uppsåt med detta utan det har varit min överlevnadsstrategi från barnsben. Jag skickar henne det mailet och här någon stans skiftar allting. Hon har senare berättat i vår parterapi att det startade med samtalet där i bilen. Hon säger nu att hon har svårt att se en väg fram för oss, att hon inte är på en plats där hon vill jobba på relationen. Att hon inte förstår vem hon är som kunnat låta det här beteendet fortgå. Att hon känner sig arg på mig och på sig själv.

I väntan på vår första träff med parterapeuten har jag sagt att jag vill att hon bryter kontakten med sin kollega om vi ska ha en chans att jobba för vår familj. Hon säger samma dag att hon bromsat deras kontakt. Efter skiftningen hos henne mår jag så dåligt och känner så mycket skuld över hur jag, genom mina rädslor och försvarsmekanismer, fått henne att må säger att hon får återuppta kontakten med kollegan. Känner där och då att jag inte har rätt att beröva henne nånting som får henne att må bra. Detta gör hon nästan på en gång då hon bara ett par dagar senare skriver att dom är på stan och dricker öl. Den informationen krossar mig.

Vi träffar vår terapeut och förklarar varför vi är där. Min partner berättar att hon senaste året inte varit lycklig. Att hon behöver space. Att hon inte ser någon väg fram för oss och att hon har svårt att känna kärlekskänslor. Att hon känner sig lättad över att ha sagt det men att det gör ont i henne att se mig sårad. Hon säger att hon senaste året inte känt att hon fått energi hemma och därmed sökt bekräftelse utifrån. Hon beskriver att hon sedan starten av vår relation känt att jag är en person som behöver mer känslomässigt än henne och att hon har känt att hon är trygg nog att kunna ge det till mig. Hon säger att det känts som att vi inte riktigt varit jämlikar känslomässigt, utan att jag varit en skör person som hon behövt tassa runt. Hon återkommer till att hon är rädd att göra mig ledsen och det är också anledningen hon ger till varför hon inte sagt något om hur hon känt. Vår terapeut frågar var den rädslan kommer ifrån och varför det skulle vara så hemskt att göra mig ledsen. Det kan hon inte svara på.

Vi blickar bakåt och det kommer fram att min partner ända sedan hon var liten har haft problem att vara runt folk som är ledsna. Att hon tidigt lärt sig att inte ta hjälp och att det premierats att klara allting själv och att inte visa sig svag, ledsen eller sårbar. Det visar sig att hon egentligen aldrig sagt ifrån till någon. Att hon drivs av en konstant rädsla att göra andra personer ledsna eller att någon ska bli arg på henne vilket gör att hon ser till att alltid vara till lags. Jag inser också under terapin att hon egentligen aldrig berättat något innerligt för mig. Någon rädsla hon har eller något hon oroar sig för. Hon har i princip aldrig behövt stöd och tröst från mig under vår relation. Denna tystnad från hennes sida är något jag saknat och något vi tillsammans kommer fram till förmodligen triggat och förvärrat mina tillitsproblem i relationen. Vår terapeut konstaterar att vi varit lika delaktiga i att ta oss dit vi är nu, att det inte bara varit mitt fel och att jag borde sluta lägga så mycket energi på att slå på mig själv för hur jag hanterat olika situationer.

Vår terapeut rekommenderar att vi bestämmer att vi ska träffa henne under en period för att se om det, under allt som rör sig i min partners huvud just nu, kan finnas något att jobba på. Hon ser det som en livskris och rekommenderar att man inte tar några stora beslut just nu och att vi ska tänka halvtimme för halvtimme. Jag frågar om kollegan och min partner beskriver hela grejen som ett symptom på hur vi haft det och att hon sett det som en kontorsflört som hon tänkt går över. Vår terapeut rekommenderar henne att påbörja enskild terapi med fokus att få kontakt med sina känslor och sina behov. Hon tycker också att min partner under tiden vi jobbar med henne inte ska distrahera sig med annat (ex den här kollegan eller andra ytliga bekantskaper). Det ska tilläggas att min partner inte haft något förhållande innan mig och knappt heller någon nära kompis relation. Många killkompisar och ytligare kontakter dock. Hon är väldigt social och omtyckt i alla sammanhang,.

Jag och vår dotter åker den helgen till min syster och jag får sms av min partner som tydligt visar att hon dels tagit kontakt med en egen terapeut men också att hon spenderar hela helgen själv för att blicka inåt. Jag åker sedan iväg på jobb en vecka och vår kommunikation består mestadels i att skriva om vår dotter. Vi bestämmer att vi. på grund av, att det känns så anspänt att bo tillsammans, ska bo isär. Att vi ska turas om att bo i lägenheten och sova hos kompisar typ varannan natt. Vi pratar i princip bara i terapin och att hålla uppe en normal fasad hemma känns konstigt för oss båda när ingenting är som vanligt. Jag är egentligen i chock och mår skitdåligt men försöker hålla ihop det och hon går förmodligen runt och känner skuld och skulle helst få space. Vår terapeut tycker att det är en bra ide så länge det praktiskt funkar för oss båda.

Vi har nu träffat vår terapeuten tre gånger och bott isär i 3 veckor. Hon nämner en gång att hon saknat mig men att hon inte velat skriva det för att hon förstår vad det sätter igång i mig. Jag säger att jag inte vill att vi hörs mer än om det praktiska kring vår dotter då det tär på mig att hålla vår dagliga konversation igång som om ingenting har hänt. Jag blir glad varje gång jag får ett sms och ledsen varje sekund som går utan att jag får något. Målbilden med terapin är fortfarande oklar. Hon svarar efter tveksamma sekunder ja på frågan om målbilden är att vi på andra sidan ska komma ut som en familj men säger sedan att hon inte vet om hon ljuger när hon säger det eftersom att hon inte känner så just nu.

Jag tar upp det faktum att jag nu går igenom graviditeten själv och att det är en sorg för mig, likaså det faktum att hon väntat så länge med att berätta hur hon känt att processen vi befinner oss i är väldigt ojämlik. Jag kan egentligen bara ge space och sitta och vänta på huruvida hon framöver kommer vilja jobba på relationen eller inte. Jag påtalar också att jag inte förstår hur hon kunnat fria, skaffa det här barnet och köpa ny lägenhet om hon känt såhär och hon förklarar det med att hon inte känt att hon haft något alternativ. Att hon trott att hon aldrig skulle klara ett uppbrott och att dessa steg då känts som det naturliga och att hon där och då velat dom sakerna men på nåt sätt lyckats trycka undan problemet. Att så fort hon gläntade på dörren och berättade för mig så blev det en snöbollseffekt som inte gick att stoppa.

Hon säger att hon känner att hon gjort känslomässigt avkall på sig själv i vår relation, att det inte varit känslomässigt utvecklande. Hon säger att hon aldrig riktigt slappnat av. Hon säger att hon går igenom en livsomvälvande kris där hon inte ser en möjlig kärleksrelation oss emellan. Där hon behöver ta reda på vad hon vill ha i en relation och vad hon behöver. Där vi båda behöver jobba på oss själva. Hon säger att för att vi nån gång ska kunna hitta tillbaka till varandra så behöver vi vara ifrån varandra nu. Hon ifrågasätter allt. Hon undrar om jag ens hade stannat i vår relation om hon sagt ifrån från start? Hon undrar ifall hon måste vara till lags för att någon ska vilja vara med henne? Varför hon inte vågar säga ifrån till någon? Varför hon inte klarar av när någon är ledsen? Hon frågar sig om hon också har jättedålig självkänsla? Hon säger att för att hon ska kunna bli lycklig i en ny relation måste hon ta reda på dom här sakerna.

Det är alltså där vi står nu. Vi har separerat (antar jag??) och jobbar med oss själva på varsitt håll men också i den gemensamma terapin utan tydlig målbild. Vi bor hemma växelvis och kommunicerar sparsamt om vår dotter. Försöker se vad frånvaron från varandra kan göra. Jag mår fruktansvärt dåligt och klarar knappt att jobba. Jag har en samtalskontakt en gång i veckan och ältar hela situationen med min syster dag ut och dag in. Det som hänt senaste veckorna snurrar i mitt huvud konstant och jag har svårt att vara i nuet den tid som jag inte spenderar med vår dotter. Jag känner mig arg för att våra förutsättningarna att ta oss igenom den här tiden är så olika. Hon säger att hon är ledsen hela tiden men jag ser också en person som njuter av att spendera tid själv med vår dotter (som alltid varit väldigt mammig mot mig), som träffar mycket vänner på stan på härliga AW’s och uppdaterar sin garderob medan jag snart är höggravid och ser varje minut som en kamp. Jag pendlar dagligen mellan att känna att det här var oundvikligt, att det hade hänt förr eller senare och att jag såklart inte vill ha tillbaka den relation och dynamik vi haft och att känna sån ilska över att hon inte låtit mig vara delaktiga i vad som händer inom henne, att hon krossat hela min världsbild och tagit ifrån mig den enda graviditeten jag kommer gå igenom.

Jag vill inget hellre än att vi ska komma ut på andra sidan som två stärkta individer som väljer varandra i en sund relation och som en familj på fyra. Jag förstår att tiden måste få göra sitt för oss båda men hur står jag ut under tiden? Jag är så himla osäker på hur jag ska tänka framåt. Sommaren kommer vi att spendera åtskiljda och försöka lösa det så bra som möjligt med vår dotter så att hon slipper slussas över halva Sverige. Det är en stor sorg för mig att inte få spendera sommaren med hennes familj som vi alltid gör och när tanken på alla tillfällen jag kommer missa med min dotter gör sig påmind får jag nästan en panikattack.

Om det finns någon själ här på forumet som orkat ta sig igenom denna groteskt långa redogörelse får den personen gärna guida mig i hur jag ska förhålla mig till närmsta tiden. Nedan är det som snurrar i mitt huvud mest just nu:

  • Jag ska föda i augusti. Jag känner mig just nu så lämnad och sviken att det inte känns självklart att hon ska vara med på förlossningen men tanken skrämmer mig. Vi har ju skapat det här barnet tillsammans men hennes val (hur oundvikliga dom än var) leder ju till att hon inte är delaktig i graviditeten. Jag förstår inte heller hur jag förväntas ta hand om vår dotter själv när jag är i v 37.

  • Vi får tillgång till lägenheten vi köpt 1 juli. Det är en 4a så vi har två sovrum där vi skulle kunna bo med någorlunda space men hur kommer det att bli? Jag förstår att det är positivt att kunna hjälpas åt med bebisen första tiden men jag får dels ångest av tanken att flytta in med alla våra gemensamma grejer i ett hem som med stor sannolikhet bara är en mellanlandning tills vi ska ordna separata lägenheter. Jag är gravid och vill ju “boa” in mig där jag ska bo framöver. Det känns jobbigt att min nystart blir i en temporär lösning. Dessutom tänker jag mycket på @TinCanMan s solskenshistoria och hur han predikar att släppa taget för att hitta tillbaka. Det blir ju omöjligt om vi ska bo under samma tak med en nyfödd? Jag är rädd att vi bara kommer cementera vår destruktiva dynamik under tiden vi måste bo tillsammans och att det ska vara anspänt och jobbigt att vara med varandra i en tillvaro som så tydligt skulle vara något annat - en kärleksfull bebisbubbla. Eller ska man tänka att det finns chans här att träna på vår kommunikation och att ett tillskott till familjen kan få henne att se på oss och på mig på ett mer nyanserat sätt? Jag antar att hon just nu fokuserar väldigt mycket på allt som varit dåligt. Hur ska jag isåfall hantera att dela boende med den person jag älskar och helst av allt i hela världen vill ha tillbaka utan att det blir dränerande för mig med tanke på att hon inte alls är på samma plats? Är det bättre att jag går all in och försöker hitta en egen lägenhet som rymmer mig och mina två döttrar och skapar mig min egen borg på en gång?

  • Hur funkar det rent praktiskt vid separation när man har en 3 åring och en nyfödd? Rimligt för treåringen är ju att köra 2-2-3 i någon form men hur går det ihop med att min partner ska skapa ett band till den nyfödda? Jag vill verkligen inte att vi hamnar i en sits där det blir enklast att jag har den nyfödda och hon mestadels tar vår äldre tjej. Vi har funderat på att ett par månader efter förlossningen köra på att vara föräldralediga halva veckor var. Det skulle förta lite av den bebisbubbla jag längtat efter men skulle vara det mest jämlika i vår situation.

Kort och gott, mitt mål är att få tillbaka min familj och jag tror att den bästa vägen för att nå målet hade varit att bo isär på obestämd framtid och blomma på varsitt håll men nu när det kommer en bebis in i bilden - hur optimerar jag mina chanser till en återförening???

4 gillningar

Hej, jag kan inte svara på frågan du ställer, jag tänner att du behöver tänka egoistiskt och ha ett annat fokus. Ordna ett " bo" som blir bra för dig och barnen, det som känns rimligt i storlek och kostnad. Räkna inte in din (före detta) partner. Fokusera på det oundvikliga, du ska genomgå en förlossning vilket är fantastiskt! Vem litar du på? Vem vill du ta med dig? Finns det några du kan be om hjälp redan nu? Har du föräldrar eller syskon som kan bo hos dig en tid i början?
Om det blir du och ditt X igen i framtiden får tiden utvisa men genom att prioritera det som står ovan växer du dig så stark du kan, och det kommer att vara en hjälp för dig oavsett! All kärlek till dig :heart:

3 gillningar

Hej Idun,

Tack för ditt svar. Jag har jättesvårt att se att jag skulle kunna stänga ute min partner från första tiden med barnet. Även om jag kanske skulle må bättre så skulle det bara kännas som en bestraffning mot henne och så vill jag inte att det ska uppfattas.

Det är svårt att ordna en lägenhet på kort tid där jag bor vilket lämnar mig med alternativet att vi säljer lägenheten så fort som möjligt (förmodligen med förlust) och köper något mindre eller att jag kräver att få bo där själv bland alla våra grejer och att hon får bo någon annanstans.

Jag förstår att mitt fokus borde ligga på mig själv men det enda som snurrar i mitt huvud är chanser till återförening och hur jag kan optimera dessa.

Hur tolkar ni hennes beteende?

1 gillning

Hej, så ledsamt att du hamnat i den här situationen. Tycker ändå att du i din text visar upp både styrka, förståelse och rationellt tänkande. Om jag förstått saken rätt så har det ändå bara gått en kort tid sedan “smällen”.

Att ge tips och råd ska man vara försiktig med. Men vill skicka med dig några tankar som jag själv brukar återkomma till när saker känns svåra. Att tolka vad din sambo tänker ska varken du eller jag eller någon annan göra. Om du vill ha svar ska du ställa rätt frågor åt henne. Rak och tydlig kommunikation utan anklagelser är att föredra. Sen kanske du inte får de svaren du hoppas på. “jag vet inte” brukar vara en klassiker och då måste du acceptera det också, ta istället reda på vad DU vill och börja jobba mot det. Jag har inställningen i livet att allt man har kan tas ifrån en när som helst. Och att hänga upp sin lycka på någon annan bäddar för olycka. Om du kan hitta styrkan i att se att allt du behöver finns inom dig så har du kommit långt på vägen.

Med det sagt så önskar jag er givetvis lycka till och hoppas ni hittar tillbaka till varandra. Jag går igenom en liknande process för tillfället och känner igen dynamiken i ert förhållande med att hålla saker inom sig och inte kunna visa sårbarhet till exempel.

4 gillningar

Min enda tanke i detta och som jag brukar skriva är att jag inte riktigt tror på att hitta tillbaks till varandra genom separation eller att INTE vara tillsammans. Men det är ju mitt perspektiv.
Man kan bara förändra sig själv. Det är bra att ha med sig. Man kan och ska aldrig tvinga någon annan till något.
Jag tror också att du behöver se din situation och vad du behöver för att må bra och inrätta ditt liv efter DIG.

Jag hoppas att du själv kan läsa och se att du är mer känslomässigt utvecklad än din partner och att du har bra självinsikt. Jag hoppas att du kan lyssna på terapeuten som säger att ni båda har del i hur det har blivit. Du ska inte ta på dig skulden.

Jag tror att du ska söka stöd fr släkt o vänner så att du får fler ”pelare” i ditt liv, det hjälper för att inte vara så ensam o sårbar.
Fortsätt hos ditt samtalsstöd, försök tänka på dig och era barn och vad du behöver för att må bättre.
Om din partner inte vill vara där för dig så är det så du behöver planera ditt liv. Man kan inte vara i förhållandet lite grann. Det tror jag är mer smärtsamt.
:heart:

2 gillningar

Tack Lisa och Soloigen.

Det verkar som att hon inte ser det som att hon lämnat mig. Hon säger att hon vill vara delaktig och ses och höras meras. Det är väl jag som satt stopp där då allt känns så färskt och sårbart.

Jag tar hjälp av vänner och familj och är tacksam för allt stöd jag fått från alla möjliga håll men det är så himla tungt att dag ut och dag in känna bebisen sparka och påminna mig om allt som inte blev som jag tänkt. Är rädd att hamna i en depression när barnet kommer och att jag inte ska känna någon glädje. Det enda som skänker lite välbefinnande i det här är när jag på nåt sätt lyckas vrida mina tankar till att det här kommer blåsa över och att vi snart är en familj igen som kan jobba med våra brister trots att vi är tillsammans… men sen slår verkligheten till och jag känner mig som en idiot. Hon har ju känt såhär ett år, all kärlek är säkert borta sen länge. Samtidigt förstår jag inte hur hon kunnat bete sig precis som vanligt. Vi har alltid varit väldigt fysiska med varandra, mycket kramar, pussar och kyssar i vardagen. Förstår inte hur man kan fortsätta göra det om man inte känner kärlek?

Det faktum att hon står fast vid sitt beslut, även om det inte gått så lång tid, får mig att tvivla på en framtid tillsammans. Borde hon inte vara rädd att förlora mig för alltid? Eller tar hennes återupptäckande av sig själv så stort fokus just nu att hon inte ser något annat?

Vill så gärna att någon ska skriva att det här inte handlar fullt så mycket om hur vi haft det utan att det är en 40årskris som gjort henne helt blind för vad hon har och vad hon är beredd att förlora.

Känner mig extra svag idag och vill bara känna hopp.

Det är svårt. Och jag vill ge dig hopp, men du får inte lägga hela din lycka i din relation. Lätt att säga, eller hur?
Försök styra dina tankar, fokusera på glädjen när bebisen väl är född, inte på att det inte blev som du tänkt. Det vet du ännu inte.
Men jag förstår dig och åtminstone min hjärna är expert på att bygga egna sanningar….

Om hon är säker på att hon inte vill och du vill, så tror jag distans kan vara bra (för dig).

Hur mår din partner i övrigt, i avseende kring ev depression osv?
Sedan måste jag säga att en person som inte har jättenära till sina känslor kanske inte kan vara helt sann mot sig själv avseende hur länge hon känt så här? Det blir ju också någon slags rättfärdigande av hur det blivit.

Bra att du har ett nätverk kring dig. Har du även tillgång till eget samtalsstöd? Det skulle kunna vara bra för dig, men fokusera på dig och ditt mående i de samtalen, inte på din partner. Det gäller även övriga tankar, men som sagt, så lätt att säga.

Känner du dig skör så är nog bästa medicinen att ha folk omkring dig och sysselsätt dig. Ut bland folk, ut i solen, en promenad, ring en kompis, hitta på en aktivitet, inte gräva ner sig och dra täcket över huvudet. Det hjälper dig inte.
Det hjälper, även om det tar emot.
Kram :heart:

4 gillningar

Ingen depression mer än att det här ”uppvaknandet” verkar ha rört till det i skallen på henne. Jag tror att hon sett sig som en väldigt trygg person och nu fått den bilden ganska omkullkastad.

Jag har haft vår dotter inatt och idag ska hon vara med sin andra mamma så min partner kom hem för att hämta dottern och åka till deras kusiner. Hon kom dock lite tidigt och skjutsen var sen så det blev en längre stund hemma som vi behövde småprata och hålla uppe fasaden. Frågade henne hur konstigt hon tycker det känns och hon sa att just nu känns det noll konstigt. Jag känner inte samma. Tycker det är hemskt. Ren ångest från min sida att bara vänta ut tills dom ska åka. Sa det till henne, att det kändes jobbigt att det här blev världens längsta avsked. Märkte på henne att hon blev stressad direkt och sa att dom går ut och väntar. Då fick jag ännu mer ångest över att jag sagt något överhuvudtaget. Det är som att jag har en tanke om att jag ska vara den perfekta versionen av mig själv varje gång vi träffas och även om vi bara ses korta stunder så inser jag ju att det kommer förgöra mig i längden. Jag kan inte förväntas hålla ihop det hela tiden.

Inser att om bara en sån här grej får mig ur balans så ligger det nog ganska långt bort att bo tillsammans i augusti.

1 gillning

Väldigt långt inlägg å lätt att man tappar focus.
.
Fastnade för att: ni skulle ha ett barn till, ni skulle köpa nytt boende å allt var frid å fröjd.
.
Ändå säger din partner att hon varit så himla dålig nästan ett år tillbaka, hon har ju lurat dig in i mera åtagande tycker jag.

2 gillningar

Jag tänker rent spontant att du lever under en oerhörd press. Jag vet att det är svårt för dig att hitta en ny lägenhet men jag tror att du måste göra en förändring.Du måste ta hand om dig själv först och främst. Och både dottern och nya barnet. Det låter som ni har väldigt olika syn på vad som händer. Och hur ni hanterar allt. Om jag vore du skulle jag sätta ner foten och säga nej! Jag har själv varit i en paus som jag inte tog initiativet till, var oerhört förvirrad och ledsen. Vissa dagar tänkte jag bara på att allt var mitt fel. Andra dagar kände jag att jag bara måste skydda mig själv. Och att gå i samtal med någon som verkar lättad och uppåt av att ” vara fri” och själv må jättedåligt, är inte något som hjälper dig.
Jag förstår att det är en massa tankar och olika orosmoment men jag tror att du klarar av det!!

1 gillning

Hej Lykka,

Vad exakt är det jag ska sätta ner foten mot? Hon säger ganska tydligt att hon inte ser en möjlig kärleksrelation mellan oss just nu. Att en sån möjlighet finns men då i en framtid där vi både gjort ett stort jobb med oss själva och varit ifrån varandra.

Det är, som du skriver, fruktansvärt påfrestande att se henne ta sig an tillvaron på ett sätt som inte kunde vara längre ifrån min situation och mina förutsättningar men menar du att vi ska sluta gå i gemensam terapi för det? Jag kan till viss del förstå hennes beteende. Hon har uppenbarligen känt sig tyngd av vår relation och tvivlat på om hon skulle klara ett uppbrott. Nu känner hon sig fri och lätt och har dessutom tagit klivet som hon var så rädd för. Även om det är tydligt att hon är duktig på att stoppa huvudet i sanden och inte känna efter och blunda för jobbiga känslor så är jag övertygad om att hon, som hon säger, också känner sig ledsen över hur det blev. Jag antar bara att det positiva för henne väger upp just nu…

En viktig del har jag insett är att jag vill ordna mitt eget boende så snart det går men det kommer praktiskt vara omöjligt att få till innan bebisen kommer. Börjar mer och mer luta åt att jag kommer kräva att få bo själv i den nya lägenheten första tiden och sedan får umgänget bli utefter vad jag orkar med. Tror inte det, men kanske kan man hoppas att jag känslomässigt är på en annan plats i augusti än vad jag är just nu.

Jag har tagit en dusch nu och ska träffa vänner. Känner mig något bättre och ska njuta av den känslan även om det fortfarande snurrar i mitt huvud.

Tack för alla svar.

1 gillning

Önskar dig all lycka. Jag tror helt ärligt att du just nu ska släppa alla tankaf pä återförening just nu och bara tänka på att skapa ett nytt liv med dina barn.

Jag vet hur det är att ha en otrygg anknytning med en förälder ( min pappa försvann helt när han lämnade min mamma för en annan då jag var 11) och sen leva med en man som rätt som det var kunde säga att han ville separera. Det hönde 3 ggr och med min bakgrund var det förödande jag mådde så dåligt.

Otrygg anknytning i barndomen och att ha en partner som man inte vet om den vill leva med en är ingen bra kombo.

1 gillning

Så oerhört tufft det du går igenom.

Någonstans tänker jag lite som de andra i tråden utifrån att:
Du vill ha en kärleksrelation med henne.
Hon vill inte ha en med dig och avvisar dig i det.
Du är sårad och sörjer, smärtar, kämpar.
Du är gravid med ett barn.
Hon har valt att göra detta så här.
Du har rätt att distansera dig från henne för att läka.
Hon behöver acceptera att hennes val innebär att hon inte kan träffa sitt ännu ofödda barn särskilt mycket. För realiteten är att barnet och du kommer behöva varandra och det är hon som valt att lämna dig. Er.

Det är faktiskt jäkligt provocerande att spela ’offer’ på ett sådant sätt som hon gör. Att uttrycka att hon minsann egentligen aldrig varit säker och alltid känt att något är fel. Inte undra att du varit osäker och triggad. Hon har ju uppenbarligen haft en grov icke samstämmighet mellan vad hon gör och känner.

Ta hand om dig. Fokusera på dig.

4 gillningar

Jag hör er allihopa. Jag förstår att jag måste fokusera på mig själv. Jag är helt krossad och i stor hjärtesorg, det är omöjligt för mig att existera naturligt runt min partner som inte alls går igenom samma känslor som jag gör.

Jag är helt knäckt idag. Jag har sån fin familj och vänner runt mig som bryr sig och som låter mig älta hur mycket jag vill men jag känner sån sorg och ångest just nu att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Den person som varit mig närmst under de senaste 8 åren är plötsligt borta. Eller hon är inte borta, vi skulle kunna smsa om vår dotter och säkert annat också idag men det gör mig ju bara illa i slutändan. Jag känner mig så himla övergiven och rädd. Jag orkar inte gråta mer.

Hon gråter inte. Hon har insett att hon befunnit sig i en dålig relation i åtta långa år. Åtta år av att, som hon beskriver det, tassa på tå runt mig och inte kunna slappna av. Jag klarar inte av att tänka på att hon haft det så. Att all den kärlek vi haft och delat under dessa och alla fantastiska dagar och minnen inte varit så härliga. Hon har inte mått bra och även om hon har ett ansvar att någon gång säga det till mig så kan jag inte sluta tänka på att det är jag som fått henne att må så. Det känns som att jag berövat henne på 8 år. Snälla hjälp, hur kan jag se på det här på ett annat sätt? Det finns kanske inget annat sätt för det här är helt enkelt sanningen som jag måste förlika mig med. Jag klarar inte det.

När jag läser runt här på forumet och resan som ni alla på ett eller annat sätt delar så gör det ont i mig att tänka på tiden som ligger framför mig. Allt kommer att bli bra en dag men det ligger ju många år fram i framtiden. Vissa av er skriver att det var sju år sedan ni blev lämnade och att ni fortfarande inte läkt. Jag är 34 år idag, jag kan inte ta in den informationen. Hur ska jag ta mig igenom det här? Att andas och ta minut för minut hjälper klent idag…

1 gillning

Jag förstår att du går igenom en väldigt tuff situation. Och jag kan inte säga hur du ska göra eller hur saker kommer bli. Men jag kan ge dig rådet att sluta skylla allt på dig själv! Självinsikt är bra och utvecklande men samtidigt är det svårt att ha distans i sina bedömningar av vem som bär skuld till vad, i ett så pressat läge. Ibland tror jag att vi lägger mer skuld på oss själva för att det helt enkelt är lättast, “för om vi bara ändrar oss så kanske partnern kommer tillbaka”.

Jag blev lämnad för en annan för snart 14 månader sen. Jag tillät känslorna att finnas och var ärlig och öppen med situationen. Gav mig själv tid och tålamod, och nu är jag faktiskt väldigt sällan ledsen över det som hände. Så det behöver inte alls ta många många år! Och så fort du börjar få stunder som är lättare kommer du också hitta kraft i dom att orka vidare. Ta hand om dig och barnen :revolving_hearts:

1 gillning

Hej @onico
.
Så du menar att din partner sagt att dessa 8år har varit ett helsicke i hennes ögon ?
.
Låter konstigt tycker jag:
Ni har snackat om och fixat ett barn
Ni har snackat om och fixat ett nytt boende
Ni har omigen pratat igenom att fixa till ytterligare ett barn
.
I mina öron låter hennes påstående efterhands konstruktioner för att hon nu lämnar dig, finns det nån annan därute i kulisserna som hon dras till

1 gillning

Kära du,
Människor har olika psykologiska mekanismer för att klara av att göra något som går emot någon slags moral. Jag tror att både du och din partner är någorlunda normala, empatiska människor. Visst ni bär sår från era uppväxter och erfarenheter. Men helt ärligt. Det gör den stora delen av befolkningen.

Era 8 år är inte falska. Det är omöjligt att vara i ett förhållande i 8 år, skaffa barn på det sättet som krävs i en lesbisk relation men egentligen konstant vara missnöjd.

Däremot är det såååå mycket vanligare att behöva ’förstöra’ det man haft för att tillåta sig att göra slut på något. Personer med mer omogna sätt att fungera tenderar att göra så. Det är ju ganska skuldtyngt att lämna en partner, ett barn, ett ofött barn man valt att skaffa och en familj. För att ’tillåta’ sig det och inte förintas av skuld så är det verkligen inte ovanligt att folk hävdar att det alltid varit dåligt och aldrig bra och bla bla. Det är bara omoget. Inget är helt dåligt och inget är helt bra. Din fd partner borde ha nog med psykologisk flexibilitet och hederlighet att stå för sitt beslut utan att behöva besudla hela eran relation.

Men det viktiga är att du behåller den flexibiliteten. Tänka på dig själv men också se nyktert på det ni delat. Här kan du kanske be några vänner påminna dig om det. Ni hade en relation. En som var bra och dåligt. En där ni både hjälpte och stjälpte varann utifrån era personligheter. Så som det är i alla relationer. Att din partner bryter upp är för att hon nu behöver det: inte för att hon kände exakt så för 7 år sedan.

Det är bara taskigt att göra ner allt ni delat men som sagt ganska vanligt primitivt psykologiskt försvar för att klara av att lämna/separera från något viktigt när man inte orkar bära skulden för att man lämnar någon. Då är det lättare att göra även sig själv offer för omständigheterna.

Ta hand om dig!

10 gillningar

Mycket bra skrivet av Sagaa! Klart att hon inte lidit med dig i 8 år, jag känner ju inte er men hon har med största sannolikhet varit kär, älskat och hållit av dig och er familj! Ta inte på dig skulden för allt, det är inte rätt mot dig :heart:

6 gillningar

Tack för ditt svar Sagaa, du är mycket klok och ditt svar träffade mig helt rätt.

Jag förstår det när jag läser det men sedan översköljs jag av tanken att hon nu plötsligt har ett par glasögon på sig som gör att hon ser hur det har varit. Att hon inte varit medveten om det tidigare.

Jag kan inte förstår hur hon kan försvara för sig själv att hon ”behöver” det här uppbrottet så pass mycket att man inte ens kan ge det en chans i parterapi? Vi är ju en familj. Jag får inte ihop det? Signar man inte upp på mer än att bara ge upp när man väljer att skaffa barn? Vi är väl inte tonåringar? Jag känner att jag börjar bli så fruktansvärt arg. Vi har terapi nästa tisdag igen och då har jag bestämt mig för att kräva lite svar. Hon ska behöva bekräfta för mig att hon lämnat mig och vårt ofödda barn. Hon vill ju inte erkänna att det är det hon gör. Att jag ska hålla på och sova hemma hos kompisar halva veckorna för att vi ska vara isär är ju något jag gått med på för frånvaro av varandra ansågs vara vår enda väg fram. Tycker att hon är ganska tydlig med mig att hon inte ser en möjlig relation oss emellan och benämner ju oss som att vi har separerat till ex sina föräldrar. Om vi inte jobbar för nånting i terapin så ser faktiskt mina behov helt annorlunda ut.

4 gillningar

Hej! Läste din historia, blev berörd och kan inte låta bli att svara. Min historia är fortsatt en solskenshistoria (eller hur man nu ska se det, ingen relation är bara en solskenshistoria!) men vi är iallafall fortsatt ett exempel på att man kan hitta tillbaka efter en skilsmässa.

Att bo under samma tak med en nyfödd är en helt annan situation än den vi var i (med två tonåringar) så jag vet inte om mina råd om att släppa taget kan hjälpa. Men det jag iallafall kan predika om är tålamod. Mellanlandningar är just mellanlandningar och tricket för att överleva dem tror jag handlar om att sätta vissa känslor och yttringar på paus. Hur du ska klara det? Jag vet fan inte, ärligt talat :slight_smile: Men försök att hitta något läge där du känner att du trampar på dig själv så lite som möjligt. Stort lycka till från plåtburksgubben!

2 gillningar