Gått i samma fotspår för länge?

Min historia
218

Ja det är tufft när man börjar se nyktert på sitt förhållande. När man börjar komma förbi osäkerheten och ser ärligt på sitt liv. Fick ännu uppleva en riktig knock out i helgen som riktigt sänkte mig. Vi var iaf nyktra den här gången. Men mitt i allt fick hon panik och ville inte. Och dessutom skyllde på att jag inte ville. Fattade ingenting, absolut ingenting. Kunde inte somna om efter detta utan klev istället upp och såg på tv för att skingra tankarna. Somnade dock i soffan sedan.
Hon kom och pratade med mig dagen efter och hade väl egentligen ingen förklaring mer än att hon tyckte att hon ville sova och att allt tog för lång tid. Ställde frågan rakt ut till henne om hon hade några känslor för mig överhuvudtaget gällande oss. Och fick till svar att hon var osäker och tyckte att jag förändrats så mycket. Att allt var så nytt med hur jag tar mig an våra problem, att jag är den som tagit initiativet till att prata. Okej. vad ska man säga. Stanna eller gå?..

Men samtidigt i detta så vill hon prata om vad vi kan göra på gården och förändra med mera. Men för tusan borde vi inte ordna upp vårat förhållande innan vi tar oss an gården. Tror mycket att min lust försvunnit med att göra saker beror på detta. Och kanske har jag gjort dessa saker lite för många gånger att jag vill göra något annat. Jag har inget behov av att bygga mer tillbyggnader för saker. Jag vill snarare sälja bort sakerna, hellre ha en massa tomma utrymmen än fulla med grejor man aldrig kommer använda. Ska nog lägga fokus på detta nu också får man se hur livet ter sig. Hur som helst kan jag ju ändå inte ta med mig allt om vi separerar i framtiden.

2 gillningar
219

Hon stoppar huvudet i sanden för det är för jobbigt att förändra sig själv.

Absolut. Sätt gränser. Sätt stopp för projekt där du är inblandad innan förhållandebiten är löst.

Diskussionen får ju inte sluta här och börja handla om hus. Hon berättade precis att hon inte vet om det finns några känslor kvar för dig. Att man inte vet betyder nej, men jag vågar inte erkänna det, i mina öron.

Det är lätt för mig att skriva detta men samtidigt har jag själv gått många år utan att våga sätta saker på sin spets. Jag förstår verkligen hur tufft det är. I efterhand skulle jag satt tydligare gränser och haft en plan för vad konsekvenserna blir om dessa inte följs.

5 gillningar
220

Håller med @DantesInferno . Hon fokuserar på praktiska saker som hon kan hantera för det är mycket jobbigare att jobba med relationen. Det innebär att hon behöver titta inåt, erkänna alla sina sidor, börja jobba med sig själv, få feedback…

Bekräftar dina tankar om att stanna kvar i det du vill fokusera dvs er relation och se huruvida ni kan flytta er framåt. Det ÄR tufft att utveckla relationen samtidigt som det fördjupar er och kan t o m ger er den bästa tiden någonsin! Om ni båda vill. Glöm inte att förändringar tar tid. Hon kanske befinner sig i att inte klara av att ta in saker, det som händer, dina förändringar, men ju mer du står på dig och tydligt förklarar vad du vill och behöver, desto större chans har hon att förstå dig korrekt. Men det är alltid hennes eget jobb att ta sig vidare i tankar och känslor.

Kämpa på Adde :muscle:

3 gillningar
221

Känner mig bara så värdelös och det känns väl lite bättre när ni vinklar det ur andra synvinklar. Men att ha tålamod och vänta på förändring är otroligt utmanande på många plan. Men samtidigt har jag inte så mycket att välja på. Att bara ge upp vill jag som sagt inte, är väl samtidigt även rädd för det okända. Också ifrågasätter man sig själv hela tiden om man bara överdriver, det kanske inte är så farligt, härda ut liksom. Men samtidigt gråter jag inombords hela tiden. Ska bli skönt att fara på gymmet i eftermiddag så man får jobba bort alla hjärnspöken och andas igen.

1 gillning
222

Förstår din känsla! Jag ser de dock ur ett annat perspektiv, den investeringen du gör nu i dig själv och möjligheten att ändra relationen, det får du för HELA livet! Oavsett om det blir toppen med din fru eller så blir det separation, vinner du ändå! Och då menar jag inte mot din fru utan i livet. Du har redan ändrats och lärt dig massor om dig själv och relationen. Så mitt råd är att du fortsätter göra den här resan inåt och med dig i fokus. Får du med dig frugan är det ett plus men inte ett självändamål!

1 gillning
223

Klassiskt flyktbeteende från hennes sida, hon vill att du ska “vara som vanligt” och att “allt ska vara som vanligt”. Så många tar till det som lösning, vi har alla varit där och gjort det i någon mening i stort som smått.
Men, nu är det “inte som vanligt” och “som vanligt” det finns egentligen inte. För det utgår ifrån ett samförstånd kring att båda parter är nöjda med hur det är och, du är inte nöjd med hur det är. Inte längre. Så då existerar inte det som varit inte längre.
Få fattar det skiftet och att livet enbart går framåt, aldrig bakåt.
Så, det spelar ingen roll hur mycket hon vill avleda dig med att initiera olika byggen och projekt. Det som funkat, funkar inte längre. Du har skiftat.
Antingen så är hon med på den resan eller, så är hon inte det. Och som det verkar så lutar det åt det senare?

Sträck på dig. Tankarna och känslorna du har betyder något. Dom är viktiga. Skaver det, så gör det det av en anledning. Hon kommer antagligen tycka att du är ännu konstigare och mer annorlunda om du inte agerar på hennes vanliga sätt att lösa livet. Dvs hon pekar och du utför. Det blir dissonans, men låt det vara så då. Se det här som en öppning för hitta framåt istället för att bekräfta gamla mönster som gör dig allt mer olycklig.

Och, missta aldrig att vara henne till lags och “göra något på gården” kommer leda till en oväntad annan effekt än de du beskrivit tidigare. Hon vill att du ska återgå till en dynamik som funkade för henne, men den funkar ju inte längre för dig.
Ha respekt för dig själv i det här. Det du känner nu, betyder något.

4 gillningar
224

Att vänta på förändring kan du göra i all evighet. Har hon uttryckt att hon vill förändras?
Bortse från orden och se till handlingarna. Visar hon med handling att hon vill förändras?
Av det du skriver visar hon motsatsen och säger det tillomed rakt ut. Hon gillar inte att du nu försöker ändra på henne och vardagen.

Självklart gråter du inombords, du mår inte bra i förhållandet.

Jag tror att du behöver bestämma dig för en tidsram. Berätta för henne att du vill se förbättring inom en viss tid annars så överväger du att lämna. För att fortsätta i flera år går ju inte? Ta tag i situationen istället för att vänta på förändring.
Ta det som ett tips från en som gjorde misstaget själv i flera år.

2 gillningar
225

Nej vad jobbigt! :weary: :mending_heart: du försöker ju verkligen. Det är ju bara 100% positivt att du vill prata! Håller med om att det låter galet att köpa mer saker och bygga mer. Det låter som att du börjar se allt ur helikopterperspektiv. Det låter som att du kommer att bli allt olyckligare i detta förhållande. Jag förstår verkligen att man vill göra allt och inte vill lämna. Men när du fortsätter att jobba på dig själv och blir allt starkare, så blir det kanske lättare att ta ett beslut. Ta hand om dig

1 gillning
226

Det här var precis vad min sambo sa åt mig i vårt senaste samtal. Men formulerade sig mer så här: det känns som att du satt en prövotid på vårat förhållande och att du kommer bestämma dig sedan hur det blir. Bedyrade dyrt och heligt att så inte var fallet och det var det inte heller. Jag har inte satt någon tidsram. Men jag förstår vad du menar, att man kan inte leva så här under en längre tid. Men isåfall hoppas jag vi kommer till den insikten båda två istället för att ställa tidskrav.

227

Du behöver inte sätta ett tidskrav på henne. Det kan du hålla för dig själv. Ser du inte att förhållandet är bättre om 1år, 2år eller vad du nu känner för. Ja då kan du ju börja fundera på allvar om separation inte är bättre.

4 gillningar
228

När jag gick i tankar om separation tipsade mina vänner just om det här med tidsram för mig själv. Jag satte tidsramar efter olika lov, t ex påsklov, efter sommarsemester, innan jul. Under dessa tidpunkter gjorde jag en egen reflektion över hur har tiden varit, känns det likadant, har vi kommit framåt, ser jag stegförflyttningar osv. Jag gjorde så här i ca 1,5-2 år. Så det var en längre process och målet var förstås att det skulle hålla, att vi hade hittat ett sätt att leva tillsammans där båda mår bra. Det var tack vare dessa “avstämningar” med mig själv när jag insåg att relationen faktiskt inte gått framåt, att hans mående konstant går över oss och att jag inte mår bra av detta då jag till slut bestämde mig för att separera. Även om vi båda visste om att det inte var bra, var det ändå jobbigt för honom. Så vill bara säga att även om din fru skulle veta om dina tidsramar, är det ingen garanti att hon känner detsamma.

Vill verkligen bekräfta att tipset du fått av @DantesInferno och andra är ett väldigt bra sätt, det blir mer konkret och du har en möjlighet att reflektera över tid.

229

Ja det köper jag. Men det jag reagerade på var att man ställer ultimatum mot sin sambo. Är det inte ordnat innan semestern så lägger vi ner… det blir ju så kravfyllt och stressigt. Men att reflektera över tid för att skapa sig en bild på vad som förändras eller inte förändras är nog väldigt klokt. Vilket även öppnar upp så att man kan göra det tillsammans. Så att man inte faller tillbaka där man en gång startade. Sedan som ni även nämnt om att man inte är samma person längre, andra mål i livet gör ju så att saker måste ändras.

1 gillning
230

En reflektion över de senaste två veckorna…
Har kommit lite framåt men sedan har vi landat i samma vardag igen. Vi har haft mer intimt umgänge men samtidigt var det bara avslappnat och roligt när vi var lätt berusade efter ett trevligt valborgsmässofirande. Dagen efter infann sig skämskudden och vi knappt rörde vid varandra. Som att det vi gjort var fel på något vis. Har försökt närma mig själv men blir mest bara avvisad, går bra att ligga bredvid varandra men försöker man till något mer så blir det stopp. Därav känslan att vi är tillbaka i de gamla fotspåren igen.

Även i vardagssamtal märker man av att det är infekterat. Irritationen hos henne är så nära till hands. Om jag frågar upp för att förstå henne rätt så blir tonfallet förändrat till skarpt och nedsättande. Även när vi satt och pratade och hennes mor var på besök och jag missförstod vilken hög av dynga svärmor pratade om.
Jag trodde att det var resterna av valborgsbrasan som var kvar, men min sambo högg direkt och förklarade för mig och hennes mor hur jag hela tiden missförstår och inte lyssnar vad som sägs. De menade tydligen en ihop krattad dynghög i hagen. Men varför hänga ut mig, varför är det så farligt att missförstå och vore då inte det rätta att fråga upp så man själv förstår.

Enligt henne ska jag bara lyssna in så blir det självklart vad som pratas om. Vilket gör att jag hellre bara sitter och lyssnar och distanserar mig från samtalet. Känner mig mest bara ivägen.

Var även iväg och deklarerade för några dagar sedan med vårat ombud. Vi har ju som sagt jordbruksfastighet så vi måste ju även deklarera för gården också. Men mitt engagemang runt detta för att få med mig alla papper och kvitton med uppgifter mm togs emot väldigt svalt. För att inte tala om när jag behövde veta vilka intäkter vi haft på stallhyra mm. Fick dom 1 timme innan jag skulle vara på plats och hade då frågat efter dom hela veckan. När det sedan var klart och jag kom hem tyckte hon att det där kunde vi göra själva för det är ju så dyrt att anlita någon att hjälpa oss med detta.

Blir galen. Och sista veckan har verkligen varit hemsk, har dragit mig ifrån att ha någon kontakt överhuvudtaget och bosatt mig på gymmet för att få ventilera mig. Och har det funnits tid över har jag fixat och lagat saker i garaget. Klarar inte av att ta mer innan jag laddat batterierna fullt igen. Känns som man går på minerad mark och pratar man om något så kan det smälla när som helst. Suck känner mig väldigt låg nu men som tur är ligger träningsväskan i bilen.

För ärligt vill jag ju bara att det ska fungera och vi kan leva tillsammans men samtidigt skaver det och äter upp mig inifrån. Första milstolpe får bli efter semestern…Mycket som ska göras innan och under och ta tag i detta nu så kommer jag förmodligen dundra in i väggen.

231

Jag förstår att det är jobbigt och du är trött. Att flyktbeteendena nu har tagit och kommer ta över en tid. Ibland är det så. Bara att springa ett varv till.

Jag skulle också vilja sträcka ut benet och fälla dig till marken precis nu, och när du irriterat kravlar dig upp och undrar varför, skrika; Sluta spring! Du har ett jävla liv och du är ansvarig för din egen lycka!
Sluta lägg den i förhoppningen av att hon ändrar sig. Hon kommer i n t e ändra sig.
DU måste ändra. Bara du. Det är bara du.

Med det sagt, ha en fin runda. Ses snart.
Kram

2 gillningar
232

En sanningens ord… och jag förstår nog själv innerst inne att jag måste ta tag i mitt liv och att det inte kommer lösa sig åt mig. Man kanske får vara glad att det gjort det så många gånger förr men nu måste man växa som människa.
Hela min arbetskarriär är otroligt nog byggd på ett bananskal :banana: och det har lyckats bra utan egna initiativ utan bara fått erbjudande och hakat på.
Men att tro att ens sambo plötsligt ändrar sig från en dag till en annan är ju väldigt naivt att tro.

Nu har ju även energin hos mig varit väldigt låg när det varit mycket på andra fronter. Har styrt upp struliga projekt på jobbet som blivit lämnade av andra, tagit hand om min fars ekonomiska bekymmer så att jag och mina syskon inte ska bli arvslösa. För att inte tala om min egen ekonomiska sits. Blir väldigt svårt för mig då jag helst vill göra en sak klart innan man börjar med nästa. Tyvärr är jag ganska bra på det men det är inte roligt och energin försvinner.

Förhoppningsvis ska vintern här uppe släppa sitt grepp så man får lite vår feeling snart.

1 gillning
233

Låst hela tråden ny och måste säga att det är fina och väldigt insiktsfulla inlägg i hela tråden!

Jag och min man har själva gjort och gör resan av ”uppvaknande” sen ca 1 år tillbaka. Det har varit ALLT ANNAT än lätt.
För vår del väcktes vi av min mans otrohet. Som någon i tråden skrivit - det var och är fruktansvärt, men tack vare det så har vi båda vaknat.

Tack vare att ridån gick upp för oss båda samtidigt, hamnade vi också på ”samma plats”. Vi båda ville och förstod att här måste till något helt annat för att vi inte skulle fortsätta i samma banor.

Det har för oss båda tillsammans och individuellt inneburit rannsakande, attvåga vara sårbar inför den andra, att inte bara tänka vad man känner utan säga just det. Att släppa garden och våga känna, och låta den andra vara en del av det. Att lyssna, att gråta, att skratta, att bara vara. Att respektera när den andra flaggar, och leva efter det.

Men nyckeln här är att båda vaknat. I ert fall är det bara du låter det som.
Hon är inte där du är, och kanske aldrig kommer dit?
För många krävs det en kris, för att ofrånkomligt ställas mot sina egna demoner och se dem i vitögat. För andra mindre. Men i vilket fall som, så blir det svårt att förvänta sig det från henne när hon inte ens har kapacitet att se det du ser. För hon har inte ”vaknat”. Och hon verkar värja sig något kopiöst för att göra det. Det har hon troligtvis gjort hel livet, dvs inte känt inåt utan bara agerat på det som finns utanför. Hobby, projekt, barnen osv osv. Allt för att springa i hamsterhjulet och inte känna efter.
Och nu när hon inte tillåts i lugna ro att fortsätta med sin coping strategi då du står och knackar på hennes känslodörr och inte verkar ge dig så blir hennes nästa steg att värja sig med irritation. För hon kommer inte undan dina påträngande önskemål.

Jag tror snarsre frågeställningen är VARFÖR hon värjer sig så? Varför har hon ett undvikande mönster? Varför har hon så svårt för att känna inåt? Vad är hon rädd för?

Tänker också att du Adde inte heller bara kan lägga ex ”att hon ska mysa si eller så” på henne enbart. Hela ert bekymmer grundar ju sig i att ni inte berättar för varandra hur ni vill h det. Eller vågar fråga om ni blir osäkra.
Istället kniper ni, hon muttrar och du flyr till gymmet. Du känner dig förminskad och värdelös och hon känner säkert också en massa.

Ni behöver en brygga mellan er. Någon som kan hjälpa er att nå fram till varandra.

Jag undrar hur du kommunicerar med henne nu när du berättar hur du känner? Eller säger du/ni bara ATT ”nu ska vi bli bättre”, ”nu ska vi vara snälla”, ”nu ska vi ge närhet”… och missar HUR?

Är du så öppenhjärtlig som du är här inne?

Jag tror det är en förutsättning för att du ens ska ha en chans till att få henne sänka sin gard.

3 gillningar
234

Det är mycket lättare att öppna upp sig här, helt klart. De gånger vi pratat har jag ändå lyckats rätt okej med att säga vad mina innersta tankar är. Men tyvärr är det som bortsopat efter någon dag. Som att vi aldrig pratat och allt är tillbaka som förut. Laddar för ännu ett samtal men samtidigt känns det väldigt jobbigt när jag inte vet om det kommer göra någon skillnad.

Och har märkt att jag själv fått väldigt kort stubin gällande löjliga påhop. Exempelvis som senast, skulle plocka in några grejor i diskmaskinen och blir påhoppad att jag inte behöver ordna om ordningen i den. Jag menar att jag inte skulle kunna rymma besticken annars. (Det var en osthyvel jag flyttade). Lämnade diskmaskinen åt henne. Och sedan efter maten städade jag bort allt och gjorde fint förutom diskmaskinen och det som skulle in i den. Löjligt visst det köper jag, men jag var så less.

235

Det låter onekligen laddat och infekterat mellan er.

Att påpeka ”småfel”, känna sig påhoppad och less är ingen grogrund för goda samtal. Ni har tillsammans låtit detta gå väldigt långt, och det blir svårt för dig att ensam vända skutan.

Klart att du märker allt nu när du kommit fram till vart ni felar på många punkter, och lägger de till korgen.
Varbölden växer och töms aldrig ordentligt och får läka.

Du ”laddar” för samtal. Sjukt jobbig känsla. Kan så relatera. Men det skapar också stora förväntningar och laddningar som gör att allt riskerar att bli fel i samtalet. Det blir väpnat på något vis och inte avväpnat som är ett måste för att båda ska våga öppna upp.

Mitt råd är återigen, prata inte om ATT, utan HUR. När ni pratar, ställ många följdfrågor och försök förklara på djupet och inte bara på ytan. Och gå sen inte runt och vänta på att något magiskt ska inträffa utan börja du själv direkt.
Om hon korrigerar din diskinsättning så säg att du upplevde dig påhoppad och undrar varför hon kände det var så viktigt eller om något annat pyr under?
Bli inte tyst och samla och vänta och bli mer och mer irriterad för att därefter ladda för fler samtal. Samtalet ska aldrig börja eller ta slut, det ska vara pågående.

1 gillning
236

Ni är i ett läge där det är mycket som skaver och ni inte trivs. Och samtal är bara obehagliga och riskerar bråk. Du är inte lycklig, och säkerligen inte hon. Om era samtal handlar om vad som inte är bra så kommer ni båda ha välfyllda skålar att ösa ur, och även om det är skönt att få ur sig är det jobbigt att både ta upp men framförallt att lyssna på. Stor risk att ni turas om att vara defensiva. Har ni någon gång pratat om hur ni skulle vilja ha det? Dvs inte hur ni inte skulle vilja ha det, t ex som “Jag vill inte tassa på tå/känna mig kritiserad/ouppskattad”. Och inte bara konkreta grejer som “Jag skulle vilja att vi kramades och kysstes mer”. Den som lyssnar på det kommer inte vara så mottaglig för det kommer upplevas som kritik eller uppmaning om att ändra på sig. Visst kanske det förtjänas kritik och ändring är önskvärd, men ingen ändrar på sig mot sin vilja.

Så det som jag tror kanske måste till är att försöka få till en känslomässig målbild. Dvs något att sträva mot. Typ som “Kommer du ihåg hur vi hade det innan när [något bra tillfälle i relationen]? Jag skulle vilja att vi kunde ha det så igen. Vill du det med?” Antagligen är svaret Ja. Sen kan man prata om det. Hur livet såg ut då, vad ni gjorde, och hur ni talade till varandra. Man kan inte spola tillbaka tiden och förutsättningar ändras, men det är inte situationen man ska få tillbaka utan känslan och stämningen. Kan ni hitta sätt att nå dit kan det kanske funka.

Men med det sagt. Slå inte knut på dig själv så du knäcks. Nånstans får du dra en gräns också, särskilt om du bara möts med ointresse. Båda måste vilja i ett förhållande, så om ni inte är två om det så är det inte lönt att kämpa ihjäl sig.

2 gillningar
237

Ska verkligen försöka med att svara konstruktivt istället för som det lätt blir nu. Så att man inte hjälper till att tippa skutan. Men det är samtidigt svårt om man inte är på bra på humör.

Senaste samtalet vi hade tog jag faktiskt upp i JAG konversation vilket funkade bra och kändes som att man inte försökte knuffa över bördan på varandra. Men det är förmodligen så att vi måste få in vardagliga samtal som hela tiden har en röd tråd framåt. Hur jag ska göra det vet jag inte, men vetskapen om att det är ett bra sätt hjälper. Kommer på mig ibland att jag vill säga saker men faller på hur jag ska formulera mig. Blir lätt tyst då.

Men till hennes favör är att hon märkt att jag förändrats och är inte som jag brukar längre. Tex mitt intresse att ta hand om mig med träning och även se över min kost. Samt att jag har mer funderingar över hur jag klär mig än tidigare. Och att jag försöker lyssna in henne mer fast det ofta blir fel ändå. Nackdelen är att jag sällan kommer till tals, utan mest bara sitter och lyssnar. Kanske väldigt viktigt för henne att berätta om hennes dagar och det förstår jag, men även här vill jag få en chans att berätta något. Och kommer jag då till tals kan man ge sig den på att någon av barnen tar över istället.

Men undrar samtidigt om mitt beteende gör henne osäker på nått vis. Försökte vara lite rolig och menade att när min kropp blir mer tränad är det som en present till oss båda två. Hon köpte det inte rakt av utan fick en syrlig men rolig kommentar tillbaka. Men många skriver här att de märkt av förändringar hos sin partner och det visat sig vara något mer. Men i mitt fall är det mycket för min egen skull och även mycket för att hon ska få se den man hon en gång blev kär i.
Och inte en förfallen manskropp med putmage och begynnande flint. Jag ändrar mig faktiskt till stor del i förhoppning att det ska bli något bättre.

Sedan att båda måste kämpa och vara beredd att förändra sig köper jag. Men hoppas fortfarande att hon kanske hakar på nu när jag börjar.

1 gillning