Låst hela tråden ny och måste säga att det är fina och väldigt insiktsfulla inlägg i hela tråden!
Jag och min man har själva gjort och gör resan av ”uppvaknande” sen ca 1 år tillbaka. Det har varit ALLT ANNAT än lätt.
För vår del väcktes vi av min mans otrohet. Som någon i tråden skrivit - det var och är fruktansvärt, men tack vare det så har vi båda vaknat.
Tack vare att ridån gick upp för oss båda samtidigt, hamnade vi också på ”samma plats”. Vi båda ville och förstod att här måste till något helt annat för att vi inte skulle fortsätta i samma banor.
Det har för oss båda tillsammans och individuellt inneburit rannsakande, attvåga vara sårbar inför den andra, att inte bara tänka vad man känner utan säga just det. Att släppa garden och våga känna, och låta den andra vara en del av det. Att lyssna, att gråta, att skratta, att bara vara. Att respektera när den andra flaggar, och leva efter det.
Men nyckeln här är att båda vaknat. I ert fall är det bara du låter det som.
Hon är inte där du är, och kanske aldrig kommer dit?
För många krävs det en kris, för att ofrånkomligt ställas mot sina egna demoner och se dem i vitögat. För andra mindre. Men i vilket fall som, så blir det svårt att förvänta sig det från henne när hon inte ens har kapacitet att se det du ser. För hon har inte ”vaknat”. Och hon verkar värja sig något kopiöst för att göra det. Det har hon troligtvis gjort hel livet, dvs inte känt inåt utan bara agerat på det som finns utanför. Hobby, projekt, barnen osv osv. Allt för att springa i hamsterhjulet och inte känna efter.
Och nu när hon inte tillåts i lugna ro att fortsätta med sin coping strategi då du står och knackar på hennes känslodörr och inte verkar ge dig så blir hennes nästa steg att värja sig med irritation. För hon kommer inte undan dina påträngande önskemål.
Jag tror snarsre frågeställningen är VARFÖR hon värjer sig så? Varför har hon ett undvikande mönster? Varför har hon så svårt för att känna inåt? Vad är hon rädd för?
Tänker också att du Adde inte heller bara kan lägga ex ”att hon ska mysa si eller så” på henne enbart. Hela ert bekymmer grundar ju sig i att ni inte berättar för varandra hur ni vill h det. Eller vågar fråga om ni blir osäkra.
Istället kniper ni, hon muttrar och du flyr till gymmet. Du känner dig förminskad och värdelös och hon känner säkert också en massa.
Ni behöver en brygga mellan er. Någon som kan hjälpa er att nå fram till varandra.
Jag undrar hur du kommunicerar med henne nu när du berättar hur du känner? Eller säger du/ni bara ATT ”nu ska vi bli bättre”, ”nu ska vi vara snälla”, ”nu ska vi ge närhet”… och missar HUR?
Är du så öppenhjärtlig som du är här inne?
Jag tror det är en förutsättning för att du ens ska ha en chans till att få henne sänka sin gard.