Gått i samma fotspår för länge?

Min historia
214

Det är väl att man satsat så mycket i detta liv. Kanske har vårat förhållande alltid sett ut så här och har inte reflekterat över det förräns avsaknaden av sex blev för stor. Innan var jag förmodligen nöjd för jag fick tillräckligt för att stilla mitt behov. Men nu när man kollar på det ur helikopter perspektiv ser man tydligt att jag varit den som agerat.

Så gällande att ändra hennes beteende som jag accepterat i 20+ år kan vara svår. Så frågan jag jobbar mycket med nu är jag nöjd med detta. Nu när jag kan se på det från en annan vinkel. Kommer det räcka om vi når tillbaka där vi varit? Det är ju fortfarande en väldigt skev fördelning. Och är det värt att lämna bekvämligheterna med vårat liv mot att starta om på nytt. Om man skulle göra en lista på för och emot vilken sida skulle väga tyngst. För man kan ju inte få det ena utan att förlora det andra. Och vice versa.

Orsaken till att jag har mer energi att försöka få henne att ändra sig är all positiv energi som jag tankar på gymmet. Fattar inte att jag väntat 15år med detta när man läser om det i all media. Och idag blir det AW. Tjoho here i come!

2 gillningar
215

Jag hade under många år väldigt låg lust att ligga med min man. Han försökte föreslå allt möjligt men han lyssnade inte på mig. Det berodde inte på att jag var asexuell eller hade allmänt låg lust, utan för att jag upplevde honom väldigt ego. Jag fick ta större ansvar för allting. Medan han tyckte att han tjänade mer (och då försörjde familjen + tillbringade orimligt mycket tid med huset och trädgården, jag ville att vi tillsammans skulle göra saker med huset men även ha tid ihop för att skapa intimitet/närhet. När vi till slut efter en jobbig händelse pratade, så nådde vi varandra. Vårt sexliv blev mycket mycket bättre . Jag kände att han lyssnade på mig och kände närhet. (Sedan har det ju uppdagats andra jobbiga saker). Men min poäng är att vi båda tyckte att vi gjorde mest fast jag var den enda som kommunicerade det. Jag tror att det är ovanligt att den andre bara inte vill ha närhet och sex. Jag tror att man inte vill, då man inte upplever sig lyssnad på och då inte känner närhet. Sedan har man ett ansvar att kommunicera det.

216

Den här är viktig, läs den igen.
Är det Du som ska försöka få henne att ändra sig? Är det din uppgift? Eller, är det snarare så att det är du som ändrat dig?
Du som håller på att förändras? Dina behov som förändrats?

Såhär, du kan inte förändra en annan människa. Vi tror ofta det, men snarare är det så att vi gör misstaget att spegla vår egen förändring i andra. Maskerar vår förändring i förhoppningen av att om det bara blev lite mer som det var förut så kommer det gå.
Men faktum är ju att det som var, det finns inte längre. Inte någon annanstans än i ditt huvud. De personer ni var då finns inte längre. För det var då, innan resten av livet hände. Och livet, förändrar människor. Helt naturligt så.

Så frågan är inte om du älskar henne för det hon var och ni var. Frågan är om du kan älska henne som hon är nu, som ni är nu?

4 gillningar
217

Vill bara eka Skottarens svar.
Om det är något jag lärt mig genom mitt förhållande så är det att man inte kan ändra en annan människa. Hur mycket man än vill, hur logiskt det än ter sig vara.

Du måste se på vad ni har i denna stund, just nu. Du har redan pratat med din sambo flera ggr och hon visar inga viljor att göra något annorlunda, varför skulle hon? Att förändra sig och förbli förändrad resten av livet kommer kräva mycket energi och det klarar man bara inte. Det kan bli bättre i perioder, sedan glider man tillbaka till sina beteenden igen.

Vill du ha livet så som det är nu? Vill du ha henne så som hon är nu? Tänk inte att du kastar bort det som varit, tänk att du växer nu och ser till att kommande år blir bättre.

218

Ja det är tufft när man börjar se nyktert på sitt förhållande. När man börjar komma förbi osäkerheten och ser ärligt på sitt liv. Fick ännu uppleva en riktig knock out i helgen som riktigt sänkte mig. Vi var iaf nyktra den här gången. Men mitt i allt fick hon panik och ville inte. Och dessutom skyllde på att jag inte ville. Fattade ingenting, absolut ingenting. Kunde inte somna om efter detta utan klev istället upp och såg på tv för att skingra tankarna. Somnade dock i soffan sedan.
Hon kom och pratade med mig dagen efter och hade väl egentligen ingen förklaring mer än att hon tyckte att hon ville sova och att allt tog för lång tid. Ställde frågan rakt ut till henne om hon hade några känslor för mig överhuvudtaget gällande oss. Och fick till svar att hon var osäker och tyckte att jag förändrats så mycket. Att allt var så nytt med hur jag tar mig an våra problem, att jag är den som tagit initiativet till att prata. Okej. vad ska man säga. Stanna eller gå?..

Men samtidigt i detta så vill hon prata om vad vi kan göra på gården och förändra med mera. Men för tusan borde vi inte ordna upp vårat förhållande innan vi tar oss an gården. Tror mycket att min lust försvunnit med att göra saker beror på detta. Och kanske har jag gjort dessa saker lite för många gånger att jag vill göra något annat. Jag har inget behov av att bygga mer tillbyggnader för saker. Jag vill snarare sälja bort sakerna, hellre ha en massa tomma utrymmen än fulla med grejor man aldrig kommer använda. Ska nog lägga fokus på detta nu också får man se hur livet ter sig. Hur som helst kan jag ju ändå inte ta med mig allt om vi separerar i framtiden.

2 gillningar
219

Hon stoppar huvudet i sanden för det är för jobbigt att förändra sig själv.

Absolut. Sätt gränser. Sätt stopp för projekt där du är inblandad innan förhållandebiten är löst.

Diskussionen får ju inte sluta här och börja handla om hus. Hon berättade precis att hon inte vet om det finns några känslor kvar för dig. Att man inte vet betyder nej, men jag vågar inte erkänna det, i mina öron.

Det är lätt för mig att skriva detta men samtidigt har jag själv gått många år utan att våga sätta saker på sin spets. Jag förstår verkligen hur tufft det är. I efterhand skulle jag satt tydligare gränser och haft en plan för vad konsekvenserna blir om dessa inte följs.

5 gillningar
220

Håller med @DantesInferno . Hon fokuserar på praktiska saker som hon kan hantera för det är mycket jobbigare att jobba med relationen. Det innebär att hon behöver titta inåt, erkänna alla sina sidor, börja jobba med sig själv, få feedback…

Bekräftar dina tankar om att stanna kvar i det du vill fokusera dvs er relation och se huruvida ni kan flytta er framåt. Det ÄR tufft att utveckla relationen samtidigt som det fördjupar er och kan t o m ger er den bästa tiden någonsin! Om ni båda vill. Glöm inte att förändringar tar tid. Hon kanske befinner sig i att inte klara av att ta in saker, det som händer, dina förändringar, men ju mer du står på dig och tydligt förklarar vad du vill och behöver, desto större chans har hon att förstå dig korrekt. Men det är alltid hennes eget jobb att ta sig vidare i tankar och känslor.

Kämpa på Adde :muscle:

3 gillningar
221

Känner mig bara så värdelös och det känns väl lite bättre när ni vinklar det ur andra synvinklar. Men att ha tålamod och vänta på förändring är otroligt utmanande på många plan. Men samtidigt har jag inte så mycket att välja på. Att bara ge upp vill jag som sagt inte, är väl samtidigt även rädd för det okända. Också ifrågasätter man sig själv hela tiden om man bara överdriver, det kanske inte är så farligt, härda ut liksom. Men samtidigt gråter jag inombords hela tiden. Ska bli skönt att fara på gymmet i eftermiddag så man får jobba bort alla hjärnspöken och andas igen.

1 gillning
222

Förstår din känsla! Jag ser de dock ur ett annat perspektiv, den investeringen du gör nu i dig själv och möjligheten att ändra relationen, det får du för HELA livet! Oavsett om det blir toppen med din fru eller så blir det separation, vinner du ändå! Och då menar jag inte mot din fru utan i livet. Du har redan ändrats och lärt dig massor om dig själv och relationen. Så mitt råd är att du fortsätter göra den här resan inåt och med dig i fokus. Får du med dig frugan är det ett plus men inte ett självändamål!

1 gillning
223

Klassiskt flyktbeteende från hennes sida, hon vill att du ska “vara som vanligt” och att “allt ska vara som vanligt”. Så många tar till det som lösning, vi har alla varit där och gjort det i någon mening i stort som smått.
Men, nu är det “inte som vanligt” och “som vanligt” det finns egentligen inte. För det utgår ifrån ett samförstånd kring att båda parter är nöjda med hur det är och, du är inte nöjd med hur det är. Inte längre. Så då existerar inte det som varit inte längre.
Få fattar det skiftet och att livet enbart går framåt, aldrig bakåt.
Så, det spelar ingen roll hur mycket hon vill avleda dig med att initiera olika byggen och projekt. Det som funkat, funkar inte längre. Du har skiftat.
Antingen så är hon med på den resan eller, så är hon inte det. Och som det verkar så lutar det åt det senare?

Sträck på dig. Tankarna och känslorna du har betyder något. Dom är viktiga. Skaver det, så gör det det av en anledning. Hon kommer antagligen tycka att du är ännu konstigare och mer annorlunda om du inte agerar på hennes vanliga sätt att lösa livet. Dvs hon pekar och du utför. Det blir dissonans, men låt det vara så då. Se det här som en öppning för hitta framåt istället för att bekräfta gamla mönster som gör dig allt mer olycklig.

Och, missta aldrig att vara henne till lags och “göra något på gården” kommer leda till en oväntad annan effekt än de du beskrivit tidigare. Hon vill att du ska återgå till en dynamik som funkade för henne, men den funkar ju inte längre för dig.
Ha respekt för dig själv i det här. Det du känner nu, betyder något.

4 gillningar
224

Att vänta på förändring kan du göra i all evighet. Har hon uttryckt att hon vill förändras?
Bortse från orden och se till handlingarna. Visar hon med handling att hon vill förändras?
Av det du skriver visar hon motsatsen och säger det tillomed rakt ut. Hon gillar inte att du nu försöker ändra på henne och vardagen.

Självklart gråter du inombords, du mår inte bra i förhållandet.

Jag tror att du behöver bestämma dig för en tidsram. Berätta för henne att du vill se förbättring inom en viss tid annars så överväger du att lämna. För att fortsätta i flera år går ju inte? Ta tag i situationen istället för att vänta på förändring.
Ta det som ett tips från en som gjorde misstaget själv i flera år.

2 gillningar
225

Nej vad jobbigt! :weary: :mending_heart: du försöker ju verkligen. Det är ju bara 100% positivt att du vill prata! Håller med om att det låter galet att köpa mer saker och bygga mer. Det låter som att du börjar se allt ur helikopterperspektiv. Det låter som att du kommer att bli allt olyckligare i detta förhållande. Jag förstår verkligen att man vill göra allt och inte vill lämna. Men när du fortsätter att jobba på dig själv och blir allt starkare, så blir det kanske lättare att ta ett beslut. Ta hand om dig

1 gillning
226

Det här var precis vad min sambo sa åt mig i vårt senaste samtal. Men formulerade sig mer så här: det känns som att du satt en prövotid på vårat förhållande och att du kommer bestämma dig sedan hur det blir. Bedyrade dyrt och heligt att så inte var fallet och det var det inte heller. Jag har inte satt någon tidsram. Men jag förstår vad du menar, att man kan inte leva så här under en längre tid. Men isåfall hoppas jag vi kommer till den insikten båda två istället för att ställa tidskrav.

227

Du behöver inte sätta ett tidskrav på henne. Det kan du hålla för dig själv. Ser du inte att förhållandet är bättre om 1år, 2år eller vad du nu känner för. Ja då kan du ju börja fundera på allvar om separation inte är bättre.

4 gillningar
228

När jag gick i tankar om separation tipsade mina vänner just om det här med tidsram för mig själv. Jag satte tidsramar efter olika lov, t ex påsklov, efter sommarsemester, innan jul. Under dessa tidpunkter gjorde jag en egen reflektion över hur har tiden varit, känns det likadant, har vi kommit framåt, ser jag stegförflyttningar osv. Jag gjorde så här i ca 1,5-2 år. Så det var en längre process och målet var förstås att det skulle hålla, att vi hade hittat ett sätt att leva tillsammans där båda mår bra. Det var tack vare dessa “avstämningar” med mig själv när jag insåg att relationen faktiskt inte gått framåt, att hans mående konstant går över oss och att jag inte mår bra av detta då jag till slut bestämde mig för att separera. Även om vi båda visste om att det inte var bra, var det ändå jobbigt för honom. Så vill bara säga att även om din fru skulle veta om dina tidsramar, är det ingen garanti att hon känner detsamma.

Vill verkligen bekräfta att tipset du fått av @DantesInferno och andra är ett väldigt bra sätt, det blir mer konkret och du har en möjlighet att reflektera över tid.

229

Ja det köper jag. Men det jag reagerade på var att man ställer ultimatum mot sin sambo. Är det inte ordnat innan semestern så lägger vi ner… det blir ju så kravfyllt och stressigt. Men att reflektera över tid för att skapa sig en bild på vad som förändras eller inte förändras är nog väldigt klokt. Vilket även öppnar upp så att man kan göra det tillsammans. Så att man inte faller tillbaka där man en gång startade. Sedan som ni även nämnt om att man inte är samma person längre, andra mål i livet gör ju så att saker måste ändras.

1 gillning
230

En reflektion över de senaste två veckorna…
Har kommit lite framåt men sedan har vi landat i samma vardag igen. Vi har haft mer intimt umgänge men samtidigt var det bara avslappnat och roligt när vi var lätt berusade efter ett trevligt valborgsmässofirande. Dagen efter infann sig skämskudden och vi knappt rörde vid varandra. Som att det vi gjort var fel på något vis. Har försökt närma mig själv men blir mest bara avvisad, går bra att ligga bredvid varandra men försöker man till något mer så blir det stopp. Därav känslan att vi är tillbaka i de gamla fotspåren igen.

Även i vardagssamtal märker man av att det är infekterat. Irritationen hos henne är så nära till hands. Om jag frågar upp för att förstå henne rätt så blir tonfallet förändrat till skarpt och nedsättande. Även när vi satt och pratade och hennes mor var på besök och jag missförstod vilken hög av dynga svärmor pratade om.
Jag trodde att det var resterna av valborgsbrasan som var kvar, men min sambo högg direkt och förklarade för mig och hennes mor hur jag hela tiden missförstår och inte lyssnar vad som sägs. De menade tydligen en ihop krattad dynghög i hagen. Men varför hänga ut mig, varför är det så farligt att missförstå och vore då inte det rätta att fråga upp så man själv förstår.

Enligt henne ska jag bara lyssna in så blir det självklart vad som pratas om. Vilket gör att jag hellre bara sitter och lyssnar och distanserar mig från samtalet. Känner mig mest bara ivägen.

Var även iväg och deklarerade för några dagar sedan med vårat ombud. Vi har ju som sagt jordbruksfastighet så vi måste ju även deklarera för gården också. Men mitt engagemang runt detta för att få med mig alla papper och kvitton med uppgifter mm togs emot väldigt svalt. För att inte tala om när jag behövde veta vilka intäkter vi haft på stallhyra mm. Fick dom 1 timme innan jag skulle vara på plats och hade då frågat efter dom hela veckan. När det sedan var klart och jag kom hem tyckte hon att det där kunde vi göra själva för det är ju så dyrt att anlita någon att hjälpa oss med detta.

Blir galen. Och sista veckan har verkligen varit hemsk, har dragit mig ifrån att ha någon kontakt överhuvudtaget och bosatt mig på gymmet för att få ventilera mig. Och har det funnits tid över har jag fixat och lagat saker i garaget. Klarar inte av att ta mer innan jag laddat batterierna fullt igen. Känns som man går på minerad mark och pratar man om något så kan det smälla när som helst. Suck känner mig väldigt låg nu men som tur är ligger träningsväskan i bilen.

För ärligt vill jag ju bara att det ska fungera och vi kan leva tillsammans men samtidigt skaver det och äter upp mig inifrån. Första milstolpe får bli efter semestern…Mycket som ska göras innan och under och ta tag i detta nu så kommer jag förmodligen dundra in i väggen.

231

Jag förstår att det är jobbigt och du är trött. Att flyktbeteendena nu har tagit och kommer ta över en tid. Ibland är det så. Bara att springa ett varv till.

Jag skulle också vilja sträcka ut benet och fälla dig till marken precis nu, och när du irriterat kravlar dig upp och undrar varför, skrika; Sluta spring! Du har ett jävla liv och du är ansvarig för din egen lycka!
Sluta lägg den i förhoppningen av att hon ändrar sig. Hon kommer i n t e ändra sig.
DU måste ändra. Bara du. Det är bara du.

Med det sagt, ha en fin runda. Ses snart.
Kram

2 gillningar
232

En sanningens ord… och jag förstår nog själv innerst inne att jag måste ta tag i mitt liv och att det inte kommer lösa sig åt mig. Man kanske får vara glad att det gjort det så många gånger förr men nu måste man växa som människa.
Hela min arbetskarriär är otroligt nog byggd på ett bananskal :banana: och det har lyckats bra utan egna initiativ utan bara fått erbjudande och hakat på.
Men att tro att ens sambo plötsligt ändrar sig från en dag till en annan är ju väldigt naivt att tro.

Nu har ju även energin hos mig varit väldigt låg när det varit mycket på andra fronter. Har styrt upp struliga projekt på jobbet som blivit lämnade av andra, tagit hand om min fars ekonomiska bekymmer så att jag och mina syskon inte ska bli arvslösa. För att inte tala om min egen ekonomiska sits. Blir väldigt svårt för mig då jag helst vill göra en sak klart innan man börjar med nästa. Tyvärr är jag ganska bra på det men det är inte roligt och energin försvinner.

Förhoppningsvis ska vintern här uppe släppa sitt grepp så man får lite vår feeling snart.

1 gillning
233

Låst hela tråden ny och måste säga att det är fina och väldigt insiktsfulla inlägg i hela tråden!

Jag och min man har själva gjort och gör resan av ”uppvaknande” sen ca 1 år tillbaka. Det har varit ALLT ANNAT än lätt.
För vår del väcktes vi av min mans otrohet. Som någon i tråden skrivit - det var och är fruktansvärt, men tack vare det så har vi båda vaknat.

Tack vare att ridån gick upp för oss båda samtidigt, hamnade vi också på ”samma plats”. Vi båda ville och förstod att här måste till något helt annat för att vi inte skulle fortsätta i samma banor.

Det har för oss båda tillsammans och individuellt inneburit rannsakande, attvåga vara sårbar inför den andra, att inte bara tänka vad man känner utan säga just det. Att släppa garden och våga känna, och låta den andra vara en del av det. Att lyssna, att gråta, att skratta, att bara vara. Att respektera när den andra flaggar, och leva efter det.

Men nyckeln här är att båda vaknat. I ert fall är det bara du låter det som.
Hon är inte där du är, och kanske aldrig kommer dit?
För många krävs det en kris, för att ofrånkomligt ställas mot sina egna demoner och se dem i vitögat. För andra mindre. Men i vilket fall som, så blir det svårt att förvänta sig det från henne när hon inte ens har kapacitet att se det du ser. För hon har inte ”vaknat”. Och hon verkar värja sig något kopiöst för att göra det. Det har hon troligtvis gjort hel livet, dvs inte känt inåt utan bara agerat på det som finns utanför. Hobby, projekt, barnen osv osv. Allt för att springa i hamsterhjulet och inte känna efter.
Och nu när hon inte tillåts i lugna ro att fortsätta med sin coping strategi då du står och knackar på hennes känslodörr och inte verkar ge dig så blir hennes nästa steg att värja sig med irritation. För hon kommer inte undan dina påträngande önskemål.

Jag tror snarsre frågeställningen är VARFÖR hon värjer sig så? Varför har hon ett undvikande mönster? Varför har hon så svårt för att känna inåt? Vad är hon rädd för?

Tänker också att du Adde inte heller bara kan lägga ex ”att hon ska mysa si eller så” på henne enbart. Hela ert bekymmer grundar ju sig i att ni inte berättar för varandra hur ni vill h det. Eller vågar fråga om ni blir osäkra.
Istället kniper ni, hon muttrar och du flyr till gymmet. Du känner dig förminskad och värdelös och hon känner säkert också en massa.

Ni behöver en brygga mellan er. Någon som kan hjälpa er att nå fram till varandra.

Jag undrar hur du kommunicerar med henne nu när du berättar hur du känner? Eller säger du/ni bara ATT ”nu ska vi bli bättre”, ”nu ska vi vara snälla”, ”nu ska vi ge närhet”… och missar HUR?

Är du så öppenhjärtlig som du är här inne?

Jag tror det är en förutsättning för att du ens ska ha en chans till att få henne sänka sin gard.

3 gillningar