Har försökt att få min sambo att vara med på min föreslagna högläsning utan resultat. Vet inte om det är bokvalet eller själva idéen i sig som är fel. Jag tycker man kan ställa upp på varandra när någon försöker. Men det verkar bara stå för mig i det här fallet. Så jag har inte pushat något mer. Boken ligger på nattduksbordet som en påminnelse om en förlorad ide.
Däremot kvällen jag föreslog det hela så valde hon att erbjuda sig att krypa upp med mig och mysa. Yes tänkte jag. Så jag väntade med spänning på hur detta skulle arta sig. Hon backade in i mig och jag som nu inte ska vara drivande lät såklart hon påverka allt. Och där låg vi. Ingen arm som höll om mig, ingen som riktigt myste upp. Kunde lika gärna ha varit en soffa som hon lade sig i. Tillslut somnade hon och där låg jag och väntade på att hon skulle mysa upp. Somnade typ efter en timme när tröttheten övervann tankarna. Jag tycker ifall man ska mysa bör man ju iallafall hålla om varandra på något sätt. Vet inte om hon förväntade sig att jag skulle hålla om henne istället. Men då hade det ju varit jag som tagit initiativet och myst upp med henne. Vet inte om jag är ute på tunn is med mina tankar. Men rätt blev det inte iallafall. Så jag funderar på vilken idé jag ska sälja in härnäst.
Blir dock fortfarande anklagad för grejor jag skulle gjort och som jag tydligen gått med på att göra. Vet inte om jag blivit senil med åren men jag har väldigt svårt att minnas dessa uppdrag. Vet vad hon pratar om, men innehållet är ändrat mot mitt minne av det hela. Som tex läxläsning med våran son. Mån, Tisdag var det ålagt mig att sitta ned och Onsdag skulle hon ta över. Men på något vis missade jag att jag även skulle ha bett sonen att högläsa i bilen fram/tillbaka från träningen. Inte bara hemmavid. På Onsdag skulle jag också varit involverad med att fråga upp runt innehållet på kvällen när hon var borta. Ganska mycket info som måste passerat utan att jag snappat upp det. Och just att det är jag som gjort fel. Måste börja spela in vad hon säger. Så jag vet hur det verkligen ligger till. Man kan ju bli galen för mindre.
Framförallt måste du ut med språket! Istället för att i huvudet undra ”får jag lägga en arm över henne” fråga.
Sen tar det väl lång tid, eller nåt. Här tror jag andra kvinnor här har bättre perspektiv än mig. Jag har insett med åren att jag möjligen har ett mer manligt mind-set i de här frågorna. Men vad är du rädd för? Det känns som att du går på äggskal på något sätt. Blir hon arg om du frågar?
Mer för att testa och se vad det leder till. Har ju alltid varit den som kommit till henne, den som tagit initiativ till kramar, pussar och nästan all närhet man kan ha som ett par. Är hon oförmögen att ge detta om inte jag hjälper till. Så jag väljer medvetet att inte lägga armen om henne, inte för att jag är rädd att fråga. För frågar jag så är det ju jag som tar initiativ till något mer. Varför kan hon inte välja att hålla om mig. Tycker detta är så självklart om man säger att man vill mysa. Kanske ska mysa tillbaka på samma villkor backa in ryggen mot henne och säga gud va mysigt vi har det…
Det här med att själv undvika att säga vad man menar kan vara bra vid vissa tillfällen, som en sorts kartläggning. Det kan ge en fingervisning om vad ens partner egentligen lägger för betydelse t ex i att “mysa”, vilket ju är ett väldigt diffust begrepp som alla läser in olika saker i.
På samma sätt kan det vara nyttigt att låta bli att ta initiativ ibland, för då får man se vilken nivå partnern ligger på om man själv inte är motor. Det gäller ju inte alls bara den dagliga närheten med pussar och kramar, utan även hela relationen i stort.
Om jag inte alls städar - när reagerar min partner på att det är smutsigt och tar initiativ till städning?
Om jag inte alls tar upp diskussionen om vad vi ska göra på semestern - blir det någon semester planerad då?
Om jag inte ringer till min dejt efter tre träffar och bokar nytt datum - kommer det ens bli en fjärde träff då?
Att vara tyst och passiv kan alltså vara praktiskt i rätt sammanhang om man vill ta reda på vilken initiativförmåga och drivkraft partnern har, och om man ens menar samma sak med att ta ett visst initiativ. Det kan vara en bra metod för att undvika en situation där man själv blir den som håller igång hela relationen med en ganska oengagerad partner som inte ids ta sitt ansvar.
Men nu har du testat det och upptäckt att din sambo uppenbarligen inte lägger samma betydelse i begreppet “mysa” som du gör. För dig är det självklart att man håller om varandra, för henne tycks det inte vara lika självklart.
Här kan man ha olika ingångar. Men om du vill ha svar på frågan varför din sambo inte självmant lägger armen om dig utan tycks vara nöjd med att sitta med ryggen mot dig, då kan du inte vänta ut henne för att hon till sist ska bli som du. Då blir du istället tvungen att tala klarspråk och berätta att hennes nivå känns för distanserad och ointresserad, eller hur du nu känner.
Det kan förstås vara obehagligt. I värsta fall kommer det visa sig att hon vill ha den där distansen till dig. Och då behöver ni fundera ordentligt på er relation.
Men det kan ju även visa sig att hon säger “Jaha, känner du på det viset, jamen då gör vi så!” och så är det inte mer med det. Och då har ni tagit ett steg emot ökad förståelse.
Lite så resonerar jag också. Då får man ju lite klarhet i vart man står. Vilket är utan att förneka lite jobbigt att göra. Och precis som du menar att då är det viktigt att öppna upp sig och berätta vad man känner. Inte när man är mitt i det så att säga. Utan någon dag senare när man har det färskt i minnet. Vilket också känns jobbigt men ack så viktigt. Varför är det så jobbigt att prata om sådana här saker med varandra. Man har ju umgåtts en hel evighet tillsammans. Och så fort man berör känsliga saker börjar man trippa på tå runt det hela.
Ett problem kan vara att man hamnat i roller som blir svåra att bryta.
Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag försökte också allt. Och jag försökte ge space och backa undan också.
Jag skulle kalla mitt ex för följare. Hon tar sällan initiativ till något alls. Jag kunde sitta 2 veckor i sträck och smeka fötter och armar och axlar varje kväll tills mina händer domnade av. Åååh så skönt tyckte hon. Efter ett par dagar börjar man undra, ska inte jag få någonting också? Kan vi inte krama varandra? Hångla eller nåt?!
Neeh allt handlade alltid om att göra det skönt för henne. Möjligtvis 1 gång på 100 kom det en fråga om jag ville nåt också.
När jag slutade ta initiativ uppfattade mitt ex det som att något var fel på henne. Hon var orolig att jag skulle lämna henne osv. Hon blev aldrig bättre på att ta initiativ och är kass på det än idag.
Jag skulle inte förvänta mig några som helst förändringar från din sambo. Du får nog börja förlika dig med att hon är som hon är eller ta dig vidare. Just nu låter det som att du lägger mycket energi i tanke och handling på att lyfta ER. Det går inte tyvärr. Båda måste ge lika mycket annars är det kört.
Förmodligen för att klimatet är sådant att man blir bemött med ilska, mothugg osv. I ett förhållande där det råder öppenhet och sårbarhet tror jag att man lättare kan föra fram kritik och förslag.
Ni måste våga prata: ingen är tankeläsare: är ni överens om att ni har problem? Vad tycker du inte funkar, vad tycker hon inte funkar? Vill ni att detta ska fungera eller vill ni lägga ner. Om ni vill fortsätta vad behöver var och en för att detta ska fungera. Du kanske tex behöver fysisk närhet, initiativ från henne och tid tillsammans (nu hittar jag på exempel). Hon kanske behöver egen tid, närhet, fysik beröring utan krav på sex (om det är jobbigt, så är det ofta jättesvårt att ha lust till sex). Är ni villiga att ge varandra det ni behöver? Vad krävs för att ni ska kunna göra det? Man måste ta små steg i början. Du vill helst ha sex nu, vill hon ha sex? hon behöver kanske närhet först. Vad behöver hon för att göra det? Skriv upp vad som fungerar bra och vad som inte gör det. Vad är ert önskade drömliv samt vad ni behöver göra för att komma dit. Är ni villiga att göra det jobbet?
Det är väl att man satsat så mycket i detta liv. Kanske har vårat förhållande alltid sett ut så här och har inte reflekterat över det förräns avsaknaden av sex blev för stor. Innan var jag förmodligen nöjd för jag fick tillräckligt för att stilla mitt behov. Men nu när man kollar på det ur helikopter perspektiv ser man tydligt att jag varit den som agerat.
Så gällande att ändra hennes beteende som jag accepterat i 20+ år kan vara svår. Så frågan jag jobbar mycket med nu är jag nöjd med detta. Nu när jag kan se på det från en annan vinkel. Kommer det räcka om vi når tillbaka där vi varit? Det är ju fortfarande en väldigt skev fördelning. Och är det värt att lämna bekvämligheterna med vårat liv mot att starta om på nytt. Om man skulle göra en lista på för och emot vilken sida skulle väga tyngst. För man kan ju inte få det ena utan att förlora det andra. Och vice versa.
Orsaken till att jag har mer energi att försöka få henne att ändra sig är all positiv energi som jag tankar på gymmet. Fattar inte att jag väntat 15år med detta när man läser om det i all media. Och idag blir det AW. Tjoho here i come!
Jag hade under många år väldigt låg lust att ligga med min man. Han försökte föreslå allt möjligt men han lyssnade inte på mig. Det berodde inte på att jag var asexuell eller hade allmänt låg lust, utan för att jag upplevde honom väldigt ego. Jag fick ta större ansvar för allting. Medan han tyckte att han tjänade mer (och då försörjde familjen + tillbringade orimligt mycket tid med huset och trädgården, jag ville att vi tillsammans skulle göra saker med huset men även ha tid ihop för att skapa intimitet/närhet. När vi till slut efter en jobbig händelse pratade, så nådde vi varandra. Vårt sexliv blev mycket mycket bättre . Jag kände att han lyssnade på mig och kände närhet. (Sedan har det ju uppdagats andra jobbiga saker). Men min poäng är att vi båda tyckte att vi gjorde mest fast jag var den enda som kommunicerade det. Jag tror att det är ovanligt att den andre bara inte vill ha närhet och sex. Jag tror att man inte vill, då man inte upplever sig lyssnad på och då inte känner närhet. Sedan har man ett ansvar att kommunicera det.
Den här är viktig, läs den igen.
Är det Du som ska försöka få henne att ändra sig? Är det din uppgift? Eller, är det snarare så att det är du som ändrat dig?
Du som håller på att förändras? Dina behov som förändrats?
Såhär, du kan inte förändra en annan människa. Vi tror ofta det, men snarare är det så att vi gör misstaget att spegla vår egen förändring i andra. Maskerar vår förändring i förhoppningen av att om det bara blev lite mer som det var förut så kommer det gå.
Men faktum är ju att det som var, det finns inte längre. Inte någon annanstans än i ditt huvud. De personer ni var då finns inte längre. För det var då, innan resten av livet hände. Och livet, förändrar människor. Helt naturligt så.
Så frågan är inte om du älskar henne för det hon var och ni var. Frågan är om du kan älska henne som hon är nu, som ni är nu?
Vill bara eka Skottarens svar.
Om det är något jag lärt mig genom mitt förhållande så är det att man inte kan ändra en annan människa. Hur mycket man än vill, hur logiskt det än ter sig vara.
Du måste se på vad ni har i denna stund, just nu. Du har redan pratat med din sambo flera ggr och hon visar inga viljor att göra något annorlunda, varför skulle hon? Att förändra sig och förbli förändrad resten av livet kommer kräva mycket energi och det klarar man bara inte. Det kan bli bättre i perioder, sedan glider man tillbaka till sina beteenden igen.
Vill du ha livet så som det är nu? Vill du ha henne så som hon är nu? Tänk inte att du kastar bort det som varit, tänk att du växer nu och ser till att kommande år blir bättre.
Ja det är tufft när man börjar se nyktert på sitt förhållande. När man börjar komma förbi osäkerheten och ser ärligt på sitt liv. Fick ännu uppleva en riktig knock out i helgen som riktigt sänkte mig. Vi var iaf nyktra den här gången. Men mitt i allt fick hon panik och ville inte. Och dessutom skyllde på att jag inte ville. Fattade ingenting, absolut ingenting. Kunde inte somna om efter detta utan klev istället upp och såg på tv för att skingra tankarna. Somnade dock i soffan sedan.
Hon kom och pratade med mig dagen efter och hade väl egentligen ingen förklaring mer än att hon tyckte att hon ville sova och att allt tog för lång tid. Ställde frågan rakt ut till henne om hon hade några känslor för mig överhuvudtaget gällande oss. Och fick till svar att hon var osäker och tyckte att jag förändrats så mycket. Att allt var så nytt med hur jag tar mig an våra problem, att jag är den som tagit initiativet till att prata. Okej. vad ska man säga. Stanna eller gå?..
Men samtidigt i detta så vill hon prata om vad vi kan göra på gården och förändra med mera. Men för tusan borde vi inte ordna upp vårat förhållande innan vi tar oss an gården. Tror mycket att min lust försvunnit med att göra saker beror på detta. Och kanske har jag gjort dessa saker lite för många gånger att jag vill göra något annat. Jag har inget behov av att bygga mer tillbyggnader för saker. Jag vill snarare sälja bort sakerna, hellre ha en massa tomma utrymmen än fulla med grejor man aldrig kommer använda. Ska nog lägga fokus på detta nu också får man se hur livet ter sig. Hur som helst kan jag ju ändå inte ta med mig allt om vi separerar i framtiden.
Hon stoppar huvudet i sanden för det är för jobbigt att förändra sig själv.
Absolut. Sätt gränser. Sätt stopp för projekt där du är inblandad innan förhållandebiten är löst.
Diskussionen får ju inte sluta här och börja handla om hus. Hon berättade precis att hon inte vet om det finns några känslor kvar för dig. Att man inte vet betyder nej, men jag vågar inte erkänna det, i mina öron.
Det är lätt för mig att skriva detta men samtidigt har jag själv gått många år utan att våga sätta saker på sin spets. Jag förstår verkligen hur tufft det är. I efterhand skulle jag satt tydligare gränser och haft en plan för vad konsekvenserna blir om dessa inte följs.
Håller med @DantesInferno . Hon fokuserar på praktiska saker som hon kan hantera för det är mycket jobbigare att jobba med relationen. Det innebär att hon behöver titta inåt, erkänna alla sina sidor, börja jobba med sig själv, få feedback…
Bekräftar dina tankar om att stanna kvar i det du vill fokusera dvs er relation och se huruvida ni kan flytta er framåt. Det ÄR tufft att utveckla relationen samtidigt som det fördjupar er och kan t o m ger er den bästa tiden någonsin! Om ni båda vill. Glöm inte att förändringar tar tid. Hon kanske befinner sig i att inte klara av att ta in saker, det som händer, dina förändringar, men ju mer du står på dig och tydligt förklarar vad du vill och behöver, desto större chans har hon att förstå dig korrekt. Men det är alltid hennes eget jobb att ta sig vidare i tankar och känslor.
Känner mig bara så värdelös och det känns väl lite bättre när ni vinklar det ur andra synvinklar. Men att ha tålamod och vänta på förändring är otroligt utmanande på många plan. Men samtidigt har jag inte så mycket att välja på. Att bara ge upp vill jag som sagt inte, är väl samtidigt även rädd för det okända. Också ifrågasätter man sig själv hela tiden om man bara överdriver, det kanske inte är så farligt, härda ut liksom. Men samtidigt gråter jag inombords hela tiden. Ska bli skönt att fara på gymmet i eftermiddag så man får jobba bort alla hjärnspöken och andas igen.
Förstår din känsla! Jag ser de dock ur ett annat perspektiv, den investeringen du gör nu i dig själv och möjligheten att ändra relationen, det får du för HELA livet! Oavsett om det blir toppen med din fru eller så blir det separation, vinner du ändå! Och då menar jag inte mot din fru utan i livet. Du har redan ändrats och lärt dig massor om dig själv och relationen. Så mitt råd är att du fortsätter göra den här resan inåt och med dig i fokus. Får du med dig frugan är det ett plus men inte ett självändamål!
Klassiskt flyktbeteende från hennes sida, hon vill att du ska “vara som vanligt” och att “allt ska vara som vanligt”. Så många tar till det som lösning, vi har alla varit där och gjort det i någon mening i stort som smått.
Men, nu är det “inte som vanligt” och “som vanligt” det finns egentligen inte. För det utgår ifrån ett samförstånd kring att båda parter är nöjda med hur det är och, du är inte nöjd med hur det är. Inte längre. Så då existerar inte det som varit inte längre.
Få fattar det skiftet och att livet enbart går framåt, aldrig bakåt.
Så, det spelar ingen roll hur mycket hon vill avleda dig med att initiera olika byggen och projekt. Det som funkat, funkar inte längre. Du har skiftat.
Antingen så är hon med på den resan eller, så är hon inte det. Och som det verkar så lutar det åt det senare?
Sträck på dig. Tankarna och känslorna du har betyder något. Dom är viktiga. Skaver det, så gör det det av en anledning. Hon kommer antagligen tycka att du är ännu konstigare och mer annorlunda om du inte agerar på hennes vanliga sätt att lösa livet. Dvs hon pekar och du utför. Det blir dissonans, men låt det vara så då. Se det här som en öppning för hitta framåt istället för att bekräfta gamla mönster som gör dig allt mer olycklig.
Och, missta aldrig att vara henne till lags och “göra något på gården” kommer leda till en oväntad annan effekt än de du beskrivit tidigare. Hon vill att du ska återgå till en dynamik som funkade för henne, men den funkar ju inte längre för dig.
Ha respekt för dig själv i det här. Det du känner nu, betyder något.
Att vänta på förändring kan du göra i all evighet. Har hon uttryckt att hon vill förändras?
Bortse från orden och se till handlingarna. Visar hon med handling att hon vill förändras?
Av det du skriver visar hon motsatsen och säger det tillomed rakt ut. Hon gillar inte att du nu försöker ändra på henne och vardagen.
Självklart gråter du inombords, du mår inte bra i förhållandet.
Jag tror att du behöver bestämma dig för en tidsram. Berätta för henne att du vill se förbättring inom en viss tid annars så överväger du att lämna. För att fortsätta i flera år går ju inte? Ta tag i situationen istället för att vänta på förändring.
Ta det som ett tips från en som gjorde misstaget själv i flera år.
backa in ryggen mot henne och säga gud va mysigt vi har det…