Hej,
Jag drunknar i mina tankar och det känns som man inte förstår någonting.
I måndags sa frugan att hon älskade mig men inte var kär. Hon sa att hon ville att vi skulle va en kärnfamilj men att det var något som saknades. Vi har det bra med varandra, roligt tillsammans, trivs som familj. Problemet är att hon har inte haft någon lust till sex på länge till mig till och från i snart 5 år sedan vi fick första barnet, men när vi har haft sex så har vi varit kärleksfulla mot varandra i dagar. Hon har även saknat åtrån till mig, också det till och från.
Vi har nu två barn 5 år och 3 år hon har haft förlossning depression med båda barnen och började för ca 1 år sedan med antidepressiva.
Jag har fått jobba mycket för att klara ekonomin då hon har studerat efter barnledigheten, hon har nu ett fast och bra jobb.
Jag gick i stort sett in i väggen för över ett år sedan men körde vidare ändå har mått väldigt dåligt psykiskt. Ångest Och depression.
Har sedan några veckor tillbaka börjat gå hos en psykolog för detta.
Allt började gå åt rätt håll stabila bra jobb barnen lite äldre vi har köpt nytt hus nyproduktion som det är inflyt i om knappt 3 månader, Sen släpptes bomben.
Pratade idag om allt. Hon säger att det är försent går inte att rädda hon är inte kär längre. Och ser inte hur hon kan bli det.
Jag menar att det är nu vi kan börja fokusera mer på oss som ett par och oss som individer och ska ge det lite tid. Vi har haft det väldigt tufft, inte de bästa förutsättningarna.
Hon ser inte hur det ska hjälpa.
Hon vill inte gå i parterapi.
Hon säger att det inte finns någon annan.
Vi har pratat om skilsmässa tidigare då hon var deprimerad men tog oss förbi det.
Är jag naiv som tror att det går att rädda?
Ska jag accepterar att det är så hon känner och planera skilsmässan?
Man vill ju göra allt innan man ger upp!
Hon säger även att vi ska fokusera på oss själva för att kanske kunna hitta tillbaka senare.
Välkommen in till forumet, även om man önskar att det inte behövdes. En sån fruktansvärt jobbig situation du hamnat i! Jag kan känna igen mig i det där med att man tror att livet är på väg att bli lite lättare och just då vill partnern skiljas.
Jag kämpade på i exakt 50 dagar efter att exet släppt bomben. Försökte få honom att prata om varför, hur han mådde osv. Först sa han att han mådde fruktansvärt dåligt och jag var rädd att han skulle ta sitt liv, och då blev mitt fokus att inte lägga så mycket vikt vid just relationssnacket utan försöka få honom att ta emot hjälp. Sen försvann liksom hans problem men pratet om skilsmässa fortsatte. Till sist fick jag ge upp och inse att även om hans skäl var oerhört diffusa, hans tajming totalt kass osv så kunde jag inte få honom att ens överväga ett alternativ. Oavsett skälen tänkte han avsluta relationen, kosta vad det kosta ville.
Jag tycker att du ska försöka lirka lite och se om ni kan få igång ett samtal. Mår hon dåligt så är det förstås inte bra att fatta livsavgörande beslut. Men mår hon bättre nu och därför är redo att ta beslutet, så finns ju inte mycket att göra. Det är ologiskt, bisarrt och eländigt att ena stunden binda sig vid någon genom att köpa hus och strax därefter vilja kasta bort allt.
Det kan finnas en tredje part med, även om hon förnekar det. Här på forumet är det en ganska vanlig berättelse. Min make hade en ny ”på gång”, känslomässigt, hemliga möten osv. Om de hade sex vet jag inte och tycker inte är relevant. Det tog flera månader efter separationen innan jag förstod det.
Ta hand om dig själv. Ge dig tid, gå promenader osv så att du kan vara ditt bästa jag när du försöker komma till tals med henne. Försök att hålla tag i dina vanor, äta sova, prata med vänner. Det är en jobbig resa, oavsett hur det går de närmsta dagarna och veckorna, så ta hand om dig själv på alla sätt, undvik alkohol etc. Du kommer att behöva din styrka men du kommer att ta dig igenom det. Vi är många som är en bit på väg och vet att det går.
Hej! Jag befinner mig i din frus situation men även till viss del i din. För tre veckor sedan sa jag till min man att jag vill skiljas och inte upplever att vi ska försöka bli vi igen. Han har haft mycket svårt att acceptera mitt beslut. Vi har också två barn 6 och 4 och under deras liv har vi turats om att må dåligt. Jag hade det tufft under första månaderna med äldsta. Han fick en utmattningsdepression när yngsta var några månader. Det var en väldigt tuff tid där jag fick bära hela vår familj och allt runtomkring. Med hjälp av medicinering och lite terapi har han blivit bättre och bättre. Men det har varit på bekostnad av mig, jag har gett allt för att bära oss under de senaste åren. När jag i somras fick näsan ovan vattenytan kände jag att jag inte kan leva i detta längre. Känslorna för honom finns inte längre. Det finns ingen attraktion och “kärlek” där längre. Det vi gått igenom och levt med och med två små barn har helt raserat vår grund. Jag ser inte att vi har något att bygga på och vi har så mycket destruktiva och skeva beteenden som vi använt oss av för att hantera “livet” som jag inte heller kan se att vi kan bygga bort. Han tycker att han inte fått chansen att kämpa och försöka rädda och vill göra det nu medan det är försent för mig. När man är den som lämnar ligger man ju före i bearbetning och känslor om man kan säga så. Man hamnar i ofas och det är så svårt… Jag vill ge honom en förståelse till varför jag lämnar men för honom är mina anledningar inte bra nog. För mig har det känts som att han inte tycker att mina känslor räcker som anledning vilket gör mig arg och ledsen när han trycker på och pressar att få en anledning som duger i hans ögon. Vilket har lätt till att jag har blivit arg och elak och jag vill inte vara den som lämnar och dessutom arg och elak. Men jag har också känslor och vill vara närvarande i nuet men jag kan inte ta vad som helst… Jag vet inte alls om det hjälper dig men om inte annat så kan det vara skönt att veta att fler är mitt i bajshögen
När jag läser det du skriver så får jag intrycket att din fru i stor utsträckning har bidat sin tid, med sin femåriga historia av psykisk ohälsa efter första barnet och sedan din utmattning som följd av att du tvingats slå knut på dig så många år för att dra runt hela “företaget”, med två så små barn och en fru som inte orkar med. Samt inte heller har kunnat bidra till familjeinkomsterna, utan det hon orkat med har gått till sina egna studier och hennes egen karriär.
Du har nu börjat gå till en psykolog och verkar vara på gång med din återhämtning. Att hon släpper bomben nu och dessutom när ni nyss har köpt hus som ska flyttas in i om tre månader (hur tänker hon där kring ekonomin kan man undra) både låter och är hänsynslöst. Men troligen känner hon nu att hon har det utrymme/fönster hon behöver… då du nu tagit tag i detta med samtalsstöd och innan ni hunnit in i det där huset…
Min spontana känsla (som mycket väl kan vara fel) är tyvärr att jag inte tror att det i nuet finns så stor chans att detta går att rädda, så därför ska du satsa allt på att rädda det som räddas kan. I synnerhet när det gäller detta förmodligen oerhört kostsamma husköp, så att du inte hamnar i ett värre ekonomiskt pressat läge än absolut nödvändigt till råga på allt.
Nu är det verkligen läge för dig att sätta hårt mot hårt och se till att hon som minst tar sin fulla del av de ekonomiska följdverkningar som hennes beslut leder till. Du har kämpat som en gnu under alla år som hon har mått dåligt och fått satsa på sig själv… nu är det hög tid att du får detsamma tillbaka från henne, även om det inte innebär en fortsatt relation
Låt dig för guds skull inte invaggas i några falska förhoppningar och för dig orättvisa tillmötesgåenden genom den här floskeln hon kommer dragande med; “Hon säger även att vi ska fokusera på oss själva för att kanske kunna hitta tillbaka senare.”
Det är tid för dig att fokusera på DIG själv, och för henne är det hög tid att oxå fokusera lite på dig på samma sätt som du gjort under alla de år hon inte orkat med annat än egen karriär osv. Det innebär att hon ska dra sitt fulla strå till stacken under den tid som nu kommer med lösning på boende, barnöverenskommelser och det där olycksaliga husproblemet först och främst. Så sätt dig på villkors vis inte i en ekonomisk rävsax genom att dra på dig för mkt personliga skulder med henne floskel som underlag, för att du hoppas att hon ska komma tillbaka… det får du bara äta upp själv under många år efteråt.
All styrka till dig i denna svåra stund. Tänk på dig själv först och främst i detta nu. Tiden utvisar om det finns något hopp för er i framtiden men jag skulle inte satsa något what so ever på det i nuet. Det får isf visa sig framöver, nu gäller det att rädda det du kan för att se till att du får en så dräglig tillvaro som möjligt utan en massa efterföljande ekonomisk press som lök på laxen
Ja du @Danne1, tror att tjejerna skrev om tredje person som kanske döljer sig där bak.
Hon har nu kommit från hemmet och fått fast jobb och inkomst, hon har fått jobbkamrater å annan närhet.
Tror tyvärr att känslor för nån annan lurar i bakgrunden. Gör som @Noomi skrev om ekonomin osv… jäkligt viktigt
