Jag tror din fru inte är ärlig mot sig själv, antingen för att hon inte vågar, är inte medveten om sina känslor eller annat. Hennes beteende visar inte kärlek, omtanke och vilja att reparera otrohet.
Det är smärtsamt att vara i din position men tro mig du har alla möjligheter att hitta en kvinna som vill ha dig både mentalt och fysiskt! Och ja, det finns lika många kvinnor som män med fysisk närhet som kärleksspråk! Trust me! Och det märker man tidigt när man dejtar ifall ngn gillar kramar, närhet och anser att sex är en viktig och rolig del av förhållandet.
Jag har varit i din sits under många år (mer eller mindre). Roligare har man haft det. Mitt tips måste nog ändå bli att snoka vidare. Det lär finnas mer begravet och undangömt.
Oj… ovanlig input. De flesta brukar vara ganska överens om att snokande är fel. Men, jag kan själv iofs tycka att en viss typ av snokande är olyckligt, men kanske nödvändigt när det faktiskt finns substans bakom.
Men, även om det kan vara ett nödvändigt ont känner jag att det inte heller blir hållbart om jag känner behov av att snoka, i längden. Det är något jag måste försöka släppa.
Det behöver inte ske snokande hela tiden @LedsenMake , du såg ju själv att hon googlat på killens adress osv…
I mina ögon så uppfattar jag att hon har ett intresse kvar, hon vill veta mera.
Jag hade varit försiktig med snokandet, det leder sällan till att man mår bättre…
Du vet redan att hon varit otrogen och det hon visar för dig dagligen är vad hon vill ge dig. Inget mer och inget mindre. Det är betydligt lättare säga ”jag orkar inte” än säga ”jag vill inte”. Någonstans där är din fru. Hade hon haft kärlek och attraktion till dig hade hon till varje pris sett till att du får kärlek. I ord och i handling.
Jag försöker bestämma mig för att lita på känslan jag får av henne, och hennes agerande, istället för frestelsen att snoka. För som sagt. Att hon varit otrogen vet jag. Men det är klart. Det som gjorde att jag snokade igen var väl för att se om det verkar stämma att hon faktiskt brutit med honom, som hon sagt, eller om hon fortsatt försöka ta kontakt, tex. Men, det får mig absolut inte att må bättre. Det var sättet jag fick reda på att det där hade pågått, och så långt var det kanske nödvändigt. Men att vilja fortsätta snoka för att få reda på mer… det känner jag gör att jag mår sämre. Likadant som att skriva av sig för ofta här tex kan leda till att förstärka negativa känslor, som det känns som jag lätt kan fastna i. Behöver bryta av ibland, inte älta för mycket, utan istället lita på min känsla. Faktiskt så har ju magkänslan hittills stämt rätt bra… så kanske ska jag återgå till att lita på den ett tag.
Med det sagt så har den här veckan börjat bättre. Vi har fokuserat i samtal på att försöka ta reda på vad vi har för behov, och kommer fortsätta med det. Jag tror jag kan ha förstått lite bättre vad hon försökt säga hon saknat i vårt förhållande från mig, och jag tror jag lyckats vara tydligare med hur jag känner, och vad jag behöver för att må bra och kunna känna mig älskad i vårt förhållande. Hon har tagit lite initiativ till att i alla fall försöka komma närmre. Litegrann kanske hon börjat förstå att känslan av att inte vara åtrådd, och känna mig bortvald, gör att jag börjat vackla i mitt beslut att försöka fortsätta. Det är sånt jag behöver känna mer av. Att hon faktiskt verkligen försöker närma sig.
Det låter svagt positivt. Det är ju inte svart eller vitt.
Sedan tror jag din frus behov är superviktiga (precis som dina). Men jag tror också att hon inte verkar ha jättebra självinsikt och att hon VET vad hon vill och känner, hon verkar ju lite emotionellt omogen…. eller svårt för att sätta ord på känslor. Det behöver hon utveckla för hon måste hjälpa dig att visa och uttrycka vad hon vill och då måste hon liksom förstå sig själv bättre. Det kommer förmodligen att hjälpa henne att må bättre också.
Jag tror också, precis som jag har skrivit tidigare, att om du uttrycker mindre av vad du vill och mer på hur det får dig att känna så är det lättare att ta in och lyssna, precis som du skriver ovan. Kanske är detta en liten vändning…. Men det går som du vet upp och ner när känslorna kommer i vågor…
Vila lite nu, i känslan att det är lite positivt flow nu….
Ja, jag vilar lite i den känslan just nu, en viss positiv förbättring. Lite stärkt av att också andra saker i mitt liv är lite bättre nu!
Träningen funkar rätt bra, känns som kroppen svarar lite mer som den gjorde förr. Ska umgås mycket med min bäste vän i helgen också. Det känns bra! Träffas sällan numera, pga långt avstånd.
Ja, det var trevligt. Och välbehövligt! I övrigt har frun faktiskt fortsatt anstränga sig mer och mer för att visa att hon tar ansvar. Och det känns som att det går åt rätt håll i alla fall.
Jag har kunnat lita mer på henne, hon är mer öppen. Och så har hon visat att jag är viktig, tydligare. Så jag är lite försiktigt optimistisk. Men har inga orimliga förväntningar.
Just nu tänker jag att vi fortsätter försöka i alla fall. Vi har hittat lite närmre varandra igen, så sakteliga. Jag känner just nu inte att jag tänker på hur hon sårat mig lika ofta heller. Det har gått några månader och jag börjar väl landa mer i vad som hänt.
Nu återstår att jobba vidare med samtal, men också se om känslorna kan växa mellan oss igen. Får inte bli för täta samtal, så det blir svårt att återhämta oss emellan.
Men. Några frågor kvarstår ju, som behöver lösas bättre, och besvaras ärligt inom kort.
Vad härligt att det var trevligt med din vän.
Att frun anstränger är ju också viktigt…kommer ihåg att du inte kände samma ansträngningar tidigare från hennes sida.
Det är så många saker som jag känner igen från min egen situation. Denna leder tyvärr till skilsmässa som det ser ut nu Jag kände väl min frus ansträngningar i början av vår “kris” men det försvann mer och mer. De små viktiga sakerna i vardagslivet, som håller lågan brinnande, var plötsligt inte där. Införstådd med att det bara inte är min partners fel utan jag gjorde också saker fel särskilt när det gällde tillit.
Vår kris varade över en längre period än eran och det jag ångrar mest är att vi inte tog hjälp av någon expert. Att vi inte gick och pratade som par men även för enskilda samtal.
Så det är mitt bästa råd…ta hjälp av personer som vet vad detta handlar om. Vi kämpade i 7 år och jag är säker på att vi klarat det bättre om vi gjort detta.
Jag beklagar verkligen. Själv sitter jag och inser att min fru har en relation med en annan kvinna. Fick reda på det för ett år sedan. Därefter parterapi mm. Sedan ett par månader är vi separerade, men orsaken är dels det men också andra saker som ligger på mig. Separerade men ändå i relation med varandra.Nu för någon timme sedan fick jag reda på genom snokande att den relationen är på tapeten igen. Orkar inte mer!
Ja. Nu har jag inte varit inne här på ett tag. Situationen ändras just nu. Frun har fortsatt att visa mer och mer att jag är viktig, älskad och uppskattad.
Vi har pratat mer sällan (om krisen alltså) men bättre samtal när vi väl pratar. Vi har kunnat prata ut om vad vi behöver, hur våra kärleksspråk skiljer sig. Och vi har sedan dess lyckats börja visa uppskattning för varandra utifrån våra kärleksspråk. Det har lett till mer närhet, och även lite sex.
Jag kände också igen signaler från min fru, som påminde om när hon gick in i en utmattning för ett antal år sen. Jag har stöttat, och fått en massa uppskattning för det. Hon har tagit hjälp via företagets friskvård, med både samtal och hjälp från arbetsgivaren. Hon har även haft samtal med psykolog om vår situation, och hennes otrohet.
Det har också löst sig kring den där resan, genom att han den andre håller sig på avstånd, och har meddelat föreningen att han inte kommer närvara på resan.
Och kanske framförallt så har vi fortsatt med familjerådgivning, och vår terapeut är riktigt bra. Det känns som vi går i rätt riktning efter varje samtal.
Så jag ser mer hoppfullt på vår relation just nu. Hoppas det kan fortsätta åt rätt håll. Jag försöker också vara beredd på att det såklart kommer komma bakslag, men att det ju inte vore så konstigt.
Hallå igen @LedsenMake !
.
Länge sedan du skrev nått, hur går det med sk. Framstegen hos din fru ?
Känner du att tilliten vuxit nått ?
Har hon fattat vad hon ställt till med ?
.
Eller är det så att era positioner är liksom låsta, ni pratar inte om det ?
Jag känner också igen mig. Vad tror du var nyckeln till att hon började få dig att hoppas på en vändning och att du kände att ni var på rätt väg? Var det parterapisamtalen? Era egna samtal? Jag är i början av er process och började precis med en tråd här…
Längesen jag skrev något nu. Mycket har hänt, men vi hänger ihop, och har kommit varandra närmre än vi varit på länge.
Hon har förstått vidden av vad hon gjort, och hur det sårat mig och förstört vår relation. Hon anstränger sig mycket. Hon har också pratat med en psykolog, och jobbar med sig själv.
Det jag fortfarande kämpar med är att våga lita på att hon verkligen menar vad hon säger, och inte bara försöker rädda förhållandet av praktiska skäl.
Vi har fortsatt med parterapi, som jag tycker är bra. Men lite semesteruppehåll nu.
Jag kommer ev vilja att vi fortsätter med några samtal till i höst. Det är lättare att prata om en del sakerbi det sammanhanget. Om hur vi ser på framtiden, är det jag behöver prata lite mer om.
Jag tror janske att jag vill vara i ett förhållande där vi vill skaffa barn tillsammans, väldigt snart. Och vill inte min fru det, eller det inte känns bra… då måste jag kanske tyvärr gå isär från henne, hur ont det än gör.
Det känns liksom för mycket att hantera, att finna mig i en framtid utan barn, och anpassa mig efter henne, som svikit mig så. Jag är rädd att jag skulle ångra det.
Det är ju inte svart eller vitt.
Jag kände väl min frus ansträngningar i början av vår “kris” men det försvann mer och mer. De små viktiga sakerna i vardagslivet, som håller lågan brinnande, var plötsligt inte där. Införstådd med att det bara inte är min partners fel utan jag gjorde också saker fel särskilt när det gällde tillit.