Jag älskar också min partner men har under lång tid(5år) varit tveksam till att det är ömsesidigt. Om det stämmer så förstår man ju inte varför dom inte avslutar vårt förhållande.
Du sa att ni hade sex innan du uppdagade det hela och sen bara haft det en gång. Jag får känslan av att det inte är hon som avslutade deras “otrohet”…tyvärr 
Kanske hon berättade för älskaren att du kommit på dom och han väljer att avsluta affären.Jag kanske har fel men en del saker tyder på det enligt mej.
Min partner och jag har fortsatt med sex men det har inte kännts ärligt på något sätt. Det hade, i mitt fall, nästan kännts bättre om hon inte velat ha sex.Då hade det ju iallafall gått hand i hand med hur hon beter sig. Jag tycker om sex och i vissa fall kan det vara ett kvitto på hur förhållandet funkar. Men det kan också vara så att den andre tror att “jag blir nöjd om vi har sex”. Det känns inte bra eftersom det andra delarna i förhållandet inte stämmer överens. Sorry blir lite djupt och svårt att förklara 
Men jag tycker inte du ska fokusera så mycke på just sexbiten.
Det är ju inte jättekonstigt om sex har blivit väldigt skambelagt för henne nu - klart hon inte klarar av att ta initiativ att vara flörtig om hon skäms över sig själv och vad hon gjort. Om det är så så handlar inte bristen på lust om att hon inte tänder på @LedsenMake utan mer på att det är ett smärtsamt skamfyllt sår i bilden på sig själv hon dras med. Det är nog svårt att gå in i den intimiteten med lust samtidigt som man skäms öronen av sig just på grund av sex. Men som sagt, nu är det nog framför allt familjerådgivningen som ska hjälpa er att komma till roten med det.
Tror inte det är skambelagt från hennes sida. Dom hade ju sex fram till LedsenMake hittade bevisen!
Om man har sex med någon annan,och det inte är ett öppet förhållande eller en överenskommelse, så har man enligt mig ingen skam i kroppen.
Nä, när affären pågick var det ju skamlöst. Men att skämmas över att ha blivit påkommen med handen i kakburken så att säga är nog inget konstigt.
Det kanske skulle kunna stämma. Men i så fall låter hon den skammen vara ett hinder från att rädda upp vårt förhållande.
Jag säger inte att jag har rätt men det är ju inte 1 gång som hon har varit otrogen(ok definition på otrohet kan vi ju diskutera) utan minst 2 gånger. Jag tror inte det är skambelagt hos henne.
Jag tror att ev. Skam just nu kan vara för att hon blivit påkommen…! Om jag känner henne rätt.
Jag tror också att hon innerst inne mest ångrar att det gjort mig illa. Inte nödvändigtvis själva otroheten. Hade jag aldrig kommit på det hade hon inte ångrat det.
Detta är ju inte speciellt bekräftande…… och då förstår jag om du tvivlar på hennes kärlek till dig.
Om det ska gå att rädda ett förhållande efter en otrohet så måste den otrogna parten dra ett tungt lass för att bevisa att de trots allt vill vara med den partner som de sårat och svikit.
De måste vara starka och idoga i sin övertalning/bevisning för att partnern inte ska slänga in handduken och lämna. De måste skapa ny tillit, just genom att vara envisa och det jag kallar stå kvar, dvs ta all ilska, sorg osv men ändå stå starka och erkänna sitt ”misstag”. Veta vad de vill. Stå kvar.
Arbetet måste göras av båda, men pushen och initiativet måste komma från den som varit otrogen. Hur ska man annars känna att det är värt att stanna?
När du beskriver får jag känslan att du försöker, men inte hon. Att hon är deprimerad för att hon har varit otrogen och det nu rullats upp….
Jag vet inte. Men lite mer vilja och handling skulle behövas. Det låter nästan som att det är du som tröstar och försöker laga.
Det handlar väl inte bara om att ni inte ligger just nu? Det är väl större än så? Hade du känt viljan och ångern, sett hennes blick när hon tittar på dig g osv så hade du väl kunnat orka vänta lite till på just sex, men om inte den emotionella närheten infinner sig….? Det är väl förmodligen skälet till att hon inte vill ligga också… det blir liksom ingen positiv spiral utan mest stillestånd låter det som…. Eller neråt….
Jag tror din fru inte är ärlig mot sig själv, antingen för att hon inte vågar, är inte medveten om sina känslor eller annat. Hennes beteende visar inte kärlek, omtanke och vilja att reparera otrohet.
Det är smärtsamt att vara i din position men tro mig du har alla möjligheter att hitta en kvinna som vill ha dig både mentalt och fysiskt! Och ja, det finns lika många kvinnor som män med fysisk närhet som kärleksspråk! Trust me! Och det märker man tidigt när man dejtar ifall ngn gillar kramar, närhet och anser att sex är en viktig och rolig del av förhållandet.
Jag har varit i din sits under många år (mer eller mindre). Roligare har man haft det. Mitt tips måste nog ändå bli att snoka vidare. Det lär finnas mer begravet och undangömt.
Oj… ovanlig input. De flesta brukar vara ganska överens om att snokande är fel. Men, jag kan själv iofs tycka att en viss typ av snokande är olyckligt, men kanske nödvändigt när det faktiskt finns substans bakom.
Men, även om det kan vara ett nödvändigt ont känner jag att det inte heller blir hållbart om jag känner behov av att snoka, i längden. Det är något jag måste försöka släppa.
Du hade ju inte behövt snoka om hon bara pratade med dig.
Det behöver inte ske snokande hela tiden @LedsenMake , du såg ju själv att hon googlat på killens adress osv…
I mina ögon så uppfattar jag att hon har ett intresse kvar, hon vill veta mera.
Jag hade varit försiktig med snokandet, det leder sällan till att man mår bättre…
Du vet redan att hon varit otrogen och det hon visar för dig dagligen är vad hon vill ge dig. Inget mer och inget mindre. Det är betydligt lättare säga ”jag orkar inte” än säga ”jag vill inte”. Någonstans där är din fru. Hade hon haft kärlek och attraktion till dig hade hon till varje pris sett till att du får kärlek. I ord och i handling.
Ja,
Jag försöker bestämma mig för att lita på känslan jag får av henne, och hennes agerande, istället för frestelsen att snoka. För som sagt. Att hon varit otrogen vet jag. Men det är klart. Det som gjorde att jag snokade igen var väl för att se om det verkar stämma att hon faktiskt brutit med honom, som hon sagt, eller om hon fortsatt försöka ta kontakt, tex. Men, det får mig absolut inte att må bättre. Det var sättet jag fick reda på att det där hade pågått, och så långt var det kanske nödvändigt. Men att vilja fortsätta snoka för att få reda på mer… det känner jag gör att jag mår sämre. Likadant som att skriva av sig för ofta här tex kan leda till att förstärka negativa känslor, som det känns som jag lätt kan fastna i. Behöver bryta av ibland, inte älta för mycket, utan istället lita på min känsla. Faktiskt så har ju magkänslan hittills stämt rätt bra… så kanske ska jag återgå till att lita på den ett tag.
Med det sagt så har den här veckan börjat bättre. Vi har fokuserat i samtal på att försöka ta reda på vad vi har för behov, och kommer fortsätta med det. Jag tror jag kan ha förstått lite bättre vad hon försökt säga hon saknat i vårt förhållande från mig, och jag tror jag lyckats vara tydligare med hur jag känner, och vad jag behöver för att må bra och kunna känna mig älskad i vårt förhållande. Hon har tagit lite initiativ till att i alla fall försöka komma närmre. Litegrann kanske hon börjat förstå att känslan av att inte vara åtrådd, och känna mig bortvald, gör att jag börjat vackla i mitt beslut att försöka fortsätta. Det är sånt jag behöver känna mer av. Att hon faktiskt verkligen försöker närma sig.
Det låter svagt positivt. 
Det är ju inte svart eller vitt.
Sedan tror jag din frus behov är superviktiga (precis som dina). Men jag tror också att hon inte verkar ha jättebra självinsikt och att hon VET vad hon vill och känner, hon verkar ju lite emotionellt omogen…. eller svårt för att sätta ord på känslor. Det behöver hon utveckla för hon måste hjälpa dig att visa och uttrycka vad hon vill och då måste hon liksom förstå sig själv bättre. Det kommer förmodligen att hjälpa henne att må bättre också.
Jag tror också, precis som jag har skrivit tidigare, att om du uttrycker mindre av vad du vill och mer på hur det får dig att känna så är det lättare att ta in och lyssna, precis som du skriver ovan. Kanske är detta en liten vändning…. Men det går som du vet upp och ner när känslorna kommer i vågor…
Vila lite nu, i känslan att det är lite positivt flow nu….
Tack.
Ja, jag vilar lite i den känslan just nu, en viss positiv förbättring. Lite stärkt av att också andra saker i mitt liv är lite bättre nu!
Träningen funkar rätt bra, känns som kroppen svarar lite mer som den gjorde förr. Ska umgås mycket med min bäste vän i helgen också. Det känns bra! Träffas sällan numera, pga långt avstånd.
Hur går det för dej LedsenMake?
Hade du och din bäste vän det trevligt i helgen?
Ja, det var trevligt. Och välbehövligt! I övrigt har frun faktiskt fortsatt anstränga sig mer och mer för att visa att hon tar ansvar. Och det känns som att det går åt rätt håll i alla fall.
Jag har kunnat lita mer på henne, hon är mer öppen. Och så har hon visat att jag är viktig, tydligare. Så jag är lite försiktigt optimistisk. Men har inga orimliga förväntningar.
Just nu tänker jag att vi fortsätter försöka i alla fall. Vi har hittat lite närmre varandra igen, så sakteliga. Jag känner just nu inte att jag tänker på hur hon sårat mig lika ofta heller. Det har gått några månader och jag börjar väl landa mer i vad som hänt.
Nu återstår att jobba vidare med samtal, men också se om känslorna kan växa mellan oss igen. Får inte bli för täta samtal, så det blir svårt att återhämta oss emellan.
Men. Några frågor kvarstår ju, som behöver lösas bättre, och besvaras ärligt inom kort.