Fru som är poly men det passar inte mig - lämna?

Lämnare
1

Hej!

Vi har varit tillsammans i 14 år och gifta i snart 8 år. 2018 kom det fram att hon varit otrogen med en man under en längre tid (2 år och alltså under hela tiden som gifta). Det var förstås kaotiskt efter detta men vi valde att fortsätta efter många och långa diskussioner. Till saken hör att hon vid tillfället då detta uppdagades var gravid med vårt (första) barn. Några månader gick och det kom fram att hon inte ville sluta träffa denna man utan föreslog att vi skulle ha en öppen relation. Jag blev väldigt förvånad först men accepterade sedan detta för jag tänkte att ja… Det kanske inte är dumt ändå?! Jag hade länge sett fram emot att bli pappa och jag ville verkligen heller inte lämna min nya familj innan den ens hade skapats.

I början var det jobbigt men ju längre tid som gick desto mer accepterade jag situationen. Jag har tänkt att jag kan anpassa mig och har försökt se fördelarna. Vi har haft begränsat med sex efter detta men blev ändå gravida igen relativt nära inpå.

Nu så här 5 år senare har jag verkligen börjat ifrågasätta vår relation. Jag är ensam med barnen när hon är iväg, vilket är förhållandevis ofta. Jag har självklart träffar en del andra kvinnor men enbart för sex. Jag kan känna mig inlåst för jag kommer aldrig att hitta någon annan kärleksrelation utöver min fru, och jag vill det inte heller. Jag vill ju ha någon som enbart vill ha mig, det måste ju vara rimligt?
Idag har vi inte haft sex med varandra på snart 2 år och jag anser att vi enbart är vänner. Familjelivet fungerar extremt bra, men det finns ingen intimitet alls och jag saknar att ha någon som uppskattar mig på det sättet och inte bara som en vän. Hon säger att hon älskar mig och jag älskar henne också men det är ju nästan på samma.sätt som jag älskar mina syskon.
Har börjat fundera på att skiljas men är samtidigt så orolig för barnen och hur det ska bli med boenden osv. Vi bor i ett hus och trivs bra där. Ekonomiskt har jag det väldigt bra och kommer ha även om vi skiljer oss.

Någon med erfarenhet?

2 gillningar
2

Mitt ex föreslog också att vi skulle vara polyamorösa/ha något slags öppet förhållande. Han föreslog detta efter att vi separerat och flyttat isär :smiley:

Jag sa blankt “Nej” (såklart).

Men jag funderade ändå en period kring det här med polyamorösa/öppna förhållanden rent allmänt.

Personligen har jag aldrig stött på såna här förhållanden som har fungerat och det har ingen annan jag känner heller gjort. Det verkar alltid finnas en part som mår sämre i den här typen av konstellationer.

Du behöver inte vara tillsammans med din fru. Ni kan skiljas som vänner, kanske till och med bo i närheten av varandra så att barnen inte får så långt emellan.

Du förtjänar att ha det bra. Det är inte för mycket begärt att vilja leva i ett monogamt förhållande, många människor önskar det. Ett förhållande där man står varandra nära intimt och emotionellt.

Jag och mitt ex hade ingen emotionell förbindelse, inte heller någon intimitet mellan oss. Jag kände mig fruktansvärt ensam till slut. Emotionellt ensam. Fruktansvärd känsla. Då bor jag hellre själv och mår 10 ggr bättre. Att vara själv i en tvåsamhet är förödande.

Intimitet och emotionell förbindelse är mycket mer än sex. Bara sex kan inte ge dig hela vidden av emotionell förbindelse/intimitet.

Se det här som att du har nått ännu ett steg djupare i din självkännedom. Nu vet du vad du vill ha och inte ha och vad som gäller för framtida relationer.

Jag tänker att om ni skiljs åt som vänner och gör det så bra ni kan för barnen så behöver de inte ta någon stor skada. De kommer säkert bli ledsna men barn anpassar sig snabbt, speciellt om ni sköter det snyggt och respektfullt mellan er.

6 gillningar
3

Inte av poly eller av öppna förhållanden, men av tankarna och velandet som leder fram till ett beslut.
Din fru kommer du antagligen aldrig att få ha för dig själv för hon vill inte leva så, det är ju ett faktum. Och även om du gått med på det under x antal år så får du ändra sig. Du får det. Du är inte fast bara för att du gått med på en sak vid en viss punkt med en människa.
Och då hon inte vill vara “en mans kvinna” men du vill vara “en kvinnas man” Ja, då står hon helt enkelt i vägen för den möjligheten för dig. Bara det är ett helt rimligt skäl för att bryta upp.
Sen barnen, som är ett svart hål av dåligt samvete för oss flesta när det kommer till skilsmässa. Om bara deras vilja räknades, då skulle det absolut finnas betydligt färre skilsmässor. Men, nu har barn helt enkelt inte det valet. För de är…ja, men barn. Det förhåller sig dagligen, i stort som smått, till beslut som fattas över deras huvuden.
Om ni är goda vänner och familjelivet funkar så finns det ju väldigt goda förutsättningar för att ni kommer att kunna samarbeta bra runt era barn även som skilda. Har du dessutom ekonomisk trygghet så ökar ju chanserna ännu mer för att det kommer lösa sig bra.

När man tänker inför så försöker man ofta jaga efter rimliga svar i just “alla andra”. Vad som blir bättre eller sämre för “alla andra”. En tröstlös jakt för den landar alltid i att man själv ska acceptera att man lider.
Vissa kallar att skilja sig egoistiskt. Men det är ett val man gör om man vill se det så. Man kan också välja att se det som att man nått vägs ände för vad man är villig att acceptera att leva med och inte ser en annan utväg.

Ni verkar ju kunna prata om mycket du och din fru, tänker att det är en förutsättning i ett poly-äktenskap. Så prata med henne. Säg som det är och hur du känner så är jag säker på att ni kommer hitta en väg framåt som blir bra för er allihop.

2 gillningar
4

Mitt x lämnade mig (ett barn tillsammans) då det uppdagades att han träffat en annan kvinna i 6 månader och, kom det sedan fram, haft flera ”flings” och kortare förbindelser. En av anledningarna han gav som den största att han ville bryta upp vår relation var att han ville leva polyamoröst. Kvinnan han träffat ville också leva så.
Ett tag efter föreslog han om än inte rent ut, men i förtäckta ordalag, rekade, om jag var öppen för att ”dela” på honom med den nya kvinnan. Jag fick då rannsaka mina känslor och landade i att jag inte är intresserad av att leva i en sådan typ av relation och dessutom var jag väldigt sviken över hans lögner så även om jag kommit fram till att jag kunde tänka mig leva så hade det definitivt inte blivit vi igen.

Jag tror på att ta sig själv sina behov och drömmar/önskningar på allvar. Jag förstår oron för barnen. Och det är en sorg. Det går liksom inte att komma undan. Men som ovan skriver, verkar ni ha en god vänskaplig grund i er relation vilket är goda förutsättningar för ett bra och fungerande samarbete kring barnen vid separation.
Separationer är tuffa. Men man bör ställa det mot det långsamma nednötandet emotionellt av att stanna i en relation man inte trivs i…
ingen fysisk intimitet på två år låter väldigt tufft för mig om man är i en relation…

2 gillningar
5

Vilka otroligt fina svar. Skrev samma inlägg på ett annat välkänt forum och där var det inte direkt samma nivå…

Tack för stöttningen!

2 gillningar
6

Ja du @Divinity , du har kommit till ett jäkla stort beslut hörru.
.
Personligen låter det jäkla spännande, men som @Skottaren skrev så tror jag att det tippar lätt över till Din nackdel, tror att i ett sådant förhållande så vinner kvinnan ganska lätt, om ni både hade varit aktiva swingers så hade ni nog en katalog av intressanta personer.
.
Som jag tror du skrev: hon får mat och husrum därhemma, lite kel med barnen kanske, sen e det adios goodbye kanske varje fredag med hemgång på söndag och Gud Va Jag Är Trött när hon väl kommer hem…
Hon har ju en guldsits, du fixar ju allt.
.
Och där sitter Du och är fast, något kel å gos är ju inte att tänka på som Du skrev.
.
Jag tror som @Largo skrev att skilj dig mannen, tror inte att hon vill sluta med detta, erat sexliv är ju NOLL, där har du svaret.

.

1 gillning
7

Hej på er,
Tänkte bara uppdatera så här 3 månader senare. Dessvärre kanske det inte är mycket till uppdatering, för allt är sig likt. Det enda som inte är sig likt är att hon är mycket väl medveten om att jag inte är nöjd, och vi pratar om det ofta. Hon blir väldigt, väldigt ledsen och nedstämd under samtalen och efteråt. Hon är rädd att bli lämnad.
Parallellt tänker jag på att kunna få vara med någon som endast vill vara med mig, men blir såklart ledsen när hon blir så ledsen. Och sen är det ju det här med barnen, hus, sommarhus… osv.

Det är väl en process också, antar jag. I mitt eget huvud, att på något sätt vänja sig vid tanken. Eller?

Vi har det ju egentligen bra - hus, barnen mår fint, vi är snälla mot varandra, men vi har inte “det” och det här med att få ihop livet med ytterligare en man i bilden är svårt. Å andra sidan är det väl lika svårt eller svårare att få ihop livet om man skulle hamna i en bonusfamilj-situation senare… men då kanske man åtminstone känner att man är speciell.

8

Jag funderar mycket på definitionen av poly, även om det kanske inte spelar någon roll i sammanhanget. Poly trodde jag var när man lever i en kärleksrelation med flera personer. Jag vet inte om jag skulle klassa in din fru i det…. För ni lever ju inte i en kärleksrelation. Ni lever ihop som vänner. Sedan vet jag inte om din fru har en fast relation utöver er eller om det är mer en öppen relation där övriga partners varierar.

Anledningen till att jag gräver i definitionen är att en del människor vill definiera sig som något de faktiskt inte är, jag vet inte anledningen, men kanske för att rättfärdiga sina val, känna tillhörighet eller liknande.

Att leva som poly, kräver ju att alla inblandade tycker det är en bra idé. Det tycker ju inte du EGENTLIGEN. Du gör ju våld mot dig själv och har ju inte själv en kärleksrelation med din fru. Ni är ju kompisar och varandras trygghet, men inget annat.

Du är en förstående man. Din fru har varit otrogen, blir påkommen, vill då (inte innan hon sårar dig) hävda att hon är poly och leva i en öppen relation. Du tvekar, men accepterar.
Men det skaver.
Det är ju inte så konstigt. Få hade accepterat detta. Och det värsta är ju att du faktiskt, just nu, inte verkar vara en av din frus kärlekspartners…… förlåt att jag skriver det, men det är ju det du beskriver.

Jag får känslan av ett beroende mellan dig o din fru, rädsla för ensamhet, mer trygghet än något annat…. Kanske en form av traumatisk bindning?

Jag kan heller inte låta bli att fundera på om era barn är dina barn, om din fru hela tiden haft flera partners, men det kanske inte heller är relevant för du älskar dem och ni lever som en familj.

Men jag hör ju att du inte vill leva så här. Du har försökt, det är generöst, men du skulle må bättre av att leva på något annat sätt.

Bonuslivet är säkerligen komplicerat, men det första du behöver är väl att leva själv? Dessutom tycker jag du ska söka samtalsstöd och gå till botten med vem du är och hur du vill leva. Sedan kan du fundera på ev ny partner osv. Jag tror också det säger något om dig, när du direkt tänker bonusfamilj, men hoppar över steget att leva som ensam förälder om ni separerar. Är du en trygghetsknarkare? Som accepterat ett levnadssätt som inte är du, för att slippa separera, leva ensam osv osv?

Oavsett så bör du lära känna dig själv och stå upp för det sätt du vill leva och ha en relation på, inte tvingas acceptera en livsstil som jag tolkar att du egentligen inte velat ha.

7 gillningar
10

Hej,

Bra tankar.
Jag har under våren träffat en kvinna som jag fått känslor för, därav går tankarna till hur ett annat liv skulle kunna se ut och där ingår bonusupplägg.
Jag hade inte fått känslor för någon annan om det inte vore så att min relation ser ut som den gör idag, tror jag.

1 gillning
11

Tjena @Divinity , ta och lämna…

1 gillning
12

Det är väl exakt det som händer om man är i en relation och inte trivs i den eller dess ”set-up” (öppen relation).

1 gillning
13

Fråga, är du väldigt rädd för att vara själv? Stå på egna ben?

Du har levt som ett syskon, känt som för ett syskon för din fru länge. Hon är med andra, vilket är ett upplägg du inte varit bekväm med men gått med på ändå. Och, först nu när det ev finns en annan överväger du på riktigt uppbrott och då att kasta dig in i ett helt bonusupplägg på det.

14

Nej, det tror jag absolut inte. Snarare är jag kanske bekväm, men rädd för att vara själv har jag aldrig varit. Förstår tankebanan dock.

15

Ok, annan fråga då.
Hur kan då de sakerna jag nämner i min tidigare fråga ge ett särskilt bekvämt liv egentligen? Bekvämt materiellt möjligen men knappast känslomässigt?
Och är det bekvämlighet som då gör den här nya kvinnan lockande?
Känns som att din måttstock är helt ur spel. Eller att du är handlingsförlamad på något sätt.

Oavsett.
Många här har tvåeggade historier, men din är liksom glasklar. Lämna för guds skull. Gör det nu. Vad väntar du på?

16

Håller helt med. Hon blev påkommen och vips så var hon poly. Funkar inte så. En polyrelation ingås med respekt och samtycke från början

Funderade också på om det är dina barn. Tycker din fru verkar väldigt osympatisk och oärlig

18

Lämna

19

Jag har pratat med en terapeut under våren som också fått mig att tänka på vad jag faktiskt gör.
Har nu berättat att jag vill separera. Hon är förtvivlad, ångerfull och ledsen. Det känns SÅ jobbigt, men samtidigt är det ju inte jag som är “the bad guy” här?!
Det känns samtidigt skönt på något sätt, att fått det sagt. Att inte vara fast i det här. Jag har varit tydlig men samtidigt tar hon inte riktigt in det, även om jag är tydlig gång på gång.

Ska man göra upp ett schema för barnen direkt, eller hur gör man? Hon är nu iväg några dagar, och när hon kommer tillbaka får hon ta över barnen några dagar och jag åker iväg. Hon vill inte att vi sätter ett schema redan nu, utan tycker vi ska ta det lugnt - men hon är ju också den som inte vill att vi ska separera.

2 gillningar
20

Vi satte ett datum där vi bestämde att varannanveckorna skulle börja. En anledning var att vi haft det ojämställt i hushållet innan och vår familjerådgivare tyckte det var en bra ide att börja med varannanveckor så fort som möjligt för att ojämnheten åtminstone skulle bli löst och mitt ex fick en chans att träna lite på allt innan flytt.
Jag kan rekommendea det starkt, då får ni båda lite tid för er själva varannan vecka.

Låt henne inte styra för mycket utan känn vad du vill också. Hon har ju glidit på bananskal ett bra tag redan med dig som fast punkt och älskare utanför. Nu är det slutlekt!

3 gillningar
21

Tack för peppen.

Det är så jobbigt när hon går omkring som ett ångestfyllt moln och bara mår dåligt. Sedan tar hon tag i mig, hyperventilerar och frågar om jag inte kan se hur bra vi skulle kunna ha det tillsammans med barnen om vi bara försöker en gång till.
Det får mig att känna som att det är jag som förstör familjen.

22

Manipulativt dravel. Hon är rädd för separationen och det är ju fullt naturligt. Än så länge har hon haft dig som trygghet och ändå kunnat ligga runt.