Min fru erkände att hon fått känslor för en kollega. Det ”hände något” på hennes avdelnings konferens… Hon berättade för mig och jag blev oerhört besviken och sårad. Hon påstår att de inte gjort något mer än att kramas. Dock så fortsatte de att träffas efter konferensen (lunchade ihop promenad ihop). Hon tog initiativ till parterapi vilket vi bokade. Det blev bara 1 besök då hon tyckte att besöket inte gav något. Jag går gärna på fler parterapi men hon har ett arbete som gör att hon måste boka tid, och jag kan tycka att hon måste visa att hon vill.
Såklart har det inte varit så bra senaste året mellan oss, smågräl men också större då hon spottat på mig. Hon har innan hon fick upp ögonen för kollegan, vid tillfällen då vi grälar sagt att hon vill skiljas (säkert 3-4 ggr). Jag har förklarat att det sårar mig och att det för mig känns som ett hot. Hon arbetar väldigt mycket och är enligt mig på gränsen till utbrändhet från tid till annan. Nu har det gått 8 månader sedan parterapi. Vi har försökt att prata vilket jag inte tycker gått så bra. Nu har hon erkänt igen att hon fortfarande har känslor för sin kollega, de har arbetat ihop och träffats på jobbet (även utanför jobbet 1 gång). Jag har märkt att hon gör sig finare, är mer mån om sig, smink, kläder, träning. När vi pratar om varför det blivit såhär så är det bara ”mina fel” vi diskuterar, jag har svikit henne vid tillfällen som hon skyller på, inga stora saker tycker jag. Som att vi renoverade utvändigt när hon var mammaledig (trots att hon inte ville just då) inte så att jag kunde bromsa snickarna i 4 v för att vi fick barn… Saker på den nivån… Jag kan köpa att hon är besviken och kan lova att lyssna mer. Jag krävde att hon bokar ett enskilt terapisamtal och sedan går vi vidare ifrån det.
Under de senaste 8 månaderna så hade jag förväntat mig att hon visar mer känslor för mig, försöker lappa vårt äktenskap, hon tar aldrig initiativ till kram, puss eller kel. Jag tar allt initiativ. Vi har sex men på mitt initiativ. Jag har förklarat att jag vill bli gammal med henne och att jag älskar henne, jag vet och erkänner att vi haft mycket senaste 2 åren med jobb och 2 barn… Vilket gjort att vi inte uppmärksammat varandra.
Ska jag ställa ultimatum till min fru att hon får välja, jag känner att hon varit ”otrogen” alldeles för lång tid (ca 9 mån) dock påstår hon att de inte gjort något mer än kramats. Fruns Kollega har familj och har erkänt för min fru att han har känslor för henne (de har ömsesidiga kpnslor för varandra).
Tiden börjar rinna iväg för oss och jag känner att jag mår dåligt av detta, gråter ibland lite när som. Jag har inte pratat med någon vän om detta ännu.
Bör jag ställa ultimatum till min fru?
Vi är gifta och har 2 barn.
Jobbig situation.
Ett äktenskap kan bara hålla om båda anstränger sig. Vill din fru vara gift med dig kan hon inte underhålla sig med en kollega där känslor finns emellan dem. Fullständigt respektlöst.
Vill du ha en chans att rädda ditt äktenskap hade jag läst på om the 180/grey rock. Börja distansera dig och fokusera på dig själv. Eventuellt märker hon att det trygga och bekväma som du representerat är något hon faktiskt värdesätter. Worst case så står du där nyskild men med ett starkare psyke och bättre förutsättningar för framtiden. Ni har hamnat i en negativ spiral där du jagar och hon drar sig undan. Dynamiken behöver förändras, och det fort.
Tack för tips 180/grey rock. Jag vill absolut lägga den energi som krävs ifall möjligheten finns kvar. Det jag inte förstår är om hon ens har viljan att försöka rädda vårt, när jag frågar så vet hon inte. Hon har bokat enskilt terapisamtal men efter den bokningen har hon erkänt att hon träffat kollegan igen. Jag förstår inte hur hon kan göra så. Hon säger att de inte gjort något (intimt eller fysiskt) men som jag tolkar så har de träffats ömsesidigt för att prata (eftersom de har känslor för varandra).
Att prova att flytta isär är för mig som att skiljas. Jag skulle kunna tänka mig att ge henne egentid (typ fjällvandra) så att hon får tid att känna efter. Men jag börjar tvivla på vart vi landar detta….
Tips: Andrew G Marshall - My wife doesnt love me any more. Den är lite inne på samma spår. Att den enda du kan förändra är dig själv. Han har även en blogg med intressanta inlägg.
Och för att hon ska kunna få upp ögonen för dig igen så behöver du göra en helomvändning. Inte ändra din personlighet men nånting drastiskt så att hon ”ser dig”.
Så vanlig situation du har hamnat i. Du är den ”tråkiga” mannen hemma och hon drömmer om nåt nytt. Hon har flyttat sina känslor från dig till honom. Men tvekar för att hon känner ju inte honom i vardagslivet. Tar hon steget och lämnar dig kommer hon kanske på att gräset var lika svårt att klippa där. Och att hon hade allt hon drömde om hemma redan.
Men iaf just nu är hon fast i fasen då hon för att kunna gå vidare i sin fantasi tänker bara negativt om dig. Och det visar sig i att hon ser bara dina fel och inte vad hon själv bidragit med som gjort att ni hamnat här.
Varför tvekar hon? Ja skulle kunna vara att han inte är redo att lämna sin fru.
Inga ultimatum! Just nu. Gör en förändring för din egen skull och se vad det leder till.
Hur ser sommaren ut för er?
Jag blir så ledsen av att läsa din historia.
Här passerades en gräns som är helt oacceptabel, så får hon bara inte göra! Det är totalt respektlöst.
Jag är väldigt tveksam till olika ”strategier” om man långsiktigt ska leva ihop. Då är det fungerande kommunikation som gäller och vara sitt bästa jag. Att ha strategier som inte gymnar kommunikation, jag vet inte om jag tror på det, då det är en varaktig förändring man vill ha till stånd.
Då er kommunikation uppenbarligen inte funkar så är familjerådgivning en bra väg, men en gång är liksom inte tillräckligt och om hon inte frivilligt för ER skull ger upp kontakten med kollegan, ja, då väljer hon ju faktiskt bort er.
För henne var kanske dessa svek avgrundsdjupa, ni måste respektera varandras syn på saker och du måste lyssna på det som är viktigt för henne. Samtidigt är hon naturligtvis inte ofelbar utan båda har saker de måste jobba med,. Om hon inte kan se det så brister hennes självinsikt och ni når inte varandra, det är det familjerådgivning kan hjälpa till med.
Detta behöver ni också prata om. I min värld låter det rimligt men det måste ev vara tydligt uttalat. ”management of expectations”.
Ultimatum och krav, jo visst, men om det inte finns en motpart som VILL komma vidare med ER, ja då hjälper inga tvångsmedel alls och det blir tomma hot om du inte gör slag i saken.
Jag tror inte det är bra för någon att inte ”veta” vad som gäller, dvs om hon vill satsa på er, då måste hon ju visa det.
Vad vill du och hur vill du leva? Berätta det och se till att det blir så. Du kan bara förändra dig själv. Vill hon inte vara med i förändringen av er relation och hur ni är mot varandra, ja, då har du ditt svar.
Familjerådgivning är något bra oavsett vad man kommer fram till.
Har ni små barn? Då kan den utmattning som man lever under vara betungande och göra att man inte ser så konstruktivt på situationen. Där skulle jag väl möjligen tycka att det är rimligt att vädja om att hålla ut i åtminstone något år innan hon genomdriver separation.
Annars tycker jag (som har en historia av att själv ha lämnat) att @Fanypacc s tankar ovan är bra. Undvik de okonstruktiva bråken, de som alltid går i samma banor och ältar utan att leda närmare, och satsa på att vara din bästa jag. Försök komma ihåg vem du egentligen är och vad du kan bli bättre på. Du kan inte ändra det som varit men du kan göra troligt att det inte kommer ske igen.
När jag funderade på att lämna mitt x, så var det några saker som återkom i mina tankar:
-
Jag upplevde att vi hade ett ojämlikt hemmaliv. En lösning jag funderade på var provseparation eller åtminstone att man körde varannan veckas ansvar - dvs på samma sätt som det skulle bli om man separerat. Detta för att i mitt fall, x:et, skulle inse hur mycket jag gjorde och dela arbetet mer.
-
Vi hade båda egenskaper som den andre hade svårt att stå ut med. Jag är t.ex. dålig på att avsluta projekt och är tankspridd, vilket mitt x inte gillade. Han hade i sin tur en tendens att få vredesutbrott under vilka han yttrade kränkande och sårande kommentarer för vilka han aldrig bad om ursäkt. Vad är era punkter? Jag kan i efterhand konstatera att dessa egenskaper är svåra att förändra med annat än en annan dynamik (som mitt x och hans nya) eller stöd (som mellan mig och min nya). Hade detta kunnat hanteras på annat sätt? Jag tror det och det stavas acceptans. Att acceptera de egenskaper man inte gillar - eller lämna. Att försöka förändra kommer att göra båda parter missnöjda. Om man ska fortsätta tillsammans måste detta vara något som båda kan komma överens om.
-
Det som höll mig kvar väldigt länge var att jag uppfattade det som att vi hade gemensamma drömmar och ifrågasatte om jag skulle kunna hitta någon annan som delade dessa drömmar. De sista åren i vårt förhållande drev jag igenom att vi skulle förverkliga den största av dessa drömmar. Då visade det sig att vi faktiskt inte hade samma dröm, den hade bara sett lik ut på avstånd. I verkligheten visade det sig att det inte var särskilt svårt att hitta andra som delade dessa drömmar och idag frågar jag mig varför jag väntade så länge (vi var ihop i totalt 24 år).
Häftig förälskelse kan ebba ut och försvinna - om det finns andra goda orsaker att hålla ihop. Men du kan inte kravställa det eller försöka hålla henne kvar genom att hålla hårt och försöka kontrollera. Försök bygga på att bli en bättre människa, kanske vara mer med barnen, ta tag i ovanor som du själv vill jobba med. Fundera på hur DU vill vara. Kanske kommer du att finna att det inte är i ert äktenskap. Kanske kommer din fru att finna att hon minns varför ni en gång fastnade för varandra.
Broder.
Jag har varit i din frus sits.
Jag visste att ingen av oss var nöjd men hon blundade för problemen.
Till sist sa jag högt vad jag många gånger dessförinnan känt, att jag ville skiljas.
Har du tagit henne på orden?
Har ni suttit ner och diskuterat orsakerna?
Kläcker hon ut det som ett hot eller ligger det något annat bakom?
Har ni pratat från första gången hon tog upp frågan om skilsmässa eller ärnu när hon har träffat en ny? Vad har din respons varit de gånger hon nämnt skilsmässa? Har ni lyssnat in varandra och försökt ta in varandras perspektiv?
Du tycker att det inte är några stora saker, att det inte är några svek att tala om. Delar hon den uppfattningen? Kan du förstå att hon har ett annat perspektiv? Har du sagt att du förstår hennes känslor, tar dem på allvar och bett om ursäkt?
Säg mig, om hon tappat känslorna för dig, hon har vid ett antal tillfällen sagt att hon vill skiljas, tror du då att hon tar initiativ till kel och smek? Istället för att tala med din fru kanske du borde lyssna på henne. Det är möjligt att hennes känslor har passerat the point of no return. Du borde foka på dig själv. Du kan inte tvinga fram känslor hos andra. Vad du kan göra är att jobba mer med dig själv, älska dig själv, trivas i ditt eget sällskap. Är du en trevlig tjomme som utstrålar omtanke, trygghet, harmoni men med lite bus och humor kommer du att vara näst intill oemotståndlig för andra - kanske också din fru. Jag tror inte ni kan återskapa det ni haft, ni måste bygga nytt vilket blir svårare med ert gamla bagage. Tilliten kommer att vara skadad och kommer troligen aldrig helt att läka, tvivel och press kan göra såren än djupare.
Nej jag köper det där med ultimatum, sannolikt vill jag inte stå fast vid dem ändå. Det är jag som 9 av 10 ggr hämtar/lämnar barnen, handlar, lagar mat, resterande vardagssysslor kanske vi delar på (jag gissar att jag gör mer än så). Men hon uppskattar inte allt jag gör vilket jag påtalat. Jag försöker säga när hon gör mat att det var gott o.s.v.
Bra tips att försöka öka kommunikationen och försöka prata mer känslor.
I sommar ska vi ha 4 v gemensam semester sedan är jag ledig med barnen i ytterligare 2 v. och hon ska såklart jobba. Vi kommer att hälsa på från början hennes vänner i några dgr. och sedan har vi sedan tidigare bokat en sommarstuga i 2v. Således får vi mycket tid ihop i år, vilket jag ser fram emot! Förra året var det knappt någon tid då vi inte fick ihop semestern….
Jag blir också ledsen 
Jag har förstått att jag måste lyssna in henne väldigt noga och ta det på allvar även att jag inte tycker det är en big deal för mig. Det känns väldigt viktigt!
Jag har sagt att jag älskar henne och erkänt att vi haft 2 jobbiga är. Jag har sagt förlåt och att jag borde tagit hennes åsikter på allvar.
Jag har också berättat att jag hade förväntat mig att hon skulle visat mer senaste 8 månaderna, att hon satsade mer på oss, visat mer energi, offrat saker för oss. Hon sade inte emot mig. Jag förstår att det inte är bra tecken…
Jag är på familjerådgivning vilket jag sagt så jag hoppas att hon tar initiativ till att boka det i hennes terapisamtal som är idag… undrar hur det kommer vara för henne…
Ja vi har 2 väldigt krävande barn på 6 och 3 år. De har otroligt mycket energi! Nästan alltid när min fru har dem själv en kväll så klagar hon över hur jobbigt det varit. Jag förstår henne för de är mycket jobbigare mot henne än mot mig. Kanske för att jag är tydligare och hårdare mot dem. Jag har inget problem alls med att vara själv med dem eller att aktivera dem. Det har hon! Nu senaste månaderna har jag prioriterat mer att komma iväg litegrann (tidigare ville jag inte iväg för att komma hem till ett kaos).
En orsak är att min fru har ett väldigt krävande jobb som slukar henne, hon gillar att jobba och mår bra av det, men hon klagar alltid hemma att hon är trött, orkeslös, energilös. Jo men du jobbar ju alldeles för mycket har jag sagt -Vilket hon inte gillar att höra. Jag säger inte det mer….
- Min fru har vid våra gräl sagt kränkande kommentarer till mig. Vilket jag påtalat att jag blir sårad av. Min fru är lite hetsig, säger mer än hon menar, kvickilsk, högljudd.
Jag tror att jag kommit till denna punkt att jag accepterar min frus dåliga sidor och saker som jag stör mig på. Det ingår i hennes paket. Däremot kanske vi borde ta upp vad hon stör sig på hos mig och belysa detta? Jag ska nog prova det.
Ibland har jag funderat på om jag vill ha detta äktenskap men jag är klar med att jag vill bli gammal med henne, - vilket jag berättade för henne.
Jag tror att vi har drömmar gemensamt, vi delar samma intresse. Vi skulle kunna ha ett givande, intressant och roligt liv där vi utvecklas och upplever framtida minnen ihop. Men nu finns det ett stort men.
Sedan hon träffade den nya har hon inte sagt till mig att hon vill skiljas. Det gjorde hon i samband med dåliga gräl, där vi inte kom vidare.
vi började prata om att vi inte var nöjda med vår relation från då hon berättade att hon träffat en kollega på den där konferensen. Det var dåliga diskussioner till en början. Men nu senaste veckan har vi kommit djupare och haft bättre diskussioner om hur vi känner. - Anledning till det är att hon erkänt att hon träffat kollegan igen.
Jag förstår att hon känner att de tillfällen episoder då jag inte lyssnat på henne verkligen har skadat hennes känslor för mig. Jag har bett om ursäkt och påtalat att det jag kommer att verkligen försöka göra, är att det inte kommer ske igen.
Det är möjligt att hennes känslor har passerat the point of no return.
Jag är rädd för detta och det gör mig ledsen! Det känns som att jag kunnat undvika att det blivit såhär…
När vi pratade igår så sa hon att hennes avdelning ska ha sommarfest i nästa vecka. Jag vet inte hur jag ska klara av det? Att hon och han är på samma fest igen. När avdelningen tidigare haft fest har drt i efterhand kommit fram att de kramats och vid senaste gången. Ringde jag kl 01 och undrade var hon var, när hon kom hem runt 02 så visade det sig dagen efter att de 2 varit själva på arbetsplatsen och att det var dem som låste lokalen. De var alltså själva 1 timma i ett alkoholbrus och detta när jag pratat med henne i telefon 1 timma tidigare…
Jag är på det klara att min tillit till henne är låg just nu. Hur ska jag då klara om de ska på samma sommarfest???
När skilsmässa nämndes, pratade ni ut om orsaken till det då? Försökte ni sätta er ner och lyssna in och förstå varandra?
Har ni samma mål med livet eller har ni olika värdetingar? Du verkar proritera hem och familj, hon karriär.
Nej tyvärr satte vi oss inte ner när hon i frustration sa att hon vill skiljas (vilket kanske var 1,5 år sedan… Det var mer att jag berättade för henne att det sårar mig att hon säger så. Med facit i hand så borde vi pratar ut om varför hon uttryckte sig så och hur hon kände.
Jag tycker och upplever att vi har samma värderingar. Vi har lite samma intressen och humor. Sedan är vi lite olika personligheter, jag upplever att jag är lite mot Grön/blå hållet och hon åt Röd/Gul hållet.
Ja det stämmer nog att jag är familj människa, har långa kompis relationer. Min mor och far är viktiga för mig. Min fru har lite blandat men hon har väldigt dålig kontakt med sin mor (nästan att jag har bättre) och lite mer kontakt med sin far.
Inte att jag gjort karriär men jag är trygg med mitt arbete, vad jag kan och undersöker vad som är nästa steg, har gått många ledarskapsutb, och haft personlig coach på yrkesplanet (vilket jag känner att jag har nytta av här). Frun är mer mitt uppe i karriären och lägger stor del av energin där, jag är övertygad om att hon är duktig och omtyckt. Hon tar ansvar och är pliktskyldig, gör mer än hon behöver.
Hej! Jag har läst allt du skrivit och känner verkligen med dig, det är en tuff situation du har hamnat i.
Det jag bara vill påminna dig om är att en relation består av två människor som vill vara tillsammans och där båda respekterar varandra och är beredda att mötas på mitten. Det du beskriver låter inte alls som en sund relation utan en där du hamnat i underläge för att du är den som vill mer, och att du axlar skuld och fixerar dig vid vad du tror att HON behöver i stället för att även fundera på vad DU behöver för att du ska må bra i en relation.
Jag ser inte riktigt vad HON gör för att du ska ha känslor för henne och fortsätta vilja vara tillsammans med henne? Det låter som att hon tar dig 100% för given och då tror jag det är svårt för henne att känna respekt för dig, om du inte själv sätter gränser för vad du accepterar och inte. Jag vet att du nog inte vill höra på detta, men jag tror det kan vara dags för dig att sätta dig ner och fundera över var dina egna gränser går i det här, är du beredd att förinta dig själv för att hon ska vilja fortsätta vara tillsammans?
Jag får intrycket av det jag läser att du själv axlar väldigt mycket av “skulden” för hur er relation utvecklas, men när jag läser hur du beskriver er relation så tycker jag även hon har väldigt mycket att svara för. Hur hon prioriterar jobb, är likgiltig inför ditt mående och även då att hon känslomässigt öppnat upp sig för andra och valt att till och med börja träffa någon?
Jag är inne på samma linje som Rulle tidigare i tråden, du kommer inte kunna styra det här skeendet, du kommer inte kunna styra hennes känslor för dig, men du kan styra hur du själv väljer att agera. Glöm inte bort dig själv i det här, var snäll mot dig själv och fundera på vad DU behöver för att må bra i en relation, det är helt uppenbart att du inte får ut det du vill, och du har precis lika mycket rätt att vara lycklig som hon.
Hej @Hillsholm
.
Kloka ord från @Garak och @Rulle , du och hon borde sätta er ner innan sommarfesten och prata, du skriver ju att denna fest tar på dig å knager som fan
Du borde stanna upp å kolla av
Får jag bara säga att detta sätt att se på människor förkastades redan på 40-talet. Sedan har en speciell man lyckats lyfta ngt som vetenskap förkastat sedan länge. Så glöm dina röd, gul och blå. Dom finns inte. Så länge du inte vill ha en enkel förklaring till människors beteende som är betydligt mer komplext än gul, grön, blå och röd.
Har aldrig hört det förut. Kom det en radda egenskaper med varje färg?
Tack Garak, jag får en tår i ögat av ibland småsaker i vardagen när jag tänker på det som jag trodde var självklart ”vår framtid”.
Det har gått upp ett ljus för mig bara senaste 2 dgr. att det kan faktiskt bli så att vi bara bli jag och barnen. Svårt att inse.
Jag har hamnat i underläge för att jag vill mer, jag är i underläge sedan tidigare för att jag tar mer ansvar för hem, barn och vardagssysslor som hon tar för självklart. -För så är det att leva med henne och det yrket hon valt.
Jag vet också för att jag ska vara mitt bästa jag mot andra så behöver jag må bra själv. Idag har jag det även att jag lägger mycket mer tid än hon på vårt gemensamma det bra. Flexibelt arbete framförallt har möjliggjort detta (bytte arbetsplats för 1 år sedan).
Det faktum att hon känslomässigt öppnat upp sig för en annan är mycket tungt! Att hon sedan undanhållit saker som hur de träffats och hur mycket gör det än tyngre. Jag har fått pressa henne rejält för att hon ska berätta sanningen (detta då jag synat att hennes story inte har tillräcklig täckning). Hon har inte ljugit men aktivt valt att inte berätta allt.
Helt klart kommer jag att som flera skriver börja tänka på att jag ska må bra. Prioritera mig och att hon får stäppa upp i vardagen.
Ang. hennes kommande sommarfest så är jag inne på att här vill jag inte påverka henne utan hon kan visa var hon står om hon går kontra om hon vill satsa på mig istället… Går hon och han även går så är det en indikation vart hon har prio! (Tycker jag)
Jag håller helt med dig faktiskt. Färgerna är en väldig förenkling och det finns inget som säger att vissa inte klarar av att leva ihop för att man har placerats i ett fack av en konsult…
Jag provade ikväll när vi egentligen inte skulle prata men hon frågade om jag berättat för någon ännu. Vilket jag gjorde ikväll, för en av mina bästa kompisar (det kändes bra och var lättare än jag trodde, troligen för att jag fått skriva av och få tips här). Sedan pratade frun och jag runt mitt telefonsamtal med min barndomskompis. Sedan slutade jag med att berätta att efter sommaren vill jag göra en förändring och prioritera och satsa på mig själv mer. Hon undrade vad jag menade. Jag svarade dela mer på vardagssysslor som att hämta/lämna barn. Hon blev arg 
direkt, skitskumt! Vad är det du vill satsa på med dig själv, du arbetar redan heltid och hinner träna sa hon. Vad vill du göra mer. Jag sa göra mer av det, det kommer krävas. Efter att hon funderat ett tag svarade hon då är enda alternativet att skiljas och att vi har barnen varannan vecka. Jaha är det ditt svar, sedan sa jag att vi inte skulle diskutera detta ikväll. Då hon tidigare konstaterat ”som vanligt” att hon var skittrött. När vi gick och la oss undrade hon igen… jag la lite locket på…
Hon vet ju vad jag vill, så antingen kör hon med ett tomt hot eller så vill hon skiljas nu??? Jag förstår inte….
Vi har 13 år tillsammans…
Hon hade sitt individuella terapisamtal idag och det terapeuten kom fram till var att min fru och jag hade väldigt olika personligheter. Det kom terapeuten fram till på 45 min och utan att träffa mig?! Allt enligt min fru… Min fru tyckte denna terapeuten var bättre. Men hon bokade inget nytt samtal, fanns inget förrän senare i höst.
Det är som ni skriver, det krävs två som vill något i en parrelation. Jag har börjat inse vartåt detta är på väg. Men först ska vi ha gemensam semester och hitta på saker som jag sett fram emot. Vara både hos vänner och ensamma i hyrd stuga.