Hej- Tack att du skriver här, du skulle kunna vara jag. Precis samma historia.
Varit tillsammans i 22 år, tre barn, alkohol problem, jag vill skiljas…men är så ledsen och tvivlar ibland om jag tagit rätt beslut. Vi har nyligen båda bestämt oss att skiljas, det gör bara så ont. Så svårt att separera när man är ihopväxta.
Ja, man blir så hopväxta! Det är bl.a. det som kallas medberoende.
Jag brukar se det som att man har vuxit samman som en kaka, som ett havreflarn. När man separerar så blir det en rå brottyta där man brukade sitta ihop, alldeles naken och sårig. Men med tiden växer man ihop och blir hel igen, kakan blir rund igen.
1 gillning
Hur har det gått? Är du kvar i relationen?
Jag är i precis samma läge, har insett att jag lever i en destruktiv relation, men har ännu inte tagit mod till mig att lämna. Massor av tvivel.
Han vill inte skiljas och har senaste tiden gjort allt för att vara snäll. Själv lyckas jag ändå inte börja lita på honom igen.
Känner mig som en skurk…
Hej,
Jag har tagit beslutet att lämna min sambo och jag flyttar till en egen lägenhet om 1 månad. Det har varit ett oerhört tungt beslut och jag vacklar fortfarande. Jag vet att jag inte får låta känslorna styra mitt beslut utan nu måste jag tänka förnuftigt och lämna trots tvivel. Jag har inte mått bra på flera år i relationen så nu måste jag fullfölja det här beslutet.
Han har utsatt mig för mycket kränkningar genom åren och han kontrollerar mig. Jag har läst på mycket om narcissism och min sambo har alltför många av dragen som karakteriserar än narcissist. Det gör mig rädd men stärkt i att jag måste lämna honom.
Vi (jag) har kämpat i flera år för att få relationen att fungera men allt blir bara värre och värre. Min sambo har ingen självinsikt och skyller allt på mig. När jag berättade till honom att jag ska flytta ifrån honom säger han att han ändå vill att vi ska försöka igen. Att vi måste göra det på ett annat sätt. Jag har försökt i så många år att jag inte tror på oss längre. Det är så mycket som jag saknar i relationen och han har utsatt mig för så mycket destruktivt att jag inte kan tänka mig att leva med honom längre.
Det tyngsta är barnen och dom vet inget än, ska berätta för dom inom dom närmaste dagarna. Lägenheten är egentligen för liten men jag ser det som en tillfällig plats att landa på. Den är nära barnens skola och deras kompisar.
@Hur har du det? Har ni gemensamma barn?
3 gillningar
Oj, det låter så jobbigt. Känner igen mig i nästan allt du skriver om din man. Även min man har ägnat åratal att nedvärdera mig, aldrig haka på mina förslag, aldrig acceptera min version av verkligheten. Jag har blivit en tråkig version av mig själv när jag är med honom, förkrympt och initiativlös.
Tror du ligger några steg före mig i processen.
För egen del grubblar jag fortfarande 24/7 och kan ibland bli livrädd vid tanken på att bryta upp.
Tycker du är så stark!
1 gillning
Jag känner igen mig. Vi har varit ett par i 10 år, två barn tillsammans på 4 och 5 år. Flera år av bråk och konflikter, växlar mellan varma mysiga perioder och rena helvetet. Inga initiativtagande, inget engagemang, inget vidare intresse för nåt från han sida. Men just det du skriver, att han aldrig kan acceptera eller ens godtag min version av verkligheten, huvudet på spiken av hur det är för mig. Min version av verkligheten är “fel” i hans mening och det låter han mig få höra med diverse elaka kommentarer och kritik, kritik som jag inte tycker stämmer men som man också efter tid börjar tveka kring. Grubblar också 24/7, framtiden, barnen, möjligheter, pengar, hus…minnen…försöker tvinga mig själv att stå ut så jag ska slippa bekymra mig. Fy vad detta är vidrigt!
1 gillning
Försök att växla fokus och tvinga dig att hitta vägar att komma ut, istället för att stå ut 
En bra psykodynamisk terapeut är GULD värd, ta kontakt och påbörja ditt livs bästa resa 
1 gillning
Exakt så!
Jag har äntligen börjat ”se” vad det är som händer, har kämpat nästan ett år med att skriva ner händelser och läsa teorier. Nu sitter jag fast i frågan om huruvida det går att reparera det här.
Att lämna sina barn på halvtid är ett absurt högt pris att betala.
Men precis, barnen 
Jag vill inte betala det priset, kan inte. Får inte. Men vad är alternativet? Går det att reparera? Kanske?! Men de kompromisser jag kommer behöva göra innebär att bortse mycket från mina egna behov. Det är som att jag är i ena vågskålen och barnen i den andra. Och kan jag vara den mamman de behöver om jag inte tillgodoser mina behov? Har jag för höga krav? Är det jag som är knäpp? Allt är bra och fint och härligt i vår relation så länge jag passar upp på honom och inte ber om något. Kanske kan jag hitta det jag saknar hos vänner, familj och mig själv istället och faktiskt klara av att leva i den här relationen. Eller?
1 gillning
I bland går det bara inte att lämna relationen. För barnens skull eller av någon annan anledning. Då vill jag tipsa om det här fantastiska klippet med goda råd till den som stannar: Why People Stay in Narcissistic Relationships - Dr. Ramani [subtitles en Español] - YouTube
Det var hur det skulle gå för barnen som fick mig att skjuta upp beslutet om att lämna länge. Det var inget lätt beslut att fatta, jag gruvade så länge.
Fram tills i våras tryckte jag totalt undan mina egna känslor, behov och åsikter, och så länge jag inte lyssnade efter mitt inre, så funkade det. Successivt hade jag blivit en “utförare”, men jag levde inte. Det var när jag fick en insikt om att trots allt jag gjorde för honom, ställde upp för honom, försvarade honom, ursäktade honom, servade honom, ändrade på mig själv, fick jag ändå bara “skit” och taskiga kommentarer från honom, t o m inför barnen. Då kände jag att “nu räcker det”. Den strategin som jag kört med hela tiden att helt koppla bort mig själv och mitt eget och istället bli som en slags robot i vår familj utan egna behov, den höll tyvärr inte till längre. Jag märkte att det här sättet att leva var något som utvecklats inte bara i vår familj, utan var accepterat i hela hans “storfamilj”, det hade gått i arv från tidigare generationer, att mannen är den som styr och bestämmer. Man stoppar vissa behov och åsikter under mattan, skämtar bort det, och det blir istället en stor elefant i rummet. Min man tror jag som högkänsligt barn blivit ganska underkuvad av en dominerande pappa när han var liten, och nu visar han som vuxen samma tendenser som sin far. Och hans pappa blev i sin tur förbisedd i sin familj, hans storebror var favoriserad av hans föräldrar. Så det går liksom i arv om ingen vågar ifrågasätta eller bryta det mönstret. Och jag blev medveten om att vissa värderingar också var på väg att överföras till våra barn. Värderingar jag inte alls stod för. När jag väl blev medveten om detta blev det så svårt för mig att backa. Jag försökte lyfta problemet både med min svägerska och svärmor, men fick inget gehör. Min blivande exmans beteende bara försvarades och ursäktades. Man höll med, sa man förstod, men vågade inte göra ngt annat. Jag tänkte, ältade, funderade, bollade hit och dit intensivt under flera månader, jag pressade mig själv så hårt så jag fick panikattacker, jag satt och hulkade i trädgården, men det gick bara inte längre att leva i denna osanning. När jag väl lyft på locket till mina egna känslor och mitt inre, gick det inte att stoppa. Jag kunde inte längre stå för detta han ville få mig och barnen till, ett accepterande för beteende och kommentarer som var så långt från min egen världsbild, och det jag står för. Det gick bara inte.
Jag är fortfarande väldigt orolig kring barnen, men jag står nu för den jag är, jag stöttar barnen att göra det också. Jag står upp för dem, stöttar dem i att känna och tycka det de vill, försöker få dem att lita på vad de själva står för. Jag märker på mina barn, fr a de två äldre som är 11 och 13, att de vågar uttrycka vad de tycker är rätt och fel, fast de inte är så stora. Vi har det just nu jobbigt i att finna struktur i boendesituationen, och går i samtal angående detta. Vi har försökt via familjerätten, men det blev låst läge, så nu ska vi gå till en annan enhet på kommunen där man mer lyssnar in barnens behov. Jag tar hjälp av kurator för egen del för att finna styrka, bolla mina funderingar och tankar, och har även tagit hjälp av barnpsykolog för att få stöd i hur jag på bästa sätt kan hjälpa barnen i att bemöta pappa när han är “oberäknelig”, släpper märkliga kommentarer osv. Jag skriver upp allt som händer, om det är något konstigt, jobbigt, märkligt, svårt angående barnen. Detta kommer jag ta med i samtalen vi kommer ha framöver.
Den här styrkan jag känner nu som jag kan lägga på barnen, den hade jag inte haft om jag hade levt med min man. Men det är ju bara min historia, och alla har sin egen. Hade jag vetat för ett år sedan att jag skulle hyra ett annat hus och ansökt om skilsmässa hade jag nog inte trott det, utan det har tagit sin tid och processande att komma hit.
Ta hand om er och lyssna och lita på er magkänsla, och på barnen.
3 gillningar
@Lillamagda och @Snurrar, jag förstår precis vad ni går igenom och som @Masai har jag också skjutit på beslutet om att lämna i många år för att jag inte vill vara ifrån barnen varannan vecka. Jag har också tryckt undan mina egna känslor, behov och åsikter. Vårt liv har fungerat bra när jag inte stått upp för mig själv, när jag gjort och betett mig som han ville, när jag gett honom uppmärksamhet och inte ifrågasatt någonting.
Jag började också att få elaka kommentarer av mannen inför barnen och det var till slut det som fick mig att inse att jag måste lämna honom. Jag vill att barnen ska få leva i en kärleksfull relation och inte som vi har det nu där jag måste tassa på tå för att allt ska vara frid och fröjd.
Under ett par år har jag även skrivit ner händelser, diskussioner, konflikter som urartat med nedvärderande och riktigt elaka kommentarer. Jag har varit tvungen att göra det för annars har jag glömt bort och slätat över allt som har hänt. Nu blir dessa anteckningar en räddning för mig när jag vacklar i mitt beslut. Jag har dessutom insett att jag lever i en destruktiv relation med främst psykisk misshandel, det har varit några fysiska tillfällen men det psykiska är svårare att hantera. Jag har fått hjälp av en kurator och det var hon som öppnade ögonen på mig att det är psykisk misshandel jag är utsatt för. Efter den ögonöppnaren har jag läst mycket och skaffat mig kunskap om narcissister. Min man har alltför många narcisstiska personlighetsdrag för att jag ska tro på en förändring. Jag har hoppats i så många år men nu gör jag inte det längre…
Jag är mitt i uppbrottsfasen och har inte flyttat än men vi har pratat med barnen och nu återstår allt det praktiska. Det har varit en lång process (flera år) att ta mig till det läget jag står inför i dag men just nu känns det som att det är rätt beslut. Jag måste lämna honom om jag någonsin ska kunna bli lycklig igen. Även om jag har försökt hålla uppe fasaden för barnen så tror jag att det skiner igenom om det är genuin lycka eller inte.
@Masai, hur bor barnen hos er nu? Jag har gett som förslag att han kan ha barnen varannan vecka torsdag-söndag men han har inte gått med på det än. Sen är mellantjejen så otroligt lojal mot honom så hon säger att hon vill bo varannan vecka hos oss. Jag har haft allt ansvar för barnen så det känns skrämmande att lämna över allt till honom en vecka.
1 gillning
Det tror jag verkligen också. Jag trodde inte det märktes, utan att jag var bra på att dölja hur jag mådde, men det var jag inte. Min äldste son frågade till slut flera gånger när jag var ledsen om det var pappa. Idag säger han att det var bra att vi gjorde slut…
Vi försöker gå efter ett boendeschema som vi testade och kom överens om inledningsvis vid familjerätten, med täta byten, två-tre nätter åt gången hos vardera, totalt har jag 8 dagar och han 6 dagar på 2 veckor enligt schemat. Det var när jag märkte på fr a min dotter, som nu är 11 år, att hon inte alls ville bo så mycket hos pappa, som jag tog upp som förslag att minska antalet nätter hos pappa till att börja med, tills hon vande sig. Men det vägrade han att gå med på. Då sa FR att de inte kunde göra mer och såg ett annat behov för oss, utifrån de berättelser jag berättat om hur fr a min dotter mådde och vägrade gå till pappa. Så nu inväntar jag samtalstid för det. Förhoppningsvis ska man där lyssna in barnens behov mer. Hon strejkade kan man säga, ville inte gå till skolan om hon visste att hon skulle till pappa efter skola.
Tilläggas kan är att min dotter är det av våra barn som vågat konfrontera sin pappa mest, ifrågasätta honom, och har också därför fått jobbiga kommentarer tillbaka från pappa i försvar, som gör att hon främjar sig än mer. Min dotter noterade också ett familjefotografi hos farmor med mitt ansikte övertejpat som hon med rätt reagerade väldigt kraftigt emot, detta foto hängde uppe på väggen i 1-2 månader, tills jag tog upp det i FR, då tog de ned det.
Allt detta har lett till att min dotter inte bor så mycket hos pappa som schemat säger, men jag fick stöd från FR att jag behöver lyssna in min dotter i detta läget, eftersom hon visar så kraftiga protester.
Min äldste son som är 13 år har också bott hos mig fler nätter än schemat säger, han gör mer som han vill, och likaså där är det svårt att övertala honom om han inte vill. Jag försöker få dem att om de inte sover över hos pappa gå förbi honom för en fika eller middag, så de får träffas iaf (än så länge bor vi geografiskt nära, men det kommer nog ändras om några månader när det blir mer permanent boende för oss, nu hyr vi ett hus i närheten).
För minstingen som är 5 år funkar det lite lättare med täta byten. Jag försöker dock så att någon av storasyskonen är med honom hos pappa, så han inte är själv.
Jag har noterat att nu åker min blivande exman iväg med barnen som är hos honom till farmor, främst då dottern och minsta sonen, de dagar de är med honom, för att de inte ska springa hem till mig. Farmor är också väldigt mycket hos dem, hon fixar mat, fika, inredning mm åt min blivande exman, hon har liksom tagit över det jag gjorde på något vis.
I de samtal vi kommer ha framöver kommer jag ta upp ett annat förslag på boendeschema, med fler nätter hos mig tills det fungerar bättre hos pappa. Jag kommer också trycka på att jag vill att alla tre syskonen är tillsammans. Din variant med varannan tors-sön hos pappa är en variant jag har tänkt föreslå, men han kommer protestera tror jag. Då får de lyssna in fr a de äldre barnen. Det är lite nytt att vi ska in i en annan process, men jag hoppas verkligen att de lyssnar in vad fr a de två äldre barnen säger, och att det blir fokus på barnens bästa.
Kommer ni gå till familjerätten för samarbetssamtal, eller är ni kanske inte där än, ni kanske får en överenskommelse ändå mellan er? Annars är det en bra möjlighet att få prata med någon annan tillsammans för att hitta ett bättre samarbete. För oss gick det inte, men för många gör det nog det. Bra med någon utifrån att prata med.
Jag känner igen mig
Väldigt mycket i ditt inlägg. Jag har det precis så som du 
1 gillning
Vi har inte bokat någon tid hos Familjerätten än. Jag vill ge honom en chans men jag tror att det kommer bli svårt att få till ett samarbete med honom. Jag förselog för honom i går att barnen kan vara mer hos mig i början och torsdag-+söndag hos honom varannan vecka. Det gick han inte med på, han vill ha varannan vecka. Tänker att vi börjar där och så får vi se hur barnen mår när dom är hos honom. Om jag märker att någon inte vill åka dit eller vara bo mer hos mig så får jag ta upp diskussionen igen. Gissningsvis så kommer vi att behöva samarbetssamtal då han är väldigt svår att prata med.
Han accepterar inte heller i nuläget att jag ändrar adress på barnen till min lägenhet trots att det är jag under alla år som tagit alla tandläkartider etc. Vart är era barn skrivna? Hur länge sedan är det du flyttade i från honom?
Jag ser också att min sambo inte klarar av att konfronteras av barnen. Han blir genast arg eller reagerar på ett sätt som en sund förälder inte skulle göra. Hos oss är det yngsta och äldsta som vågar konfrontera honom. Mellantjejen är tyst och foglig. Jag hoppas så att hon kommer att våga stå upp för sig själv så småningom.
Det här kommer att bli en utmaning och jag vet att han kommer att göra allt för att göra livet besvärligt för mig. Han har inbillat sig att jag är otrogen så nu när jag tagit steget att lämna honom är han helt säker på att jag har en ny som väntar på mig.
1 gillning
Din historia låter väldigt lik min, i hur din man reagerar och hur er situation varit att du har haft det stora ansvaret för familjen.
Jag vet att jag tänkte samma inledningsvis, att det bästa är en övergång så att han vänjer sig vid att vara med barnen själv och att de är med mig mer till en början, men det gick han absolut inte med på. Först ville han absolut inte gå med på samarbetssamtal heller, men jag lyckades förhandla till mig det i en diskussion vid ett tillfälle. Jag anade väl att vi kommer inte vara överens i detta. Jag försökte inledningsvis möta honom med att vi delar det på 50/50, men inte varannan vecka, utan med mer täta byten. Det var möjligt eftersom huset jag hyr ligger hyfsat nära och det var lätt att ta sig emellan. Pga av barnens reaktioner och olika incidenter ledde det till att jag kom med ett nytt förslag på boendeschema att barnen bor mer hos mig tills det besvärliga läget har lagt sig, men det gick han absolut inte med på. Han vägrade. Och utifrån vad jag berättade om hur min dotter mår, kommer vi nu ha andra samtal där man lyssnar in barnens mående mer. Familjerätten kände att de inte kunde hjälpa oss, utan att vi behövde annat stöd. Nu är de två större barnen mer hos mig ändå, för de vill inte gå över till pappan enligt schemat. Jag har fått stöd från Familjerätten att följa barnens behov, att om de visar tydligt motstånd, och inte mår bra av att bo där, får jag lyssna in dem.
I nuläget är barnen skrivna hos pappa, då han bor kvar i huset vi äger gemensamt, och jag hyr ett hus tillfälligt. Jag har också haft hand om allt med barnen genom alla år, men har valt att inte ta upp denna fråga än, utan vill lösa boendefrågan för barnen till ett bättre läge först. Därefter tänker jag att jag tar i detta. Landar det i att barnen bor mer hos mig, kommer det automatiskt bli så att de ska vara folkbokförda hos mig. Annars kommer jag driva så att de blir folkbokförda hos mig ändå, även om vi skulle dela 50/50 (även om det just nu känns osannolikt att det blir 50/50). Dock har jag tagit med all post till dem i min adressändring, så att jag får den till min tillfälliga adress. Vår bodelningsprocess pågår fortfarande.
Låter väldigt likt min exman hur han reagerar, att han inte tål kritik utan går i direkt försvar och reagerar tillbaka. Så ofantligt sorgligt, och blir så ledsen när jag läser om alla dessa vuxna som beter sig så här. Just nu är det bara minstingen han inte går i konflikt med, men han får glass eller fika så fort det blir en konflikt, så det är så det löses. Det är starkt och modigt att dina barn vågar stå på sig. Det är tecken på att de har en känsla vad som är rätt och fel och vågar uttrycka det. Samtidigt inte konstigt att någon av dem fogar sig, alla barn har ju olika personligheter. Hon har säkert också en känsla vad som är rätt och fel, men kanske inte vågar säga emot, kanske inte vill gå i konflikt. Fortsätt lyssna in och stöd barnen på olika sätt. Tjejen som är mer foglig kanske visar andra signaler än just att hon konfronterar honom. Min äldste son är mer introvert och har visat hur han mår på andra sätt. I takt med att han har blivit äldre har han kunnat uttrycka sig mer och vågar stå upp för sig själv mer. Jag fick bra råd från en barnpsykolog i hur jag kan hjälpa barnen att bemöta det oberäkneliga som kan komma från pappa. Jag fick bl a råd för hur min dotter kan tänka, som får kommentarer tillbaka när hon konfronterar honom. Hon har en stark magkänsla för vad som är rätt och fel, men ska inte ta på sig ansvaret för att se till att han tänker rätt ändå. Han är den vuxne. Hur kan hon skydda sig själv i detta. Kanske det inte lönar sig att gå i konflikt med honom, men ändå viktigt att hon inte trycker undan sina känslor. Kan hon skriva ner det hon tycker och tänker, tala med annan vuxen om det. Ja, det handlade mycket om hur man kan hjälpa barnen att skydda sig själva, inte att försvara pappas beteende eller trycka undan det man känner. Jag fick kontakt med barnpsykolog via vårdcentralen, det var väldigt givande tyckte jag. Ska träffa henne snart igen.
Det är otroligt många likheter mellan din och min historia! Detta trodde också min exman att jag var. Han trodde uppriktigt att jag hade med mig alla barnen på badutflykt i somras för att träffa en annan, och att jag hade med mig alla barnen på denna träff! Helt otroligt. Han uttryckte också när vi var tillsammans, att eftersom jag ändå inte kände någon sexlust (pga av allt han sa och hur han betedde sig) så betecknades det inte som otrohet om han skulle träffa någon annan…! Helt galet.
Hoppas att ni kan komma till familjerätten om det inte går att komma överens. Fortsätt lyssna in barnen och fortsätt notera allt som händer. Ett steg i taget, har hjälpt mig att tänka. Barnen känner att du gör rätt, det är jag alldeles övertygad om.
Hej @Eva78, hur går det för dig?
Jag noterade jag nog missade att svara på din fråga ovan. Jag flyttade ifrån huset för ca 1,5 månader sedan.
Hej,
Det går sakta framåt, vi har börjat prata om hur vi ska fördela grejerna men vi är inte riktigt överens. Vi är inte gifta så vi måste försöka hitta en överenskommelse på allt som inte rör hus och hushåll.
Just nu är jag i alla fall väldigt säker på att jag gör rätt. Jag har vacklat mycket inom mig själv sen jag tog beslutet. Men för varje gång han kommerr med gliringar, nedsättande kommentarer, skuldbeläggande etc blir jag påmind om att jag inte längre vill leva med honom. Jag känner givetvis en stor sorg över att inte få vara med mina barn hela tiden, men jag skulle gå under om jag stannar med honom.
Tog du kontakt direkt med en barnpsykolog eller har något av era barn varit med?
Erkänner din man att han är svartsjuk? Min gör det inte, sen att han har tusen frågor om olika saker och måste kontrollera mig har ju med mitt sätt att göra. Suck… Är så sorgligt att han inte inser att han har dödat allt känslor med sitt kontrollerande. Jag har ju dessutom råkat se att det är han som är inne på sexdejtingsidor så är det någon av oss som är otrogen så är det han. Jag har aldrig konfronterat honom med det, dels för att jag ändå vet att han skulle ge mig skulden eftersom han tycker att jag inte har brytt mig om honom sista åren och dels för att jag inte vet hur han skulle reagera då han varit fysiskt våldsam vid några tillfällen.
Hur har den här tiden varit för dig sen du flyttade ut? Jag hoppas på att få känna en inre frid men är livrädd att jag ska sakna familjelivet så mycket att jag går tillbaka till honom.
1 gillning
Vad skönt att det går sakta framåt och att du känner dig trygg i det beslut, förstår att det är en jobbig tid. Jag försöker hela tiden tänka ett steg i taget, även om det förstås inte alltid hjälper, men du verkar vara på rätt väg! Som jag ofta fått som råd på min tråd, håll ut!
De större barnen har haft kontakt med kurator utifrån de har velat själva. Minstingen har inte haft någon sådan kontakt. Barnpsykologen fick jag kontakt med via BVC på minstingens 5-årskontroll, och det var bara jag som träffade den nu. Har träffat henne en gång, och kommer ha ett nytt besök på fredag. Jag tar hjälp av henne för att fr a få råd och strategier i hur jag ska hjälpa och stötta barnen i detta. Vi får se om det blir att något av barnen behöver träffa henne, men just nu är det jag.
Nej, det gör han väl inte. Jag har ju kommit till den punkten då jag slutat försöka få honom att förstå olika saker, jag har varit i så många forum där jag försökt få honom att förstå mitt och/eller barnens behov utan framgång, så jag har gett upp. Vi är nu i den del av processen där någon annan ska hjälpa mig att få honom att lyssna in barnens behov.
För mig har det varit en lättnad att vi inte längre är tillsammans, jag känner verkligen en inre frid när det gäller det, en tyngd har försvunnit från mina axlar. Jag känner förstås också en stor sorg att det inte blev som jag hade tänkt mig, att han inte var den man jag hade hoppats på när jag gifte mig med honom, att han visar sidor som gör mig både ledsen, arg och besviken, att det varit så många år av kamp, så blev det så här. Känner mig liksom lurad. Men jag försöker hitta andra sätt att se på det, så att jag inte blir bitter. Att jag ska vara stolt över det jag gjort, att jag gjort vad jag har kunnat, att jag stått upp för både mig och barnen, att jag satt ner foten, visat både för mig, barnen och andra i vår omgivning, att alla är värda att må bra i en relation, och att man inte beter sig hur som helst mot varandra. Jag vill tro att det ska löna sig att vara snäll, omtänksam och ärlig mot sig själv och andra, inte stoppa saker under mattan.
Dock känner jag just nu en del oro kring allt möjligt, men framför allt kring barnen, hur det ska landa med allt när vi nu sätter igång en utredning, där man ska lyssna in barnens behov. Jag hör från professionella och erfarna att vi nu är på rätta stället, men jag kan inte låta bli att känna en gnagande oro kring vad som komma skall. Jag hade hoppats att det hade gått att lösa genom samtal med barnens pappa direkt, men nu är det som det är.
Jag tror absolut att du kommer känna en inre frid när du kommer ifrån honom, det gjorde verkligen jag, jag kunde plötsligt andas. Sedan får man ha tålamod och tillförsikt att allt kommer lösa sig till det bästa för barnen allteftersom. Det går inte över en natt, men barnen känner av så mycket och kommer visa och vägleda dig hur de mår och vad de behöver i detta.
Ta hand om dig och barnen
2 gillningar
Hej,
En liten uppdatering från mig. Jag har försökt prata så öppet som möjligt med min man om situationen och han är helt säker på att han inte vill skiljas. Han gör allt för att reparera skadan.
Först trodde jag att det skulle vara omöjligt, men nu märker jag att jag vissa dagar faktiskt vill prata med honom. Jag går inte alltid undan längre.
Det kanske finns hopp?
Samtidigt är jag lite rädd att ”dras in” igen och inte märka om det börjar bli dåligt.
Tiden får utvisa hur det går. Just nu är det oerhört skönt att slippa tänka på allt jobb som en skilsmässa skulle innebära.
Kram till er!