Nämen… inte ursäkta och bortförklara honom nu genom att skylla på att “dagens 20-åringar för att de håller på med mobilen hela tiden” 
Din “fyrtioårskrisande” man är dubbelt så gammal och tillhör inte dagens 20-åringar hur mycket han än försöker och så desperat vill.
Hon kan skriva en roman till honom om hon vill, det är HAN och enbart han som väljer om han vill svara, vilket ju är det enda han vill hela tiden, även fast han egentligen bara gör sig löjlig genom att försöka verka twentyish 
.
Lyssna på noomi… exakt så. Är hans val att svara eller inte.
Jag tror inte hon upprätthåller den intensiva kontakten med några andra 38-åriga karlar som hon inte har ett särskilt intresse för. Se till att få ta del av deras konversation. Det är inte för mycket begärt i det här läget, och det borde din man begripa helt på egen hand.
Hörrududuuu, ja det gjorde jag med förhoppningen att den talar till fler än dig 
Sitter på Pinchos med döttrarna, har ätit gott och sippar på en Irish coffee och laddar för Maverick 
Minns ännu 1986 när Top Gun kom…. starstrucked var bara förnamnet 
Nej kära du, hitta inte på ursäkter åt din man, det kommer du bara att ångra. Du är hans kvinna, du ska vara hans prioritet, inte nån jäkla 20åring tjej på jobbet 
Ja ni har så rätt. Har också tänkt så att han behöver ju inte svara henne hela tiden. Bra ni får mig tänka i rätt banor. Har sagt till honom att jag känner att hon är prio 1 framför både barnen och mig. Då svarar han att så är det inte. Men ingenting förändras. Han fortsätter som han gör.
Han är en slacker och är sedan många år van vid att du anpassar dig efter honom… så antingen fortsätter du att titta på när han messar med henne, eller så sätter du ner foten.
Han kommer med all sannolikhet inte förändra sig så länge du fortsätter på din sedan länge inslagna och invanda bana att acceptera alla hans egenheter.
Det kommer till slut att koka ner till om DU är villig att förändra dig och stå upp för dig själv, eller inte…
Ursäkta det jag säger nu…men du låter väääldigt “chill” med det han gör och godtar hans ursäkter…å det gör du som du vill med, du agerar naturligtvis efter ditt eget tycke… Inget med det…men jag tror du behöver ta på dig stövel modell större å stampa i golvet (läs hoppa)om han ska förstå att du menar allvar.
Känner/tror du det är nåt fel så säg det…
Fråga om ni kan byta telefoner med varandra en dag. Du tar hans och han din.
Jag vill bara ge dig en liiite knuff med att inse alla varningsklockor som plingar för fullt.
Va den bra? 
S U P E R B R A 
Härligt💪
Måste tyvärr ställa in mig i kören här och säga att det han gör mot dig inte är schysst på något sätt. Vare sig det är fysiskt eller inte, så lägger han väldigt mycket tid på sin kollega så som du beskriver det.
Och det låter som att det finns annat att lägga tiden på i hans fall 
Att ha vänner är väl en sak, men om du uttryckt att det känns fel för dig och att kollegan är prioriterad över familj men ingen förändring sker… så har du ju ett svar genom handling.
Och att ovan på det låta dig dra merparten av lasset hemmavid låter inte som den vackraste sorten av kärlek, respekt eller empati. Ibland säger handling mer än alla vackra ord i världen.
Skitjobbigt läge och jag fattar att du är orolig att han är otrogen men min fråga är nog, varför acceptera läget som du beskriver att det är just nu oavsett ?
Jag anser också att historien med 22-åringen egentligen inte är ditt största problem, @Lillaensammajag
Jag tycker att allting som du har beskrivit hittills vittnat om ett mönster i er relation som redan är destruktiv. Han respekterar dig inte. Och för att kompensera detta verkar du anstränga dig dubbelt. Denna “otrohet” med 22-åringen är bara toppen på ett isberg.
Jag tycker att du ska läsa inlägg #31 och #35 många gånger, för det som beskrivs där är ett hjärtekrossande sorgligt fenomen som många, många innan dig har fastnat i. Och även om detta skulle fungera i den benämning att du kan hålla honom kvar i relationen har du bara vunnit en pyrrhusseger.
Om du konfronterar honom i detta läge eller inte är egentligen oväsentligt. För det första du bör göra är att se över din situation. Din ekonomi. Boendeform. Praktiska möjligheter etc. Du måste ha en plan för egen del, för annars är risken stor att man låter sig övertalas till att stanna i det gamla trygga och hemtama, även om det är tillsammans med en lat, egoistisk och otrogen make.
Har gått ett litet tag. Jag har gråtit floder och varit helt förstörd. Har bönat och bett min make att stanna. Har gett honom så mycket kärlek jag kan. Men inget har hänt. Min make vet fortfarande inte om han vill stanna eller ej. Har fortfarande kontakt med den 22-åriga tjejen. Nu har jag dock pratat mycket med mina närmsta vänner och har fått otroligt stöd av dem. Jag har också läst boken Hitta tillbaka av Andreas Bohman. Så jäkla bra bok. Rekomenderar att läsa den. Detta har gjort mig starkare. Jag försöker jobba efter den boken. Är vänlig men inga jag älskar dig sms. Jag ger honom space och jag är mystisk och hittar på saker. Jag har varit tuffare mot maken. Han hävdar fortfarande att det inte är något mellan honom och tjejen. Har tagit upp om att han ska flytta ut ett tag och känna efter hur han vill göra. Men han verkar inte vilja det. Han tycker det är jobbigt när jag pressar honom. Har tagit upp om hur vi ska göra om vi separerar med barn och boende. Han har inte tänkt på det säger han. Han tycker inte vi är där just nu. Märker hur han brottas med alla sina känslor. Något gör att han vill stanna. Är så uppenbart att han går igenom en 40 årskris. Han ser det dock inte själv. Jag vill rädda vårt förhållande men samtidigt har jag kommit till den punkt att det varit skönt om han flyttade. Så jag fokuserar på mig och barnen och ger honom space att inse vad han håller på med. Väljer han att flytta är det hans förlust. Har tidigare känt att jag inte klara mig utan honom. Men nu känner jag att det gör jag visst. Så jag mår på något sätt bättre.
Så jobbigt att lida igenom det här! Min sambo har ungefär gjort samma som din och en uppenbar 40 års kris. I början ville jag bara att han skullw komma tillbaka… men vet du vad?! Med tiden som gått har jag fått mitt liv tillbaka. Det är verkligen tiden som är din vän. Min sambo försvann för ca tre månader sedan. Sade att han behövde vara själv och i fred och bla bla…
Nu vill han tillbaka men fy fan!! Jag vill inte ha honom något mer!
Så låt dig nu få sörja och gråt och älta men jag lovar dig att tillslut kommer du också att tycka fy fasen vad skönt att idioten är borta för nu kan du andas igen! Man skulle aldrig kunna gå vidare efter sådant svek och även om det känns hemskt svårt nu så skingras molnen tillslut.
Givetvis. Markservice är ju bekvämt att ha. Han kan ta in på ett annat ”hotell”.
Men du börjar komma dit hoppas jag?
Japp, all in från honom eller separera. Du kommer att må mycket bättre och som det är nu, så ska du inte behöva ha det.
Men låt honom inte parasitera på dig då. Ställ krav. Se till att han flyttar för nu har du bestämt dig, du vill inte ha en sådan man som han är och som han behandlar dig.
Nu väljer du, åt honom.
Luna1 känns som du förstår mig bra. Känns som om jag med tiden nu kommer närmare och närmare att jag inte vill rädda förhållandet. Börjar tröttna på hans beteende och känner att ju längre tid som går så svalnar ju känslorna. Kan känna att det hade varit skönt att slippa honom. Men samtidigt är jag den som vill finnas vid hans sida genom hans kris. Och jag tänker ibland att tar vi oss igenom det så blir vi stärkta och klarar allt. Men jag börjar tro mindre och mindre på det. Och mina tankar går mer och mer åt att tänka på ett liv utan honom.
Ja det är märkligt att vi ska acceptera vad som helst nu när “dem har sin kris”… jo nog fasn fick vi också en kris när någon man litat så otroligt mycket på kan behandla en annan människa så här! Nej fy fasen !! Vi ska egentligen vara glada att det här kom nu och inte flera år senare…
Nä nu kan dem sitra där och vilja tillbaka för det kommer din sambo också göra tillslut när han märker att du inte vill ha honom längre!
Lovar att dagarna med sorg blir mindre och du kommer stark ur det här.
Inatt har jag en tung natt. Fick sova en stund men vaknade sedan med stark ångest och alla dessa tankar. Tankar på att livet är inte perfekt. Förhållanden är inte perfekta. Jag är inte pefekt och min make är inte pefekt men man stannar och stöttar varandra i med och motgångar. Det är det äktenskap handlar om. Känner att min make är bortskämd och van att allt är bra hela tiden. Han har aldrig varit med om några svåra saker i livet. Det har jag. Och man kan inte bara överge för att något är jobbigt. Man går då igenom det tillsammans. Min make släppte bomben att han nog ville skiljas och sedan är han inte villig att jobba på någonting känns det som. Det gör mig arg och gör att jag känner mig sviken. Jag har jobbat stenhårt på de delar han tagit upp som han tyckt jag gjort fel. Men han jobbar inte mycket på att se sig själv och hans del i det hela. Jag gör verkligen klart för honom att jag bryr mig om hur han mår och att han kan prata med mig om allt. Lämnar han mig har jag i alla fall gjort allt känner jag. Då kan han sitta där och ångra sig sedan när han inser han lämnade en som gjorde allt för honom. Nu har jag insett att han inte finns där för mig längre utan det är bara jag som finns där för honom. Jag känner att det är endast vännerna jag har som jag kan lita på. Men jag ger min make så mycket tid som helst att inse vad han gör mot mig. Under tiden går jag vidare. Jag funderar hur jag ska bygga upp mitt nya liv. Börja dejta? Flytta eller ej? Byta jobb? Där jag är nu är att jag skulle vilja fly bort från allt och flytta till en annan stad där en av mina bästa vänner bor. Komma bort från allt och börja om på nytt. Men sedan har vi ju två barn och det är ju inte bara att flytta härifrån. För jag vill ju att jag och barnen flyttar härifrån och att jag får ensam vårdnad och att jag aldrig mer behöver se honom. Men så enkelt var det ju inte. Kämpar med att tänka på barnens bästa och vad som blir bäst för mig. Varför kan inte något bara vara lite enkelt. Eller att han bara inser att han vill stanna hos mig. För jag är fan en bra människa. Jag är alltid ärlig och trogen. Jag har tålamod och ger aldrig upp. Jag ger så mycket till honom och mina vänner. Jag kräver inte mycket tillbaka mer än att man båda hjälps åt i hemmet. Och det är det är det enda jag krävt av honom genom åren. Jag har gett honom tid och möjlighet att få utvecklas med utbildning och jobb som han vill och lyssnat på hans drömmar med livet. Han har fått träffa sina vänner och hitta på saker med dem och göra det han brinner för. Inte hindrat honom i något. Felet jag gjort är att jag satt honom först och glömt bort mig lite. Dock ska jag säga att han aldrig hindrat mig från att träffa vänner eller hitta på saker jag vill. Det har vi varit bra på båda två. Sämre har vi varit på att tänka på oss och vara romantiska. Vi har tappat bort varandra. Men det har blivit så med småbarn och allt. Jag lämnar inte för det. Jag stannar och kämpar för oss nu. Jag sviker aldrig honom. Det är hans beslut om han vill lämna sin fina familj. Han kan flytta om han vill. Hans val, hans förlust. Han känner ju och vet att det är så också. Det har jag sagt till honom. Och detta är jobbigt för honom. Jag tar det lugnt nu och ger honom space. Jag visar mig inte svag för honom utan jag söker mig till mina vänner när jag är ledsen och behöver prata och gråta. Jag ska fixa detta. För mig och mina barn.